Det enda jag har argumenterat för är att 4,0 har lagt ännu mer tyngd på Grottkräl än 3.5.
Jag förstår vad du menar, och till viss del håller jag absolut med: I monsterböckerna till 3.X så hittar man många monster som (faktiskt) var beskrivna som om de hörde till ett skräckrollspel; då pratar jag om de monster som infiltrerar samhällen, manipulerar sinnen, och är beskrivna som små äventyr i sig. En Julajimus är exempelvis inte bara en random encounter man möter i en skog, och som bjuder på en häftig strid, utan den har en hel story förknippad med sig; om hur den framställer sig själv som ett sött djur så att den kan bli omhändertagen av barn och släppas in i hushåll, osv.
Däremot tycker jag att 4E skulle kunna
hantera sådana äventyr mycket bättre än 3.X, eftersom 3.X led av ungefär samma designmiss som Drakar och Demoner, i det att olika rollpersoner var drastiskt olika lämpade för färdighetsutmaningar. (Drakar och Demoner led ofta av att det antingen var
tjuvens tur att använda färdigheter, den
lärde mannens tur att använda färdigheter, eller så fick stridskämparna slåss. Man gjorde sällan saker tillsammans och inte mycket var roligt i sig.)
I 4E är färdigheterna utjämnade mellan de olika klasserna, och man slipper en del ordentliga magplask som 3.X led av (då talar jag framförallt om alla de tusen miljoner feats som fanns i 3.X som gav rollpersonen +2 i en kombination av två stycken skills. Alla åtråvärda kombinationer fanns, och alla hade unika namn vilket gjorde dem helt omöjliga att hitta och kategorisera på något smart sätt. Vilken chimpans som helst kunde ha räknat ut att det hade varit en miljon gånger bättre om man bara hade en generell Feat som gav +2 åt
valfri kombination, så att man inte behövde klösa ur sig sin hjärna genom ögonhålorna varje gång man spelade spelet för att inte bli galen över hur korkad boken var upplagd).
Skill Focus är en av de viktigare uppgraderingarna i 4E, vilket betyder
massor om man vill spela mer traditionella färdighetsbaserade äventyr.
---
Language of some sort är ju väligt enkelt. Pratar monstrena = Språk
Well, jag förstår naturligtvis att Mind Flayers, Hobgoblins och Hill Giants
har språk, och att Ochre Jelly's m.m.
inte har det, men när det gäller exempelvis Bodaks, Cloakers, Umber Hulks o.dyl så är jag inte alls lika säker. Jag vet ju att det finns många monster som definitivt inte
ser ut att vara civiliserade, men som faktiskt
är det (Grells, till exempel).
Du kan inte blunda för att fizzlandet och metakunskaperna är en viktig del hos 3.X. Det finns till och med monster vars hela gimmick
bygger på det, såsom den konstrukt i MM2 som består av scrolls, på så vis att den ser ut precis som en odöd mumie, fastän den ändå inte tar skada av sånt som enbart fungerar mot odöda.
Vissa sådana där saker tillhör förstås D&D's kulturarv och kommer alltid att vara desamma (Shambling Mounds kommer exempelvis alltid att vara ett "ha ha!
Lurad!"-monster (och är det naturligtvis även i 4E)), men 4E har ändå skalat av väldigt många av de här undantagen som 3.X var så överfullt av; och jag tror att du skulle ha större förståelse för de powers du anser vara ointuitiva om du såg på dem i det ljuset.
Tycker du fortfarande att jag skjuter mig i foten?
Nej, jag håller inte med. Valet "Vem ska jag använda den mot" ger mig engagemang i spelet. Det är inte samma sak som inlevelse och story, och det vet du.
Hmm. Actually, en av mina käpphästar är just att jag brukar tala om skillnaden mellan
inlevelse,
utlevelse och
upplevelse.
Upplevelse är den sortens engagemang vi har till en "story". Alltså som när vi ser en film, skriver en bok, hör en rolig historia eller spelar ett samberättarrollspel. Det är ett lite distanserat förhållande, eftersom vi är tydligt medvetna om skillnaden mellan rollfigurerna och oss själva, men detta avstånd överbryggas när handlingen berör oss, och friktionen kan ge ett mervärde i sig (intensiteten i en story kan ju faktiskt höjas av att vi hoppar fram och tillbaka mellan olika parallella handlingar, inte sant?).
Utlevelse är den sortens engagemang vi har till ett gestaltande. När vi skådespelar och låtsas vara någon annan, eller att vi befann oss någon annanstans. När vi låtsas tillräckligt mycket så kan vi nästan beröra något äkta och uppriktigt bortom det tillgjorda och föreställda, och det är det som immersionism handlar om. Utlevelse är därför rollgestaltarnas och simulationisternas form av engagemang.
Inlevelse är den sortens engagemang vi har när vi faktiskt på riktigt
försätts i situationer som påminner om de som fiktionen handlar om. Alltså när vi exempelvis brottas med samma mordgåta som våra rollpersoner försöker lösa; eller när vi faktiskt sitter och förbannar vår dumdristighet samtidigt som vår rollperson kan göra det. När jag vinner i ett skicklighetsspel så kan jag känna
faktisk lycka, och behöver alltså inte skådespela/samberätta hur glad min rollperson är, eftersom jag faktiskt känner en äkta, uppriktig känsla som på sätt och vis speglar dennes. Det är denna typ av engagemang som jag tycker är problemlösningsspelens styrka.
---
Förr i tiden brukade man säga att rollspel var uppbyggt av "roll + spel"; där man alltid menade att all engagemang och atmosfär hörde till den första delen, medan man bara fnös åt den andra, och det är just den attityden som jag inte håller med om (
längre, ska jag väl passa på att säga, jag brukade nämligen vara en rätt snobbig friformare).
Så; min poäng är alltså att det som är problemlösningsspelens styrka (och det här gäller även för D&D 3.X) är just att de kan försätta spelaren i rollpersonens situation, genom betydelsefulla och utmanande valsituationer. Och jag tycker att 4E är bättre på det än 3.X. Jag har spelat en pilbågsskytt i båda spelen, och i 3.X upplevde jag det bara som att jag satt och rullade tärning i striderna, vilket fick det att kännas som ett figurspel i mina ögon, medan jag i 4E oftare finner mig ställd inför dilemman som faktiskt
betyder något, och som jag på något märkligt sätt kan relatera till. Det är inlevelse för mig.
Detta är inte direkt någon ny växel för mig. Sök på "inlevelse utlevelse upplevelse" så kan du säkert hitta åtminstone tre-fyra andra inlägg där jag redogjort för exakt samma sak som jag nu skrivit. Samt förstås Sverok-artikeln som ju är gammal vid det här laget. Tycker du fortfarande att mina argument är krystade?