Nekromanti Kingmaker
- Thread starter Vitulv
- Start date
"Vilka dödade ni? Fick någon ligga? Vad hände?"
Jag är generellt usel på att skriva krönikor, men jag kan ge en kort återblick. Eller iaf försöka.
Hjältarna samlades vid Olegs Handelsstation igen och fick åter igen höra att folk var rädda för banditer. Det verkade inte spela någon roll att hjältarna slagit ihjäl hela busslaster av banditer, Hjortherrens död var det som krävdes för att få tyst på dem.
Därför tog hjältarna minus druiddvärgen men plus en lätt lodig Erastilprästinna och styrde mot platsen där Hjortherren skulle befinna sig. Väl framme vid plasten fann hjältarna att karln bodde i ett fort, men vassa pinnar på muren och med utkikar. En debatt om hur de nu skulle gå till väga ägde rum, och till slut enades de om att det nog var bäst att hälla illusionsdammet över Farran och låtsas binda Tanin och prästinnan och sedan rida fram i skymningen och ropa lösenordet följt av ett "Vi har kvinnor!". Hur nu någon skulle hetsa upp sig över en benig alv med rakad skalle övergår dock mitt förstånd.
Detta fungerade dock och porten öppnades. Då inledde Ellori fientligheterna med att rusa in och börja slå folk med sitt svärd. Säga vad man vill om Elloris etik, moral, hygien eller valkarna hennes knän, men slå folk med svärd är hon en hejare på!
Hjortherrens hejdukar dukade snabbt under då de visade sig antändningsbara. Kvar fanns då endast en svartklädd bandit med värja och med stamkort på Blue Oyster Bar, en stor biff med en klubba och ett stol öl, en gråskäggig karl och Hjortherren själv, som visade sig bära en vedervärdig hjälm gjord av ett hjorthuvud.
Dessa visade sig svårare att slå ihjäl. Den förste att ta ner skylten var den svartklädde, men inte före att han dragit i en spak på en vägg. Spaken visade sig öppna en bur och släppa lös en rätt sur ugglebjörn.
Den store biffen dog till slut han med, men inte förän den gråskäggige helt sonika slutat att slåss och gått ut genom porten, den lille desertören som han var.
Ugglebjörnen besegrades och kvar fanns då endast Hjortherren. Denne herre visade sig vara rena rama dackefejden att slå ihjäl, men till slut gick det efter en rekorderlig strid. När alla fiender utom desertören slutat andas kunde hjältarna pusta ut och hade det inte var för att Phelan bar på en Pinne av Läka Sår och vi slagit oss ihop med prästinnan hade det antagligen inte vart lika många hjältar som andades alls, då Hjortherren allena delade ut ohemula mängder stryk med sin båge.
Hjältarna hittade unde ren genomsökning av fortet en hemlig dörr som ledde ner till en matkällare, där det bodde en varjärv som frammande myror och råttor att slåss åt honom. Hjältarna slog såklart ihjäl denne skurk och hans djur och slog sedan läger för natten i fortet. Under natten dog en gris utanför muren och det visade sig bo några zombies utanför fortet, vilka snabbt slogs ihjäl.
För av avrunda tog Phelan den fula hjorthjälmen (som visade sig magisk värre) och Farran kastade kopparmynt på folk som vistades runt Olegs handelsstation.
Summa summarum: Hjortherren död. Buletten markerar revir. Nästa spelmöte måste hjältarna börja styra upp hur folk beter sig, de (folket alltså) sitter som fattighjon runt Olegs och vågar inte röra på sig i skräck för banditer, monster och allsköns oknytt. Därtill har det kommit önskemål om att vi utser en regent av någon form. Jag nominerar självklart Bokken.
Storuggla, eller grodan med spjutet
Jag är generellt usel på att skriva krönikor, men jag kan ge en kort återblick. Eller iaf försöka.
Hjältarna samlades vid Olegs Handelsstation igen och fick åter igen höra att folk var rädda för banditer. Det verkade inte spela någon roll att hjältarna slagit ihjäl hela busslaster av banditer, Hjortherrens död var det som krävdes för att få tyst på dem.
Därför tog hjältarna minus druiddvärgen men plus en lätt lodig Erastilprästinna och styrde mot platsen där Hjortherren skulle befinna sig. Väl framme vid plasten fann hjältarna att karln bodde i ett fort, men vassa pinnar på muren och med utkikar. En debatt om hur de nu skulle gå till väga ägde rum, och till slut enades de om att det nog var bäst att hälla illusionsdammet över Farran och låtsas binda Tanin och prästinnan och sedan rida fram i skymningen och ropa lösenordet följt av ett "Vi har kvinnor!". Hur nu någon skulle hetsa upp sig över en benig alv med rakad skalle övergår dock mitt förstånd.
Detta fungerade dock och porten öppnades. Då inledde Ellori fientligheterna med att rusa in och börja slå folk med sitt svärd. Säga vad man vill om Elloris etik, moral, hygien eller valkarna hennes knän, men slå folk med svärd är hon en hejare på!
Hjortherrens hejdukar dukade snabbt under då de visade sig antändningsbara. Kvar fanns då endast en svartklädd bandit med värja och med stamkort på Blue Oyster Bar, en stor biff med en klubba och ett stol öl, en gråskäggig karl och Hjortherren själv, som visade sig bära en vedervärdig hjälm gjord av ett hjorthuvud.
Dessa visade sig svårare att slå ihjäl. Den förste att ta ner skylten var den svartklädde, men inte före att han dragit i en spak på en vägg. Spaken visade sig öppna en bur och släppa lös en rätt sur ugglebjörn.
Den store biffen dog till slut han med, men inte förän den gråskäggige helt sonika slutat att slåss och gått ut genom porten, den lille desertören som han var.
Ugglebjörnen besegrades och kvar fanns då endast Hjortherren. Denne herre visade sig vara rena rama dackefejden att slå ihjäl, men till slut gick det efter en rekorderlig strid. När alla fiender utom desertören slutat andas kunde hjältarna pusta ut och hade det inte var för att Phelan bar på en Pinne av Läka Sår och vi slagit oss ihop med prästinnan hade det antagligen inte vart lika många hjältar som andades alls, då Hjortherren allena delade ut ohemula mängder stryk med sin båge.
Hjältarna hittade unde ren genomsökning av fortet en hemlig dörr som ledde ner till en matkällare, där det bodde en varjärv som frammande myror och råttor att slåss åt honom. Hjältarna slog såklart ihjäl denne skurk och hans djur och slog sedan läger för natten i fortet. Under natten dog en gris utanför muren och det visade sig bo några zombies utanför fortet, vilka snabbt slogs ihjäl.
För av avrunda tog Phelan den fula hjorthjälmen (som visade sig magisk värre) och Farran kastade kopparmynt på folk som vistades runt Olegs handelsstation.
Summa summarum: Hjortherren död. Buletten markerar revir. Nästa spelmöte måste hjältarna börja styra upp hur folk beter sig, de (folket alltså) sitter som fattighjon runt Olegs och vågar inte röra på sig i skräck för banditer, monster och allsköns oknytt. Därtill har det kommit önskemål om att vi utser en regent av någon form. Jag nominerar självklart Bokken.
Storuggla, eller grodan med spjutet
På ett rent spelarmässigt plan måste jag erkänna en sak.
Jag ogillade strider med minis och battlemats och sådant förut. Jag tyckte de hämmade kreativiteten.
Men nu är det annorlunda. Det är ju kul med minis, plötsligt betyder saker som terrängen och var man väljer att slåss något, det ger taktiska överväganden och framför allt är det roligt. Därtill är Vitulv en sådan där som bygger upp 3D-dungeons och använder gamla kartonger och vad mer som han målar lite på och klipper i till ruiner, vilket är ännu roligare. Jag har kul. Tack!
Storuggla, om bara Dante kunde sluta tåflörta med mig
Jag ogillade strider med minis och battlemats och sådant förut. Jag tyckte de hämmade kreativiteten.
Men nu är det annorlunda. Det är ju kul med minis, plötsligt betyder saker som terrängen och var man väljer att slåss något, det ger taktiska överväganden och framför allt är det roligt. Därtill är Vitulv en sådan där som bygger upp 3D-dungeons och använder gamla kartonger och vad mer som han målar lite på och klipper i till ruiner, vilket är ännu roligare. Jag har kul. Tack!
Storuggla, om bara Dante kunde sluta tåflörta med mig
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,051
Rivers Run Red - Spelmöte #1
Efter att rövarhövdingen "Hjortherren" besegrats återvände våra hjältar till Olegs Handelsstation den 7:e Desnus, år 4711 AR. Tjuven Farran skickades till Kobolderna i sotfjällsstammen för att rapportera om bandithövdingens död, och därmed lugna den lätt irriterade koboldhövdingen.
Åter vid Handelsstationen lät man utrymma fortet, och de många tillresta nybyggarna fick finna sig att under ett dygn hålla sig utanför murarna. Sällskapet inledde ett första rådslag om hur man nu skulle fortsätta sin verksamhet i de Stulna länderna. Ett officiellt dokument anlände från Restov, som gav äventyrarna rätt att grunda ett eget, självständigt rike i det område man utforskat. Likaså fick man som en gåva ett stort antal vagnar lastade med förnödenheter, byggmaterial och guldpengar.
Under rådslaget fastslogs att trollkvinnan Tanin skulle få bära ansvaret att regera, som baronessa i fribaronatet Grönbälte. Hennes statsrådgivare och överombudsman blev dvärgen Thotas. Krigaren Ellori blev baronatets general, Erastilprästen Kelis valdes till översteprästinna och Farran valdes att få agera som baronatets högste diplomat. Utbygdsjägaren Phelan fick den officiella titeln "hamnkapten", men hans verkliga befattning lät man hålla hemlig. Baronatets råd var dock inte fullsatt, och man tvingades räcka ut en hand till tidigare allierade för att fylla de sista platserna;
Vaktkaptenen Kesten Garess blev chef över stadsvakten, Sergeant Parok blev Sheriff och chef över skogspatrullerna och Oleg Leveton utsågs till skattmästare. En motvillig Edward, sällskapets notarie, accepterade posten som Magister, med administrativt ansvar för högre lärande och magi.
Det styrande rådet beslutade, med Baronessans medgivande, att Hjortherrens fort skulle utgöra bas för rikets huvudstad, som döptes till Hjorthamn.
Rådslag skulle hållas den första dagen varje månad, och då skulle rådets alla medlemmar samlas, oavsett var de till vardags bodde.
---
Några dagar senare, den 16:e Desnus, avtågade man från Olegs Handelsstation i en stor karavan, med över tvåhundra ivriga nybyggare, anförda i täten av General Ellori.
Två familjer med nybyggare, under ledning av en Loy Rezbin hade tillåtits att färdas österut och grunda en by i det område där Tatzlwyrmen dräpt munken Kyrill. Villkoret var dock att man höll ned expansionen och inte störde févarelserna i området. Löfte avgavs också att den dag Baronessans rikes gränser nådde Loys by skulle denne villkorslöst underkasta sig Grönbältes makt.
---
En vecka senare nådde man Hjorthamn, och arbetet med att bygga en stad sattes genast igång. Man lät restaurera Hjortherrens fort och där bygga ett mindre slott där delar av det styrande rådet bosatte sig.
Hösten kom, och arbetet med att skapa fribaronatet Grönbälte fortskred. Man byggde i Hjorthamn ett bibliotek och flertalet bostadskvarter. En bordell kom till av bara farten, liksom en gravplats där de som inte klarade av den stränga vintern skulle komma att tillbringa sin sista vila.
Under det närmaste halvåret annekterades områdena runt Hjorthamn, och bönder koloniserade marken. Vägar byggdes för att underlätta resor i det lilla riket.
Under vintern ledde isoleringen till uttråkning, och uttråkning till lättare skandaler inom landets ledning, dock ingenting som skulle visa sig vara av allvarlig art. Nybyggare är härdat folk som inte höjer på ögonbrynet om deras ledare råkar sova i fel säng. En mordbrännare löpte amok i Hjorthamn, men greps snabbt av Kestens effektiva vaktmanskap.
En liten delegation sotfjällskobolder kom till staden och tilläts bosätta sig i ett eget kvarter nära hamnen. Sotfjällskobolderna flyttade in av diplomatiska skäl, men passade även på att sälja billiga hantverk till de invånare vars sinne var öppet nog för att acceptera deras nya grannar.
---
När vintern så släppte sitt grepp om de stulna länderna började äventyrslustan återvända bland våra hjältar. Med undantag av diplomaten Farran, som på egen hand for kors och tvärs över landet, begav man sig ut på upptäckarfärd för att lära känna områdena söder om baronatet. Under månaden Pharast, år 4712 AR påbörjades den nya upptäcksresan.
Öster om Hjorthamn stötte man på Jubilost Narthtropple, en flambojant och lätt excentrisk gnom som ledde "Narthroppleexpeditionen" - en samling gnomiska upptäckare och äventyrare vars lägerplats blivit överfallen av kobolder och som var i stort behov av att att bärga sina vagnar som de panikslagna hästarna sprungit rakt ut i floden med. Tacksam för hjältarnas hjälp delade Jubilost med sig av några av sina erfarenheter från närområdet.
I det träsk som utgjorde sjön Tuskwater stötte man på engammal uråldrig häxa, vars beryktade ondska visade sig vara överdriven. Elga Verniex hade visserligen ett eldfängt humör, men ondsint tycktes hon inte vara. Efter viss övertalning blev äventyrarna insläppta i hennes mossstäcka lilla stuga, och blev där erbjudna att värma sig vid den eld som också fick den obligatoriska häxbryggden att puttra förnöjsamt i sin kittel (vid närmare inspektion visade det sig att innehållet inte var mer sinistert än en veckogammal grönsaksgryta). Elga var föga imponerad av äventyrarnas dådkraft eller fina titlar, men utlovade en liten belöning om de kunde hitta svart skallersvamp och föra med sig några till henne. På väg från Elgas stuga blängde fågelskrämman på tomten hotfullt på sällskapet.
När äventyrarna reste längs en solupplyst stig, öster om Hjorthamn, fick man syn på en gammal gubbe som satt och åt sin matsäck vid sidan om stigen. Den gamle mannen hälsade glatt och erbjöd sällskapet att slå sig ned och avnjuta frukost med honom. När han så blev presenterad för Baronessan Tanin, och kysste hennes hand, slet han upp en kniv och högg Tanin så illa att hon föll till marken. Den gamle mannen var spritt språngande galen och kastade sig sedan över Ellori och tilldelade även henne ett fasansfullt hugg. Ur skogen attackerade hans tama puma och det utbröt en vild strid som slutade med att Ellori klöv den gamle mannen på mitten med sitt svärd, och Phelan sänkte den rasande puman med en välriktad pil. Efter att striden ebbat ut insåg så sällskapet att den gamle mannen var mycket, mycket lik gamle Bokken. Med all sannolikhet måste detta vara den broder som Bokken tidigare talat om, och som han tycktes hysa en livslång illvilja till. Man hittade den gamle mannens boning i en ihålig ek, och fann där hans skatter - bland annat en gammal berlock med ett porträtt av en vacker kvinna, samt en skattkarta som visade det gravkummel man tidigare besökt men tvingats fly då dess odöde väktare visade sig vara en väl tuff match.
Under natten drog Ellori på sig vreden från en flock vildsvin, ett debackel som dock slutade med att äventyrarna hade ett överskott av fläskkött.
Innan expeditionen skulle komma att avslutas för den här gången ramlade man in i en delikat situation där en samling arga skogshuggare hamnat i konflikt med en ännu argare vattenfé - Melisande. Efter viss medling, där Ellori lyckade övertala skogshuggarna att avverka timmer på annan plats, och Thotas ersatte de nedhuggna träden på magisk väg, lyckades man desarmera konflikten och Melisande lovade att hålla ett öga öppet i de floder som rann genom baronatet.
---
Efter att rövarhövdingen "Hjortherren" besegrats återvände våra hjältar till Olegs Handelsstation den 7:e Desnus, år 4711 AR. Tjuven Farran skickades till Kobolderna i sotfjällsstammen för att rapportera om bandithövdingens död, och därmed lugna den lätt irriterade koboldhövdingen.
Åter vid Handelsstationen lät man utrymma fortet, och de många tillresta nybyggarna fick finna sig att under ett dygn hålla sig utanför murarna. Sällskapet inledde ett första rådslag om hur man nu skulle fortsätta sin verksamhet i de Stulna länderna. Ett officiellt dokument anlände från Restov, som gav äventyrarna rätt att grunda ett eget, självständigt rike i det område man utforskat. Likaså fick man som en gåva ett stort antal vagnar lastade med förnödenheter, byggmaterial och guldpengar.
Under rådslaget fastslogs att trollkvinnan Tanin skulle få bära ansvaret att regera, som baronessa i fribaronatet Grönbälte. Hennes statsrådgivare och överombudsman blev dvärgen Thotas. Krigaren Ellori blev baronatets general, Erastilprästen Kelis valdes till översteprästinna och Farran valdes att få agera som baronatets högste diplomat. Utbygdsjägaren Phelan fick den officiella titeln "hamnkapten", men hans verkliga befattning lät man hålla hemlig. Baronatets råd var dock inte fullsatt, och man tvingades räcka ut en hand till tidigare allierade för att fylla de sista platserna;
Vaktkaptenen Kesten Garess blev chef över stadsvakten, Sergeant Parok blev Sheriff och chef över skogspatrullerna och Oleg Leveton utsågs till skattmästare. En motvillig Edward, sällskapets notarie, accepterade posten som Magister, med administrativt ansvar för högre lärande och magi.
Det styrande rådet beslutade, med Baronessans medgivande, att Hjortherrens fort skulle utgöra bas för rikets huvudstad, som döptes till Hjorthamn.
Rådslag skulle hållas den första dagen varje månad, och då skulle rådets alla medlemmar samlas, oavsett var de till vardags bodde.
---
Några dagar senare, den 16:e Desnus, avtågade man från Olegs Handelsstation i en stor karavan, med över tvåhundra ivriga nybyggare, anförda i täten av General Ellori.
Två familjer med nybyggare, under ledning av en Loy Rezbin hade tillåtits att färdas österut och grunda en by i det område där Tatzlwyrmen dräpt munken Kyrill. Villkoret var dock att man höll ned expansionen och inte störde févarelserna i området. Löfte avgavs också att den dag Baronessans rikes gränser nådde Loys by skulle denne villkorslöst underkasta sig Grönbältes makt.
---
En vecka senare nådde man Hjorthamn, och arbetet med att bygga en stad sattes genast igång. Man lät restaurera Hjortherrens fort och där bygga ett mindre slott där delar av det styrande rådet bosatte sig.
Hösten kom, och arbetet med att skapa fribaronatet Grönbälte fortskred. Man byggde i Hjorthamn ett bibliotek och flertalet bostadskvarter. En bordell kom till av bara farten, liksom en gravplats där de som inte klarade av den stränga vintern skulle komma att tillbringa sin sista vila.
Under det närmaste halvåret annekterades områdena runt Hjorthamn, och bönder koloniserade marken. Vägar byggdes för att underlätta resor i det lilla riket.
Under vintern ledde isoleringen till uttråkning, och uttråkning till lättare skandaler inom landets ledning, dock ingenting som skulle visa sig vara av allvarlig art. Nybyggare är härdat folk som inte höjer på ögonbrynet om deras ledare råkar sova i fel säng. En mordbrännare löpte amok i Hjorthamn, men greps snabbt av Kestens effektiva vaktmanskap.
En liten delegation sotfjällskobolder kom till staden och tilläts bosätta sig i ett eget kvarter nära hamnen. Sotfjällskobolderna flyttade in av diplomatiska skäl, men passade även på att sälja billiga hantverk till de invånare vars sinne var öppet nog för att acceptera deras nya grannar.
---
När vintern så släppte sitt grepp om de stulna länderna började äventyrslustan återvända bland våra hjältar. Med undantag av diplomaten Farran, som på egen hand for kors och tvärs över landet, begav man sig ut på upptäckarfärd för att lära känna områdena söder om baronatet. Under månaden Pharast, år 4712 AR påbörjades den nya upptäcksresan.
Öster om Hjorthamn stötte man på Jubilost Narthtropple, en flambojant och lätt excentrisk gnom som ledde "Narthroppleexpeditionen" - en samling gnomiska upptäckare och äventyrare vars lägerplats blivit överfallen av kobolder och som var i stort behov av att att bärga sina vagnar som de panikslagna hästarna sprungit rakt ut i floden med. Tacksam för hjältarnas hjälp delade Jubilost med sig av några av sina erfarenheter från närområdet.
I det träsk som utgjorde sjön Tuskwater stötte man på en
När äventyrarna reste längs en solupplyst stig, öster om Hjorthamn, fick man syn på en gammal gubbe som satt och åt sin matsäck vid sidan om stigen. Den gamle mannen hälsade glatt och erbjöd sällskapet att slå sig ned och avnjuta frukost med honom. När han så blev presenterad för Baronessan Tanin, och kysste hennes hand, slet han upp en kniv och högg Tanin så illa att hon föll till marken. Den gamle mannen var spritt språngande galen och kastade sig sedan över Ellori och tilldelade även henne ett fasansfullt hugg. Ur skogen attackerade hans tama puma och det utbröt en vild strid som slutade med att Ellori klöv den gamle mannen på mitten med sitt svärd, och Phelan sänkte den rasande puman med en välriktad pil. Efter att striden ebbat ut insåg så sällskapet att den gamle mannen var mycket, mycket lik gamle Bokken. Med all sannolikhet måste detta vara den broder som Bokken tidigare talat om, och som han tycktes hysa en livslång illvilja till. Man hittade den gamle mannens boning i en ihålig ek, och fann där hans skatter - bland annat en gammal berlock med ett porträtt av en vacker kvinna, samt en skattkarta som visade det gravkummel man tidigare besökt men tvingats fly då dess odöde väktare visade sig vara en väl tuff match.
Under natten drog Ellori på sig vreden från en flock vildsvin, ett debackel som dock slutade med att äventyrarna hade ett överskott av fläskkött.
Innan expeditionen skulle komma att avslutas för den här gången ramlade man in i en delikat situation där en samling arga skogshuggare hamnat i konflikt med en ännu argare vattenfé - Melisande. Efter viss medling, där Ellori lyckade övertala skogshuggarna att avverka timmer på annan plats, och Thotas ersatte de nedhuggna träden på magisk väg, lyckades man desarmera konflikten och Melisande lovade att hålla ett öga öppet i de floder som rann genom baronatet.
---
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,051
Grönbälte Kingdom Sheet
Jag fick enorm hjälp av Barcaii här på forumet med att skapa ett Kingdom Sheet som ifyllningsbart pdf-formulär, stort tack för det.
Här finns Fribaronatet Grönbältes värden, för den som är intresserad: Ye Olde Greenbelte
Jag fick enorm hjälp av Barcaii här på forumet med att skapa ett Kingdom Sheet som ifyllningsbart pdf-formulär, stort tack för det.
Här finns Fribaronatet Grönbältes värden, för den som är intresserad: Ye Olde Greenbelte
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Rivers Run Red - Spelmöte #2
Kära Mor och Far,
Jag vet att jag inte skrivit på flera månader nu, men att vara General för Fribaronatet Grönbälte har visat sig vara mer hårt arbete än vad jag anade. Mycket har hänt sen sist. Vi börjar med det viktigaste: Baronessan Tanin är död. Det hände när vi jagade efter ulvar strax sydväst om Hjorthamn, två av våra medborgare, en bonde och en barflicka hade hittats dräpta alldeles intill stadens gräns och det var uppenbart att det var gjort av något slags vilddjur och vi hittade spår på fälten efter en stor varg. Vi trodde lyckan var gjord när vi hittade en väldig gråben i en ravin dagen efter, men den lyckades i striden bita ihjäl baronessan. Vi hämnades, och i en sorgemarsch begav vi oss hemåt, med Tanins kropp och ulvens huvud. Kesten, chefen för stadsvakten mötte oss bekymrad och berättade att under vår färd hem hade två barn hittats slaktade. Den ulv vi slogs mot, som kostade Baronessans liv, var inte den som terroriserade våra medborgare!
Vi hittade snart den verklige mördaren, en av barbarerna var lykantrop som vi spårade upp i Hjorthamns gränder. Rättvisa skipades.
Jag glömmer dock helt bort vad som hände innan. Farran, Phelan, Tanin och jag begav oss bort mot den krypta band kullarna i öster som de andra, utan mig en gång tidigare försökt befria från sin hemsökelse. Med min hjälp lyckades vi besegra den ensamma krigare som numera hemsökte platsen. Det var en hård strid, men den betalade sig själv när vi hittade en magisk falchion, väldigt lik den Far själv har. Jag svingar den nu med en exakthet som snart kommer överträffa Fars.
Vi begravde Tanin, Farran valdes hastigt till Fribaron, ett gott val tror jag, Edward, vår tidigare notarie och Magister fick rollen som Diplomat och en ny Magister hittade vi i Elga, den gamle träskhaggan Jag berättade om i mitt tidigare brev. Hon visade sig vara väldigt nyttig senare när fiender från fjärran sände bud till oss i form av en upviglare! En bard, Gregori, började sprida falskheter och lögner bland befolkningen. Han påstod att vi var despoter, tyranner och att vi tog ut skatt utan att ge något tillbaka. Kyrill och Tanin måste vrida sig i graven! Som vi har offrat för detta land. Två år har det nästan gått, eller är det redan passerat? Två år! Elga kallades in när det visade sig att Gregori använde svartkonst för att förslava tankarna hos publiken och snart kunde vi ställa honom inför rätta. Om en fet bard med det namnet närmar sig norråt, slå ihjäl karln! Som för att bevisa vad vi gör för folket satte vi kort därefter upp ytterligare en trofé på värdshuset Kobolden och Rädisan, Knäckkäke, en stor sköldpadda som terroriserat våra fiskare.
Det är allt för denna gång, jag hoppas att kunna skriva igen snart och berätta om kobolderna och allt annat som händer.
Er Dotter,
General Ellori av Grönbälte
PS: Gruppen är i behov av att hitta en kompetent magiker som inte räds att bloda ner sig. Om det är något stadigare än en alvkvinna som jag lyfter med en hand så vore det bra. Är det en stilig karl så vore det ännu bättre. DS
Kära Mor och Far,
Jag vet att jag inte skrivit på flera månader nu, men att vara General för Fribaronatet Grönbälte har visat sig vara mer hårt arbete än vad jag anade. Mycket har hänt sen sist. Vi börjar med det viktigaste: Baronessan Tanin är död. Det hände när vi jagade efter ulvar strax sydväst om Hjorthamn, två av våra medborgare, en bonde och en barflicka hade hittats dräpta alldeles intill stadens gräns och det var uppenbart att det var gjort av något slags vilddjur och vi hittade spår på fälten efter en stor varg. Vi trodde lyckan var gjord när vi hittade en väldig gråben i en ravin dagen efter, men den lyckades i striden bita ihjäl baronessan. Vi hämnades, och i en sorgemarsch begav vi oss hemåt, med Tanins kropp och ulvens huvud. Kesten, chefen för stadsvakten mötte oss bekymrad och berättade att under vår färd hem hade två barn hittats slaktade. Den ulv vi slogs mot, som kostade Baronessans liv, var inte den som terroriserade våra medborgare!
Vi hittade snart den verklige mördaren, en av barbarerna var lykantrop som vi spårade upp i Hjorthamns gränder. Rättvisa skipades.
Jag glömmer dock helt bort vad som hände innan. Farran, Phelan, Tanin och jag begav oss bort mot den krypta band kullarna i öster som de andra, utan mig en gång tidigare försökt befria från sin hemsökelse. Med min hjälp lyckades vi besegra den ensamma krigare som numera hemsökte platsen. Det var en hård strid, men den betalade sig själv när vi hittade en magisk falchion, väldigt lik den Far själv har. Jag svingar den nu med en exakthet som snart kommer överträffa Fars.
Vi begravde Tanin, Farran valdes hastigt till Fribaron, ett gott val tror jag, Edward, vår tidigare notarie och Magister fick rollen som Diplomat och en ny Magister hittade vi i Elga, den gamle träskhaggan Jag berättade om i mitt tidigare brev. Hon visade sig vara väldigt nyttig senare när fiender från fjärran sände bud till oss i form av en upviglare! En bard, Gregori, började sprida falskheter och lögner bland befolkningen. Han påstod att vi var despoter, tyranner och att vi tog ut skatt utan att ge något tillbaka. Kyrill och Tanin måste vrida sig i graven! Som vi har offrat för detta land. Två år har det nästan gått, eller är det redan passerat? Två år! Elga kallades in när det visade sig att Gregori använde svartkonst för att förslava tankarna hos publiken och snart kunde vi ställa honom inför rätta. Om en fet bard med det namnet närmar sig norråt, slå ihjäl karln! Som för att bevisa vad vi gör för folket satte vi kort därefter upp ytterligare en trofé på värdshuset Kobolden och Rädisan, Knäckkäke, en stor sköldpadda som terroriserat våra fiskare.
Det är allt för denna gång, jag hoppas att kunna skriva igen snart och berätta om kobolderna och allt annat som händer.
Er Dotter,
General Ellori av Grönbälte
PS: Gruppen är i behov av att hitta en kompetent magiker som inte räds att bloda ner sig. Om det är något stadigare än en alvkvinna som jag lyfter med en hand så vore det bra. Är det en stilig karl så vore det ännu bättre. DS
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,051
Pox och Bosman
Solen gassade och i Brutus Brygga, den lilla byn i mellersta Grönbälte, slet karlarna i Brutus hushåll så att svetten lackade. De höll på att resa en ny lada där man skulle förvara timmer som i sin tur skulle bli till torr ved för den stränga vintern som förr eller senare skulle komma. Wulfar, Brutus son, var en jätte till karl. Han dirigerade arbetet med ömsom hot och ömsom beröm. Från en höskulle längre bort gav Pox honom en gillande blick.
"Du gillar honom va?", frågade Bosman. Den koppärrige jägaren sträckte ut sig på höskullen och slöt ögonen.
"Äh, hade jag velat ha en välbyggd yngling hade jag väl inte släpat runt på dig över halva Golarion, eh?"
Pox flinade så att huggtänderna syntes och en pust av alkohol slog Bosman i ansiktet. Hon sträckte också ut sig, och han tyckte att hon liknade en proppmätt jättevaran i den gassande solen.
De två utbygdsjägarna hade först varit tveksamma när Brutus och hans söner dykt upp och restaurerat den gamla bron, och bestämt sig för att där bygga ett litet samhälle. Med tiden hade de dock lärt känna karlarna (kvinnor var det fortfarande ont om i Brutus Brygga) och en vänskap växte sakta fram. Både Pox och Bosman hade tvingats erkänna för sig själva att det var trevligt med lite sällskap, och allt oftare hade de två tagit med sig jaktbyte till byn och delat med sig mot att de fick sova på höskullen.
Pox låg på rygg med slutna ögon och Bosman rullade över på sidan för att studera hennes drag. Hennes grönbruna skinn glänste i solskenet och hennes svarta, borstliknande kalufs var full av hö och skräp. Hon var stor och kraftig, mycket större än han själv (och för den delen; större än resten av karlarna i Brutus Brygga). Bosman själv var visserligen ganska lång, men hans kroppshydda skulle snarare beskrivas som senig än som kraftfull. Han var skapt för, lika mycket som stöpt i, ett liv i skogen men där Bosman var en välanpassad gäst i vildmarken var Pox en av dess alla bestar. Hon levde där på samma villkor som vilddjuren och det hennes list inte lyckades tämja blev istället föremål för hennes brutalitet och råstyrka.
Han sträckte sig fram och tog tag i hennes ena bröst, innanför den halvöppna linneskjortan. Hon tog ett djupt andetag, och öppnade sedan ena ögat och blängde på honom. Det gula, lysande rovdjursögat fixerade honom med dess lilla, svarta pupill. Hon morrade dovt och visade alla tänder. Bosman log när Pox tog tag i hans byxlinning och slet honom till sig.
Wulfar hörde oljudet från höskullen, men visste bättre än att vända sig om för att titta. Han hade råkat få syn på Pox och Bosmans kärleksliv tidigare, och den synen var allt annat än vacker.
Solen gassade och i Brutus Brygga, den lilla byn i mellersta Grönbälte, slet karlarna i Brutus hushåll så att svetten lackade. De höll på att resa en ny lada där man skulle förvara timmer som i sin tur skulle bli till torr ved för den stränga vintern som förr eller senare skulle komma. Wulfar, Brutus son, var en jätte till karl. Han dirigerade arbetet med ömsom hot och ömsom beröm. Från en höskulle längre bort gav Pox honom en gillande blick.
"Du gillar honom va?", frågade Bosman. Den koppärrige jägaren sträckte ut sig på höskullen och slöt ögonen.
"Äh, hade jag velat ha en välbyggd yngling hade jag väl inte släpat runt på dig över halva Golarion, eh?"
Pox flinade så att huggtänderna syntes och en pust av alkohol slog Bosman i ansiktet. Hon sträckte också ut sig, och han tyckte att hon liknade en proppmätt jättevaran i den gassande solen.
De två utbygdsjägarna hade först varit tveksamma när Brutus och hans söner dykt upp och restaurerat den gamla bron, och bestämt sig för att där bygga ett litet samhälle. Med tiden hade de dock lärt känna karlarna (kvinnor var det fortfarande ont om i Brutus Brygga) och en vänskap växte sakta fram. Både Pox och Bosman hade tvingats erkänna för sig själva att det var trevligt med lite sällskap, och allt oftare hade de två tagit med sig jaktbyte till byn och delat med sig mot att de fick sova på höskullen.
Pox låg på rygg med slutna ögon och Bosman rullade över på sidan för att studera hennes drag. Hennes grönbruna skinn glänste i solskenet och hennes svarta, borstliknande kalufs var full av hö och skräp. Hon var stor och kraftig, mycket större än han själv (och för den delen; större än resten av karlarna i Brutus Brygga). Bosman själv var visserligen ganska lång, men hans kroppshydda skulle snarare beskrivas som senig än som kraftfull. Han var skapt för, lika mycket som stöpt i, ett liv i skogen men där Bosman var en välanpassad gäst i vildmarken var Pox en av dess alla bestar. Hon levde där på samma villkor som vilddjuren och det hennes list inte lyckades tämja blev istället föremål för hennes brutalitet och råstyrka.
Han sträckte sig fram och tog tag i hennes ena bröst, innanför den halvöppna linneskjortan. Hon tog ett djupt andetag, och öppnade sedan ena ögat och blängde på honom. Det gula, lysande rovdjursögat fixerade honom med dess lilla, svarta pupill. Hon morrade dovt och visade alla tänder. Bosman log när Pox tog tag i hans byxlinning och slet honom till sig.
Wulfar hörde oljudet från höskullen, men visste bättre än att vända sig om för att titta. Han hade råkat få syn på Pox och Bosmans kärleksliv tidigare, och den synen var allt annat än vacker.
