Rivers Run Red - Spelmöte #4
Sommaren 4712 AR förflöt, och fribaronatet Grönbälte växte sakta men säkert. Grönbältes ekonomi behövde förbättras, varför det styrande rådet beslutade att ligga lågt med expansion av riket - åtminstone i några månader.
Kesten Garess, chef för stadsvakten rapporterade att det började spridas rykten om en ondskefull Gyronna-kult i Hjorthamn, och att han skulle starta en omfattande utredning för att ta reda på om ryktena hade någon substans.
Baron Farran, "Hamnkapten" Phelan, General Ellori, Översteprästinnan Kelis och en ny bekantskap, krigarmagikern Iacobia, bestämde sig för att utnyttja de ljumma sommarmånaderna för äventyrande och begav sig ut i vildmarken för att utforska. Farorna uppstod omedelbart då man lurades in i en
leucrottas näste, där Baron Farran blev allvarligt biten av den farliga besten.
Vid en flodövergång fick utbygdsjägaren Phelan syn på ett numera återkommande bekymmer - trollspår! I en liten grotta fann man även skelett och trollspillning. Under de senaste månaderna hade våra hjältar funnit trollspår vid ett flertal tillfällen. Troll är minsann ingenting man vill ha i sitt baronat, och det skulle skapa oro om medborgarna fick reda på vilket otyg som rörde sig längs Gränbältes gränser.
I den stora lergropen där man tidigare hämtat svamp åt träskhäxan tog man nu upp kampen med den gigantiska svampvarelse man tidigare undvikit. På grund av de vedervärdiga gaserna som steg upp ur gropen blev flera av våra hjältar kraftigt illamående, och striden höll på att gå illa, och åter igen bet Baron Farran i gräset, paralyserad av varelsens tentakler. Till slut lyckades man dock fälla besten.
På en liten kulle träffade sällskapet på den berusade jätten Munguk som var ute och letade blåa vargbär att bränna sprit på. Ellori samtalade lite med honom, men har var på ett uselt humör, och verkade förargad över livet i allmänhet och bristen på sprit i synnerhet. Han stövlade iväg söderut och slog ned lite träd i förbifarten.
Man stötte till slut på två av de troll som man hittills bara sett spår efter. Phelan fick syn på monstren när de satt och kalasade på två olyckliga jägare som låtit sig överraskas vid sin lägerplats. Man beslutade dock till slut att
två troll var mer än vad man kunde klara av, och lommade skamset iväg innan bestarna fick syn på dem.
I en bred, men grund, del av floden väst om Candlemere-sjön låg en ödlefolksby. Det visade sig att ödlefolket kidnappat stackars Tig Tannersen - en liten pojke som vanligtvis bodde i Hjorthamn. Äventyrarna gick till anfall och slog ihjäl ödlekungen Vesket inför hela byn. Ödlefolket berättade att en gud hade tvingat dem att plåga Tig i flera månader, bl.a. genom att hänga honom upp och ned i ett träd och låta myror äta på honom. I ärlighetens namn hade ödlefolket inte alls tyckt att det var så man behandlade mat, och de verkade närmast lättade att någon kom och räddade den gapige människopojken. Ödlemänniskorna fördrevs från Grönbälte, och hjältarna gav sig på "guden" som visade sig vara en elak lyktgubbe! Det blev en otäck och farlig strid med lyktgubben, men till slut lyckades man dräpa styggelsen. Farran fick god användning av sitt trollspö med magiska missiler, den enda trollformel som bet på monstret!
Väl tillbaka i Hjorthamn, efter en lyckad expedition, så hölls rådslag och Genneral Ellori övertygade alla om att ett magikertorn skulle byggas. Så gjordes också, vilket fick till följd att häxan Elga flyttade från sin stuga i träsket och bosatte sig i Hjorthamns högsta byggnad. Redan går det rykten om att en häxa bor i tornet, och mammor varnar barn som inte sköter sig för att de blir inslängda i tornet om de inte äter upp sin gröt. Baron Farran beslutade sedan att det fick vara nog med nöjesinrättningar så som värdshus och bordeller och att det nu behövdes byggnader av mer praktisk karaktär, och man har nu riktat in sig på att bygga smedjor, kvarnar och andra samhällsbärande funktioner.
Slutligen beslutade Fribaronen att det fick vara nog med
Bulettens härjningar i det område där man funnit en guldgruva. Med Phelan i spetsen begav man sig ut på jakt. Det blev en vildsint strid! Phelan hade med sig magiska pilar, förtrollade för att dela ut ohygglig skada på magiska djur. Två utomordentliga skott tillfogade buletten fruktansvärda skador, varpå den hoppade upp i luften och landade rakt på Phelan! Sårad skrek Phelan på Kelis hjälp medan General Ellori klev fram och dräpte besten med två kraftiga hugg.