Filmisk beskrivning: "Smeden är cirka 180 cm lång, grovt byggd, med ett ärrat ansikte och blå ögon."
Litterär beskrivning: "Smeden är en tung man, med ett ansikte märkt av rättfärdig vånda över världens vedermödor."
Det första är ju inte så mkt en filmisk beskrivning som någon sorts signalementbeskrivning. Jag tror helt ärligt det är lite av standardsättet att beskriva exempelvis spelledarkaraktärer på för att det är den information som ofta ges i regel och äventyrsmaterial.
Du har stats för längd, kroppsbyggnad och ögonfärg (ibland iaf), mer sällan för vånda och vedermödor.
Vi har skolats i rollspel att beskriva saker väldigt konkret och faktiskt, smeden är 180 cm lång, i rummet finns två tunnor i högra hörnet och en öppen spis på bortre väggen, i kistan hittar du fjorton guldmynt, 67 silvermynt och fyra ädelstenar. Men jag tycker det kan finnas en styrka i det, det är inte alltid spelledarens uppgift att förse mig som spelare med massa stämning och målande beskrivningar, utan det är även upp till mig att ta den information jag får, sätta det i kontexten (vad vet jag om spelvärlden?) och sedan själv föreställa mig hur jag upplever scenen. Min inlevelse är mitt ansvar.
Själv som spelledare hamnar jag gärna mittemellan, jag vill inte överväldiga mina spelare med stämningsskapande penseldrag och sedan behöva upprepa och förtydliga massa detaljer när de väl börjar röra sig runt i det fiktiva rummet, men jag hittar gärna en
känsla tidigt, slår an en
ton, och bygger sedan vidare på det.
En SLP-beskrivning ganska nyligen som jag var rätt nöjd med var "Han har samma typ av utseende som Peter Cushing, mellan 70-80 år gammal. Väldigt smal och stram i ansiktet. När ni pratar med honom får ni en olustig känsla som att det skulle vara omöjligt att avgöra om han ljuger eller är chockerande ärlig, bara en vag aning av falskhet eller tomhet". Det viktiga med den karaktären var inte de specifika detaljerna kring hur han såg ut, utan mer vilka vibes han gav ifrån sig.
Jag försöker ofta göra samma saker med platsbeskrivningar; "När ni kommer in slås ni av en vägg av stank, som av gammal mat, piss och döda djur. Det är skräp och bråte överallt så det nästan blir svårt att ta sig fram, det är uppenbart att personen som bor här verkligen inte mår bra". Sedan följer det beskrivande "bäddsoffa mot bortre väggen, tjocka filtar hänger framför fönstren, det står ett litet bord framför soffan med typ en chipsskål eller liknande som använts som askfat".
Samtidigt så har ju de flesta såpass mycket egna referenser att hämta sina tolkningar av platser, personer och händelser från att det oftast räcker med att vara kort och kärnfull och inte sällan faktiskt är att föredra. De flesta vet hur det är när det är mörkt och kallt, när någon är väldigt gammal, när någon ser hotfull och farlig ut, hur ett stadsmyller i trånga gränder upplevs mm. Man behöver inte alltid beskriva den isande nordanvinden som tränger sig in i märgen, eller den stjärnlösa natten som lägger sig som en dödssvepning över himlavalvet, ofta räcker det med "ok så ni beger er iväg, det är svinkallt och kolmörkt".
Men rollspel är ju varken film eller litteratur, utan konversation. Som medium ligger det närmare rövarhistorien eller diskussionen än boken eller filmen.