Search results

Inspirerad av @zonk s tråd om S&S/fantays så, vad har vi för bra skit som man inte ska missas här? Spelar ingen roll för mig om det är skitigt post-apokalyptiskt i en nära framtid eller tusentals år in i framtiden i vår galax utkant, inte heller är genregränserna så jävla viktiga så råkar det...

Gillar de gamla Sagan om Ringen-seriealbumen som kom på svenska på 80-talet. https://www.seriesam.com/cgi-bin/guide?s=Sagan+om+ringen+(1979)

Skämmes! Du har bara spelat för mycket vampire.

Natten mot tisdag 25 oktober, 1994 Vi avslutade precis tredje spelmötet med detta. Lite snabbt sammanfattat: - Joseph sticker med en hyrd buss ut till Kymlinge på ravefest, han möter upp Adrian, de kysser varandra, dansar, Adrian försöker få Joseph att trippa med honom med precis då upptäcker...

Om du inte skrivit så hade @Mogger dödat din rp och ätit upp din häst under nästa spelmöte?

Man kan ju också tänka sig att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra? Man kan förbereda en dunge som är hemskt elak men spelleda den rättvist och neutralt? Vet att jag också läst någonstans om ett perspektiv som man kan tänka på är kompisen som är med när man kör säg bänkpress, peppar...

Såklart att detta är en aspekt och du har nog rätt i det. Tänker kanske just hela idéen att SL ansvarar för allas skoj, SL ska leverera något till spelarna och därmed också ska ha makt att fuska osv för att få till en dramatisk intressant sak är nog en del i varför folk inte gillar misslyckanden...

Noll vördnad för någon. Tror inte det är ett ord som jag tycker riktigt kan beskriva någon önskvärd relation öht. Mer, rimlig kamratskap, att vi ser varandra och vad vilka vi är, att vi uppskattar varandra och är med varandra just för att vi vill det. Jag vill spela med precis dessa personer...

Det är ju så jag menar att analogin faller och folk måste skärpa sig lite. Att misslyckas med ett slag är inte att förlora, att misslyckas med ett slag är ju att släppa in ett mål, eller kanske än bättre jämförelse: att misslyckas med ett slag är att inte lyckas blocka en passning från...

Den nivån av identifikation med sin karaktär tror jag är otroligt ovanlig, så att "nej orcherna tog oss tillfånga" är likvärdig motgång som att man fått sparken? Visst, vissa kanske ser på det som spännande att ut och söka nytt, men tänker spänningen i "kan vi fly/vad kommer hända" om...

Det ÄR också extremt intressant eftersom vi har förlagor som är PRECIS TVÄRT OM. Oavsett vad vi tittar på så kan jag inte dra mig till minnes något endaste där just detta med att en huvudperson i en berättelse är kompetent och sättet vi förstår det på är att denne lyckas hela tiden om och om...

Sen har vi nu alla de spelen där mycket mer slumpas och rent av hela kampanjer tar form om alla runt spelbordet investerar i detta och fokuserar på dessa delar som ”vad det är vi spelar”. Ex Cyberpunk och Mekton, Legendary Lives, osv Se ex här...

Eller så innebär det att ni tillsammans får +1 på ert slag för något ni gör gemensamt?

Det går att komma åt endel av dem via archive.org fortfarande om man spenderar lite tid, men tyvärr är många borta för alltid och slumpmöjligheten är ju död som sagt...

Den intressanta frågan är ju egentligen denna: Om vi tittar på en process där vi skapar en karaktär, var har vi slump och var har vi val? Vi kanske slumpar grundegenskaper, men vi väljer sen en klass till karaktären (gammel-d&d) eller vi kanske sätter ur poäng, väljer väldigt specifika saker...

Svåra med det här är ju att det så mycket handlar om varför vi spelar. Att slå fram en "dålig" karaktär behöver i sig inte vara "dåligt". Ex karaktären som du själv anser är helt meningslös att spela i 20+ spelmöten kanske någon annan ser som en utmaning och rent av känner att vem detta är, hur...

@Nässe Haha förstår vad du menar, själv räds jag lite 100 spelmöten? Hur tusan ska man hinna med något annat alls och kommer det "vara värt det" men, ja, man kan ju kasta in handsken redan efter 20 spelmöten eller 10 om det inte klickar såklart. :) Sen tror jag att man inte ska ta för hårt på...

Tänker kompetensen kanske inte är grejen så mycket som att om man tar avstamp i berättelser av Hammet, Chandler, MacDonald, etc, så är det inte att man tänker på dem som framgångssagor där de lyckas med vad de försöker sig på. De kan vara svinbra detektiver men de blir stoppade i gränder...

Är man sugen på sådant här är ju Black Company den givna läsningen, tror inte jag läst något som känts så hopplöst och oöverstigligt som motståndet karaktärerna man följer möter där.

Läsningen avtog lite i hastighet på kvällen, men annan rätt stor skillnad, som relaterar såklart till det som sägs ovanför här: Även om Muster tar avstamp i att vi alltid startar karaktärer på lägsta nivån så förutsätts långa kampanjer, extremt jävla svinlånga kampanjer. Eero skriver själv att...