Search results

I den här trådens kontext är åtminstone utgångspunkten att spelet som det är skrivet har något sorts egenvärde. Eller egentligen vilket spel som helst, om du tänkt spela det. För varför hävda att du spelar Schack om du gör det på ett Monopolbräde?

Det du beskriver är ju egentligen verkligheten. Den mest väletablerade värld som finns, och med absolut tydligast potentiella konflikter som ingen behöver läsa om inför rollspelet knappt alls. Och då menar jag inte egentligen som politiskt statement eller så, även om det kan vara det också...

Friformande av valfritt slag hade ju verkligen varit det perfekta alternativet som svar till trådstarten! Kom på ett sammanhang och rollspela det! Men friform beskrivs av många (här och på andra platser) som frikort för despotiska spelledare.

Knappt, skulle jag säga. Throne War beskriver till och med att det är helt olikt tanken med spelet. Amber är väl dock lite ökänt svårt att ta till sig överhuvudtaget.

Nja, vill jag nog säga. Hela spelet fram till dess du får de tre har ju redan förklarat att du inte behöver reglerna när du lärt dig det, och tydliggjort vem som ansvarar för vad och hur spelet kan spelledas. Sen är ju de tre knappast äventyr i någon klassisk bemärkelse, heller. Snarare lyser...

All Flesh Must Be Eaten är uttalat spelardrivet och mycket taggarna inåt. Men det finns däremot två äventyr till det, som båda är till för att sparka igång zombieapokalypsen och sedan övergå i överlevnad. I övrigt är det mer verktygslåda. Av de exempel jag har är det nog det spel som är lättast...

Berätta om dem och beståndsdelarna av dem som gjorde att de blev fantastiska!

Spelade Into the Odd, spelledde Bargains & Bloodshed; hoppas dyka upp på MunkCon III+ och spela och babbla ännu mer!

Att räls skulle vara dåligt? Inte direkt vad min ingång var heller. Jag nämnde räls som den lösning Ikonernas nåd behöver tillämpa för att berätta sin väldigt lokalt låsta story i ett rollspel där gruppen förväntas ha ett eget rymdskepp. Att koka ned trådstarten till “räls dåligt” och sen...

Provokation vet jag inte. Jag försökte formulera det som något en kan acceptera eller ej och var tydlig med att det är preferenser. Det jag mest syftar på är väl att äventyr så ofta blir det första som släpps till många spel, och även ofta efterfrågas. Till och med när de inte passar, i vissa...

Alltså, det stör mig ofantligt att jag inte hann klart med detta! Alla chanser att spela TBZ bör tas. Men jag får skylla på vardagen, motvinden, skoskavet, och guldfisken.

Men det handlar väl om att du har en extremt snäv upplevelse i åtanke, mer än något annat? Att hitta svaret, lösa gåtan, känna sig smart. Personer med agendor skiter ju i att deras drivkrafter leder till att andra känner sig smarta. Att ett sånt upplägg lämpar sig dåligt för krankst spelande...

Alltså, att vi måste ha en karta som är “skitsnygg, detaljerad” och tar lång tid att göra. Men däremot faller det klart in i samma behov av detaljer/fakta/sanning som andra nämnt. (Typ vad @Bifur skrev ovan.) Min egna syn på kartor är nog mer som de hanteras i Trollbabe: att ge oss något att...

Det tycker jag blir lite “moving goal posts” dock.

Det kommer nog inte råda någon brist på saker att spela!

Kommer inte hinna klart. Men om det blir ett MunkCon III senare i år som jag hinner knipa en biljett till så får det bli spel då!

Det här är väl i praktiken "plot"?

Det här är en vinkel jag inte reflekterat över och som jag inte tror någon tagit upp än: status. "När vi spelade Tomb of Annihilation så ..." kan ju få ett helt annat värde om det går att jämföra upplevelser med andra grupper.

Det som intresserar mig med den här tråden är väl framförallt vad det är ett äventyr ger, konkret. Det finns ju ett antal takeaways som jag tycker mig ana som känns väldigt påtagliga: Målsättningar. För enskilda rollpersoner och för spelgruppen som helhet. En grund att stå på för spelledare...

Mål och sammanhang känns som konsekventa behov i tråden!