Är världsbygge av någon nytta?

[Man Mountainman]

Harrisons text är ju typ det bästa som skrivits på internet någonsin som rör skrivande och skapande!

Det kan du väl ändå inte tycka? Den är ju hart när obegriplig. Tror Harrison verkligen att världsskaparimpulsen är nåt slags vilja att leka Gud? Att samma fjäder i människosjälen som får Tolkien att hitta på genealogier för sina konstgjorda språk också är ansvarig för vår pågående ekologiska katastrof? Att världsskapande på något sätt står i konflikt med lek/spel eller läsarengagemang (det är väl tvärtom, av skäl jag skisserar i ett tidigare inlägg)?

 

[Christoffer]

Det kan du väl ändå inte tycka? Den är ju hart när obegriplig.

Ehm, nej?

 

[Quadrante]

Verklighet som inte är subjektiv är rätt meningslös.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag tyckte Harrisons text var intressant och spännande, men så försöker jag också generellt vara av hållningen att man kan läsa kulturkritik, litteraturanalys, filosofi mm, även sådant som går på tvärs med ens egna vanor och föreställningar, och ändå inte bemöta det utifrån en uppfattning om man "håller med" eller "inte håller med". Utan bara försöka studera argumenten och resonemangen och försöka förstå vad det är författaren försöker säga och varför, och inte bekymra sig så mycket över vad man själv tycker om det. Det går att lära sig utan att behöva filtrera det genom åsikter, förstå att perspektiven finns och att de vill säga något utan att behöva välja mellan att hylla eller avfärda.
Att alltid tycka saker blir i slutändan utmattande, det är ok att låta saker existera bara som tankar.

Läser man kommentarerna hittar man annat intressant, bland annat skriver Harrison:

For me, three-decker fantasy worlds became obsolete the day Bob Dylan wrote “All Along the Watchtower”, & got the worldbuilding effect in 130 words. For that, you can bet he didn’t “construct” a whole world then pare it down to a couple of perfect indices.

Det påminner mig om den brittiska poeten Kae Tempest framförande av sin diktsamling "Hold Your Own" från Royal Court i London 2015. "Världsbygget" i denna är helt otroligt:

 

[Man Mountainman]

Det går att lära sig utan att behöva filtrera det genom åsikter, förstå att perspektiven finns och att de vill säga något utan att behöva välja mellan att hylla eller avfärda.

Det är såklart en inställning man kan ha, men eftersom Harrisons artikel så explicit är en tesdrivande artikel så är det väl inte orimligt att också läsa den på dessa premisser, och alltså fråga sig saker som: Vad är tesen? Är tesen rimlig? Ger författaren goda skäl för den?

Som det är nu ser jag mest lösa associationer mellan världsbyggande och andra företeelser som Harrison ogillar (religiös extremism, den ekologiska krisen, kolonialism). Lite snack om huruvida "language can deliver on any of the representational promises it is assumed to make", vilket är liksom, assumed av vem? Samt en spekulation om att världsbyggande fiktion passiviserar läsaren, vilket framstår som demonstrativt, empiriskt falsk.

Den mest sympatiska delen med texten tyckte jag var hans uppenbara frustration över att världsbyggande förväntas i genrefiktion. Det kan man ju hålla med om är dåligt utan att för den sakens skull kasta världsbyggande helt under bussen.

Visst kan texten bjuda på intressanta inblickar i Harrisons huvud, om man nu är intresserad av det, men tagen på sina egna premisser så inbjuder den till att bli bemött och motsagd, och är det inte lite nedlåtande mot Harrison att då inta något slags upphöjt metaperspektiv istället för att faktiskt tampas med de argument han trots allt framkastat?

(Och detta är för övrigt också en tesdrivande, argumenterande text, så jag välkomnar samma behandling i gengäld).

 

[adrian_of_arcane_lore]

Det är såklart en inställning man kan ha, men eftersom Harrisons artikel så explicit är en tesdrivande artikel så är det väl inte orimligt att också läsa den på dessa premisser, och alltså fråga sig saker som: Vad är tesen? Är tesen rimlig? Ger författaren goda skäl för den?

Ja, men då hänger det ju helt och hållet på att man först tar till sig och förstår tesen. Det är en process som oftast inte är ögonblicklig, utan det är faktiskt fullt möjligt att vara intresserad av ett perspektiv, överväga det och fundera på vad det innebär etc innan man bestämmer sig för vad man ska tycka (om det nu är så viktigt). Tycker du hittills att tråden har presenterat något faktiskt engagemang med vad som sägs i texten?

 

[zonk]

Det är såklart en inställning man kan ha, men eftersom Harrisons artikel så explicit är en tesdrivande artikel så är det väl inte orimligt att också läsa den på dessa premisser, och alltså fråga sig saker som: Vad är tesen? Är tesen rimlig? Ger författaren goda skäl för den?

Som det är nu ser jag mest lösa associationer mellan världsbyggande och andra företeelser som Harrison ogillar (religiös extremism, den ekologiska krisen, kolonialism). Lite snack om huruvida "language can deliver on any of the representational promises it is assumed to make", vilket är liksom, assumed av vem? Samt en spekulation om att världsbyggande fiktion passiviserar läsaren, vilket framstår som demonstrativt, empiriskt falsk.

Den mest sympatiska delen med texten tyckte jag var hans uppenbara frustration över att världsbyggande förväntas i genrefiktion. Det kan man ju hålla med om är dåligt utan att för den sakens skull kasta världsbyggande helt under bussen.

Visst kan texten bjuda på intressanta inblickar i Harrisons huvud, om man nu är intresserad av det, men tagen på sina egna premisser så inbjuder den till att bli bemött och motsagd, och är det inte lite nedlåtande mot Harrison att då inta något slags upphöjt metaperspektiv istället för att faktiskt tampas med de argument han trots allt framkastat?

(Och detta är för övrigt också en tesdrivande, argumenterande text, så jag välkomnar samma behandling i gengäld).

Ja men exakt, det är ju som bara en enda lång, osammanhängande förolämpning o guilt by association?

Min (kanske inte helt seriösa) teori är att någon fått för sig att syna Harrisons gigantiska världsbyggen i sömmarna o att han är lite butter o irriterad över detta, och slänger ur sig denna harang i gensvar. För om jag har något emot hans eget världsbyggande är det nog inte att han testat att göra det luddigt, eller med fokus på känsla istället för simulationism, utan att det är så sabla mycket av det.

Viriconiumböckerna, imo, utforskar en känsla av melankoli och vemod inför en värld som är i sin ålders höst, men det blir så rackarns mycket av det där vemodet, det blir långa sjok av höstkänsla, det tar inte slut, alla karaktärer och händelser, all märklig teknologi som adderas ad hoc, allt passar in i känslan. Det blir liksom som en parodi av sig självt till slut. Och den osammanhängande världen, som funkar så utmärkt när den är antydd eller använd i en kort story, är ju en huvudperson. Storyn och världen håller på och snubblar över varandra och man får vibben att någon hittar på allt eftersom men inte får det att hänga ihop. Det hela är ju fortfarande intressant och läsvärt, men det är kanske inte det mest strålande exemplet på hur man tar den onekligen inspirerande "All Along the Watchtower" och gör en fantasybok av den typen av lyriska antydningar. Där hade jag istället kikat på Luka Rejecs betydligt lättsammare skapelse UVG, som inte tar sig själv på riktigt samma gravallvar som Harrisons Viriconium.

 

[Man Mountainman]

Det är en process som oftast inte är ögonblicklig, utan det är faktiskt fullt möjligt att vara intresserad av ett perspektiv, överväga det och fundera på vad det innebär etc innan man bestämmer sig för vad man ska tycka (om det nu är så viktigt).

Alternativt kan man bestämma sig vad man tycker, ge skäl för detta, höra motskäl, och sen eventuellt ändra åsikt ifall det visar sig att ens ursprungliga omdöme var förhastat. Dialog är också ett sätt att tänka.

Tycker du hittills att tråden har presenterat något faktiskt engagemang med vad som sägs i texten?

Jag har försökt (i mina två senaste inlägg). Om nån nu tycker jag gjort det illa så är jag som sagt öppen för att bli korrigerad, i enlighet principen ovan.

 

[Christoffer]

Är det inte ett lite märkligt sätt att läsa en sådan här text som att det skulle vara ett logiskt pussel vi kan härleda och bevisföra och komma ut på andra sidan med en verifiering av en sanningshalt eller falsifiering av denna förstår jag mig inte på. Läsningen borde ju handla om en önskan om en förståeelse för en annan subjektposition och dess uttryck och åsikter. Sen när man tar steget tillbaka kan man hålla med eller inte, man kan argumentera för varför man inte håller med, men att leka analytisk filosof med texten är ju lite som att spela jazz med en miniräknare. Så istället för att fokusera på små textdetaljer, så dyk ner i exempelvis varför anser Harrison att ett massivt detaljerat världsbygge skapar en mer passiv läsning? Det han beskriver handlar ju om hur han beskriver relationen mellan författare, text och läsaren. Hur beskrivs den? Det är inget som en axelryckning av påhittad empiri motsäger.

Jag tror ju det hela är helt meningslöst att närma sig som en text vi kan argumentera omkull eller falsifiera. Någon kan ju tycka motsatsen på samma gång och det kommer oavsett hur väl argumenterad text inte behöva få någon att ändra åsikt. Det handlar ju någonstans om hur man vill vara kreativ, vad man ser poängen med kreativitet som och hur detta stöttar eller motsätter sig olika ingångar man har med sitt skapande och hur man vill att, i det här fallet, läsarens aktiva roll ska vara.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Ja men exakt, det är ju som bara en enda lång, osammanhängande förolämpning o guilt by association?

Min (kanske inte helt seriösa) teori är att någon fått för sig att syna Harrisons gigantiska världsbyggen i sömmarna o att han är lite butter o irriterad över detta, och slänger ur sig denna harang i gensvar. För om jag har något emot hans eget världsbyggande är det nog inte att han testat att göra det luddigt, eller med fokus på känsla istället för simulationism, utan att det är så sabla mycket av det.

Viriconiumböckerna, imo, utforskar en känsla av melankoli och vemod inför en värld som är i sin ålders höst, men det blir så rackarns mycket av det där vemodet, det blir långa sjok av höstkänsla, det tar inte slut, alla karaktärer och händelser, all märklig teknologi som adderas ad hoc, allt passar in i känslan. Det blir liksom som en parodi av sig självt till slut. Och den osammanhängande världen, som funkar så utmärkt när den är antydd eller använd i en kort story, är ju en huvudperson. Storyn och världen håller på och snubblar över varandra och man får vibben att någon hittar på allt eftersom men inte får det att hänga ihop. Det hela är ju fortfarande intressant och läsvärt, men det är kanske inte det mest strålande exemplet på hur man tar den onekligen inspirerande "All Along the Watchtower" och gör en fantasybok av den typen av lyriska antydningar. Där hade jag istället kikat på Luka Rejecs betydligt lättsammare skapelse UVG, som inte tar sig själv på riktigt samma gravallvar som Harrisons Viriconium.

Denna person som "synat" Harrisons världsbygge verkar ju vara just Harrison själv, han skriver ju i texten:

Since 1992, the feeling I had that this was an essentially political issue, & not really much to do with epic fantasy or Tolkien movies or gaming in themselves, has only grown. That’s what I meant when I said at the end of my “licensed settings” post that I wouldn’t write Viriconium again, or write an article like “What It Might Be Like To Live In Viriconium”.

"Very afraid" (publicerad 2007) existerar ju uppenbarligen i dialog med texten "What it might be like to live in Viriconium", som skrevs 1996, som i sig existerar i dialog med berättelserna om Viriconium som gavs ut 1971-84. Det är ju 35 år av författarskap det reflekteras över, så någonstans får man väl ändå bemöta texten med den kontexten, som dessutom ju lyfts fram i vad som skrivs. Säger Harrison att han inte skulle skriva Viriconium igen så får vi ju faktiskt anta att han menar det, inte att han ser sitt eget författande som någon sorts upphöjt facit över hur man "ska" göra.

Det är enligt mig en underlig läsning av texten att utgå ifrån att författaren pratar om andra, men inte om sig själv.

Dialog är också ett sätt att tänka.

Ja, men dialog behöver inte börja med ställningstaganden. Frågor, undersökning och nyfikenhet kan också vara en ingång i en dialog.

 

[Christoffer]

"Very afraid" (publicerad 2007) existerar ju uppenbarligen i dialog med texten "What it might be like to live in Viriconium", som skrevs 1996, som i sig existerar i dialog med berättelserna om Viriconium som gavs ut 1971-84. Det är ju 35 år av författarskap det reflekteras över, så någonstans får man väl ändå bemöta texten med den kontexten, som dessutom ju lyfts fram i vad som skrivs. Säger Harrison att han inte skulle skriva Viriconium igen så får vi ju faktiskt anta att han menar det, inte att han ser sitt eget författande som någon sorts upphöjt facit över hur man "ska" göra.

Min läsning är snarare att Viriconium skrevs med ett specifikt avstamp, What It Might Be Like To Live In Viriconium driver en specifik poäng som komemr av utvecklingen fram tills när den skrev och idag är poängen en annan, därav "Very afraid". Inte så mycket som "där gjorde jag fel" som att det är redan gjort, ska vi prata om vad som är nu är det ett annat samtal.

 

[Svarte Faraonen]

Om vi vänder på det – vilka specifika kopplingar mellan världsbygge och andra dåliga fenomen som Harrison gör tycker ni är tydligt korrekta? Varför?

 

[zonk]

Ja, jag ser inte riktigt varför Harrison behöver spy över ett sätt att skriva (eller världsbygga) för att säga att han är nyfiken på ett nytt sätt att skriva.. De ändlösa småaktiga liknelserna & förolämpningarna ger liksom ingen adderad tyngd till ett eventuellt argument. Huruvida han till syns inkluderar sig själv bland de han tillskriver allehanda förklenande omdömen tycker jag inte riktigt hjälper..

Sen är jag inte säker på att det enda sättet att förstå honom är att inte ifrågasätta vad han säger eller hur han säger det, men det kanske är så det är.

 

[Svarte Faraonen]

Om jag ska kontra med en argumentation som drar lika stora växlar:

Världsbyggandet är en av de viktigaste littärera innovationerna under 1900-talet. Det innebär mer än någon annan innovation ett omkullkastande av den individualistiska, antropocentriska hållning som låg till grunden för den borgerliga romanens framväxt, och omplacerar radikalt fokus utanför "huvudpersonen". Den klassiska romanen bygger nästan oundvikligen på en grundläggande premiss: det finns några människor vars yttre och framför allt inre liv är av det allra högsta intresse, och all intressant fiktion utgår från att dessa personers inre utforskas. Som vi vet uppstod denna form av litteratur under 1700-talet, i samband med att den moderna, faustiska världsuppfattningen kom att spridas genom breda folklager, och den är även intimt sammanknippad med denna uppfattning. Omvärlden är i detta synsätt enbart en tillgång för människan, och kanske särskilt för "huvudpersonen" – den är viktig endast i den mån den berör den psykologi vi är helt orienterade mot att uppleva som central. Detta är i allt väsentligt en narcissistisk hållning, en syn där den enskilda individens medvetande är det enda som förmår skänka giltighet.

Att detta synsätt har begränsningar är uppenbart, och har även lyfts i kulturdebatten. Många har kommenterat att den konventionella romanen är oförmögen att ta sig an klimatkrisen och andra globala, existentiella hot – den individualpsykologiska ansatsen är ett allt för futtigt perspektiv för att ta sig an dessa monstruösa processer. Detta ligger i direkt analogi med den fullständiga otillräckligheten i individuella, symboliska ansatser för att i verkligheten ta sig an dylika hot. Romanens psykologiska ansats motsvarar här den neurotiska medelklassens oro för det personliga ekologiska fotavtrycket, samtidigt som man fortsätter vara blind för de kollektiva, omvälvande åtgärder som är nödvändiga för naturens fortbestånd. Vi måste skaka av oss vårt "main character syndrome", och det individpsykologiska historieberättandet är en av de kulturella ramar som håller fast oss i det.

En direkt konträr hållning är då att lämna det mänskliga perspektivet och skapa sin berättelse om något annat – ett språk, en plats, en religion, en geologisk process. Individerna får sjunka undan, bli ett myller. Särskilt i skapandet av fiktiva världar når vi bortom den förutfattade mänskliga mening vi ger vår egen värld – där finns inga förutbestämda relationer till oss, inget som vi redan känner som en del av vårt personliga narrativ. Häri ligger också det viktiga att komma bortom den allegoriska ansatsen. Det evinnerliga behovet av att framställa en fiktiv värld som en kommentar på vår egen samtid bygger tillbaka narcissismen – allt måste, trots allt, handla om oss! Världsbyggaren bör istället eftersträva en saklighet, en kompromisslös ärlighet mot de processer, naturliga eller sociala, som denne upplever oundvikliga, och låta denna förståelse leda vägen.

(Jag tror alltså inte egentligen på den här sortens svepande generaliseringar – men de utövar uppenbarligen en attraktionskraft.)

 

[Christoffer]

Om vi vänder på det – vilka specifika kopplingar mellan världsbygge och andra dåliga fenomen som Harrison gör tycker ni är tydligt korrekta? Varför?

Jag ser ju inte ens texten som att den argumenterar för att "världsbygge är dåligt pga koppling till dåliga fenomen", så kan nog inte riktigt närma mig frågan ens och har svårt att se hur man ens kan läsa texten så.

 

[Svarte Faraonen]

Jag ser ju inte ens texten som att den argumenterar för att "världsbygge är dåligt pga koppling till dåliga fenomen", så kan nog inte riktigt närma mig frågan ens och har svårt att se hur man ens kan läsa texten så.

Jag har svårt att se hur man inte gör det med formuleringar som:
"And it flatters everyone further into the illusions of anthropocentric demiurgy which have already brought the real world to the edge of ecological disaster." – världsbygge göder de vanföreställningar som har orsakat ekologiska katastrofer.
"It’s control-freakery on a scale that reminds you instantly of the other kind of worldbuilding–the political kind. That’s why I am “very afraid” of worldbuilders. They tend to be quite managing, even in real life." – världsbyggare tenderar att ha en kontrollerande och domderande personlighet som går att knyta till försök att politiskt kontrollera världen.
"Along with the prosthetic environment itself, corporate ads & branding exercises are the truly great, truly successful fantasies of our day. As a result the world we live in is already a “secondary creation”. It is already invented. Epic fantasies, gaming & second lives don’t seem to me to be an alternative to this, much less an antidote: they seem to me to be a smallish contributory subset of it." – världsbyggande kan ses som en underkategori till storföretagens hyperverklighet.

Han drar gång på gång till med kopplingar mellan världsbyggande och en massa andra dåliga saker. Om man inte känner igen det som en tydlig retorisk strategi för att bygga associationer mellan dessa så vet jag inte hur man tolkar dem.

 

[Christoffer]

Han drar gång på gång till med kopplingar mellan världsbyggande och en massa andra dåliga saker. Om man inte känner igen det som en tydlig retorisk strategi för att bygga associationer mellan dessa så vet jag inte hur man tolkar dem.

Ta med dig allt det där, inte dina egna slutsatser av vad det innebär, utan kopplingarna och liknelserna, och läs sen de delar som handlar om skrivandet, läsandet och specifikt fantastiken. Skapandet i sig.

Min argumentation är ju att dessa saker handlar om att synliggöra driften till att skapa världar och varför det är problematiskt som någon slags utgångspunkt. Det är väl helt givet att det handlar om kontroll, varje ord man skriver ut som en läsare inte själv tolkar fram mellan orden och raderna är ju kontroll som läsaren utsätts för och som förändrar läsningens form. Det vill säga världbygge är inte dåligt på grund av ekologiska katastrofer, men tron att vi kan beskriva och kontrollera världen är densamma som tron på att vi kan skapa och kontrollera en fiktiv värld. Att världsbygget behöver hanteras och styras räcker väl att skriva ut ett "well, actually..." så borde du se vilket uttryck det tar sig. Och slutligen då, att Coke redan skapat delar av vår förståelse av världen innebär ju att allt vi skapar inunder den är ett uttryck för just det, du kan inte skaka av dig de sakerna. Inget konstigt. Men jag tycker ju det måste läsas i relation till all text under den rubriken, stycken inleds ju med att "relationen mellan läsaren och fiktionen kompliceras ytterligare av" just detta, och den relationen handlar ju om till hur stor del författaren förlitar sig på läsarens tolkningar kontra skriva ut och kontrollera läsningen.

För mig är det rätt stor skillnad på att läsa hela texten och att se dessa exempel du lyfter som sätt att belysa poängen han gör gentemot läsning och skapande, kontra då att dessa poängen skulle vara en bevisföring för varför världsbygge är dåligt. Det senare kan jag inte förstå hur man lyckas få till om man inte har ovanan att läsa en text genom att sanna den och söka efter delar att slå ner på. Sen behöver man ju inte hålla med om någon han skriver ändå, men tycker det reducerar texten till någon den inte är genom att saxa ut tre lösryckta citat utan att försöka se vad de har för roll i texten i stort.

 

[Svarte Faraonen]

Ta med dig allt det där, inte dina egna slutsatser av vad det innebär, utan kopplingarna och liknelserna, och läs sen de delar som handlar om skrivandet, läsandet och specifikt fantastiken. Skapandet i sig.

Min argumentation är ju att dessa saker handlar om att synliggöra driften till att skapa världar och varför det är problematiskt som någon slags utgångspunkt. Det är väl helt givet att det handlar om kontroll, varje ord man skriver ut som en läsare inte själv tolkar fram mellan orden och raderna är ju kontroll som läsaren utsätts för och som förändrar läsningens form. Det vill säga världbygge är inte dåligt på grund av ekologiska katastrofer, men tron att vi kan beskriva och kontrollera världen är densamma som tron på att vi kan skapa och kontrollera en fiktiv värld. Att världsbygget behöver hanteras och styras räcker väl att skriva ut ett "well, actually..." så borde du se vilket uttryck det tar sig. Och slutligen då, att Coke redan skapat delar av vår förståelse av världen innebär ju att allt vi skapar inunder den är ett uttryck för just det, du kan inte skaka av dig de sakerna. Inget konstigt. Men jag tycker ju det måste läsas i relation till all text under den rubriken, stycken inleds ju med att "relationen mellan läsaren och fiktionen kompliceras ytterligare av" just detta, och den relationen handlar ju om till hur stor del författaren förlitar sig på läsarens tolkningar kontra skriva ut och kontrollera läsningen.

För mig är det rätt stor skillnad på att läsa hela texten och att se dessa exempel du lyfter som sätt att belysa poängen han gör gentemot läsning och skapande, kontra då att dessa poängen skulle vara en bevisföring för varför världsbygge är dåligt. Det senare kan jag inte förstå hur man lyckas få till om man inte har ovanan att läsa en text genom att sanna den och söka efter delar att slå ner på. Sen behöver man ju inte hålla med om någon han skriver ändå, men tycker det reducerar texten till någon den inte är genom att saxa ut tre lösryckta citat utan att försöka se vad de har för roll i texten i stort.

Han ägnar sig alltjämt åt att som huvudpoäng misstänkliggöra världsskaparens psykologi. Han behöver inte påstå ett kausalt samband för att mena att världsskapande bygger på en föreställning om världen och ett sätt att tänka som gör honom "rädd". Det han beskriver – viljan att skriva läsaren på näsan, att inte lämna saker till tolkning, att föredra en bokstavlig snarare än poetisk tolkning – hör egentligen inte ihop med världsbyggande; man kan skriva ett verk som begår alla dessa försyndelser utan att göra ett dyft av världsbygge.

Sedan tycker jag faktiskt att om man nu är kaxig i en text och gör uttalanden som på något vis ska vara empiriska – att världsbyggare är kontrollerande och domderande även i det vardagliga livet, till exempel – så får man också tåla att andra säger "det där låter som skitsnack".

 

[adrian_of_arcane_lore]

Han ägnar sig alltjämt åt att som huvudpoäng misstänkliggöra världsskaparens psykologi. Han behöver inte påstå ett kausalt samband för att mena att världsskapande bygger på en föreställning om världen och ett sätt att tänka som gör honom "rädd". Det han beskriver – viljan att skriva läsaren på näsan, att inte lämna saker till tolkning, att föredra en bokstavlig snarare än poetisk tolkning – hör egentligen inte ihop med världsbyggande; man kan skriva ett verk som begår alla dessa försyndelser utan att göra ett dyft av världsbygge.

Sedan tycker jag faktiskt att om man nu är kaxig i en text och gör uttalanden som på något vis ska vara empiriska – att världsbyggare är kontrollerande och domderande även i det vardagliga livet, till exempel – så får man också tåla att andra säger "det där låter som skitsnack".

Jag tolkar det som att hans huvudpoäng är att problematisera världsskapandeprocessen ur ett politiskt perspektiv där sättet världar skapas på inom fantasy/science fiction är en reflektion av hur vi upplever de världar som skapas runt oss och för oss hela tiden. Att "världen" som konstruktion (även då världen vi lever i) nödvändigtvis innebär en avgränsning och reducering om den förstås som något som "kan beskrivas" i sig och för sig självt, frånskilt från upplevelsen av att möta den och förstå den genom att interagera med den. Detta reproduceras sedan inom exempelvis fantastik, genom hur "fiktiva verkligheter" bidrar till att reproducera idéer om hur vi förstår verkliga verkligheter, och det gör Harrison "very afraid" för att:

My argument isn’t really with writers, readers or gamers, [...]; it is a political argument, made even more urgent as a heavily-mediatised world moves from the prosthetic to the virtual, allowing the massively managed and flattered contemporary self to ignore the steady destruction of the actual world on which it depends.

Det handlar alltså inte om fantasyvärldar, det handlar om väldigt mycket mer och egentligen helt andra saker än så:

The act of narcissistic fantasy represented by the wor(l)d “L’Oreal” already exists well upstream of any written or performed act of fantasy. JK Rowling & JRR Tolkien have done well for themselves, but–be honest!–neither of them is anywhere near as successful at worldbuilding as the geniuses who devised “Coke”, or “The Catholic Church”. Along with the prosthetic environment itself, corporate ads & branding exercises are the truly great, truly successful fantasies of our day. As a result the world we live in is already a “secondary creation”. It is already invented. Epic fantasies, gaming & second lives don’t seem to me to be an alternative to this, much less an antidote: they seem to me to be a smallish contributory subset of it.

Men han friskriver heller inte fantasyns världsskapande från Coca Colas, Donald Trumps eller Instagrams världsskapande, logiken är enligt Harrison densamma (eller liknande), men påverkan den har är mycket mindre.

Han tar avstamp i en litterär kritik mot världsskapande som han menar rör läsandet bort från en levande interaktivt samspel mellan läsaren och texten och mot en föreställning om läsandet som ett kommunicerande av en "sekundär verklighet" från författaren med stort F till läsaren som passiv mottagare av "berättelsen" eller "faktan" (här skiljer han för övrigt inte på fantastik eller exempelvis reseskildringar). Läsaren stängs genom det ute från deltagandet i att forma sin egen upplevelse, och Harrison drar en parallell till hur människan utestängs från samskapande i sin egen verklighet genom konsumerandet av den protetiska "värld" som skapas av

the day-to-day huckstering mechanisms of neoliberalism.

Problemet är alltså inte fantasyvärldar, men han tar sitt avstamp därifrån för att illustrera enligt honom mycket viktigare och allvarligare poänger. Det skriver han också flera gånger, och att därför exempelvis läsa det som att världsskapande skulle vara att jämföra med miljöförstöring, eller att det är världsskapande inom fantasy som på något sätt är skyldig till eller orsak till några av de problemen han pekar på, är någonstans faktiskt att inte läsa texten.

Jag tycker det är en bra text för att den presenterar intressanta perspektiv och tankar.
Om jag håller med eller inte är för mig inte ett dugg relevant, för jag behöver tänka mer på det här perspektivet, och kanske läsa mer om idéerna som gett upphov till det, innan jag bestämmer mig för vad det är egentligen är för kulle och om och på vilket sätt jag beslutar mig för att dö på den.

Nu bröt jag också ut citat mm, men texten är ju uppenbarligen en helhet där saker liksom hör ihop och går in i varandra. Det är inte en uppradad lista av argument för varför "världsbygge är dåligt och du borde inte göra det". Jag har liksom inget mer skinn i det här spelet än att jag gillar när saker och ting bemöts och bedöms ärligt, inte när man aktivt letar efter saker att "vara emot" och skjuta ner som att allt är en debatt inför en publik.

 

[erikt]

Shit, Harrisons text är ju typ det bästa som skrivits på internet någonsin som rör skrivande och skapande! Bra att du länkade annars hade jag aldrig hittat den.

Det hoppas jag verkligen inte, för den texten är mest goja. Och inte ens välskriven goja, utan mest bludder och svammel.
Han kanske har några bra poänger, men isåfall är de väl dolda.
Jag är inte ens riktigt säker på vad han tycker, annat än att han ogillar världsbyggande, men varför han ogillar det lyckas han inte beskriva på ett begripligt sätt.