The Varnhold Vanishing - spelmöte #1
Det var höst i Grönbälte. En klar och kall sådan, men trots att man vissa dagar kunde känna lukten av annalkande snö i vinden, så var hedarna fortfarande fria från det vita täcket. Året var 4714 (enligt Absaloms tideräkning) och våra hjältar hade nu spenderat över tre år i de "Stulna Länderna". Tanin var död, och Farran styrde Grönbälte som hertig.
Hans styre var expansivt, och under det senaste året hade Grönbälte gått från ett litet, ynkligt baroni, till ett livskraftigt och växande hertigdöme. Elloris armé växte, och hon hade under sommaren låtit uppföra murar runt huvudstadens slottsdistrikt.
Ellori hade fött ett flickebarn, som hon överlämnat till Elga. Barnet skulle komma att tillbringa sina dagar i häxans torn, vilket fick både en och annan att höja på ögonbrynen. Och vem var egentligen fadern?
I Hjorthamn hade man rest ett monument över striden mot den rasande jätte-ugglebjörnen, och på general Elloris order hade kobolderna Mikmek och Pirku avbildats sida vid sida om våra hjältar. Relationerna mellan kobolder och människor hade förbättrats avsevärt under tiden sedan ugglebjörnen anföll. Invånarna började inse att man satt i samma båt.
Under sommaren hade Farrans gamle vän,
Maegar Varn avlagt visit i hertigdömet. Maegar och hans legoknektar - "Varnlingarna", hade fått i uppdrag av Restovs Svärdsherrar att kolonisera området öster om Grönbälte, Nomenhöjderna. Han var imponerad över Farran och de andras framgång, då han själv hade stött på problem under koloniseringen. En stam med kentaurer, kallad Nomenstammen, hade ställt upp vildsint motstånd, och flertalet skärmytslingar hade ägt rum under åren. Detta, i kombination med ett kargt landskap, hade gjort att Maegar endast lyckats grunda ett mindre samhälle, Varnhold, och en liten vaktbefästning i den bergsklyfta som nu gick under namnet Varnholdpasset. Efter utbytta välönskningar reste den hårt ansatte baronen hem efter några dagar, han kunde inte unna sig lyxen att stanna i Hjorthamn under någon längre tid.
Mot hösten till anlände ytterligare ett sällskap till Hjorthamn. Den här gången var det Restovs Svärdsherrar som kom på ett diskret besök. Lord Umbar Aldori, den yngste sonen i klanen Aldori ledde besöket, men då han både var ung och korkad insåg våra hjältar snabbt att det egentligen var hans syster,
Jamandi, som var den vars ord vägde tyngst. Det framkom senare att Umbars "statsbesök" bara var en ursäkt för Jamandi att få växla några ord med Hertig Farran. Medan det styrande rådet höll Umbar upptagen samtalade Jamandi och Farran i enrum, och hon förklarade att Varnhold inte svarat på varken brevduvor eller budbärare på flera veckor. Svärdsherrarna kunde inte undersöka ärendet närmare utan att dra på sig alltför skarpa blickar från deras
"överdrivet vaksamma herrar i norr" (de styrande adelsklanerna och kungafamiljen i norra Brevoy) och därmed bad Jamandi våra hjältar om hjälp.
Några dagar senare reste Farran, Ellori, Iacobia och Kelis österut, med några tjänare i släptåg. Efter att ha rest i en vecka eller så, och passerat de imponerande vattenfallen i törnskatefloden nådde man så den bergskedja som separerade Nomenhöjderna från Grönbälte.
Man fann Varnholdpassets vakttorn mystiskt övergivet, utan några tecken på strid, och valde att där övernatta. Under Farrans vaktpass slumrade den obetänksamme hertigen till, men vaknade av sällskapets hästars panikslagna gnäggande. Ett par etterbiggor hade under nattens skyddande mörker smygit sig fram och dräpt två av hästarna. En vild strid utbröt, där Ellori fastande i en av monstrens snaror, och nästan stryptes på kuppen! Trots det lyckades man döda etterbiggorna, men bekymrande nog var man två hästar kort.
Nästa morgon anslöt Phelan, som hade haft ärenden hos skogspatrullen i Grönbälte.
Man nådde till slut Varnhold, och staden var spöklikt övergiven. När äventyrarna undersökte stadens hus fick man intrycket av att invånarna helt enkelt hade rest sig från sina normala förehavanden och lämnat staden, då inga tecken på strid stod att finna. Phelan, utbygdsjägaren, talade genom trolldom med en övergiven katt som berättade att
"Under den röda solens timme hörde mina utfodrare den nya fågelsången och gick ut. De kom aldrig tillbaka. Jag är hungrig."
I stadens värdshus, Vattenhästen, fann man märkliga ting. I dörrkarmen hade någon ristat in ordet "NOMEN", och i skänkrummet fann man en févarelse - en
spriggan - som stod fastfrusen i vad som måste varit ett stasisfält. Någon hade krossat den paralyserade sprigganens skalle, så att hjärnan kunde synas. Kelis bedömde att det inte var värt att ödsla en trollformel för att bryta förtrollningen, då sprigganen ändå inte skulle överleva.
Man fann i skänkrummet något som enbart kunde beskrivas som en tillfälligt upprättad forskningsplats, där en "Mäster Pendrod". Hade bedrivit studier om det närliggande områdets historia. Av ett upphittat brev framgick att Maegar Varn hade bett mäster Pendrod att komma till Varnhold för att undersöka ett gammalt armband, som en man vid namn Willas Gundarsson hittat vid flodkanten.
Bland mäster Pendrods historieböcker fann man anteckningar som han själv nedtecknat. Det stod bland annat om någon sorts halvmytologisk ö, och namnet "Vordakai" förekom.
"Vordakai - kanske en av nomenkentaurernas gudar?" stod antecknat i marginalen. Var denna ö skulle vara belägen framgick dock varken av historieböckerna eller Pendrods anteckningar. Här följer ett stycke som Pendrod markerat i en av böckerna:
And so it was, high upon the Torres and well above the Vale's stairs, where rises from the high water a stoney isle of dire report. Known as Vordakai's Island to those that do live thereabout, some legend of its name doth come down through the locals. For they speak of a guardian that doth destroy all who would set foot upon its accursed shores. They did name no fewer than a twelvecount of their hero-knights who had left their bones upon its rocky shores over the years after having tested their nettle against its dread warden, 'til none would any longer go there for fear of its hidden terrors. And the name of this terror was given unto this island.
Man undersökte sedan Willas Gundarsons lilla stuga, och fann där att huset hade blivit plundrat, men inga tecken tydde på att strid förekommit. Detta tema återkom i flera av de hus som låg närmast fortet i Varnhold. Våra hjältar fann en hårdinbunden bok, som slitits i två stycken. Boken visade sig vara Gundarsons journal, och beskrev kortfattat ett antal skärmytslingar med nomenkentaurerna. En anteckning lydde
"fann armband vid floden" och sidan efter pryddes av en stor skaldisk runa, som ingen i sällskapet kunde tyda.
Efter att äventyrarna undersökt Willas stuga begav man sig upp till fortet, där man återfann de som plundrat östra Varnhold. Ett litet rövarband med sprigganer hade tagit fortet i besittning, och våra hjältar fick på ett mycket våldsamt sätt göra sig av med ockupanterna.
När vi lämnar hjältarna för den här gången har man tagit Varnholds fort i besittning, och där upprättat en främre operationsbas. Man har sänt bud efter Thotas och fler tjänare från Grönbälte, samtidigt som undersökningarna av det spöklika försvinnandet från Varnhold pågår.
I Grönbälte strövar fortfarande den surmulne Munguk runt och letar efter en hona, och mer att dricka.
I Pitax blänger en galen bardkung avundsjukt på kartor över landområden han ännu inte har makten över.
I Brevoy fortsätter Svärdsherrarnas tysta uppror mot kungafamiljen.
Och i Nomenhöjderna väntar onämnbara fasor på att få stilla sin hunger.