Nekromanti Kingmaker
- Thread starter Vitulv
- Start date
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Re: Uppdaterad karta över Baroniet Grönbälte
Beholders finns inte i PF, eftersom de är Wizards IP. Visserligen skulle jag lätt kunna konverta en, men jag tror att den skulle kännas lite malplacerad i kampanjen. Det är ju i huvudsak en vildmarkskampanj, och beholders lever ju i underdark. I vilket fall vore det i taskigaste laget att slänga påmdem en beholder nu - de är ju bara level fem-sex än så länge.
De har inte vunnit förrän kampanjen är besegrad, och de är inte klara med äventyr två av sex än. Just nu är det bara smekmånad, än så längeBunny said:Det har hänt mycket, ju!Vän av ordning said:
När har ni "vunnit" spelet? Kan inte dröja länge nu. Den där spelledaren ni har tycks ju oförmögen att sätta ordentliga hinder i er väg.
Sedan så förväntade jag mig faktiskt fler beholdare, också, men de kanske inte finns i Pathfinder?
Beholders finns inte i PF, eftersom de är Wizards IP. Visserligen skulle jag lätt kunna konverta en, men jag tror att den skulle kännas lite malplacerad i kampanjen. Det är ju i huvudsak en vildmarkskampanj, och beholders lever ju i underdark. I vilket fall vore det i taskigaste laget att slänga påmdem en beholder nu - de är ju bara level fem-sex än så länge.
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Rivers Run Red #6
Kära Mor och Far,
Sommaren i grönbälte förde med sig en del problem, men också en hel del goda nyheter. Den drake vi hört talats om till och från under våra resor söder om Hjorthamn hittade vi till slut. Phelan, som medborgarna börjat kalla för Phelan Vilse, visade att han trots många snedsteg är en jägare av rang! Såfort han fick syn på något han påstod var spår av draken stack han av som en pil från hans egna båge, och träffade lika rätt. I en glänte i skogen hittade vi draken, som tyvärr (eller kanske som tur var?) inte var någon riktig drake, utan en mindre typ av skogsdrakdjur. Den envisades med att flyga eller gömma sig bland träden, så jag kan den här gången inte ta åt mig något av äran, men när hjältemodiga Hertig Farran lurade ner den på marken kunde Iacobias eld och Phelans välriktade pilar fälla besten. Vi begav oss söderut, inte för att jaga drakar, utan för att ta hand om de troll som ställt till mycket problem för oss söderut. Dagen efter begav vi oss mot ruinerna av ett gammalt dvärgfort som ryktet, och spåren, var övertaget av trollen.
Redan vid ingången blev det snabbt kamp. Vi fyra mot lika många troll. Phelan avfyrade eldpil efter eldpil, Iacobias sabel öste eld över dem och Farran kastade syra medan jag gick hårt fram med min klinga. De föll faktiskt utan några större problem och djupare ner i lyan hittade vi trollhundar, några fler troll, ett stentroll och vad som måste varit trollens ledare. Ett stort monster som slogs med morgonstjärna och kastade eldbollar från ett magiskt halsband. När han föll trodde vi att Grönbälte var av med sina större problem, en oroväckande hittar vi tecken på att någon har lett trollen mot oss. Och än värre skulle det bli!
På vägen tillbaka till grönbälte ser vi rök från Hjorthamn, ett gigantiskt monster hade förstört flera byggnader och spåren från det ledde sydöst, bort mot lyan av den väldige Ugglebjörnen vi sett spår av tidigare. Iacobia är tjock! Med kobolder i släptåg vek vi av dit direkt, hittade lyan och det blev en tuffare kamp än vi varit med om tidigare. Men ju tyngre de är...
Tillbaka i Hjorthamn mottogs vi väl, och koboldernas hjältemod kommer nog inte åra medborgare glömma. Huvudet av både Ugglebjörnen och Draken sitter nu på sina platser på väggarna i Kobolden och Rädisan och de byggnader som förstördes har hunnits bygga upp igen.
Ja just det, Hertig Farran! Baroni Grönbälte är numera Hertigdömet Grönbälte. Farran har ännu inte hittat något gemål och trots vad Mor och syster Dalla säger så har jag inga tankar på att fylla det tomrummet. Hur stilig hertigen än är.
Er dotter,
General Ellori av Hertigdömet Grönbälte.
PS: Iacobia, jag vet att du läser de här breven, och att jag vet att du tycker det är rätt och riktigt för din position i Hertigdömet. Så ta inte den där kommentaren på allvar. Du är inte tjock. DS.
Kära Mor och Far,
Sommaren i grönbälte förde med sig en del problem, men också en hel del goda nyheter. Den drake vi hört talats om till och från under våra resor söder om Hjorthamn hittade vi till slut. Phelan, som medborgarna börjat kalla för Phelan Vilse, visade att han trots många snedsteg är en jägare av rang! Såfort han fick syn på något han påstod var spår av draken stack han av som en pil från hans egna båge, och träffade lika rätt. I en glänte i skogen hittade vi draken, som tyvärr (eller kanske som tur var?) inte var någon riktig drake, utan en mindre typ av skogsdrakdjur. Den envisades med att flyga eller gömma sig bland träden, så jag kan den här gången inte ta åt mig något av äran, men när hjältemodiga Hertig Farran lurade ner den på marken kunde Iacobias eld och Phelans välriktade pilar fälla besten. Vi begav oss söderut, inte för att jaga drakar, utan för att ta hand om de troll som ställt till mycket problem för oss söderut. Dagen efter begav vi oss mot ruinerna av ett gammalt dvärgfort som ryktet, och spåren, var övertaget av trollen.
Redan vid ingången blev det snabbt kamp. Vi fyra mot lika många troll. Phelan avfyrade eldpil efter eldpil, Iacobias sabel öste eld över dem och Farran kastade syra medan jag gick hårt fram med min klinga. De föll faktiskt utan några större problem och djupare ner i lyan hittade vi trollhundar, några fler troll, ett stentroll och vad som måste varit trollens ledare. Ett stort monster som slogs med morgonstjärna och kastade eldbollar från ett magiskt halsband. När han föll trodde vi att Grönbälte var av med sina större problem, en oroväckande hittar vi tecken på att någon har lett trollen mot oss. Och än värre skulle det bli!
På vägen tillbaka till grönbälte ser vi rök från Hjorthamn, ett gigantiskt monster hade förstört flera byggnader och spåren från det ledde sydöst, bort mot lyan av den väldige Ugglebjörnen vi sett spår av tidigare. Iacobia är tjock! Med kobolder i släptåg vek vi av dit direkt, hittade lyan och det blev en tuffare kamp än vi varit med om tidigare. Men ju tyngre de är...
Tillbaka i Hjorthamn mottogs vi väl, och koboldernas hjältemod kommer nog inte åra medborgare glömma. Huvudet av både Ugglebjörnen och Draken sitter nu på sina platser på väggarna i Kobolden och Rädisan och de byggnader som förstördes har hunnits bygga upp igen.
Ja just det, Hertig Farran! Baroni Grönbälte är numera Hertigdömet Grönbälte. Farran har ännu inte hittat något gemål och trots vad Mor och syster Dalla säger så har jag inga tankar på att fylla det tomrummet. Hur stilig hertigen än är.
Er dotter,
General Ellori av Hertigdömet Grönbälte.
PS: Iacobia, jag vet att du läser de här breven, och att jag vet att du tycker det är rätt och riktigt för din position i Hertigdömet. Så ta inte den där kommentaren på allvar. Du är inte tjock. DS.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
The Varnhold Vanishing - spelmöte #1
Det var höst i Grönbälte. En klar och kall sådan, men trots att man vissa dagar kunde känna lukten av annalkande snö i vinden, så var hedarna fortfarande fria från det vita täcket. Året var 4714 (enligt Absaloms tideräkning) och våra hjältar hade nu spenderat över tre år i de "Stulna Länderna". Tanin var död, och Farran styrde Grönbälte som hertig.
Hans styre var expansivt, och under det senaste året hade Grönbälte gått från ett litet, ynkligt baroni, till ett livskraftigt och växande hertigdöme. Elloris armé växte, och hon hade under sommaren låtit uppföra murar runt huvudstadens slottsdistrikt.
Ellori hade fött ett flickebarn, som hon överlämnat till Elga. Barnet skulle komma att tillbringa sina dagar i häxans torn, vilket fick både en och annan att höja på ögonbrynen. Och vem var egentligen fadern?
I Hjorthamn hade man rest ett monument över striden mot den rasande jätte-ugglebjörnen, och på general Elloris order hade kobolderna Mikmek och Pirku avbildats sida vid sida om våra hjältar. Relationerna mellan kobolder och människor hade förbättrats avsevärt under tiden sedan ugglebjörnen anföll. Invånarna började inse att man satt i samma båt.
Under sommaren hade Farrans gamle vän, Maegar Varn avlagt visit i hertigdömet. Maegar och hans legoknektar - "Varnlingarna", hade fått i uppdrag av Restovs Svärdsherrar att kolonisera området öster om Grönbälte, Nomenhöjderna. Han var imponerad över Farran och de andras framgång, då han själv hade stött på problem under koloniseringen. En stam med kentaurer, kallad Nomenstammen, hade ställt upp vildsint motstånd, och flertalet skärmytslingar hade ägt rum under åren. Detta, i kombination med ett kargt landskap, hade gjort att Maegar endast lyckats grunda ett mindre samhälle, Varnhold, och en liten vaktbefästning i den bergsklyfta som nu gick under namnet Varnholdpasset. Efter utbytta välönskningar reste den hårt ansatte baronen hem efter några dagar, han kunde inte unna sig lyxen att stanna i Hjorthamn under någon längre tid.
Mot hösten till anlände ytterligare ett sällskap till Hjorthamn. Den här gången var det Restovs Svärdsherrar som kom på ett diskret besök. Lord Umbar Aldori, den yngste sonen i klanen Aldori ledde besöket, men då han både var ung och korkad insåg våra hjältar snabbt att det egentligen var hans syster, Jamandi, som var den vars ord vägde tyngst. Det framkom senare att Umbars "statsbesök" bara var en ursäkt för Jamandi att få växla några ord med Hertig Farran. Medan det styrande rådet höll Umbar upptagen samtalade Jamandi och Farran i enrum, och hon förklarade att Varnhold inte svarat på varken brevduvor eller budbärare på flera veckor. Svärdsherrarna kunde inte undersöka ärendet närmare utan att dra på sig alltför skarpa blickar från deras "överdrivet vaksamma herrar i norr" (de styrande adelsklanerna och kungafamiljen i norra Brevoy) och därmed bad Jamandi våra hjältar om hjälp.
Några dagar senare reste Farran, Ellori, Iacobia och Kelis österut, med några tjänare i släptåg. Efter att ha rest i en vecka eller så, och passerat de imponerande vattenfallen i törnskatefloden nådde man så den bergskedja som separerade Nomenhöjderna från Grönbälte.
Man fann Varnholdpassets vakttorn mystiskt övergivet, utan några tecken på strid, och valde att där övernatta. Under Farrans vaktpass slumrade den obetänksamme hertigen till, men vaknade av sällskapets hästars panikslagna gnäggande. Ett par etterbiggor hade under nattens skyddande mörker smygit sig fram och dräpt två av hästarna. En vild strid utbröt, där Ellori fastande i en av monstrens snaror, och nästan stryptes på kuppen! Trots det lyckades man döda etterbiggorna, men bekymrande nog var man två hästar kort.
Nästa morgon anslöt Phelan, som hade haft ärenden hos skogspatrullen i Grönbälte.
Man nådde till slut Varnhold, och staden var spöklikt övergiven. När äventyrarna undersökte stadens hus fick man intrycket av att invånarna helt enkelt hade rest sig från sina normala förehavanden och lämnat staden, då inga tecken på strid stod att finna. Phelan, utbygdsjägaren, talade genom trolldom med en övergiven katt som berättade att "Under den röda solens timme hörde mina utfodrare den nya fågelsången och gick ut. De kom aldrig tillbaka. Jag är hungrig."
I stadens värdshus, Vattenhästen, fann man märkliga ting. I dörrkarmen hade någon ristat in ordet "NOMEN", och i skänkrummet fann man en févarelse - en spriggan - som stod fastfrusen i vad som måste varit ett stasisfält. Någon hade krossat den paralyserade sprigganens skalle, så att hjärnan kunde synas. Kelis bedömde att det inte var värt att ödsla en trollformel för att bryta förtrollningen, då sprigganen ändå inte skulle överleva.
Man fann i skänkrummet något som enbart kunde beskrivas som en tillfälligt upprättad forskningsplats, där en "Mäster Pendrod". Hade bedrivit studier om det närliggande områdets historia. Av ett upphittat brev framgick att Maegar Varn hade bett mäster Pendrod att komma till Varnhold för att undersöka ett gammalt armband, som en man vid namn Willas Gundarsson hittat vid flodkanten.
Bland mäster Pendrods historieböcker fann man anteckningar som han själv nedtecknat. Det stod bland annat om någon sorts halvmytologisk ö, och namnet "Vordakai" förekom. "Vordakai - kanske en av nomenkentaurernas gudar?" stod antecknat i marginalen. Var denna ö skulle vara belägen framgick dock varken av historieböckerna eller Pendrods anteckningar. Här följer ett stycke som Pendrod markerat i en av böckerna:
And so it was, high upon the Torres and well above the Vale's stairs, where rises from the high water a stoney isle of dire report. Known as Vordakai's Island to those that do live thereabout, some legend of its name doth come down through the locals. For they speak of a guardian that doth destroy all who would set foot upon its accursed shores. They did name no fewer than a twelvecount of their hero-knights who had left their bones upon its rocky shores over the years after having tested their nettle against its dread warden, 'til none would any longer go there for fear of its hidden terrors. And the name of this terror was given unto this island.
Man undersökte sedan Willas Gundarsons lilla stuga, och fann där att huset hade blivit plundrat, men inga tecken tydde på att strid förekommit. Detta tema återkom i flera av de hus som låg närmast fortet i Varnhold. Våra hjältar fann en hårdinbunden bok, som slitits i två stycken. Boken visade sig vara Gundarsons journal, och beskrev kortfattat ett antal skärmytslingar med nomenkentaurerna. En anteckning lydde "fann armband vid floden" och sidan efter pryddes av en stor skaldisk runa, som ingen i sällskapet kunde tyda.
Efter att äventyrarna undersökt Willas stuga begav man sig upp till fortet, där man återfann de som plundrat östra Varnhold. Ett litet rövarband med sprigganer hade tagit fortet i besittning, och våra hjältar fick på ett mycket våldsamt sätt göra sig av med ockupanterna.
När vi lämnar hjältarna för den här gången har man tagit Varnholds fort i besittning, och där upprättat en främre operationsbas. Man har sänt bud efter Thotas och fler tjänare från Grönbälte, samtidigt som undersökningarna av det spöklika försvinnandet från Varnhold pågår.
I Grönbälte strövar fortfarande den surmulne Munguk runt och letar efter en hona, och mer att dricka.
I Pitax blänger en galen bardkung avundsjukt på kartor över landområden han ännu inte har makten över.
I Brevoy fortsätter Svärdsherrarnas tysta uppror mot kungafamiljen.
Och i Nomenhöjderna väntar onämnbara fasor på att få stilla sin hunger.
Det var höst i Grönbälte. En klar och kall sådan, men trots att man vissa dagar kunde känna lukten av annalkande snö i vinden, så var hedarna fortfarande fria från det vita täcket. Året var 4714 (enligt Absaloms tideräkning) och våra hjältar hade nu spenderat över tre år i de "Stulna Länderna". Tanin var död, och Farran styrde Grönbälte som hertig.
Hans styre var expansivt, och under det senaste året hade Grönbälte gått från ett litet, ynkligt baroni, till ett livskraftigt och växande hertigdöme. Elloris armé växte, och hon hade under sommaren låtit uppföra murar runt huvudstadens slottsdistrikt.
Ellori hade fött ett flickebarn, som hon överlämnat till Elga. Barnet skulle komma att tillbringa sina dagar i häxans torn, vilket fick både en och annan att höja på ögonbrynen. Och vem var egentligen fadern?
I Hjorthamn hade man rest ett monument över striden mot den rasande jätte-ugglebjörnen, och på general Elloris order hade kobolderna Mikmek och Pirku avbildats sida vid sida om våra hjältar. Relationerna mellan kobolder och människor hade förbättrats avsevärt under tiden sedan ugglebjörnen anföll. Invånarna började inse att man satt i samma båt.
Under sommaren hade Farrans gamle vän, Maegar Varn avlagt visit i hertigdömet. Maegar och hans legoknektar - "Varnlingarna", hade fått i uppdrag av Restovs Svärdsherrar att kolonisera området öster om Grönbälte, Nomenhöjderna. Han var imponerad över Farran och de andras framgång, då han själv hade stött på problem under koloniseringen. En stam med kentaurer, kallad Nomenstammen, hade ställt upp vildsint motstånd, och flertalet skärmytslingar hade ägt rum under åren. Detta, i kombination med ett kargt landskap, hade gjort att Maegar endast lyckats grunda ett mindre samhälle, Varnhold, och en liten vaktbefästning i den bergsklyfta som nu gick under namnet Varnholdpasset. Efter utbytta välönskningar reste den hårt ansatte baronen hem efter några dagar, han kunde inte unna sig lyxen att stanna i Hjorthamn under någon längre tid.
Mot hösten till anlände ytterligare ett sällskap till Hjorthamn. Den här gången var det Restovs Svärdsherrar som kom på ett diskret besök. Lord Umbar Aldori, den yngste sonen i klanen Aldori ledde besöket, men då han både var ung och korkad insåg våra hjältar snabbt att det egentligen var hans syster, Jamandi, som var den vars ord vägde tyngst. Det framkom senare att Umbars "statsbesök" bara var en ursäkt för Jamandi att få växla några ord med Hertig Farran. Medan det styrande rådet höll Umbar upptagen samtalade Jamandi och Farran i enrum, och hon förklarade att Varnhold inte svarat på varken brevduvor eller budbärare på flera veckor. Svärdsherrarna kunde inte undersöka ärendet närmare utan att dra på sig alltför skarpa blickar från deras "överdrivet vaksamma herrar i norr" (de styrande adelsklanerna och kungafamiljen i norra Brevoy) och därmed bad Jamandi våra hjältar om hjälp.
Några dagar senare reste Farran, Ellori, Iacobia och Kelis österut, med några tjänare i släptåg. Efter att ha rest i en vecka eller så, och passerat de imponerande vattenfallen i törnskatefloden nådde man så den bergskedja som separerade Nomenhöjderna från Grönbälte.
Man fann Varnholdpassets vakttorn mystiskt övergivet, utan några tecken på strid, och valde att där övernatta. Under Farrans vaktpass slumrade den obetänksamme hertigen till, men vaknade av sällskapets hästars panikslagna gnäggande. Ett par etterbiggor hade under nattens skyddande mörker smygit sig fram och dräpt två av hästarna. En vild strid utbröt, där Ellori fastande i en av monstrens snaror, och nästan stryptes på kuppen! Trots det lyckades man döda etterbiggorna, men bekymrande nog var man två hästar kort.
Nästa morgon anslöt Phelan, som hade haft ärenden hos skogspatrullen i Grönbälte.
Man nådde till slut Varnhold, och staden var spöklikt övergiven. När äventyrarna undersökte stadens hus fick man intrycket av att invånarna helt enkelt hade rest sig från sina normala förehavanden och lämnat staden, då inga tecken på strid stod att finna. Phelan, utbygdsjägaren, talade genom trolldom med en övergiven katt som berättade att "Under den röda solens timme hörde mina utfodrare den nya fågelsången och gick ut. De kom aldrig tillbaka. Jag är hungrig."
I stadens värdshus, Vattenhästen, fann man märkliga ting. I dörrkarmen hade någon ristat in ordet "NOMEN", och i skänkrummet fann man en févarelse - en spriggan - som stod fastfrusen i vad som måste varit ett stasisfält. Någon hade krossat den paralyserade sprigganens skalle, så att hjärnan kunde synas. Kelis bedömde att det inte var värt att ödsla en trollformel för att bryta förtrollningen, då sprigganen ändå inte skulle överleva.
Man fann i skänkrummet något som enbart kunde beskrivas som en tillfälligt upprättad forskningsplats, där en "Mäster Pendrod". Hade bedrivit studier om det närliggande områdets historia. Av ett upphittat brev framgick att Maegar Varn hade bett mäster Pendrod att komma till Varnhold för att undersöka ett gammalt armband, som en man vid namn Willas Gundarsson hittat vid flodkanten.
Bland mäster Pendrods historieböcker fann man anteckningar som han själv nedtecknat. Det stod bland annat om någon sorts halvmytologisk ö, och namnet "Vordakai" förekom. "Vordakai - kanske en av nomenkentaurernas gudar?" stod antecknat i marginalen. Var denna ö skulle vara belägen framgick dock varken av historieböckerna eller Pendrods anteckningar. Här följer ett stycke som Pendrod markerat i en av böckerna:
And so it was, high upon the Torres and well above the Vale's stairs, where rises from the high water a stoney isle of dire report. Known as Vordakai's Island to those that do live thereabout, some legend of its name doth come down through the locals. For they speak of a guardian that doth destroy all who would set foot upon its accursed shores. They did name no fewer than a twelvecount of their hero-knights who had left their bones upon its rocky shores over the years after having tested their nettle against its dread warden, 'til none would any longer go there for fear of its hidden terrors. And the name of this terror was given unto this island.
Man undersökte sedan Willas Gundarsons lilla stuga, och fann där att huset hade blivit plundrat, men inga tecken tydde på att strid förekommit. Detta tema återkom i flera av de hus som låg närmast fortet i Varnhold. Våra hjältar fann en hårdinbunden bok, som slitits i två stycken. Boken visade sig vara Gundarsons journal, och beskrev kortfattat ett antal skärmytslingar med nomenkentaurerna. En anteckning lydde "fann armband vid floden" och sidan efter pryddes av en stor skaldisk runa, som ingen i sällskapet kunde tyda.
Efter att äventyrarna undersökt Willas stuga begav man sig upp till fortet, där man återfann de som plundrat östra Varnhold. Ett litet rövarband med sprigganer hade tagit fortet i besittning, och våra hjältar fick på ett mycket våldsamt sätt göra sig av med ockupanterna.
När vi lämnar hjältarna för den här gången har man tagit Varnholds fort i besittning, och där upprättat en främre operationsbas. Man har sänt bud efter Thotas och fler tjänare från Grönbälte, samtidigt som undersökningarna av det spöklika försvinnandet från Varnhold pågår.
I Grönbälte strövar fortfarande den surmulne Munguk runt och letar efter en hona, och mer att dricka.
I Pitax blänger en galen bardkung avundsjukt på kartor över landområden han ännu inte har makten över.
I Brevoy fortsätter Svärdsherrarnas tysta uppror mot kungafamiljen.
Och i Nomenhöjderna väntar onämnbara fasor på att få stilla sin hunger.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
The Varnhold Vanishing - spelmöte #2
Våra hjältar etablerade en främre bas i Varnholds fort, och någon vecka senare anlände dvärgen Thotas med fler tjänare från Hjorthamn.
Hjältarna bestämde sig för att försöka leta rätt på den ö de läst om i mäster Pendrods böcker, och för att ta reda på om denne "Vordakai" hade något med Varnholds befolknings mystiska försvinnande att göra.
Phelan hade under de senaste dagarna lagt märke till en kråka som betedde sig onaturligt och förföljde sällskapet. Han övertalade en ormvråk att fånga kråkan, vilket den gjorde. Då kråkan skulle förhöras hann den inte säga mer än "min mästar.." innan den exploderade i Phelans händer, och skadade utbygdsjägaren, om än lindrigt.
Man började med att följa floderna i området, och fann en död yngling i en bergsskreva. Mannen var den aristokrat vars bror efterlyst, och Farran tog hans amulett för att återlämna denna till familjen.
I bergen hittades också etterbiggornas lya, och Ellori var nära att åter gå i deras fällor, men hennes reflexer räddade henne i sista sekund. Efter att ha sänt de vedervärdiga varelserna till efterlivet fann man deras tidigare offer - en olycksalig dvärg vars gyllene, magiska stridshammare Kelis la rabarber på, efter att hon genomfört ett begravningsritual.
I ett träsk råkade man i slagsmål med en samling lerelementaler, som dock inte visade sig vara någon större utmaning.
Vid "klotoppen" fick man syn på den beryktade Roc man hört talas om. Trots att Thotas envisades med att lista ut flera kluriga planer för att dräpa djuret valde man att spara den utmaningen till framtiden.
Istället ledde hertig Farran sina rådsmedlemmar och kamrater för att konfrontera Nomenkentaurerna, och fråga om de kände till något om bybornas försvinnande. Efter att ha blivit upptäckta och bryskt utfrågade av en kentaurpatrull, och efter att Farran lyckats komma överens med patrullens ledare, blev de eskorterade till kentaurernas läger, och beviljad en audiens hos deras ledare Aecora. Aecora berättade att hon kände till namnet Vordakai, och att det enligt stammens legender tillhörde någon uråldrig krigsherre, och att hans domäner låg bortom "de dödas dal", en plats som nomenkentaurerna ansåg var tabu, och som de inte besökte. I förtroende berättade Aecora för Farran att hennes dotter, Xamanthe, nyligen trotsat stammens förbud och begivit sig till de dödas dal, och sedan dess inte hörts av. Aecora bad Farran att hålla ett öga öppet efter Xamanthe, och om möjligt undsätta den unga kentaurflickan.
Våra hjältar begav sig till de dödas dal, en dyster och hotfull plats nära bergen. I de dödas dal stötta de på en fruktansvärd varelse, en odöd cyklop som vaktade en snirklande trappa som ledde upp i bergen. Kamraterna skickade cyklopen i döden för andra gången, och påbörjade sedan sin bestigning av berget. Trappan var så lång att man tvangs övernatta halvvägs upp.
Uppe i bergen hittade man så till slut en flod, i vars mitt det fanns en ö. När hjältarna, med hjälp av sin magiska båt, lyckades ta sig över till den klippiga ön blev de anfallna av två drakliknande varelser som svepte ner från luften och bet tag i stackars Farran! Man lyckades dock avvärja hotet och dräpa bestarna.
En öppnning vid strandkanten ledde in i den klippiga ön, men hjältarnas skarpa ögon hittade en lönngång längre upp på berget, där de valde att ge sig in i öns mörka innandöme...
_________
Och vad som hände inne i grottorna får någon annan i gruppen berätta!
Våra hjältar etablerade en främre bas i Varnholds fort, och någon vecka senare anlände dvärgen Thotas med fler tjänare från Hjorthamn.
Hjältarna bestämde sig för att försöka leta rätt på den ö de läst om i mäster Pendrods böcker, och för att ta reda på om denne "Vordakai" hade något med Varnholds befolknings mystiska försvinnande att göra.
Phelan hade under de senaste dagarna lagt märke till en kråka som betedde sig onaturligt och förföljde sällskapet. Han övertalade en ormvråk att fånga kråkan, vilket den gjorde. Då kråkan skulle förhöras hann den inte säga mer än "min mästar.." innan den exploderade i Phelans händer, och skadade utbygdsjägaren, om än lindrigt.
Man började med att följa floderna i området, och fann en död yngling i en bergsskreva. Mannen var den aristokrat vars bror efterlyst, och Farran tog hans amulett för att återlämna denna till familjen.
I bergen hittades också etterbiggornas lya, och Ellori var nära att åter gå i deras fällor, men hennes reflexer räddade henne i sista sekund. Efter att ha sänt de vedervärdiga varelserna till efterlivet fann man deras tidigare offer - en olycksalig dvärg vars gyllene, magiska stridshammare Kelis la rabarber på, efter att hon genomfört ett begravningsritual.
I ett träsk råkade man i slagsmål med en samling lerelementaler, som dock inte visade sig vara någon större utmaning.
Vid "klotoppen" fick man syn på den beryktade Roc man hört talas om. Trots att Thotas envisades med att lista ut flera kluriga planer för att dräpa djuret valde man att spara den utmaningen till framtiden.
Istället ledde hertig Farran sina rådsmedlemmar och kamrater för att konfrontera Nomenkentaurerna, och fråga om de kände till något om bybornas försvinnande. Efter att ha blivit upptäckta och bryskt utfrågade av en kentaurpatrull, och efter att Farran lyckats komma överens med patrullens ledare, blev de eskorterade till kentaurernas läger, och beviljad en audiens hos deras ledare Aecora. Aecora berättade att hon kände till namnet Vordakai, och att det enligt stammens legender tillhörde någon uråldrig krigsherre, och att hans domäner låg bortom "de dödas dal", en plats som nomenkentaurerna ansåg var tabu, och som de inte besökte. I förtroende berättade Aecora för Farran att hennes dotter, Xamanthe, nyligen trotsat stammens förbud och begivit sig till de dödas dal, och sedan dess inte hörts av. Aecora bad Farran att hålla ett öga öppet efter Xamanthe, och om möjligt undsätta den unga kentaurflickan.
Våra hjältar begav sig till de dödas dal, en dyster och hotfull plats nära bergen. I de dödas dal stötta de på en fruktansvärd varelse, en odöd cyklop som vaktade en snirklande trappa som ledde upp i bergen. Kamraterna skickade cyklopen i döden för andra gången, och påbörjade sedan sin bestigning av berget. Trappan var så lång att man tvangs övernatta halvvägs upp.
Uppe i bergen hittade man så till slut en flod, i vars mitt det fanns en ö. När hjältarna, med hjälp av sin magiska båt, lyckades ta sig över till den klippiga ön blev de anfallna av två drakliknande varelser som svepte ner från luften och bet tag i stackars Farran! Man lyckades dock avvärja hotet och dräpa bestarna.
En öppnning vid strandkanten ledde in i den klippiga ön, men hjältarnas skarpa ögon hittade en lönngång längre upp på berget, där de valde att ge sig in i öns mörka innandöme...
_________
Och vad som hände inne i grottorna får någon annan i gruppen berätta!
Brev till hemlig person
Hej älskling
Det var längesedan jag skickade ett brev men arbetet som ombudsman i Grönbältet har tagit tid och jag har varit tvungen att arbeta mycket övertid. I skrivande stund befinner jag mig i bergen och tittar på en stor Roc fågel, vilket genast fick mig att tänka på hur du en gång i tiden - svepte in i mitt liv!
Du kan vara lugn med att jag endast förvandlat mig till djur några få gånger. Jag respekterar de viktiga etiska gränserna mellan min och deras värld. Jag respekterar också vårt löfte till varandra så du behöver inte vara svartsjuk trotts lång frånvaro.
Trivs ganska bra med "flocken" men Ellori retas så värst och kallar mig för tjockis. Det är förtretligt hur hon kan ha missat att jag är en ganska smäcker dvärg och min bredd beror på benstommen inte fett. Tur att jag har en man som du, som förstår mig!
Ps. jag har funnit en alldeles delikat tavla som jag bara måste skicka till dig vid tillfälle.
Knaperstekta hälsningar
din bubbe
Thotas
Hej älskling
Det var längesedan jag skickade ett brev men arbetet som ombudsman i Grönbältet har tagit tid och jag har varit tvungen att arbeta mycket övertid. I skrivande stund befinner jag mig i bergen och tittar på en stor Roc fågel, vilket genast fick mig att tänka på hur du en gång i tiden - svepte in i mitt liv!
Du kan vara lugn med att jag endast förvandlat mig till djur några få gånger. Jag respekterar de viktiga etiska gränserna mellan min och deras värld. Jag respekterar också vårt löfte till varandra så du behöver inte vara svartsjuk trotts lång frånvaro.
Trivs ganska bra med "flocken" men Ellori retas så värst och kallar mig för tjockis. Det är förtretligt hur hon kan ha missat att jag är en ganska smäcker dvärg och min bredd beror på benstommen inte fett. Tur att jag har en man som du, som förstår mig!
Ps. jag har funnit en alldeles delikat tavla som jag bara måste skicka till dig vid tillfälle.
Knaperstekta hälsningar
din bubbe
Thotas
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Re: The Varnhold Vanishing - spelmöte #2
Kära mor och far.
Jag hoppas det här brevet når fram till er, med tanke på svaret jag fick senast jag skrev, så antar jag att alla mina brev inte kommer fram. Och det här brevet har jag skickat med Xamanthe, ett kentaursto vi befriat från vad vi bara kan anta vara den ondaste, hemskaste, plats som finns i de stulna länderna.
Men vi börjar med det viktigaste: Thalita mår bra och växer så det knakar, hon är i trygga händer hos Elga. Jag kan fortfarande inte skriva om vem fadern är, men det finns ingen risk att oroa er. Kom istället ner till Hjorthamn under vårfestivalen, då ska ni får höra allt, och träffa både Thalita och henens far.
Som jag nämnde tidigare har vi tagit oss österut, till Varnmark. I Varnmarks övergivna fästning har vi slagit oss ner tillfälligt för att utreda vad som kan ha hänt folket här. Ledtrådarna är få, men efter att ha lämnat över Himmelsvigg, en för kentaurerna helig båge, till Nomenstammens ledare, månmoder tror jag de använder som titel, berättade hon om De Dödas Dal, en för dem förbjuden plats som hade något med uråldrig ondska att göra. Hennes egen dotter hade nyligen försvunnit i trakten, så det fanns inte många alternativ för mig än att ta med mig kompanjonerna och befria henne. Läser ni detta så har hon hittat hem i säkerhet igen.
Vi hittade henne i vad vi bara kan anta är Vordakais håla, en plats fylld av kokande tjära, odöda monstrositeter och altare till demonerherrar. Jag vet inte hur djupt ned de här hålorna går, eller vad som finns här nere, jag vet bara att de stulna länderna kommer vara en bättre plats när de här rummen, och vad som än finns längre ner, är förgörda. Därför måste vi djupare ner in i detta mörker. För befolkningen i Varnmark, för Xamanthe och för Thalita.
Er Dotter,
Ellori
Kära mor och far.
Jag hoppas det här brevet når fram till er, med tanke på svaret jag fick senast jag skrev, så antar jag att alla mina brev inte kommer fram. Och det här brevet har jag skickat med Xamanthe, ett kentaursto vi befriat från vad vi bara kan anta vara den ondaste, hemskaste, plats som finns i de stulna länderna.
Men vi börjar med det viktigaste: Thalita mår bra och växer så det knakar, hon är i trygga händer hos Elga. Jag kan fortfarande inte skriva om vem fadern är, men det finns ingen risk att oroa er. Kom istället ner till Hjorthamn under vårfestivalen, då ska ni får höra allt, och träffa både Thalita och henens far.
Som jag nämnde tidigare har vi tagit oss österut, till Varnmark. I Varnmarks övergivna fästning har vi slagit oss ner tillfälligt för att utreda vad som kan ha hänt folket här. Ledtrådarna är få, men efter att ha lämnat över Himmelsvigg, en för kentaurerna helig båge, till Nomenstammens ledare, månmoder tror jag de använder som titel, berättade hon om De Dödas Dal, en för dem förbjuden plats som hade något med uråldrig ondska att göra. Hennes egen dotter hade nyligen försvunnit i trakten, så det fanns inte många alternativ för mig än att ta med mig kompanjonerna och befria henne. Läser ni detta så har hon hittat hem i säkerhet igen.
Vi hittade henne i vad vi bara kan anta är Vordakais håla, en plats fylld av kokande tjära, odöda monstrositeter och altare till demonerherrar. Jag vet inte hur djupt ned de här hålorna går, eller vad som finns här nere, jag vet bara att de stulna länderna kommer vara en bättre plats när de här rummen, och vad som än finns längre ner, är förgörda. Därför måste vi djupare ner in i detta mörker. För befolkningen i Varnmark, för Xamanthe och för Thalita.
Er Dotter,
Ellori
Re: Brev till hemlig person
Jag måste säga att det är riktigt kul att spela Kingsmaker. Jag tror att jag är den enda nybörjaren i gruppen (?) och i princip alla fiender vi möter vet jag ingenting om. Jag kan bara bedöma deras farlighet utefter om miniatyren är "läskig" eller ej.
Att uppleva alla strider med nya monster är riktigt givande och jag vill berömma dig Vitulv för ett riktigt ambitiöst spelledande. Tack!
Jag måste säga att det är riktigt kul att spela Kingsmaker. Jag tror att jag är den enda nybörjaren i gruppen (?) och i princip alla fiender vi möter vet jag ingenting om. Jag kan bara bedöma deras farlighet utefter om miniatyren är "läskig" eller ej.
Att uppleva alla strider med nya monster är riktigt givande och jag vill berömma dig Vitulv för ett riktigt ambitiöst spelledande. Tack!
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
The Varnhold Vanishing Spelmöte #3
Kära Mor och Far,
Jag skriver direkt till er nu, för att berätta att vi lever och att Vordakai är besegrad. Vordakai visade sig inte vara någon gud, utan enbart en uråldrig cykloplich som av någon anledning samlade på själar. Vi vet inte ännu varför, eller exakt vad som egentligen hände, men vi hittade många av Varnmarks invånare döda i en stor bankettsal nere i Vordakais hålor, alla med sina skallar tömda och bortom all räddning. Varn själv var en av dem. Allt är inte svart och mörkt däremot, i krukor hittade vi själar, som när de befriades kom tillbaka till livet igen.
Nu väntar en hel del arbete med att undersöka, dokumentera och försöka förstå vad som egentligen har hänt här i De dödas dal, sen väntar än mer arbete med att införliva Varnmark i Grönbälte, så att dess invånare får skydd och kan känna sig trygga igen.
Er Dotter,
Ellori
Kära Mor och Far,
Jag skriver direkt till er nu, för att berätta att vi lever och att Vordakai är besegrad. Vordakai visade sig inte vara någon gud, utan enbart en uråldrig cykloplich som av någon anledning samlade på själar. Vi vet inte ännu varför, eller exakt vad som egentligen hände, men vi hittade många av Varnmarks invånare döda i en stor bankettsal nere i Vordakais hålor, alla med sina skallar tömda och bortom all räddning. Varn själv var en av dem. Allt är inte svart och mörkt däremot, i krukor hittade vi själar, som när de befriades kom tillbaka till livet igen.
Nu väntar en hel del arbete med att undersöka, dokumentera och försöka förstå vad som egentligen har hänt här i De dödas dal, sen väntar än mer arbete med att införliva Varnmark i Grönbälte, så att dess invånare får skydd och kan känna sig trygga igen.
Er Dotter,
Ellori
Re: The Varnhold Vanishing Spelmöte #3
Det är en varm midnatt med öppen himmel som glittrar av förgyllda stjärnor. Platsen är ett läger där en grupp äventyrare övernattar mot en bergrik och bastant grund.
Jacobia släpper en liten fis i sömnen och äventyrarna sover. Förutom Thotas som är vaken, det är nämligen hans tur att vakta lägerelden. Den tunga stenrustningen har han tagit av sig och ligger med bar överkropp framför lägerelden och petar in en pinne i brasan. Eldens värme får den arma dvärgen att svettas och droppar rinner nedför hans håriga bröstkorg för att samlas i den avgrundsdjupa naveln.
Thotas dricker girigt ur en flaska med gnomiskt portvin från södern. Mellan klunkarna ser han sig omkring i lägret och gruppen som sover. Genom portvinsögon förefaller de allra flesta i gruppen ointressanta - förutom en. Thotas sätter blicken i Farrans lilla orm som väsande snarkar så sött. Ormen är med sitt mönster, läte och spydiga ögon väldigt attraktiv den här natten.
Thotas smeker överkroppen med sin hand, magen blandas med spillt portvin och svett. Än är jag inte tillräckligt kunnig för att förvandla mig till ett så där litet djur - men kanske snart tänker Thotas. Dvärgen fantiserar under återstoden av sitt vaktpass om hur trevligt det skulle vara att kringla omkring på en gråsten tillsammans med Farrans lilla orm en varm sommardag.
Thotas för handen ännu längre ned. Han måste vara skyndsam för snart måste näste nattvakt väckas...
Det är en varm midnatt med öppen himmel som glittrar av förgyllda stjärnor. Platsen är ett läger där en grupp äventyrare övernattar mot en bergrik och bastant grund.
Jacobia släpper en liten fis i sömnen och äventyrarna sover. Förutom Thotas som är vaken, det är nämligen hans tur att vakta lägerelden. Den tunga stenrustningen har han tagit av sig och ligger med bar överkropp framför lägerelden och petar in en pinne i brasan. Eldens värme får den arma dvärgen att svettas och droppar rinner nedför hans håriga bröstkorg för att samlas i den avgrundsdjupa naveln.
Thotas dricker girigt ur en flaska med gnomiskt portvin från södern. Mellan klunkarna ser han sig omkring i lägret och gruppen som sover. Genom portvinsögon förefaller de allra flesta i gruppen ointressanta - förutom en. Thotas sätter blicken i Farrans lilla orm som väsande snarkar så sött. Ormen är med sitt mönster, läte och spydiga ögon väldigt attraktiv den här natten.
Thotas smeker överkroppen med sin hand, magen blandas med spillt portvin och svett. Än är jag inte tillräckligt kunnig för att förvandla mig till ett så där litet djur - men kanske snart tänker Thotas. Dvärgen fantiserar under återstoden av sitt vaktpass om hur trevligt det skulle vara att kringla omkring på en gråsten tillsammans med Farrans lilla orm en varm sommardag.
Thotas för handen ännu längre ned. Han måste vara skyndsam för snart måste näste nattvakt väckas...
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
The Varnhold Vanishing Spelmöte #4
Kära Mor och Far
Efter Varnmarks invånare avslutat sin hemmarsch så har byn nu börjat återgå till vardagen. Stadens bryggare, en dvärg som gjort skaffat sig ett rykte om sina fantastiska kunskaper hittade vi förtvivlad utanför sin bostad. Receptet på hans mest kända och bästa bryggd hade försvunnit, trots att han noga gömt det i en låda under några plankor i sitt hem. Han blev mycket glad när jag kunde räcka tillbaka receptet, då det var vi som hittat det när vi sökte igenom byn efter ledtrådar till invånarnas försvinnande. Han blev faktiskt så glad att han lovade att döpa sin nästa öl efter er dotter själv. Ellori Ale! I övrigt uttryckte han sin önskan om att få bli borgmästare över byn, något vi snart måste tillsätta. Ja, att Grönbälte snart expanderar österut är ganska klart, och redan nu ser vi särskilt Varnmark redan som vårt, även om det såklart ännu inte är fallet, rent juridiskt.
Med Thotas ute på grönbete (ni vill inte veta), Farran och Kelis nere i Vordakais håla, för att undersöka platsen och dess historia mer grundligt, så var det bara Iacobia, Phelan och jag själv kvar. Vi bestämde oss för att området närmast Varnmark behövde rensas lite från ohyra och monster. Nomenkentaurerna dök dessutom upp och meddelade att de gärna såg till att vi tog hand om Världsgnagaren, en slags Bulettedrottning som ställde till med problem i närheten av deras läger.
Vi begav oss därför nordost om Varnmark, där vi hittade de spindlar det talats om tidigare. Fem i storleken större hund, och en helt enorm. Trots att vi bara var tre till antalet så var det ju tre mycket kompetenta personer. När vi samlat ihop det spindelväv som efterfrågats gav vi oss än mer österut, för att ta en titt på den där Världsgnagaren. Titta han vi knappt göra innan den gav sig på oss, men inte ens en världsgnagare har någon chans mot Phelans båge, Iacobias brinnande sabel och mitt svärd. Vidare hittade vi en cyklopisk gravkammare, där en fälla lyckades blockera utgången. Efter att ha besegrat en grupp zombies och en Otyugh fick vi leta oss djupare ner i underjorden, snart insåg jag att det bara var en plats gångarna kunde ta oss, Underdark. Utan proviant fick vi leva på de svampar vi hittade som Phelan identifierade som ätbara, vi hamnade i konflikt med en större grupp Duergar, en grupp Morlocker och lyckades precis undvika en väldig lila mask-best.
När Phelan äntligen ledde oss up mot ytan 3 dygn senare var det en lång marsch till våra hästar. Väl framme i Varnmark så bytte jag bara häst innan jag fortsatte ända till Hjorthamn. Det var veckor sedan jag såg min dotter, och en stunds vila i vår Huvudstad passar mig bra.
Er Dotter,
General Ellori av Hertigdömet Grönbälte.
Kära Mor och Far
Efter Varnmarks invånare avslutat sin hemmarsch så har byn nu börjat återgå till vardagen. Stadens bryggare, en dvärg som gjort skaffat sig ett rykte om sina fantastiska kunskaper hittade vi förtvivlad utanför sin bostad. Receptet på hans mest kända och bästa bryggd hade försvunnit, trots att han noga gömt det i en låda under några plankor i sitt hem. Han blev mycket glad när jag kunde räcka tillbaka receptet, då det var vi som hittat det när vi sökte igenom byn efter ledtrådar till invånarnas försvinnande. Han blev faktiskt så glad att han lovade att döpa sin nästa öl efter er dotter själv. Ellori Ale! I övrigt uttryckte han sin önskan om att få bli borgmästare över byn, något vi snart måste tillsätta. Ja, att Grönbälte snart expanderar österut är ganska klart, och redan nu ser vi särskilt Varnmark redan som vårt, även om det såklart ännu inte är fallet, rent juridiskt.
Med Thotas ute på grönbete (ni vill inte veta), Farran och Kelis nere i Vordakais håla, för att undersöka platsen och dess historia mer grundligt, så var det bara Iacobia, Phelan och jag själv kvar. Vi bestämde oss för att området närmast Varnmark behövde rensas lite från ohyra och monster. Nomenkentaurerna dök dessutom upp och meddelade att de gärna såg till att vi tog hand om Världsgnagaren, en slags Bulettedrottning som ställde till med problem i närheten av deras läger.
Vi begav oss därför nordost om Varnmark, där vi hittade de spindlar det talats om tidigare. Fem i storleken större hund, och en helt enorm. Trots att vi bara var tre till antalet så var det ju tre mycket kompetenta personer. När vi samlat ihop det spindelväv som efterfrågats gav vi oss än mer österut, för att ta en titt på den där Världsgnagaren. Titta han vi knappt göra innan den gav sig på oss, men inte ens en världsgnagare har någon chans mot Phelans båge, Iacobias brinnande sabel och mitt svärd. Vidare hittade vi en cyklopisk gravkammare, där en fälla lyckades blockera utgången. Efter att ha besegrat en grupp zombies och en Otyugh fick vi leta oss djupare ner i underjorden, snart insåg jag att det bara var en plats gångarna kunde ta oss, Underdark. Utan proviant fick vi leva på de svampar vi hittade som Phelan identifierade som ätbara, vi hamnade i konflikt med en större grupp Duergar, en grupp Morlocker och lyckades precis undvika en väldig lila mask-best.
När Phelan äntligen ledde oss up mot ytan 3 dygn senare var det en lång marsch till våra hästar. Väl framme i Varnmark så bytte jag bara häst innan jag fortsatte ända till Hjorthamn. Det var veckor sedan jag såg min dotter, och en stunds vila i vår Huvudstad passar mig bra.
Er Dotter,
General Ellori av Hertigdömet Grönbälte.
Farran, rogue 3/wizard 3/arcane trickster 2
Jag har visst missat att lägga upp Farran level 7, men här är Hertigen i all sin 8-levliga glans.
Det börjar redan bli lite småbökigt att hålla reda på alla spells.
Jag har visst missat att lägga upp Farran level 7, men här är Hertigen i all sin 8-levliga glans.
Det börjar redan bli lite småbökigt att hålla reda på alla spells.