Search results

Blev lite nyfiken på vad det står i spel som inte riktigt har några publicerade äventyr. Och kollade upp det. Notera att det absolut finns ett par äventyr till de här spelen - så ingen besserwisser behöver påpeka det - men de är inte byggda på det sätt de mer äventyrs- eller kampanjorienterade...

Cyberpunk Red har ungefär samma tips idag som för 30 år sedan, med några fler verktyg instoppade. Alien berättar mest om hur många äventyr som kommer publiceras som du kan spela för att "förstå" - men har också en sektion som handlar mer om att bygga upp en kampanj runt olika "jobs" som gruppen...

Mina absolut lägsta förväntningar! Skämt åsido så kan jag nog se ett antal olika teman som identifierat fantasy i rollspelsform (för mig) genom åren: Conanspåret: Vi är lite mer själviska och hamnar mest i situationer. Dessa behöver inte sitta ihop på något rimligt sätt. Jag och minst en SL...

Nekro, kanske. Men jag saknar bok 3 från ‘77 - det råkar inte vara den du har som dublett?

Stor anledning varför jag inte fastnade för World of Darkness, men helt klart. Det finns drag av det i väldigt många spel från 90-talet. Från AD&D Planescape till 7th Sea.

Från Gygax verkar det ju ha varit en medveten strategi för att sälja fler böcker också, så mer marknadskraft än att det gjorde spelen bättre nödvändigtvis. Gruppen som sitter hemma och skriver eget genererar ju ingen inkomst! Men det förklarar ju absolut varför den här bilden av det är vanlig idag!

Och det reflekterar min egna upplevelse. Det är först som inkomstbringande medelåldring jag börjat läsa fler äventyr och kampanjer.

Känns mer som formalia kring spelledande än design, kan jag känna. Men ser ut att ta med många av beståndsdelarna i tänket kring att göra saker “äkta”. Processorienterat spelledande kanske?

OT:ade i en annan tråd: Och fick svaret: Det här tycker jag är mycket intressant, eftersom jag inte just hade tillgång till mer än en bok eller två från början och därför tidigt spelade mer improviserat. Skrivna äventyr och kampanjer kom jag inte i kontakt med förrän långt senare, och blev...

I mina grupper spelade vi inte äventyr förrän senare, och då hade vi gått över till amerikanska rollspel. Men just att äventyr och kampanjer är vad som i praktiken definierar spelstil snarare än att spelen gjorde det verkar kunna vara ett Äspeligt kulturarv? Har exakt ingen data på det...

Minnen alltså! Det dumma var ju att alla i gruppen såg samma sak på TV… Men MacGyver har nog inspirerat en del rollspelande! :D

Jag vill ju mena att rollspelen börjar här. Sedan följer “produktifieringen” av fantasi, som trend, men det finns alltid en subtrend av att spela utan äventyr eller kampanjer.

Kan nog vara värt att förkovra sig i samtida fantasyinspiration, som Äspels romaner eller svenska Conan-tidningar (och filmer) eller vad som nu fanns att ta till sig sent 80/tidigt 90. Idématerialet som vi hade tillgång till var oftare sånt än tryckta (dyra) äventyr, eftersom vi var fattiga...

Vet inte om det är så udda, men i Rogue Trader körde vi så att en timer på 10 minuter skulle rulla klart innan beskrivningen vidare gjordes. Rollpersoner kunde konspirera och ägna sig åt lite av varje ombord på rymdskeppet under tiden. Att resa blev att kännas som en transportsträcka, och ett...

Är ju som allt annat en smaksak, givetvis! Jag menar mer att kulturarvet i rollspel har rättså hög tolerans för allt möjligt och att det färgar materialet och ofta kraven.

Gruppen är de som spelar, kan jag resonera. Om gruppen funkar och kan spela på sig själv får spelet mer energi överhuvudtaget än om det endast handlar om att reagera på det en spelledare sätter upp, exempelvis, eller om alla sitter och spelar "alone, together".

Jag vill vifta med universalkortet "gruppkonflikter" faktiskt. Många rollspelare kommer tycka att det låter motsägelsefullt, men faktum är att ett effektivt sätt att få folk att spela sina rollpersoner är att ha andra personer i gruppen att stångas med. Särskilt om det kan vara en lite mer...

Skulle tvärtom säga att “story” är ett ord som följt med i tid och otid, men som tilldelats olika innebörd. Största konkreta skillnaden håller jag dock helt med om - produktifieringen av fantasi, i form av publicerade “officiella” äventyr och kampanjer framför procedurella verktyg. Ofta jämte...

För att så stor del av hobbyn biter sig fast i fantastik och genrefiktion, skulle jag spekulera. Om du redan accepterar fantasimystik kan du acceptera mycket annat. Anser att samma saker förekommer i annan genrefiktion också, i film, böcker, etc.

Ändå vill jag mena att de riktigt bra berättelserna från film, böcker, etc., följer på karaktärers synvinklar och konflikter. Så jag ser inte riktigt hur det måste separeras? Skillnaden är ju i verktyg snarare än i målsättning. Som författare kan du dra i helt andra spakar, såklart. Men...