Nekromanti Kingmaker
- Thread starter Vitulv
- Start date
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Flodkungarnas krig - Spelmöte #1
War of the River Kings, bra översättning på det tack?
Kära Mor och Far,
Jag skriver till er från pågående tornerspel i Pitax. Kung Castruccio Irovetti av Pitax bjöd in oss på spel med fyra grenar och efterföljande festligheter. Idag avklarades den första grenen; prickskytte med långbåge och för Grönbälte sköt Phelan. Just bågskytte är ju något Phelan är utomordentlig i, och vinsten var lätt vunnen. Imorgon följer en tävling i vedhuggning, något jag tydligen ska få pröva på. Far kanske blir lite besviken när jag erkänner att det var länge sedan jag behövde hugga min egen ved, men jag tror det ska gå bra ändå.
Efter bågskyttetävlingen begav vi oss till ett tält där vi skulle beskåda märkliga och exotiska djur och vidunder. En trehornad jätteödla slet sig loss och rusade över Farkas och attackerade Farran som såklart försökte fly undan, och gömma sig bakom mig. Ett klokt val, då ödlan såg betydligt farligare ut än vad den var och mitt andra hugg separerade dessbepansrade och behornade huvud från dess kropp. Kelis upptäckte att någon hade försvagat bestens kedjor, och att besten valde att kliva över Farkas, som redan skadat den, för att komma åt Farran är helt klart... märkligt.
Nämnas bör väl att det är just denna Kung Castruccio Irovetti som misstänkts ligga bakom anfallet på Tatzlevad för något år sedan, och att han hade något med händelserna med Baron Drellev att göra är också klart. Trots det är vi ännu inte säkra. Många andra kan vilja oss illa nu.
Som ni säkert redan vet är Hertigdömmet Grönbälte en del av historien och ersatts av Konungariket Grönbälte. Kröningen blev en stor offentlig tillställning, utan någon dramatik, men om den har ni säkert redan hört, och läst om.
Prinsessan Thalita har hunnit fylla 4 år och har till Magister Elgas stora förtret lärt sig flyga på Magisterns kvast. Hon påstår att hon vill flyga upp till Brevoy och besöka sina morföräldrar, än så länge har vi kunnat hindra henne, men om intresset kvarstår om något år vet jag inte hur vi ska kunna hindra henne. Elga vägrar bestämt låsa in sin kvast.
Med vänliga hälsningar
Hennes Majestät Drottninggeneralen Ellori av Grönbälte
War of the River Kings, bra översättning på det tack?
Kära Mor och Far,
Jag skriver till er från pågående tornerspel i Pitax. Kung Castruccio Irovetti av Pitax bjöd in oss på spel med fyra grenar och efterföljande festligheter. Idag avklarades den första grenen; prickskytte med långbåge och för Grönbälte sköt Phelan. Just bågskytte är ju något Phelan är utomordentlig i, och vinsten var lätt vunnen. Imorgon följer en tävling i vedhuggning, något jag tydligen ska få pröva på. Far kanske blir lite besviken när jag erkänner att det var länge sedan jag behövde hugga min egen ved, men jag tror det ska gå bra ändå.
Efter bågskyttetävlingen begav vi oss till ett tält där vi skulle beskåda märkliga och exotiska djur och vidunder. En trehornad jätteödla slet sig loss och rusade över Farkas och attackerade Farran som såklart försökte fly undan, och gömma sig bakom mig. Ett klokt val, då ödlan såg betydligt farligare ut än vad den var och mitt andra hugg separerade dessbepansrade och behornade huvud från dess kropp. Kelis upptäckte att någon hade försvagat bestens kedjor, och att besten valde att kliva över Farkas, som redan skadat den, för att komma åt Farran är helt klart... märkligt.
Nämnas bör väl att det är just denna Kung Castruccio Irovetti som misstänkts ligga bakom anfallet på Tatzlevad för något år sedan, och att han hade något med händelserna med Baron Drellev att göra är också klart. Trots det är vi ännu inte säkra. Många andra kan vilja oss illa nu.
Som ni säkert redan vet är Hertigdömmet Grönbälte en del av historien och ersatts av Konungariket Grönbälte. Kröningen blev en stor offentlig tillställning, utan någon dramatik, men om den har ni säkert redan hört, och läst om.
Prinsessan Thalita har hunnit fylla 4 år och har till Magister Elgas stora förtret lärt sig flyga på Magisterns kvast. Hon påstår att hon vill flyga upp till Brevoy och besöka sina morföräldrar, än så länge har vi kunnat hindra henne, men om intresset kvarstår om något år vet jag inte hur vi ska kunna hindra henne. Elga vägrar bestämt låsa in sin kvast.
Med vänliga hälsningar
Hennes Majestät Drottninggeneralen Ellori av Grönbälte
Beastslayer
ROTN
Re: Flodkungarnas krig - Spelmöte #2
Fan vilken sjysst dungeon "terräng" Vitulv! Har du köpt det eller gjutit upp det själv?
Fan vilken sjysst dungeon "terräng" Vitulv! Har du köpt det eller gjutit upp det själv?
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,054
Re: Flodkungarnas krig - Spelmöte #2
Det ligger en del bilder i det sällan besökta galleriforumet om du vill se ännu grymmare byggen.
Jag har köpt den. Det är mitt budgetalternativ med bendy dungeon walls, mage knight dungeons-terräng och någon sorts 3D-stridsmatta som jag inte kommer ihåg var jag köpte. När jag har mer tid att sätta upp terräng kör jag istället grejer från Dwarven Forge.Draugen said:
Det ligger en del bilder i det sällan besökta galleriforumet om du vill se ännu grymmare byggen.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,054
Flodkungarnas krig - Spelmöte #2
Pharast, år 4716AR
Efter Phelans framgångar i bågskyttetävlingen var det Elloris tur att spänna sina muskler och röna stora framgångar i spelens vedhuggartävling. Inte ens Pitax förkämpe, den hemske barbaren Villamor Koth lyckades plöja igenom timmerstockarna med samma hastighet och styrka som Grönbältes general-drottning.
Konung Farran den Försynte ställde upp i en skrävlartävling, men trots en beundrandsvärd insats fick han se sig slagen av en förtjusande Calistriaprästinna, vars historia om hur hon förförde en Succubus så till den milda grad att hon än idag mottager kärleksgåvor från de nio helvetsplanen rev ned våldsamma applåder från en hänförd publik.
För Pitax tävlade en gammal bekant, upprorsbarden Grigori, som flera år tidigare spridit ofog i Grönbälte. Den uslingen hade mage att med denna historia tävla mot Farran själv, och knep andraplatsen i tävlingen! Tvi!
Den tappre Farkas ställde upp i spelens höjdpunkt - midnattstornerspelen och rådde stora framgångar. Efter att ha besegrat alla sina motståndare ställdes han inför förra årets vinnare - Pitax favoritförkämpe Villamor Koth. Koth körde med fult spel, och istället för att försöka stöta Farkas ur sadeln riktade han sin lans för att döda. Men vår hjälte lät sig inte rubbas av detta usla beteende utan vann med en regelrätt lansstöt mot Villamors sköld.
Och så utropades Grönbälte till vinnare av årets spel, och mottog av den charmante Kung Irovetti det utlovade priset - en mäktig magisk artefakt som våra äventyrare med all sannolikhet kommer att få stor användning av.
___
Bakom våra hjältars ryggar förekom dock ett annat spel, av betydligt allvarligare och lömskare karaktär. I smyg hade Irovettis armé marscherat från Pitax in i självaste Grönbälte - med Hjorthamn som mål!
Budbärare kom anfådda till kung Farran och denne tvangs frammana magiska hästar för att Grönbältes härskande råd skulle hinna hem till försvar av sin huvudstad.
Ellori och Kapten Kesten Garess mönstrade den tvåtusenhövdade milisen, medan Sheriffen Parok och hans djungelpatrull förstärktes med tusen kobolder från Hjorthamns hamnkvarter. I skogen norr om Hjorthamn bröt de första skärmytslingarna ut, då man insåg att Pitax armé behövde försvagas ordentligt om Hjorthamns försvar skulle hålla. Farran bombarderade fiendens stabstält med förödande magi, och tillsammans med kobolderna kastade man sig in i vilda överfall mot fientliga soldater, troll och flygödlor. Det stod dock snart klart att detta var en fiende alltför stark att möta utan skydd av stadsmurar, och efter en natts blodiga strider drog man sig tillbaka för att befästa sig i huvudstaden.
Vid gryningen stod många av Grönbältes bondgårdar i brand, och röken låg tung över fälten. Fienden marscherade taktfast till ekot av skriande flygödlor och många av Hjorthamns försvarare betraktade från stadsmuren Pitax makt med svaga knän.
Så kom slutligen anfallet. Från luften dök flygödlorna mot Hjorthamn, och i bräschen för Pitax armé stormade fradgatuggande troll mot de väntande bastionerna. Pilar regnade och stridslurar dånade över fälten. En, två, tre gånger kom fienden upp på murarna, och lika många gånger slogs de tillbaka med spjut och stenbumlingar. Från himlen regnade sårade flygödlor och avgrundsvrålen från troll täckta i kokande olja tycktes aldrig vilja tystna.
Men Hjorthamns murar stod intakta, och dess försvarare verkade aldrig svika sina poster, trots fruktansvärda förluster. Så på signal stormade djungelpatrullen ut ur skogsbrynet och kobolderna formligen klättrade över varandra för att få en chans att sticka och hugga fienden.
Pitax nederlag var ett faktum, och all disciplin var som upplöst. Huvudparten av armén, människosoldaterna var på vild flykt genom skogen, och de få troll som överlevt Hjorthamns murar spreds nu i alla väderstreck.
Grönbälte hade segrat, och mot himlen steg jublet från de tappra som överlevt det lilla kungadömets första slag.
___
I nordvästra Grönbälte, precis vid gränsen nåddes de tre barbarhövdingarna som svurit Farran trohet av ett meddelande från Grönbältes översteprästinna. Det var kortfattat, men var precis det de tre hade väntat på:
"Pitax har begått det misstag vi väntade på. Släpp lös era horder i deras land. Ta det ni vill ha, krigsbytet är ert."
Pharast, år 4716AR
Efter Phelans framgångar i bågskyttetävlingen var det Elloris tur att spänna sina muskler och röna stora framgångar i spelens vedhuggartävling. Inte ens Pitax förkämpe, den hemske barbaren Villamor Koth lyckades plöja igenom timmerstockarna med samma hastighet och styrka som Grönbältes general-drottning.
Konung Farran den Försynte ställde upp i en skrävlartävling, men trots en beundrandsvärd insats fick han se sig slagen av en förtjusande Calistriaprästinna, vars historia om hur hon förförde en Succubus så till den milda grad att hon än idag mottager kärleksgåvor från de nio helvetsplanen rev ned våldsamma applåder från en hänförd publik.
För Pitax tävlade en gammal bekant, upprorsbarden Grigori, som flera år tidigare spridit ofog i Grönbälte. Den uslingen hade mage att med denna historia tävla mot Farran själv, och knep andraplatsen i tävlingen! Tvi!
Den tappre Farkas ställde upp i spelens höjdpunkt - midnattstornerspelen och rådde stora framgångar. Efter att ha besegrat alla sina motståndare ställdes han inför förra årets vinnare - Pitax favoritförkämpe Villamor Koth. Koth körde med fult spel, och istället för att försöka stöta Farkas ur sadeln riktade han sin lans för att döda. Men vår hjälte lät sig inte rubbas av detta usla beteende utan vann med en regelrätt lansstöt mot Villamors sköld.
Och så utropades Grönbälte till vinnare av årets spel, och mottog av den charmante Kung Irovetti det utlovade priset - en mäktig magisk artefakt som våra äventyrare med all sannolikhet kommer att få stor användning av.
___
Bakom våra hjältars ryggar förekom dock ett annat spel, av betydligt allvarligare och lömskare karaktär. I smyg hade Irovettis armé marscherat från Pitax in i självaste Grönbälte - med Hjorthamn som mål!
Budbärare kom anfådda till kung Farran och denne tvangs frammana magiska hästar för att Grönbältes härskande råd skulle hinna hem till försvar av sin huvudstad.
Ellori och Kapten Kesten Garess mönstrade den tvåtusenhövdade milisen, medan Sheriffen Parok och hans djungelpatrull förstärktes med tusen kobolder från Hjorthamns hamnkvarter. I skogen norr om Hjorthamn bröt de första skärmytslingarna ut, då man insåg att Pitax armé behövde försvagas ordentligt om Hjorthamns försvar skulle hålla. Farran bombarderade fiendens stabstält med förödande magi, och tillsammans med kobolderna kastade man sig in i vilda överfall mot fientliga soldater, troll och flygödlor. Det stod dock snart klart att detta var en fiende alltför stark att möta utan skydd av stadsmurar, och efter en natts blodiga strider drog man sig tillbaka för att befästa sig i huvudstaden.
Vid gryningen stod många av Grönbältes bondgårdar i brand, och röken låg tung över fälten. Fienden marscherade taktfast till ekot av skriande flygödlor och många av Hjorthamns försvarare betraktade från stadsmuren Pitax makt med svaga knän.
Så kom slutligen anfallet. Från luften dök flygödlorna mot Hjorthamn, och i bräschen för Pitax armé stormade fradgatuggande troll mot de väntande bastionerna. Pilar regnade och stridslurar dånade över fälten. En, två, tre gånger kom fienden upp på murarna, och lika många gånger slogs de tillbaka med spjut och stenbumlingar. Från himlen regnade sårade flygödlor och avgrundsvrålen från troll täckta i kokande olja tycktes aldrig vilja tystna.
Men Hjorthamns murar stod intakta, och dess försvarare verkade aldrig svika sina poster, trots fruktansvärda förluster. Så på signal stormade djungelpatrullen ut ur skogsbrynet och kobolderna formligen klättrade över varandra för att få en chans att sticka och hugga fienden.
Pitax nederlag var ett faktum, och all disciplin var som upplöst. Huvudparten av armén, människosoldaterna var på vild flykt genom skogen, och de få troll som överlevt Hjorthamns murar spreds nu i alla väderstreck.
Grönbälte hade segrat, och mot himlen steg jublet från de tappra som överlevt det lilla kungadömets första slag.
___
I nordvästra Grönbälte, precis vid gränsen nåddes de tre barbarhövdingarna som svurit Farran trohet av ett meddelande från Grönbältes översteprästinna. Det var kortfattat, men var precis det de tre hade väntat på:
"Pitax har begått det misstag vi väntade på. Släpp lös era horder i deras land. Ta det ni vill ha, krigsbytet är ert."
Beastslayer
ROTN
Re: Flodkungarnas krig - Spelmöte #2
Jasså? Inget jag fann i vart fall, men jag kan vara väldigt blind emellanåt. Länka gärna!Vitulv said:
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,054
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,054
Flodkungarnas krig - Spelmöte #2
Efter slaget om Hjorthamn förhördes de fångar som tagits bland Pitax led. Det mest alarmerande som kom ut av dessa förhör var ryktet om att Kung Irovetti utvecklade ett massförstörelsevapen som skulle kunna vända krigslyckan, och det påstods att vapnet hade styrkan att dräpa hela härar. Enligt ryktet försökte Irovetti kombinera kraften hos ett Dimhorn med den hos en dödsmolns-besvärjelse, och blotta tanken på ett sådant vapen fick blodet att isa sig hos våra hjältar. I Hjorthamns tortyrkammare tvingade man en pitaxiansk löjtnant att avslöja platsen där vapnet utvecklades - Vita Rosens Kloster, ost om Branthlendbergen, i norra Pitax.
Grönbältes arméer behövde slicka sina sår, fylla luckor med nya rekryter och förbereda ett eventuellt fälttåg och således valde våra hjältar att själva bege sig mot Vita Rosens Kloster. En mindre grupp skulle ändå kunna röra sig snabbare och mer diskret än en marscherande armé. Dessutom skulle man på så vis få möjlighet att rekognoscera i fiendeland.
Vita Rosens kloster låg på en hög klint i Glenebons högländer. I öster tornade Branthlendbergens karga klipplandskap upp sig, och i sydost kunde man ana de mörka Tusen Rösternas Skogar. Klostret var en gammal övergiven helgedom tillägnad Cayden Cailean, den berusade äventyraren som drunknade i en brunn och återuppstod som en gud.
Klinten var omgärdad av en låg stenmur, byggd någon gång i historien av de munkar som levde och verkade i klostret. På åsens topp låg själva klosterbyggnaden, och på dess västra sida den gamla vingård där munkarna sades ha bryggt det mest förträffliga av viner (av vissa ansett ha magiska egenskaper).
Men det var något kusligt i luften innanför stenmuren. Växterna tycktes vara alldeles för livskraftiga, och naturens färger onaturligt starka. Gräset som borde ha böjt sig för vinden tycktes röra sig i motsatt riktning och i luften kunde man ana ljussken som av eldflugor, men i märkliga färger, och som rörde sig olikt någon naturlig insekt. Luften kändes liksom oljig på något vis. Våra hjältar kände igen tecknen - här var barriären mellan Golarion och Den Första Världen tunn.
Farran använde magi för att spana efter fiender, och han fann en samling pitaxianska soldater och barder som hade slagit läger i klosterbyggnaden. Fiendestyrkan verkade stå under befäl av en råttliknande karl med ondskefullt utseende. Det skulle senare visa sig att denna man var Gaetane - en av Pitax mest fruktade lönnmördare, och Kung Irovettis favoritverktyg i politiska ränkspel. Gaetane var en fruktansvärd motståndare, ett rovdjur som specialiserat sig på att jaga människor som villebråd, vilket våra hjältar blev varse när de stormade klostret. Soldaterna kastade sig över Ellori och Farkas, samtidigt som varråttan Gaetane smög omkring bland takbjälkarna och avlossade pilar med dödlig precision. Ellori såg ut som en nåldyna, och hennes sista stund var så när på kommen när hjältarna till slut fällde Gaetane till marken.
Den snörvlande uslingen avslöjade att inget vapen fanns i klostret, och att det var ett rykte som man spritt ut för att locka in våra hjältar i ett bakhåll. Men trots att man låtit sig luras ännu en gång av nidingskungen Irovetti så har Grönbältes försvarare orsakat honom ännu ett sår, då en av hans farligaste löjtnanter nu är oskadliggjord.
Efter slaget om Hjorthamn förhördes de fångar som tagits bland Pitax led. Det mest alarmerande som kom ut av dessa förhör var ryktet om att Kung Irovetti utvecklade ett massförstörelsevapen som skulle kunna vända krigslyckan, och det påstods att vapnet hade styrkan att dräpa hela härar. Enligt ryktet försökte Irovetti kombinera kraften hos ett Dimhorn med den hos en dödsmolns-besvärjelse, och blotta tanken på ett sådant vapen fick blodet att isa sig hos våra hjältar. I Hjorthamns tortyrkammare tvingade man en pitaxiansk löjtnant att avslöja platsen där vapnet utvecklades - Vita Rosens Kloster, ost om Branthlendbergen, i norra Pitax.
Grönbältes arméer behövde slicka sina sår, fylla luckor med nya rekryter och förbereda ett eventuellt fälttåg och således valde våra hjältar att själva bege sig mot Vita Rosens Kloster. En mindre grupp skulle ändå kunna röra sig snabbare och mer diskret än en marscherande armé. Dessutom skulle man på så vis få möjlighet att rekognoscera i fiendeland.
Vita Rosens kloster låg på en hög klint i Glenebons högländer. I öster tornade Branthlendbergens karga klipplandskap upp sig, och i sydost kunde man ana de mörka Tusen Rösternas Skogar. Klostret var en gammal övergiven helgedom tillägnad Cayden Cailean, den berusade äventyraren som drunknade i en brunn och återuppstod som en gud.
Klinten var omgärdad av en låg stenmur, byggd någon gång i historien av de munkar som levde och verkade i klostret. På åsens topp låg själva klosterbyggnaden, och på dess västra sida den gamla vingård där munkarna sades ha bryggt det mest förträffliga av viner (av vissa ansett ha magiska egenskaper).
Men det var något kusligt i luften innanför stenmuren. Växterna tycktes vara alldeles för livskraftiga, och naturens färger onaturligt starka. Gräset som borde ha böjt sig för vinden tycktes röra sig i motsatt riktning och i luften kunde man ana ljussken som av eldflugor, men i märkliga färger, och som rörde sig olikt någon naturlig insekt. Luften kändes liksom oljig på något vis. Våra hjältar kände igen tecknen - här var barriären mellan Golarion och Den Första Världen tunn.
Farran använde magi för att spana efter fiender, och han fann en samling pitaxianska soldater och barder som hade slagit läger i klosterbyggnaden. Fiendestyrkan verkade stå under befäl av en råttliknande karl med ondskefullt utseende. Det skulle senare visa sig att denna man var Gaetane - en av Pitax mest fruktade lönnmördare, och Kung Irovettis favoritverktyg i politiska ränkspel. Gaetane var en fruktansvärd motståndare, ett rovdjur som specialiserat sig på att jaga människor som villebråd, vilket våra hjältar blev varse när de stormade klostret. Soldaterna kastade sig över Ellori och Farkas, samtidigt som varråttan Gaetane smög omkring bland takbjälkarna och avlossade pilar med dödlig precision. Ellori såg ut som en nåldyna, och hennes sista stund var så när på kommen när hjältarna till slut fällde Gaetane till marken.
Den snörvlande uslingen avslöjade att inget vapen fanns i klostret, och att det var ett rykte som man spritt ut för att locka in våra hjältar i ett bakhåll. Men trots att man låtit sig luras ännu en gång av nidingskungen Irovetti så har Grönbältes försvarare orsakat honom ännu ett sår, då en av hans farligaste löjtnanter nu är oskadliggjord.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,054
Persongalleri Pitax
Slängde ihop en bild med några av de personer som våra hjältar har minst en gås oplockad med:
[större bild]
Slängde ihop en bild med några av de personer som våra hjältar har minst en gås oplockad med:
[större bild]
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Re: Persongalleri Pitax
Skitsnyggt!
Det var ju just den här vi skickade iväg till de två kobold-lönnmördarna vi har skickat till Pitax. Fast de gjorde lite "förbättringar" på sin version:
(stor version)
Skitsnyggt!
Det var ju just den här vi skickade iväg till de två kobold-lönnmördarna vi har skickat till Pitax. Fast de gjorde lite "förbättringar" på sin version:
(stor version)
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,054
Re: Persongalleri Pitax
Hahahaha
chrull said:Skitsnyggt!
Det var ju just den här vi skickade iväg till de två kobold-lönnmördarna vi har skickat till Pitax. Fast de gjorde lite "förbättringar" på sin version:
Hahahaha
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Flodkungarnas krig - Spelmöte #4
Elloris brev till sina föräldrar:
Kära Mor och Far,
Med hjälp av Kung Farrans magiska förmågor har vi fått mer information ur den tillfångatagna varråttan Gaetane än vad vi trodde möjligt. Innan han dinglade i rättvisans galge avslöjade han namnet och metoderna för trenne Pitaxavlönade spioner i Hjorthamn och folket i hela Grönbälte jublade när förrädarna fick sitt straff.
Gaetane stod galningen på Pitax tron nära och har avslöjat detaljer om hans person som kan komma väl till nytta när vi äntligen kan mötas i strid, för tro mig kära mor och far, det enda sättet att få slut på detta krig är när Castruccio Irovetti ligger död framför våra fötter.
Vi har också fått information som säger att en hemlig ingång till Irovettis palats finns någonstans under vatten i floden som rinner nordöst om staden. Vår plan är nu att ta oss in den vägen, och förhoppningsvis direkt kunna besegra Pitax galne konung.
Med vänliga hälsningar
Hennes Majestät Drottninggeneralen Ellori av Grönbälte
Edwards brev till Elloris föräldrar
Mitt namn är Högste Diplomat och Notarie Edward av Grönbälte och jag är medlem i, och rådgivare åt Grönbältes råd. Det är med stor sorg jag nu meddelar att er dotter, Hennes Hennes Majestät Drottninggeneralen Ellori av Grönbälte och Moder till Hennes Kungliga Höghet Prinsessans Thalita av Grönbälte den fjortonde dagen av Dessnuss detta år föll i strid mot Villamor Koth, barbar och förkämpe åt den galne kung Castruccio Irovetti av banditstaten Pitax. Villamor Koth besegrades i striden av er dotters make, Hans Majestät Konung Farran av Grönbälte och har tillfångatagits.
En stadsbegravning kommer snart hållas i Hjothamn och därefter följer en sorgetid i hela Grönbälte.
Våra djupaste kondoleanser,
Edward Wollenburger
Elloris brev till sina föräldrar:
Kära Mor och Far,
Med hjälp av Kung Farrans magiska förmågor har vi fått mer information ur den tillfångatagna varråttan Gaetane än vad vi trodde möjligt. Innan han dinglade i rättvisans galge avslöjade han namnet och metoderna för trenne Pitaxavlönade spioner i Hjorthamn och folket i hela Grönbälte jublade när förrädarna fick sitt straff.
Gaetane stod galningen på Pitax tron nära och har avslöjat detaljer om hans person som kan komma väl till nytta när vi äntligen kan mötas i strid, för tro mig kära mor och far, det enda sättet att få slut på detta krig är när Castruccio Irovetti ligger död framför våra fötter.
Vi har också fått information som säger att en hemlig ingång till Irovettis palats finns någonstans under vatten i floden som rinner nordöst om staden. Vår plan är nu att ta oss in den vägen, och förhoppningsvis direkt kunna besegra Pitax galne konung.
Med vänliga hälsningar
Hennes Majestät Drottninggeneralen Ellori av Grönbälte
Edwards brev till Elloris föräldrar
Mitt namn är Högste Diplomat och Notarie Edward av Grönbälte och jag är medlem i, och rådgivare åt Grönbältes råd. Det är med stor sorg jag nu meddelar att er dotter, Hennes Hennes Majestät Drottninggeneralen Ellori av Grönbälte och Moder till Hennes Kungliga Höghet Prinsessans Thalita av Grönbälte den fjortonde dagen av Dessnuss detta år föll i strid mot Villamor Koth, barbar och förkämpe åt den galne kung Castruccio Irovetti av banditstaten Pitax. Villamor Koth besegrades i striden av er dotters make, Hans Majestät Konung Farran av Grönbälte och har tillfångatagits.
En stadsbegravning kommer snart hållas i Hjothamn och därefter följer en sorgetid i hela Grönbälte.
Våra djupaste kondoleanser,
Edward Wollenburger
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Re: Flodkungarnas krig - Spelmöte #4
Dalla slog med båda händerna i luften samtidigt. Hon visste att det var bäst att använda båda händer om en örfil skulle träffa Agrat när han var osynlig. Han hade kommit tillbaka till stugan med ruttna pinnar, igen, istället för de färska tallgrenar hon bett om. Ingen av handflatorna täffade denna gång, men den emotionella länken emellan dem sa att impen förstod hur arg hans mästarinna var, och att han njöt av det.
"Nu är det försent, häll vatten på elden och samla ihop dina saker, vi ska resa." Dalla visste att Agrat skulle tycka om idéen på att lämna Elgas stuga som de bott i till och från det senaste året.
"Resa? Du menar att vi ska sluta trycka här i haggans stuga?" Medan Agrat skickats ut för att samla grenar hade Elga hört av sig. Tydligen hade Drottningen av Grönbälte gått och blivit ihjälslagen och av någon anledning rörde det Dalla. Elga hade inte förklarat mer, utan bara bett Dalla att komma till Hjorthamn och lovade det skulle vara betydligt mer intressant än att sitta husvakt åt henne ute i stugan i skogen. Att Elgas förslag var att ge sig ut i De Stulna Länderna och sammarbeta med en grupp lyckosökare (hur fina deras titlar än må vara) var inget Dalla visste när hon med Agrat på axeln vandrade i gränslandet mellan denna värld och skuggvärlden på väg mot Hjorthamn. Hon visste inte heller att hon skulle tacka ja, när frågan kom.
"Nu är du nöjd, antar jag?" Dalla stod vid strandkanten och vred vatten ur sina kläder. Agrat satt på en trädgren och skrattade hånfullt. Hon hade gått med på slå följe med Kungen, Prästinnan och Soldaten ut i ett träsk och en sjö, i vad hon bara kan anta var jakt för sport och trofé, något kungligheter tydligen brukar ägna sig åt. Målet och bytet var Kroktunga, ett sjöodjur i sjön med samma namn. Färdmedlet var båt. Dalla hatade båtar. Efter flera timmars segling utan några tecken på att det fanns någon plan för hur besten skulle varken hittas eller bekämpas hade besten hittat båten istället. En lätt knuff senare hade båten välts och alla utom Agrat legat i det smutsiga vattnet. Soldaten hade försökt fly med hjälp av en magisk dryck, prästinnan hade nu, när det nästan redan var för sent fått idéen att en bön som gör det möjligt att andas under vattnet kunde vara användbar. Själv hade hon förvandlat det antagligen uråldriga, men framförallt väldiga odjuret till en valp igen. De stora ögonen som nu stirrade lekfulla och med viss tecken på ånger över att ha vält deras båt hade visst ingen inverkan på Kungen, han hade helt enkelt ihjäl den lille krabaten med en kort besvärjelse. Nu stod de vid stranden och kämpade med att få ner det nu återigen gigantiska huvudet av besten i ett portabelt hål. Dalla skakade på huvudet. "Vad tror du de ska göra med huvudet?" "Jag hoppas det blir middag!" Dalla hade än så länge inte varit i varken Hjorthamns tronsal eller på något av Hjorthamns värdshus och sett mängden med troféer som prydde dess väggar, och om gruppen skulle fortsätta att ägna mycket tid ute på vatten skulle hon inte stanna kvar tillräckligt länge för att se dem heller.
"Jag avskyr att vara blöt." Agrat brast ut i gapskratt.
Dalla slog med båda händerna i luften samtidigt. Hon visste att det var bäst att använda båda händer om en örfil skulle träffa Agrat när han var osynlig. Han hade kommit tillbaka till stugan med ruttna pinnar, igen, istället för de färska tallgrenar hon bett om. Ingen av handflatorna täffade denna gång, men den emotionella länken emellan dem sa att impen förstod hur arg hans mästarinna var, och att han njöt av det.
"Nu är det försent, häll vatten på elden och samla ihop dina saker, vi ska resa." Dalla visste att Agrat skulle tycka om idéen på att lämna Elgas stuga som de bott i till och från det senaste året.
"Resa? Du menar att vi ska sluta trycka här i haggans stuga?" Medan Agrat skickats ut för att samla grenar hade Elga hört av sig. Tydligen hade Drottningen av Grönbälte gått och blivit ihjälslagen och av någon anledning rörde det Dalla. Elga hade inte förklarat mer, utan bara bett Dalla att komma till Hjorthamn och lovade det skulle vara betydligt mer intressant än att sitta husvakt åt henne ute i stugan i skogen. Att Elgas förslag var att ge sig ut i De Stulna Länderna och sammarbeta med en grupp lyckosökare (hur fina deras titlar än må vara) var inget Dalla visste när hon med Agrat på axeln vandrade i gränslandet mellan denna värld och skuggvärlden på väg mot Hjorthamn. Hon visste inte heller att hon skulle tacka ja, när frågan kom.
"Nu är du nöjd, antar jag?" Dalla stod vid strandkanten och vred vatten ur sina kläder. Agrat satt på en trädgren och skrattade hånfullt. Hon hade gått med på slå följe med Kungen, Prästinnan och Soldaten ut i ett träsk och en sjö, i vad hon bara kan anta var jakt för sport och trofé, något kungligheter tydligen brukar ägna sig åt. Målet och bytet var Kroktunga, ett sjöodjur i sjön med samma namn. Färdmedlet var båt. Dalla hatade båtar. Efter flera timmars segling utan några tecken på att det fanns någon plan för hur besten skulle varken hittas eller bekämpas hade besten hittat båten istället. En lätt knuff senare hade båten välts och alla utom Agrat legat i det smutsiga vattnet. Soldaten hade försökt fly med hjälp av en magisk dryck, prästinnan hade nu, när det nästan redan var för sent fått idéen att en bön som gör det möjligt att andas under vattnet kunde vara användbar. Själv hade hon förvandlat det antagligen uråldriga, men framförallt väldiga odjuret till en valp igen. De stora ögonen som nu stirrade lekfulla och med viss tecken på ånger över att ha vält deras båt hade visst ingen inverkan på Kungen, han hade helt enkelt ihjäl den lille krabaten med en kort besvärjelse. Nu stod de vid stranden och kämpade med att få ner det nu återigen gigantiska huvudet av besten i ett portabelt hål. Dalla skakade på huvudet. "Vad tror du de ska göra med huvudet?" "Jag hoppas det blir middag!" Dalla hade än så länge inte varit i varken Hjorthamns tronsal eller på något av Hjorthamns värdshus och sett mängden med troféer som prydde dess väggar, och om gruppen skulle fortsätta att ägna mycket tid ute på vatten skulle hon inte stanna kvar tillräckligt länge för att se dem heller.
"Jag avskyr att vara blöt." Agrat brast ut i gapskratt.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,054
Re: Flodkungarnas krig - Spelmöte #4
I går var alltså en stor dag för mig som spelledare i Pathfinder. Chrulls rollsperson Ellori (ftr 12) har länge varit en svårknäckt nöt, och har grusat mina planer om och om igen.
Inte nog med att hon var svår att döda och hade skyhög skadeoutput så var hon dessutom alldeles för snabb och rörlig för att jag skulle kunna fullt utnyttja fiendernas förmågor. Men även den starkaste hjältinna möter förr eller senare sin baneman, i det här fallet av den onde barbaren Villamor Koth (CE, male human barbarian 15), Kung Irovetti av Pitax handgångna man och förkämpe. Till sin hjälp hade Villamor två stycken medhjälpare (human fighter 5) vars uppgifter blev att;
1. Se till att Farkas fick vänta en runda innan han kunde undsätta Ellori och,
2. Dra på sig den avvaktande Elloris readied action så att Villamor sedan kunde charga.
Striden stod passande nog i Kung Irovettis gladiatorarena där rollpersonerna överrumplade Villamor som stod och sparrades med sina underhuggare. Rollpersonerna var på flykt undan vakterna i kungens palats när de av en slump hamnade i gladiatorgropen. Väl medveten om Elloris högmod lät jag Villamor vråla utmaningar till inkräktarna, som trots att de lika gärna kunde fortsatt fly istället valde att plocka upp handsken.
Det är alltid lite speciellt att begrava en rollperson efter ett och ett halvt års spelande, men Elloris död blev ändå episk. Ingen random encounter, inget spelledarfusk utan en fair fight med en av de farligaste personerna i hela regionen.
Hon dog med andra ord en hjältedöd och det känns helt okej att säga adjö.
___
Nu är det bara två av rollpersonerna som inledde kampanjen som fortfarande är kvar. Kung Farran är hal som en ål, och det ska nog mycket till för att han ska bita i gräset, även om jag gör mitt bästa. Utbygdsjägaren Phelan är likaså han en svårfångad typ; han håller sig undan melee, och gör preciiis så lite i skada för att man inte kan fokusera sina attacker mot honom, men samtidigt så mycket att han avgör strider. Nåja, deras dag kommer också.
___
Så, rollpersoner som bitit i gräset:
Kyrill, Perssons munk blev ihjälklöst av en tatzlwyrm (en sorts liten drake) när han skulle göra en listig omfattning fast istället sprang in i wyrmlyan där den första wyrmens hona låg och tryckte.
Tanin, Storugglas magiker och Grönbältes första regent blev... uppkäkad av en varg
Thotas, Perssons perverse dvärg blev uppkäkad av någon sorts krokodildrake när han fick för sig att han var jätteduktig på melee. Blev dock senare reinkarnerad.
Iacobia, Storugglas andra magiker blev slagen i huvudet av ett troll när hjältarna skulle befria staden Fort Drelev från dess tyranniske härskare. Tack och god natt.
I går var alltså en stor dag för mig som spelledare i Pathfinder. Chrulls rollsperson Ellori (ftr 12) har länge varit en svårknäckt nöt, och har grusat mina planer om och om igen.
Inte nog med att hon var svår att döda och hade skyhög skadeoutput så var hon dessutom alldeles för snabb och rörlig för att jag skulle kunna fullt utnyttja fiendernas förmågor. Men även den starkaste hjältinna möter förr eller senare sin baneman, i det här fallet av den onde barbaren Villamor Koth (CE, male human barbarian 15), Kung Irovetti av Pitax handgångna man och förkämpe. Till sin hjälp hade Villamor två stycken medhjälpare (human fighter 5) vars uppgifter blev att;
1. Se till att Farkas fick vänta en runda innan han kunde undsätta Ellori och,
2. Dra på sig den avvaktande Elloris readied action så att Villamor sedan kunde charga.
Striden stod passande nog i Kung Irovettis gladiatorarena där rollpersonerna överrumplade Villamor som stod och sparrades med sina underhuggare. Rollpersonerna var på flykt undan vakterna i kungens palats när de av en slump hamnade i gladiatorgropen. Väl medveten om Elloris högmod lät jag Villamor vråla utmaningar till inkräktarna, som trots att de lika gärna kunde fortsatt fly istället valde att plocka upp handsken.
Det är alltid lite speciellt att begrava en rollperson efter ett och ett halvt års spelande, men Elloris död blev ändå episk. Ingen random encounter, inget spelledarfusk utan en fair fight med en av de farligaste personerna i hela regionen.
Hon dog med andra ord en hjältedöd och det känns helt okej att säga adjö.
___
Nu är det bara två av rollpersonerna som inledde kampanjen som fortfarande är kvar. Kung Farran är hal som en ål, och det ska nog mycket till för att han ska bita i gräset, även om jag gör mitt bästa. Utbygdsjägaren Phelan är likaså han en svårfångad typ; han håller sig undan melee, och gör preciiis så lite i skada för att man inte kan fokusera sina attacker mot honom, men samtidigt så mycket att han avgör strider. Nåja, deras dag kommer också.
___
Så, rollpersoner som bitit i gräset:
Kyrill, Perssons munk blev ihjälklöst av en tatzlwyrm (en sorts liten drake) när han skulle göra en listig omfattning fast istället sprang in i wyrmlyan där den första wyrmens hona låg och tryckte.
Tanin, Storugglas magiker och Grönbältes första regent blev... uppkäkad av en varg
Thotas, Perssons perverse dvärg blev uppkäkad av någon sorts krokodildrake när han fick för sig att han var jätteduktig på melee. Blev dock senare reinkarnerad.
Iacobia, Storugglas andra magiker blev slagen i huvudet av ett troll när hjältarna skulle befria staden Fort Drelev från dess tyranniske härskare. Tack och god natt.
Re: Flodkungarnas krig - Spelmöte #4
" Men även den starkaste hjältinna möter förr eller senare sin baneman, i det här fallet av den onde barbaren Villamor Koth (CE, male human barbarian 15), Kung Irovetti av Pitax handgångna man och förkämpe."
Som Farkas besegrat tidigare. Vill bara påpeka det, att Ellori fick stryk av någon som Farkas redan besegrat.
Storuggla, hipp hipp
" Men även den starkaste hjältinna möter förr eller senare sin baneman, i det här fallet av den onde barbaren Villamor Koth (CE, male human barbarian 15), Kung Irovetti av Pitax handgångna man och förkämpe."
Som Farkas besegrat tidigare. Vill bara påpeka det, att Ellori fick stryk av någon som Farkas redan besegrat.
Storuggla, hipp hipp
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,054
Flodkungarnas krig - Spelmöte #4
Hon hade vakat så länge hon kunnat minnas över svärdet Törne, det vapen som var nyckeln till drottning Nyrissas fruktansvärda makt. Efter Nyrissas uppror mot de äldre i den första världen hade Evindra skickats till den materiella världen för att gömma Törne och vaka över det. Hon skulle hålla det dolt för féer såväl som människor och i en oansenlig jordkulles inre fann hon sitt gömställe.
Och åren gick.
Så dök det en dag upp mänskliga munkar, och på kullen byggde de ett kloster och en vingård. De var följare av den druckne människoguden, Cayden Cailean. Evindra hade alltid gillat Cayden, och till och med träffat honom en gång, men det var för många år sedan - innan han trillade ned i brunnen och återuppstod som gud. Med munkarna kom hon överens, och trots att de sällan fick anledning att träffas så levde de i samförstånd och ömsesidigt välmenande rådde dem emellan.
Och åren gick.
Så kom trädgårdsmästaren, och med honom galenskapen. Han blev besatt av Evindra, och då nymfen inte kunde besvara hans kärlek (ens om hon velat) fängslade han henne i en vattenklocka. Kort därefter dräpte han under en enda blodig natt alla munkarna och abotten.
Och åren gick.
Så kom den galne kungens undersåtar. De tog Törne, och dräpte trädgårdsmästaren som kort därefter återuppstod som ett spöke.
Så kom råttan och lade sig i bakhåll.
Så kom den grå katten och överlistade råttan, och bar Evindras fängelse till sitt hem, där han befriade henne.
Och så är Törne i fel händer.
Ve oss om Nyrissa får tillbaks sitt svärd.
Hon hade vakat så länge hon kunnat minnas över svärdet Törne, det vapen som var nyckeln till drottning Nyrissas fruktansvärda makt. Efter Nyrissas uppror mot de äldre i den första världen hade Evindra skickats till den materiella världen för att gömma Törne och vaka över det. Hon skulle hålla det dolt för féer såväl som människor och i en oansenlig jordkulles inre fann hon sitt gömställe.
Och åren gick.
Så dök det en dag upp mänskliga munkar, och på kullen byggde de ett kloster och en vingård. De var följare av den druckne människoguden, Cayden Cailean. Evindra hade alltid gillat Cayden, och till och med träffat honom en gång, men det var för många år sedan - innan han trillade ned i brunnen och återuppstod som gud. Med munkarna kom hon överens, och trots att de sällan fick anledning att träffas så levde de i samförstånd och ömsesidigt välmenande rådde dem emellan.
Och åren gick.
Så kom trädgårdsmästaren, och med honom galenskapen. Han blev besatt av Evindra, och då nymfen inte kunde besvara hans kärlek (ens om hon velat) fängslade han henne i en vattenklocka. Kort därefter dräpte han under en enda blodig natt alla munkarna och abotten.
Och åren gick.
Så kom den galne kungens undersåtar. De tog Törne, och dräpte trädgårdsmästaren som kort därefter återuppstod som ett spöke.
Så kom råttan och lade sig i bakhåll.
Så kom den grå katten och överlistade råttan, och bar Evindras fängelse till sitt hem, där han befriade henne.
Och så är Törne i fel händer.
Ve oss om Nyrissa får tillbaks sitt svärd.