Nekromanti Kingmaker
- Thread starter Vitulv
- Start date
Farrans krönika, del 1
Efter snart en vecka i Östertornet har inget spännande skett. Garnisonens vakter har för dålig sold för att det ska gå att spela av dem några riktiga pengar och värdshusvärdarna håller alldeles för god uppsikt över sin dotter. (Och garnisonens kvinnliga vakter är så … råbarkade och långa allihop.) Nå, jag drar in tillräckligt för att täcka kostnaden för vin och sovplats, så det kunde vara värre. <div>
<div> <hr> <div>
</div>Något hände! Vagnar, åsnor, folk och oväsen. Den där Maegar verkade i färd med ge sig ut på någon sorts expedition. Han pratade en massa, men allt jag hörde var att jag kunde få en belöning om jag gick ett snabbt ärende till en alkemist i närheten. </div> <div>
</div> <div>Alkemisten Elias skulle bo i en tornruin strax utanför byn, men när jag väl hittade dit (den ostigade vildmarken har aldrig varit min vän) fanns inga andra tecken på att någon bodde där än en död tjudrad häst. Listigt och metodiskt hittade jag omsider en dold källarnedgång som någon bemödat sig om att skydda med en armborstfälla. Plötsligt blev livet mer intressant! </div> <div>
</div> <div>Källaren visade sig vara en labyrint av gångar och rum, här och där försedda med olika fällor. Diverse otäcka kryp hade tagit sig in via en spricka och dräpt den stackars alkemisten. Det var för all del nära att jag själv fick sätta livet till. </div> <div>
</div> <div>När källaren var rensad på krälande kryp försåg jag mig med de helande drycker Maegar skickat mig för att hämta, samt lite annat som verkade praktiskt att ha (Elias hade ju inte längre någon glädje av dem). Bland annat fann jag en anteckning om att Elias tydligen skulle delta i en konkurrerande expedition och därför ville sinka Maegar något. Bäst av allt var en trolldomsbok (jag har det i blodet, snart ska jag lära mig trolldomens hemligheter) samt några rikt illustrerade volymer med … vågade berättelser. Ja visst ja, ett fribrev från Restovs svärdsherrar också, ställt till innehavaren. Res någonstans, utforska vildmarken, bekämpa banditer, bla bla. Det verkade i alla händelser mer intressant än att stanna i Östertornet, hotet om vildmark till trots. Vi får se hur jag gör. </div> <div>
</div> <div> <hr> <div>
</div>När Maegar dragit sin färde slog jag mig i slang med en helt ny gäst på värdshuset. En butter halvling vid namn Edward. Slumpen ville att denne var utsänd för att bistå just den expedition fribrevet gällde. Edward var korthuggen och inte speciellt road av nånting, men vi tycktes dela ett markerat ogillande av vildmarkens umbäranden och brist på bekvämlighet. Jag var inte helt säker på vad jag gav mig in på, men Desna tycktes försöka säga mig något – så jag visade fribrevet för halvlingen och lät honom veta att vi skulle bli följeslagare framöver. </div> </div>
Efter snart en vecka i Östertornet har inget spännande skett. Garnisonens vakter har för dålig sold för att det ska gå att spela av dem några riktiga pengar och värdshusvärdarna håller alldeles för god uppsikt över sin dotter. (Och garnisonens kvinnliga vakter är så … råbarkade och långa allihop.) Nå, jag drar in tillräckligt för att täcka kostnaden för vin och sovplats, så det kunde vara värre. <div>
<div> <hr> <div>
</div>Något hände! Vagnar, åsnor, folk och oväsen. Den där Maegar verkade i färd med ge sig ut på någon sorts expedition. Han pratade en massa, men allt jag hörde var att jag kunde få en belöning om jag gick ett snabbt ärende till en alkemist i närheten. </div> <div>
</div> <div>Alkemisten Elias skulle bo i en tornruin strax utanför byn, men när jag väl hittade dit (den ostigade vildmarken har aldrig varit min vän) fanns inga andra tecken på att någon bodde där än en död tjudrad häst. Listigt och metodiskt hittade jag omsider en dold källarnedgång som någon bemödat sig om att skydda med en armborstfälla. Plötsligt blev livet mer intressant! </div> <div>
</div> <div>Källaren visade sig vara en labyrint av gångar och rum, här och där försedda med olika fällor. Diverse otäcka kryp hade tagit sig in via en spricka och dräpt den stackars alkemisten. Det var för all del nära att jag själv fick sätta livet till. </div> <div>
</div> <div>När källaren var rensad på krälande kryp försåg jag mig med de helande drycker Maegar skickat mig för att hämta, samt lite annat som verkade praktiskt att ha (Elias hade ju inte längre någon glädje av dem). Bland annat fann jag en anteckning om att Elias tydligen skulle delta i en konkurrerande expedition och därför ville sinka Maegar något. Bäst av allt var en trolldomsbok (jag har det i blodet, snart ska jag lära mig trolldomens hemligheter) samt några rikt illustrerade volymer med … vågade berättelser. Ja visst ja, ett fribrev från Restovs svärdsherrar också, ställt till innehavaren. Res någonstans, utforska vildmarken, bekämpa banditer, bla bla. Det verkade i alla händelser mer intressant än att stanna i Östertornet, hotet om vildmark till trots. Vi får se hur jag gör. </div> <div>
</div> <div> <hr> <div>
</div>När Maegar dragit sin färde slog jag mig i slang med en helt ny gäst på värdshuset. En butter halvling vid namn Edward. Slumpen ville att denne var utsänd för att bistå just den expedition fribrevet gällde. Edward var korthuggen och inte speciellt road av nånting, men vi tycktes dela ett markerat ogillande av vildmarkens umbäranden och brist på bekvämlighet. Jag var inte helt säker på vad jag gav mig in på, men Desna tycktes försöka säga mig något – så jag visade fribrevet för halvlingen och lät honom veta att vi skulle bli följeslagare framöver. </div> </div>
Farrans krönika, del 2
Edward visade sig vara en uthärdlig reskamrat. Åtminstone så länge vi hade vin kvar. Kyla och vårregn gjorde dock sitt för att hålla nere mitt vanligtvis goda humör. Efter en alltför lång färd på skumpiga vägar sammanstrålade vi med de som skulle visa sig vara mina expeditionskamrater. <div>
</div> <div>Någon sorts stigfinnare vid namn Phelan (halvalv liksom jag), en alvbesvärjerska vid namn Tanin samt en krigarmunk vid namn Kyrill. Allesammans obehagligt långa. Tanin hade följe med en handelskvinna vid namn Jalynda som skulle etablera sig vid handelsstationen. </div> <div>
</div> <div>Under färden mot Olegs handelsstation som tydligen ska vara expeditionens hemmabas försökte jag lära känna mina blivande kamrater lite bättre. Phelan var en ganska kärv karl, korthuggen och fåordig, men liksom jag glad i vin. Jägare till professionen, vilket torde komma väl till pass i den otämjda vildmarken. Tanin verkade lite avståndstagande, <s><font class="Apple-style-span" color="#990000">och inte lät hon mig glutta i hennes trolldomsbok, trots att jag visade henne båda mina egna och förklarade att även jag kan befalla de magiska krafterna</font></s><font class="Apple-style-span" color="#009933">och då hon är sådan att hon fötts med sina krafter och inte behöver studera har hon inga trolldomsböcker jag kan lära mig besvärjelser ur</font>.(Eller åtminstone kommer att kunna. Mina studier måste ge resultat snart.) Kyrill var den trevligaste av dem alla. Direkt från klostret, tränad i strid och religion, men sorgligt naiv och okunnig om den riktiga världen. Jag tog på mig att lära honom om dryckenskap, tärningsspel och kvinnor. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Handelsstationen var inrymd i ett förfallet timmerfort, och vi välkomnades av Oleg och Svetlana, mest av Svetlana.Vi hade även den tvivelaktiga äran att få bekanta oss med Bokken, en skröplig särling och eremit som bor någonstans på hedarna i närheten. Han påstod sig kunna brygga olika trolldrycker, och kunde tänka sig att ge oss vänpriser om vi under våra resor samlar in de ingredienser han behöver. Gott dricka kunde han i alla fall åstadkomma. </div> <div>
</div> <div>Efter lite uppackande, iordningställande och kvällsmålsätande kom det fram att Oleg hade hoppats att vi skulle vara de soldater han sänt efter från Restov. De hade nämligen plågats av banditer en tid, och förväntade sig en ny påhälsning redan följande dag. Jag tog resolut kommandot och smidde en plan för hur vi skulle hanskas med dessa uslingar. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Banditerna anlände i gryningen och vi lurade in dem i fortet och lät Oleg stänga porten bakom dem. Kyrill trädde fram och bad dem myndigt att lägga ner sina vapen och underkasta sig rättvisan. Som svar fick han en pil i bröstet. Sen gick allting väldigt fort och jag minns inte riktigt vad som skedde förrän alla banditer var nedkämpade och deras ledare låg död för mina fötter. Happs, som han hette, var den förste jag dräpt i hela mitt liv, och även om det skedde i ärlig strid måste jag säga att jag mådde mycket märkligt resten av dagen. </div> <div>
</div> <div>Oleg tinade hur som helst upp och vi fick veta att detta inte var alla banditer. Som mest hade de varit tolv-femton stycken, anförda av en vildsint kvinna som bar tvenne yxor i sitt bälte. De hade bland annat tilltvingat sig den ring Oleg skänkt Svetlana den dag de gifte sig. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Phelan lyckades inte hitta spåren efter banditerna sex hästar (!), trots att vi visste ungefär varifrån de kommit. Så istället för att leta upp deras läger gav vi oss på att, uppsuttna på sagda hästar, utforska hedarna i närheten av handelsstationen. Mil efter mil av fullständigt ointressant vildmark. Och en förskräcklig spindel – stor som en ponny – som överraskande anföll från en dold håla i marken. Phelan försäkrade att de oftast lever ensamma, men jag markerade noga platsen på den karta jag ritar över området. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Tillbaka hos Oleg och Svetlana hade vi nu fått sällskap av en handfull soldater som fått i uppdrag att rusta upp och bemanna fortet. Deras kapten hette Kesten och var visst någon sorts adelsman. När vi förklarade att vi ånyo skulle ge oss ut och söka efter resterande banditer ville Svetlana att vi skulle skaffa lite månrädisor på vägen. Rädisor? Skulle det vara något för oss tappra äventyrare? </div> <div>
</div> <div>På kvällen mjukade jag upp några av soldaterna genom att låta dem vinna av mig några silvermynt. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>På jakt efter banditlägret råkade vi i en skogsglänta på några fulla kobolder. Desna ville att de skulle ha korgar fyllda med nyskördade månrädisor, så jag klev fram och erbjöd mig, på deras eget tungomål, att köpa rädisorna av dem för ett skäligt pris. Deras berusning var dock av sådan art att deras svar blev att förolämpa mig och sedan anfalla. Tillsammans med mina färdkamrater gjorde vi ned dem, men det beredde mig föga glädje. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Morgonen därpå väckte min uppsyn stor munterhet kring vår frukosteld. I min rakspegel såg jag att någon med sot och kol ritat missprydande mustascher på mitt vackra ansikte. Jag försäkrade de andra att jag inte fann saken det minsta rolig, och bad dem låta bli liknande dumheter i framtiden. </div> <div>
</div> <div>Och sedan fann vi banditlägret. Efter att jag framlagt en anfallsplan slog vi ut en vaktpost i ett träd, tyvärr skrek han när han föll, så överraskningsmomentet gick förlorat. Jag rusade genom skogen för att kunna falla banditerna i ryggen medan min kamrater tog sig an dem öga mot öga. Jag rundade en stockbarrikad precis lagom för att se hur banditernas ledare, ylande i vrede rusade mot Kyrill med båda sina yxor höjda. Och det var det sista hon gjorde i livet. Munken svarade med två raska hugg från sitt tempelsvärd och skiljde banditens huvud från hennes kropp. Kyrill må vara okunnig om allt som gör livet värt att leva, men han verkar helt klart kunna slåss. Resten av banditerna flydde och vi sökte igenom deras läger och bestämde oss sedan för att övernatta där. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Följande morgon gjorde jag två upptäckter. Först och främst hade en liten yrvaken svart huggorm tytt sig till värmen under min sovfilt och låg hopringlad på min mage. Den var varm och len och helt fredlig så jag bestämde mig för att ta den till husdjur. Den verkar inte alls ha något emot att bo i min jacka. Den andra upptäckten var att någon stoppat färsk djurspillning i min packning. Haha. Roligt. </div> <div>
</div> <div>Phelan överraskade med lite faktisk kunskap om vildmarken. Han påstod att vissa älvfolk roar sig med att skämta med resande, men att man tydligen kan muta dem att låta bli genom att ställa ut lite dricka eller glänsande föremål åt dem. Jag ställde ut en hel flaska kryddbrännvin och hojtade (kanske inte helt artigt) på skogsfolkens språk att nu fick de faktiskt ge sig, och att det inte var roligt längre. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>När vi återkom till handelsstationen var där fullt med liv och rörelse. Ryktet om vår duglighet hade tydligen spridit sig. En enbent gammal jägare ville att vi skulle ta kål på ett fruktat vildsvin åt honom. En enastående nedslående Erastil-präst vid namn Jhod hade i en vision sett ett övergivet tempel vaktat av en björn och ville att vi skulle finna detta tempel. Till och med Oleg verkade tro på oss. Han önskade nämligen huvudet av någon sorts smådrake att hänga på väggen i skänkrummet, så att folk skulle ha något att prata om. </div> <div>
</div> <div>Själv önskade jag bara en varm brasa, lite varmt vin och en varm säng efter alla strapatser och umbäranden i det vilda. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Uppdatering: Då Storuggla retconnade sin gubbe till sorcerer i stället för wizard ändrade jag lite i krönikan. </div>
Edward visade sig vara en uthärdlig reskamrat. Åtminstone så länge vi hade vin kvar. Kyla och vårregn gjorde dock sitt för att hålla nere mitt vanligtvis goda humör. Efter en alltför lång färd på skumpiga vägar sammanstrålade vi med de som skulle visa sig vara mina expeditionskamrater. <div>
</div> <div>Någon sorts stigfinnare vid namn Phelan (halvalv liksom jag), en alvbesvärjerska vid namn Tanin samt en krigarmunk vid namn Kyrill. Allesammans obehagligt långa. Tanin hade följe med en handelskvinna vid namn Jalynda som skulle etablera sig vid handelsstationen. </div> <div>
</div> <div>Under färden mot Olegs handelsstation som tydligen ska vara expeditionens hemmabas försökte jag lära känna mina blivande kamrater lite bättre. Phelan var en ganska kärv karl, korthuggen och fåordig, men liksom jag glad i vin. Jägare till professionen, vilket torde komma väl till pass i den otämjda vildmarken. Tanin verkade lite avståndstagande, <s><font class="Apple-style-span" color="#990000">och inte lät hon mig glutta i hennes trolldomsbok, trots att jag visade henne båda mina egna och förklarade att även jag kan befalla de magiska krafterna</font></s><font class="Apple-style-span" color="#009933">och då hon är sådan att hon fötts med sina krafter och inte behöver studera har hon inga trolldomsböcker jag kan lära mig besvärjelser ur</font>.(Eller åtminstone kommer att kunna. Mina studier måste ge resultat snart.) Kyrill var den trevligaste av dem alla. Direkt från klostret, tränad i strid och religion, men sorgligt naiv och okunnig om den riktiga världen. Jag tog på mig att lära honom om dryckenskap, tärningsspel och kvinnor. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Handelsstationen var inrymd i ett förfallet timmerfort, och vi välkomnades av Oleg och Svetlana, mest av Svetlana.Vi hade även den tvivelaktiga äran att få bekanta oss med Bokken, en skröplig särling och eremit som bor någonstans på hedarna i närheten. Han påstod sig kunna brygga olika trolldrycker, och kunde tänka sig att ge oss vänpriser om vi under våra resor samlar in de ingredienser han behöver. Gott dricka kunde han i alla fall åstadkomma. </div> <div>
</div> <div>Efter lite uppackande, iordningställande och kvällsmålsätande kom det fram att Oleg hade hoppats att vi skulle vara de soldater han sänt efter från Restov. De hade nämligen plågats av banditer en tid, och förväntade sig en ny påhälsning redan följande dag. Jag tog resolut kommandot och smidde en plan för hur vi skulle hanskas med dessa uslingar. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Banditerna anlände i gryningen och vi lurade in dem i fortet och lät Oleg stänga porten bakom dem. Kyrill trädde fram och bad dem myndigt att lägga ner sina vapen och underkasta sig rättvisan. Som svar fick han en pil i bröstet. Sen gick allting väldigt fort och jag minns inte riktigt vad som skedde förrän alla banditer var nedkämpade och deras ledare låg död för mina fötter. Happs, som han hette, var den förste jag dräpt i hela mitt liv, och även om det skedde i ärlig strid måste jag säga att jag mådde mycket märkligt resten av dagen. </div> <div>
</div> <div>Oleg tinade hur som helst upp och vi fick veta att detta inte var alla banditer. Som mest hade de varit tolv-femton stycken, anförda av en vildsint kvinna som bar tvenne yxor i sitt bälte. De hade bland annat tilltvingat sig den ring Oleg skänkt Svetlana den dag de gifte sig. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Phelan lyckades inte hitta spåren efter banditerna sex hästar (!), trots att vi visste ungefär varifrån de kommit. Så istället för att leta upp deras läger gav vi oss på att, uppsuttna på sagda hästar, utforska hedarna i närheten av handelsstationen. Mil efter mil av fullständigt ointressant vildmark. Och en förskräcklig spindel – stor som en ponny – som överraskande anföll från en dold håla i marken. Phelan försäkrade att de oftast lever ensamma, men jag markerade noga platsen på den karta jag ritar över området. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Tillbaka hos Oleg och Svetlana hade vi nu fått sällskap av en handfull soldater som fått i uppdrag att rusta upp och bemanna fortet. Deras kapten hette Kesten och var visst någon sorts adelsman. När vi förklarade att vi ånyo skulle ge oss ut och söka efter resterande banditer ville Svetlana att vi skulle skaffa lite månrädisor på vägen. Rädisor? Skulle det vara något för oss tappra äventyrare? </div> <div>
</div> <div>På kvällen mjukade jag upp några av soldaterna genom att låta dem vinna av mig några silvermynt. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>På jakt efter banditlägret råkade vi i en skogsglänta på några fulla kobolder. Desna ville att de skulle ha korgar fyllda med nyskördade månrädisor, så jag klev fram och erbjöd mig, på deras eget tungomål, att köpa rädisorna av dem för ett skäligt pris. Deras berusning var dock av sådan art att deras svar blev att förolämpa mig och sedan anfalla. Tillsammans med mina färdkamrater gjorde vi ned dem, men det beredde mig föga glädje. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Morgonen därpå väckte min uppsyn stor munterhet kring vår frukosteld. I min rakspegel såg jag att någon med sot och kol ritat missprydande mustascher på mitt vackra ansikte. Jag försäkrade de andra att jag inte fann saken det minsta rolig, och bad dem låta bli liknande dumheter i framtiden. </div> <div>
</div> <div>Och sedan fann vi banditlägret. Efter att jag framlagt en anfallsplan slog vi ut en vaktpost i ett träd, tyvärr skrek han när han föll, så överraskningsmomentet gick förlorat. Jag rusade genom skogen för att kunna falla banditerna i ryggen medan min kamrater tog sig an dem öga mot öga. Jag rundade en stockbarrikad precis lagom för att se hur banditernas ledare, ylande i vrede rusade mot Kyrill med båda sina yxor höjda. Och det var det sista hon gjorde i livet. Munken svarade med två raska hugg från sitt tempelsvärd och skiljde banditens huvud från hennes kropp. Kyrill må vara okunnig om allt som gör livet värt att leva, men han verkar helt klart kunna slåss. Resten av banditerna flydde och vi sökte igenom deras läger och bestämde oss sedan för att övernatta där. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Följande morgon gjorde jag två upptäckter. Först och främst hade en liten yrvaken svart huggorm tytt sig till värmen under min sovfilt och låg hopringlad på min mage. Den var varm och len och helt fredlig så jag bestämde mig för att ta den till husdjur. Den verkar inte alls ha något emot att bo i min jacka. Den andra upptäckten var att någon stoppat färsk djurspillning i min packning. Haha. Roligt. </div> <div>
</div> <div>Phelan överraskade med lite faktisk kunskap om vildmarken. Han påstod att vissa älvfolk roar sig med att skämta med resande, men att man tydligen kan muta dem att låta bli genom att ställa ut lite dricka eller glänsande föremål åt dem. Jag ställde ut en hel flaska kryddbrännvin och hojtade (kanske inte helt artigt) på skogsfolkens språk att nu fick de faktiskt ge sig, och att det inte var roligt längre. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>När vi återkom till handelsstationen var där fullt med liv och rörelse. Ryktet om vår duglighet hade tydligen spridit sig. En enbent gammal jägare ville att vi skulle ta kål på ett fruktat vildsvin åt honom. En enastående nedslående Erastil-präst vid namn Jhod hade i en vision sett ett övergivet tempel vaktat av en björn och ville att vi skulle finna detta tempel. Till och med Oleg verkade tro på oss. Han önskade nämligen huvudet av någon sorts smådrake att hänga på väggen i skänkrummet, så att folk skulle ha något att prata om. </div> <div>
</div> <div>Själv önskade jag bara en varm brasa, lite varmt vin och en varm säng efter alla strapatser och umbäranden i det vilda. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Uppdatering: Då Storuggla retconnade sin gubbe till sorcerer i stället för wizard ändrade jag lite i krönikan. </div>
Farrans krönika, del 3A
Inte fick man vila så länge man önskade. Såklart. Jag får motvilligt erkänna att jag tycks hysa någon sorts upptäckarglädje. Men vildmarksliv? Allvarligt? <div>
</div> <div>Vår lilla äventyrargrupp utökades med en stadig krigarkvinna vid namn Ellori – bekant med Tanin, tydligen – och, som alla andra, lång som en fura. Nåväl, en våldsverkare i plåtkläder skulle visa sig komma väl till pass. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Vi gav oss iväg mot icke kartlagda områden och red och red och red och red. Ofattbart enformigt. Men vi upptäckte ett jättestort fågelbo med jättestora ägg i. Phelan visste överraskande att berätta att här bodde minsann en ugglebjörn. Den var i alla händelser inte hemma. </div> <div>
</div> <div>Ellori visade sig vara lika hemma i naturen som Phelan och hittade, vad vi trodde var, en bra lägerplats i en liten skogsgrotta. Mitt i natten kom dock en medvetslös, blodig och blåslagen Ellori flygande in i grottan med ett skrammel och ett brak. Yrvaken hörde jag grymtanden och kunde skymta ett ofantligt vildsvin som försvann in i de täta buskagen. Vi förbrukade några av våra dyrbara helande drycker för att få krigaren på benen, och resten av natten förflöt i stillhet. </div> <div>
</div> <div>På morgonen lyckades Phelan såklart inte följa jättebestens spår, så vi beslutade oss för att rida vidare. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Efter att mina skarpa alvögon upptäckt en kraftig björnsax dold under lite fjolårslöv blev Phelan mer än lovligt upprörd över att den som lagt ut den inte märkt ut platsen med jägartecken. Med tanke på att saxen förmodligen skulle klippt ett hästben rakt av kan jag förstå honom. Vi ägnade sedan mycket tid åt att leta upp, och märka ut, ytterligare saxar i området. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>På en höjd ute på heden fann vi ett stort björnbärssnår, och vid det ett stort stenröse. Kyrill brast ut i en långrandig förklaring om att detta förmodligen var en grav över någon barbarhöjdare. Jag är inte överförtjust i gravplundring. Jag menar, spöken och gengångare! Jag har hört historier, om man säger så. Och när den dagen kommer önskar jag att min egen grav får vara ostörd. Sedan försatte Tanin mig i något av ett dilemma när hon avläste att något förtrollat fanns under röset. Men principer är till för folk utan sunt förnuft, och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. För att upprätthålla en bild av ogillande lät jag dock bli att delta i själva grävandet. </div> <div>
</div> <div>I graven fanns en liten träring som jag, med mina ansenliga kunskaper om trolldom, raskt insåg ger bäraren förmågan att simma som en fisk (eller bäver eller utter eller vad det nu finns för djur som simmar). Den passade utmärkt på mitt finger. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Vi hittade en död karl under någon sorts stockfälla i skogen. Om han bragts om livet med vilje eller om han förolyckats gick inte att säga. Jag tog den fina yxa vi fann på platsen för att se om någon vid handelsstationen kanske kunde veta vem ägaren var. </div> <div>
</div> <div> <hr>
</div> <div>Återigen lät arvet från min fader alvtrollkarlen mig upptäcka sådant som de andra förbisett. Uppe i ett träd fanns några märkliga små bon, utsmyckade med glänsande och glittrande ting. Då vi uppenbart funnit de skojfriska älvornas boning hojtade jag vänligt på skogsfolkens språk att vi gärna ville träffa dem och (ett plötsligt hugskott) kanske byta till oss Svetlanas ring, om det var så att de råkat »finna« den. </div> <div>
</div> <div>En liten och späd röst svarade att jag skulle sjunga en sång först, så jag stämde upp i en skabrös dryckesvisa jag lärt mig på Restovs krogar. Och det gjorde minsann succé, för ner flög en pytteliten fevarelse (en grig, fick jag senare lära mig) under glada tillrop och applåder. Efter att Tyg-titter-tut(ja, hon heter så)visat oss alla sina ringar, kunde vi konstatera att Svetlanas ring inte fanns bland dem. Vi slog sedan läger på platsen. Jag sjöng för full hals och bjöd Tyg-titter-tut och hennes fedrake Perlivash på både vin och kryddbrännvin, och vi blev alla goda vänner. </div>
Inte fick man vila så länge man önskade. Såklart. Jag får motvilligt erkänna att jag tycks hysa någon sorts upptäckarglädje. Men vildmarksliv? Allvarligt? <div>
</div> <div>Vår lilla äventyrargrupp utökades med en stadig krigarkvinna vid namn Ellori – bekant med Tanin, tydligen – och, som alla andra, lång som en fura. Nåväl, en våldsverkare i plåtkläder skulle visa sig komma väl till pass. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Vi gav oss iväg mot icke kartlagda områden och red och red och red och red. Ofattbart enformigt. Men vi upptäckte ett jättestort fågelbo med jättestora ägg i. Phelan visste överraskande att berätta att här bodde minsann en ugglebjörn. Den var i alla händelser inte hemma. </div> <div>
</div> <div>Ellori visade sig vara lika hemma i naturen som Phelan och hittade, vad vi trodde var, en bra lägerplats i en liten skogsgrotta. Mitt i natten kom dock en medvetslös, blodig och blåslagen Ellori flygande in i grottan med ett skrammel och ett brak. Yrvaken hörde jag grymtanden och kunde skymta ett ofantligt vildsvin som försvann in i de täta buskagen. Vi förbrukade några av våra dyrbara helande drycker för att få krigaren på benen, och resten av natten förflöt i stillhet. </div> <div>
</div> <div>På morgonen lyckades Phelan såklart inte följa jättebestens spår, så vi beslutade oss för att rida vidare. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Efter att mina skarpa alvögon upptäckt en kraftig björnsax dold under lite fjolårslöv blev Phelan mer än lovligt upprörd över att den som lagt ut den inte märkt ut platsen med jägartecken. Med tanke på att saxen förmodligen skulle klippt ett hästben rakt av kan jag förstå honom. Vi ägnade sedan mycket tid åt att leta upp, och märka ut, ytterligare saxar i området. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>På en höjd ute på heden fann vi ett stort björnbärssnår, och vid det ett stort stenröse. Kyrill brast ut i en långrandig förklaring om att detta förmodligen var en grav över någon barbarhöjdare. Jag är inte överförtjust i gravplundring. Jag menar, spöken och gengångare! Jag har hört historier, om man säger så. Och när den dagen kommer önskar jag att min egen grav får vara ostörd. Sedan försatte Tanin mig i något av ett dilemma när hon avläste att något förtrollat fanns under röset. Men principer är till för folk utan sunt förnuft, och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. För att upprätthålla en bild av ogillande lät jag dock bli att delta i själva grävandet. </div> <div>
</div> <div>I graven fanns en liten träring som jag, med mina ansenliga kunskaper om trolldom, raskt insåg ger bäraren förmågan att simma som en fisk (eller bäver eller utter eller vad det nu finns för djur som simmar). Den passade utmärkt på mitt finger. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Vi hittade en död karl under någon sorts stockfälla i skogen. Om han bragts om livet med vilje eller om han förolyckats gick inte att säga. Jag tog den fina yxa vi fann på platsen för att se om någon vid handelsstationen kanske kunde veta vem ägaren var. </div> <div>
</div> <div> <hr>
</div> <div>Återigen lät arvet från min fader alvtrollkarlen mig upptäcka sådant som de andra förbisett. Uppe i ett träd fanns några märkliga små bon, utsmyckade med glänsande och glittrande ting. Då vi uppenbart funnit de skojfriska älvornas boning hojtade jag vänligt på skogsfolkens språk att vi gärna ville träffa dem och (ett plötsligt hugskott) kanske byta till oss Svetlanas ring, om det var så att de råkat »finna« den. </div> <div>
</div> <div>En liten och späd röst svarade att jag skulle sjunga en sång först, så jag stämde upp i en skabrös dryckesvisa jag lärt mig på Restovs krogar. Och det gjorde minsann succé, för ner flög en pytteliten fevarelse (en grig, fick jag senare lära mig) under glada tillrop och applåder. Efter att Tyg-titter-tut(ja, hon heter så)visat oss alla sina ringar, kunde vi konstatera att Svetlanas ring inte fanns bland dem. Vi slog sedan läger på platsen. Jag sjöng för full hals och bjöd Tyg-titter-tut och hennes fedrake Perlivash på både vin och kryddbrännvin, och vi blev alla goda vänner. </div>
Farrans krönika, del 3B
Innan vi bröt upp fick vi av Tyg-titter-tut veta att det stora vildsvinen hade sin lya någonstans söderut. Men först stötte vi på en annan best. <div>
</div> <div>Vi råkade nämligen på det övergivna Erastil-tempel som den mjältsjuke Jhod talat om. Beläget i en grotta bakom ett grumligt vattenfall – och mycket riktigt bevakat av en skabbig björn. Den hade dock inte mycket att sätta emot Phelans pilar eller Kyrills och Elloris svärd. I samma stund som den föll förvandlades den till en man som på några ögonblick förmultnade framför våra ögon. En skugga lyfte från denna del av skogen och vattnet som forsade ner framför öppningen var plötsligt kristallklart. När vi drack det för att vederkvicka oss upptäckte vi att det hade helande krafter, och alla våra sår och skråmor försvann. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Färden fortsatte sedan västerut, och i närheten av en flod hittade vi några varma källor, vars slemmiga och svavelstinkande vatten enligt Tanin skulle göra under för stela leder och allehanda andra krämpor. Tanin har en tendens att mala på, så jag lyssnade bara med ett halvt öra medan Phelan, Kyrill och Ellori klädde av sig och hoppade i. Själv hade jag inte en tanke på att nedsänka mig i en vätska som både ser ut och luktar som kom den från baken på en gris. </div> <div>
</div> <div>Och tur var väl det. I gölarna bodde nämligen svavelälskande jättegrodor som raskt angrep de försvarslösa badarna. Kyrill behöver dock inget vapen för att strida, så med honom och Tanin till hjälp besegrade jag enkelt de båda grodorna. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Mera händelselöst kringflackande på heden. </div> <div>
</div> <div> <hr> <div>
</div>När vi åter tog oss in i skogen hittade vi en övervuxen staty av Erastil. Phelan som tydligen är svag för gamle dödöga tyckte att vi skulle rensa statyn från rankor och rengöra den hjälpligt. Det lät som arbete, så jag gick en sväng med Ellori och plockade lite vårblommor att smycka statyn med i stället. När vi var färdiga kom som en varm våg från statyn, och alla våra eggvapen blänkte med förnyad skärpa. Jag har alltid sagt att det lönar sig att hålla sig väl med gudarna. </div>
Innan vi bröt upp fick vi av Tyg-titter-tut veta att det stora vildsvinen hade sin lya någonstans söderut. Men först stötte vi på en annan best. <div>
</div> <div>Vi råkade nämligen på det övergivna Erastil-tempel som den mjältsjuke Jhod talat om. Beläget i en grotta bakom ett grumligt vattenfall – och mycket riktigt bevakat av en skabbig björn. Den hade dock inte mycket att sätta emot Phelans pilar eller Kyrills och Elloris svärd. I samma stund som den föll förvandlades den till en man som på några ögonblick förmultnade framför våra ögon. En skugga lyfte från denna del av skogen och vattnet som forsade ner framför öppningen var plötsligt kristallklart. När vi drack det för att vederkvicka oss upptäckte vi att det hade helande krafter, och alla våra sår och skråmor försvann. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Färden fortsatte sedan västerut, och i närheten av en flod hittade vi några varma källor, vars slemmiga och svavelstinkande vatten enligt Tanin skulle göra under för stela leder och allehanda andra krämpor. Tanin har en tendens att mala på, så jag lyssnade bara med ett halvt öra medan Phelan, Kyrill och Ellori klädde av sig och hoppade i. Själv hade jag inte en tanke på att nedsänka mig i en vätska som både ser ut och luktar som kom den från baken på en gris. </div> <div>
</div> <div>Och tur var väl det. I gölarna bodde nämligen svavelälskande jättegrodor som raskt angrep de försvarslösa badarna. Kyrill behöver dock inget vapen för att strida, så med honom och Tanin till hjälp besegrade jag enkelt de båda grodorna. </div> <div>
</div> <div> <hr> </div> <div>
</div> <div>Mera händelselöst kringflackande på heden. </div> <div>
</div> <div> <hr> <div>
</div>När vi åter tog oss in i skogen hittade vi en övervuxen staty av Erastil. Phelan som tydligen är svag för gamle dödöga tyckte att vi skulle rensa statyn från rankor och rengöra den hjälpligt. Det lät som arbete, så jag gick en sväng med Ellori och plockade lite vårblommor att smycka statyn med i stället. När vi var färdiga kom som en varm våg från statyn, och alla våra eggvapen blänkte med förnyad skärpa. Jag har alltid sagt att det lönar sig att hålla sig väl med gudarna. </div>
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Stolen Lands - Spelmöte #3
11 Gozran
Mikmek ledde oss till Sotfjällkoboldernas håla. Jag vet inte vad jag kan säga annat än att Farran imponerade. både med sina kunskaper i Draconic och med vad jag bara kan förklara med en total rädsla för konflikter. Vi hade alltså nu chansen, och en god sådan, att driva bort vad vi misstänker är den sista koboldstammen i området. Istället befriade vi dem från deras falska profet och gav dem rätten att bo kvar där de gör och gick dessutom med på att inte bosätta oss där. Kanske var det rätt beslut. Kanske kommer det här komma tillbaka och bita oss i ändan när vi minst behöver det.
12 Gozran, morgon.
Vi kom fram till att vi, som upptäckare och utforskare har chansen att döpa områden och landmärken vi hittar. En bit ifrån det som vi numera kallar för Phelans vadställe stötte vi på Brutus och hans ena son. Deras båt hade gått på grund och sonen försökte slita loss den med ett rep. Som vanligt var det ingen annan som tog initiativ (Farran föreslog att vi skulle dra upp den med hästarna, som vanligt rädd för lite fysisk ansträngning) så jag steg av och drog loss båten. Brutus och båten väger faktiskt inte särskilt mycket, trots sin storlek. Brutus son verkade bli imponerad och svansade efter mig resten av tiden. Även om han säkert är en ordentlig karl så är det inte för att gifta mig med första bästa skogshuggare som jag är här nere i vildmarken, jag har större planer än så.
12 Gozran, kväll
Äntligen lite slagsmål. Vi träffade på två jägare, en halvorch vid namn Pox och hennes partner, Bosman. Både Kyrill och Farran blev synbart besvikna när de insåg att Pox inte var tillgänglig. En halvorch?
Nåja, när vi delade läger med paret råkade vi ut för ett bakhåll. Fem rövare som såfort jag drog min klinga decimerades till tre rövare. Kyrill tänkte kvickt och imponerade med att helt enkelt brotta ned och binda en av dem. Vi kunde fråga ut honom efteråt och det gjorde jag. Skrämde honom visst så han besudlade sina byxor. Vi fick ledtrådar av Pox och Bosman och ett kodord för hjort-herrens, det är så rövarkungen här kallar sig, fort.
Efter lite diskussion bestämdes det att det överlevande rövaren fick bli Pox och Bosmans slav i minst en månad. Jag håller inte alls med om beslutet att han skulle släppas fri efteråt, men vi kan väl hoppas att han får arbeta hårt och det han förtjänar för sina brott senare.
13 Gozran
En dyster dag. Kyrill har fallit i en strid mot ett par Tatzlwyrms. Han var, trots möjliga tidigare kommentarer, en god kamrat och en bra kämpe. Nu väntar en dyster resa tillbaka till Oleg med hans kropp. Att jag inte fick hämnas på wyrmen som tog hans liv grämer mig.
11 Gozran
Mikmek ledde oss till Sotfjällkoboldernas håla. Jag vet inte vad jag kan säga annat än att Farran imponerade. både med sina kunskaper i Draconic och med vad jag bara kan förklara med en total rädsla för konflikter. Vi hade alltså nu chansen, och en god sådan, att driva bort vad vi misstänker är den sista koboldstammen i området. Istället befriade vi dem från deras falska profet och gav dem rätten att bo kvar där de gör och gick dessutom med på att inte bosätta oss där. Kanske var det rätt beslut. Kanske kommer det här komma tillbaka och bita oss i ändan när vi minst behöver det.
12 Gozran, morgon.
Vi kom fram till att vi, som upptäckare och utforskare har chansen att döpa områden och landmärken vi hittar. En bit ifrån det som vi numera kallar för Phelans vadställe stötte vi på Brutus och hans ena son. Deras båt hade gått på grund och sonen försökte slita loss den med ett rep. Som vanligt var det ingen annan som tog initiativ (Farran föreslog att vi skulle dra upp den med hästarna, som vanligt rädd för lite fysisk ansträngning) så jag steg av och drog loss båten. Brutus och båten väger faktiskt inte särskilt mycket, trots sin storlek. Brutus son verkade bli imponerad och svansade efter mig resten av tiden. Även om han säkert är en ordentlig karl så är det inte för att gifta mig med första bästa skogshuggare som jag är här nere i vildmarken, jag har större planer än så.
12 Gozran, kväll
Äntligen lite slagsmål. Vi träffade på två jägare, en halvorch vid namn Pox och hennes partner, Bosman. Både Kyrill och Farran blev synbart besvikna när de insåg att Pox inte var tillgänglig. En halvorch?
Nåja, när vi delade läger med paret råkade vi ut för ett bakhåll. Fem rövare som såfort jag drog min klinga decimerades till tre rövare. Kyrill tänkte kvickt och imponerade med att helt enkelt brotta ned och binda en av dem. Vi kunde fråga ut honom efteråt och det gjorde jag. Skrämde honom visst så han besudlade sina byxor. Vi fick ledtrådar av Pox och Bosman och ett kodord för hjort-herrens, det är så rövarkungen här kallar sig, fort.
Efter lite diskussion bestämdes det att det överlevande rövaren fick bli Pox och Bosmans slav i minst en månad. Jag håller inte alls med om beslutet att han skulle släppas fri efteråt, men vi kan väl hoppas att han får arbeta hårt och det han förtjänar för sina brott senare.
13 Gozran
En dyster dag. Kyrill har fallit i en strid mot ett par Tatzlwyrms. Han var, trots möjliga tidigare kommentarer, en god kamrat och en bra kämpe. Nu väntar en dyster resa tillbaka till Oleg med hans kropp. Att jag inte fick hämnas på wyrmen som tog hans liv grämer mig.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,051
Meddelande om dödsfall
13 Gozran, 4711 AR
Grönbälte, de stulna Länderna.
Herrar
Undertecknad meddelar här på enklaste sätt att munken Kyrill Banapis Lebeda har omkommit i strid. Under utforskning av ett skogsområde i Grönbälte mötte sällskapet på en Tatzlwyrm (ormliknande pseudodrake) och anföll. Broder Kyrill valde att göra en omfattning men hade inte räknat med att Tatzlwyrmar lever i par, varpå han isolerades från sina kamrater och dräptes.
Det kan föras till arkiven att broder Kyrill tjänat uppdraget väl, och att ingen skugga skall falla över hans familj eller kloster. Förslagsvis bör en summa om femhundra guldpengar utbetalas till hans efterlevande, enligt god juridisk sed.
Högaktningsfullt
Edward Wollenburger
Notarie
13 Gozran, 4711 AR
Grönbälte, de stulna Länderna.
Herrar
Undertecknad meddelar här på enklaste sätt att munken Kyrill Banapis Lebeda har omkommit i strid. Under utforskning av ett skogsområde i Grönbälte mötte sällskapet på en Tatzlwyrm (ormliknande pseudodrake) och anföll. Broder Kyrill valde att göra en omfattning men hade inte räknat med att Tatzlwyrmar lever i par, varpå han isolerades från sina kamrater och dräptes.
Det kan föras till arkiven att broder Kyrill tjänat uppdraget väl, och att ingen skugga skall falla över hans familj eller kloster. Förslagsvis bör en summa om femhundra guldpengar utbetalas till hans efterlevande, enligt god juridisk sed.
Högaktningsfullt
Edward Wollenburger
Notarie
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,051
Stolen Lands - Spelmöte #4
17:e Gozran, år 4711 AR.
Dystra var äventyrarna, och dystert var vädret när Kyrills kropp fraktades tillbaka till Olegs Handelsstation för begravning. När de närmade sig kunde de känna brandrök, och såg svart rök bolma upp från handelsstationen. I vild galopp red sällskapet till Olegs undsättning och möttes av de människor som under de senaste veckorna rest till Grönbälte för att starta ett nytt liv i ett nytt land. Ett snabbt samtal med vaktkaptenen Kesten Garess avslöjade att en berusad magiker hade löpt amok inne på handelsstationen efter att han förlorat ett tärningsspel. Magikern hade frammanat två elementarer som nu var lösa inne i fortet, varpå man flytt ut och bommat igen de stora portarna utifrån. Oleg och Svetlana hade dock låst in sig i sitt hus, och Kesten var nu orolig att de skulle råka riktigt illa ut.
Enfetlagd stadig dvärg, Thotas, presenterade sig för sällskapet och erbjöd sig att hjälpa till med att undsätta Oleg och Svetlana. Thotas var druid, och med sig hade han hunden Charkofax.
Sällskapet stormade så fortet med vapen i högsta hugg, och på gårdsplanen fick de syn på en eldelementar som jagade en skräckslagen grisbonde. En luftelementar hade fullt upp med att virvla omkring och slunga upp aska, damm och latrinernas innehåll i luften och skapa en mycket nedsatt sikt. En vild strid utbröt, och trots att Ellori fångades i luftelementarens virvelvind och slungades ut ur handelsstationen lyckades man besegra de två magiska varelserna. Av magikerns kropp återstod bara aska och benrester.
18:e Gozran
Kyrill begravdes genom kremering på bål, och dvärgen Thotas togs in i sällskapet på prov (han har ej tillgång till den gemensamma kassan förrän han anses vara fullvärdig expeditionsmedlem - Edwards anteckning).
Sällskapet (eller dess notarie, Edward) gjorde upp räkenskaperna med Oleg angående det Tatzlwyrmhuvud han beställt "som en konversationsstartare" till värdhuset, och även gamle Bokkken fick sin beställning av Huggtandsbär. Vidare skedde viss försäljning av utrustning som äventyrarna samlat på sig under sina resor. Man passade också på att köpa magiska drycker av Bokken, nu till rabatterat pris.
Efter omröstning i gruppen kom man fram till att krigaren Ellori skulle få använda den gemensamma kassan till att investera i en fullrustning. Den lokale smeden satte genast igång med att anpassa en som han hade i förråd. Ellori assisterade arbetet och förkortadee därigenom tiden det skulle ta att få rustningen klar.
19:e Gozran
Expeditionen avreste från Olegs Handelsstation för att söka igenom platsen där Tatzlwyrmarna dräpts. På vägen dit övernattade man i det gamla Erastiltemplet där den förbannade björnen hade dräpts. Jhod Kavken, den deprimerade prästen tog emot våra hjältar och visade stolt upp en fresk han målat på grottväggen. Ingen var vidare imponerad, även om man höll god min och berömde Jhod för hans talang.
20:e Gozran
Sällskapet anlände platsen i den djupa skogen där Tatzlwyrmarna dräpts, nu kallad Kyrills bane. Man hittade skelettet från en olycksalig resande, och på honom en magisk fjällpansarbrynja som gruppens utbygdsjägare, Phelan, gjorde nytta av. Även ett långsvärd av kallt stål gick till Phelan.
På platsen övernattade man, och under natten fick man besök av kobolden Mikmek och två av hans kamrater. Kobolderna var sammanbitna och berättade att rövare hade börjat röra på sig i hedlandskapet. Den unge kobolden påminde om att ett avtal slutits mellan våra hjältar och sotfjällskobolderna - inga människor i deras område! Efter det försvann kobolderna i nattens mörker.
21:a Gozran
Sällskapet begav sig söderut för att utforska ett skogsområde i Grönbältes sydöstra del. Området visade sig vara mycket snårigt och igenväxt. Marken var sumpig, om än inte fullt ut ett träskområde. Vid en illaluktande göl fann man en död enhörning. När man undersökte kroppen kom Tanin, gruppens magiker, fram till att enhörningen dött av en trollformel med dödseffekt, och att en svag aura av nekromanti omgav kadavret. Det förklarade varför det magiska djuret inte uppvisade några ytliga sår. Man noterade med olust att även likätare som likmaskar och flugor undvek enhörningen. Även hunden Charkofax kände stor olust.
Under natten överfalls man av en tentakelvarelse från gölen, men den visade sig ha missbedömt sällskapets styrka och besegrades enkelt.
22:a Gozran
I en glänta sydväst om det område där den döda enhörningen hittats stötte expeditionen på dryaden Tiressia och hennes make Falchor - en satyr. De två var bedrövade över att ett "lieträd" hade fått smak för deras blod och nu vandrade omkring i området för att släcka sin blodtörst. De hade själva försökt stoppa den ondskefulla växten, men tillfogats fruktansvärda skador och tvingats fly. De var övertygade om att lieträdet snart skulle hitta dem, och äventyrarna gick med på att spåra upp monstret och ta det av daga. Phelan varnade dock sina kamrater och påpekade att ett lieträd med all sannolikhet skulle vara en övermäktig motståndare även för våra hjältar.
Mycket noggranna förberedelser gjordes innan konfrontationen skedde. Phelan plockade fram sin sista magiska eldpil, och beväpnade sig med alkemisteld. Thotas föreberedde eldbesvärjelser, och Tanin likaså. Ellori spände sammanbitet på sig sin nya rustning, och såg till att ha svärdet skarpslipat och helande drycker nära till hands.
Man fann till slut lieträdets lya i ett mörkt och ogästvänligt skogsområde. Den gigantiska varelsen stod och gömde sig bland träd som liknade den själv, men sällskapet hade vassa ögon och det första draget blev deras. En vild strid utbröt, och det fullkomligen haglade eld över lieträdet som i sin tur tillfogade Ellori fruktansvärda sår. I slutänden stod dock äventyrarna som segrare i en utmaning vars like de ej tidigare sett.
Tiressia och Falchos belönade sällskapet med magiska föremål, men kanske än viktigare var deras löfte att bevaka skogen i våra hjältars område. Ett löfte som skulle vara av enorm vikt om deras planer att grunda ett nytt kungarike senare skulle bli till verklighet.
17:e Gozran, år 4711 AR.
Dystra var äventyrarna, och dystert var vädret när Kyrills kropp fraktades tillbaka till Olegs Handelsstation för begravning. När de närmade sig kunde de känna brandrök, och såg svart rök bolma upp från handelsstationen. I vild galopp red sällskapet till Olegs undsättning och möttes av de människor som under de senaste veckorna rest till Grönbälte för att starta ett nytt liv i ett nytt land. Ett snabbt samtal med vaktkaptenen Kesten Garess avslöjade att en berusad magiker hade löpt amok inne på handelsstationen efter att han förlorat ett tärningsspel. Magikern hade frammanat två elementarer som nu var lösa inne i fortet, varpå man flytt ut och bommat igen de stora portarna utifrån. Oleg och Svetlana hade dock låst in sig i sitt hus, och Kesten var nu orolig att de skulle råka riktigt illa ut.
En
Sällskapet stormade så fortet med vapen i högsta hugg, och på gårdsplanen fick de syn på en eldelementar som jagade en skräckslagen grisbonde. En luftelementar hade fullt upp med att virvla omkring och slunga upp aska, damm och latrinernas innehåll i luften och skapa en mycket nedsatt sikt. En vild strid utbröt, och trots att Ellori fångades i luftelementarens virvelvind och slungades ut ur handelsstationen lyckades man besegra de två magiska varelserna. Av magikerns kropp återstod bara aska och benrester.
18:e Gozran
Kyrill begravdes genom kremering på bål, och dvärgen Thotas togs in i sällskapet på prov (han har ej tillgång till den gemensamma kassan förrän han anses vara fullvärdig expeditionsmedlem - Edwards anteckning).
Sällskapet (eller dess notarie, Edward) gjorde upp räkenskaperna med Oleg angående det Tatzlwyrmhuvud han beställt "som en konversationsstartare" till värdhuset, och även gamle Bokkken fick sin beställning av Huggtandsbär. Vidare skedde viss försäljning av utrustning som äventyrarna samlat på sig under sina resor. Man passade också på att köpa magiska drycker av Bokken, nu till rabatterat pris.
Efter omröstning i gruppen kom man fram till att krigaren Ellori skulle få använda den gemensamma kassan till att investera i en fullrustning. Den lokale smeden satte genast igång med att anpassa en som han hade i förråd. Ellori assisterade arbetet och förkortadee därigenom tiden det skulle ta att få rustningen klar.
19:e Gozran
Expeditionen avreste från Olegs Handelsstation för att söka igenom platsen där Tatzlwyrmarna dräpts. På vägen dit övernattade man i det gamla Erastiltemplet där den förbannade björnen hade dräpts. Jhod Kavken, den deprimerade prästen tog emot våra hjältar och visade stolt upp en fresk han målat på grottväggen. Ingen var vidare imponerad, även om man höll god min och berömde Jhod för hans talang.
20:e Gozran
Sällskapet anlände platsen i den djupa skogen där Tatzlwyrmarna dräpts, nu kallad Kyrills bane. Man hittade skelettet från en olycksalig resande, och på honom en magisk fjällpansarbrynja som gruppens utbygdsjägare, Phelan, gjorde nytta av. Även ett långsvärd av kallt stål gick till Phelan.
På platsen övernattade man, och under natten fick man besök av kobolden Mikmek och två av hans kamrater. Kobolderna var sammanbitna och berättade att rövare hade börjat röra på sig i hedlandskapet. Den unge kobolden påminde om att ett avtal slutits mellan våra hjältar och sotfjällskobolderna - inga människor i deras område! Efter det försvann kobolderna i nattens mörker.
21:a Gozran
Sällskapet begav sig söderut för att utforska ett skogsområde i Grönbältes sydöstra del. Området visade sig vara mycket snårigt och igenväxt. Marken var sumpig, om än inte fullt ut ett träskområde. Vid en illaluktande göl fann man en död enhörning. När man undersökte kroppen kom Tanin, gruppens magiker, fram till att enhörningen dött av en trollformel med dödseffekt, och att en svag aura av nekromanti omgav kadavret. Det förklarade varför det magiska djuret inte uppvisade några ytliga sår. Man noterade med olust att även likätare som likmaskar och flugor undvek enhörningen. Även hunden Charkofax kände stor olust.
Under natten överfalls man av en tentakelvarelse från gölen, men den visade sig ha missbedömt sällskapets styrka och besegrades enkelt.
22:a Gozran
I en glänta sydväst om det område där den döda enhörningen hittats stötte expeditionen på dryaden Tiressia och hennes make Falchor - en satyr. De två var bedrövade över att ett "lieträd" hade fått smak för deras blod och nu vandrade omkring i området för att släcka sin blodtörst. De hade själva försökt stoppa den ondskefulla växten, men tillfogats fruktansvärda skador och tvingats fly. De var övertygade om att lieträdet snart skulle hitta dem, och äventyrarna gick med på att spåra upp monstret och ta det av daga. Phelan varnade dock sina kamrater och påpekade att ett lieträd med all sannolikhet skulle vara en övermäktig motståndare även för våra hjältar.
Mycket noggranna förberedelser gjordes innan konfrontationen skedde. Phelan plockade fram sin sista magiska eldpil, och beväpnade sig med alkemisteld. Thotas föreberedde eldbesvärjelser, och Tanin likaså. Ellori spände sammanbitet på sig sin nya rustning, och såg till att ha svärdet skarpslipat och helande drycker nära till hands.
Man fann till slut lieträdets lya i ett mörkt och ogästvänligt skogsområde. Den gigantiska varelsen stod och gömde sig bland träd som liknade den själv, men sällskapet hade vassa ögon och det första draget blev deras. En vild strid utbröt, och det fullkomligen haglade eld över lieträdet som i sin tur tillfogade Ellori fruktansvärda sår. I slutänden stod dock äventyrarna som segrare i en utmaning vars like de ej tidigare sett.
Tiressia och Falchos belönade sällskapet med magiska föremål, men kanske än viktigare var deras löfte att bevaka skogen i våra hjältars område. Ett löfte som skulle vara av enorm vikt om deras planer att grunda ett nytt kungarike senare skulle bli till verklighet.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,051
Stolen Lands, spelmöte #5
Perioden från den 24:e gozran till den 2:a Desnus blev en hektisk och äventyrlig tid för våra hjältar.
24 Gozran
Krigaren Ellori och den dvärgiske druiden Thotas gjorde sig sysselsatta vid Olegs handelsstation, och önskade därmed få en liten rast från allt resande.
Kesten Garess, vaktkaptenen samtalade en kväll med tjuvmagikern Farran och förklarade att han rekryterat två nya vakter bland alla de förväntansfulla nybyggare som under den senaste tiden anlänt till handelsstationen. Kesten hade en idé; han ville upprätta en vaktstation i den gamla tornruin där våra vänner besegrat jättevildsvinet Tuskgutter. På så vis skulle vakten kunna hålla ögonen på ett större område. Tornruinen låg dessutom taktiskt väl till, nära Jhods Erastiltempel, och i närheten av det vadställe där banditerna tidigare huserat. Kaptenen önskade nu att Farran med sällskap skulle visa tre av hans vaktsoldater till ruinen, så att den snarast kunde bemannas och försättas i brukbart skick.
Farran, trollkvinnan Tanin och utbygdsjägaren Phelan tog på sig att eskortera de tre vakterna till deras nya tjänstgöringsort. Till chef hade Parok utsetts, och befordrats till sergeant. Sällskapet satte så ut i vildmarken.
25 Gozran
Expeditionen nådde févarelserna Tyg-titter-tut och Perlivashs glänta, introducerade dem för soldaterna och förklarade deras ärende. Kvällen blev en gladlynt tillställning med sång, dryck och skratt.
26 Gozran
Man nådde det gamla Erastiltemplet där prästen Jhod Kavken huserade och sällskapet spenderade natten i templet.
27:e Gozran
Vid ankomsten till tornruinen visade det sig att en hord med råttor tagit över Tuskgutters gamla lya. Med alkemisk eld rensade man ut ohyran och soldaterna påbörjade renoveringen av tornet.
På kvällen hittade Tanin en lucka i torngrundens golv. En trappa ledde ned i mörkret till tornets katakomber. I grottan hittade man en gammal staty av den onda gudinnan Urgathoa - den bleka flugprinsessan. I samma rum fanns en damm med svart, tjärliknande innehåll. Vätskan i dammen började bubbla och ut ur de spruckna bubblorna flög stora, svarta flugor som surrande började fylla rummets tak.
I katakomberna utbröt även en strid med en gelékub, där jägaren Phelan visade sig vara en hejare med långsvärdet - han hade i Elloris frånvaro tagit rollen som gruppens hårdföre närstridsman.
Bakom en igenmurad port fann gruppen ett gammalt bibliotek med böcker om de stulna ländernas historia. Dessvärre vaktades böckerna av ett fruktansvärt, flygande demonhuvud - en Vargouille! Vargouillens isande skri förstenade både Farran och Tanin, den senare råkade därefter ut för monstrets kyss, något som snart skulle visa sig vara närapå ödesdigert. Phelan fick återigen ta till svärdet och med Tanins hjälp dräpa monstret.
28:e Gozran
Under natten fick Tanin lida av sviterna från Vargouillens kyss, och hennes hud började flagna, och allt hår på hennes huvud föll av. Man bestämde sig för att snabbt ta sig till Jhods tempel där hon fick hjälp av den vänlige prästen (håret fick hon dock inte tillbaka, skulle det någonsin växa ut igen?). Hade Tanin inte fått hjälp av Jhod hade hennes öde blivit en tragisk och hemsk historia, där hennes huvud förvandlats till en Vargouille och slitit sig från hennes kropp.
Jhod följde sällskapet tillbaka till tornruinen och med hans kraft lyckades man rena katakomberna från Urgathoas onda närvaro.
29:e Gozran
Efter rykten om banditverksamhet vid det gamla vadstället ville Phelan se om han kunde finna några spår, vilket han också gjorde. En grupp humanoider med hästar hade nyligen övernattat i det gamla banditlägret, och sedan ridit österut - ut på heden. Under den sena kvällen fann man banditerna, som slagit läger. En vild strid utbröt, där banditernas ledare; en halvorch visade sig ha ett ilsket temperament och en skarp tvåhandsklinga. Våra vänner gick dock segrande ur bataljen och man tog med sig banditernas öron för att senare kunna visa dem för kobolderna som ledsnat ordentligt på att människor strök omkring i deras område.
30:e Gozran
Farran, Tanin och Phelan nådde Brutus Brygga och träffade förutom Brutus själv hans söner, fru och jägarna Pox och Bosman. Dagen efter skulle man fira in sommaren och månaden Desnus inledning.
1:a Desnus
Efter att ha spenderat dagen med att jaga hjort för kvällens Desnusfirande blev sällskapet överfallna av en Bulette! Det gigantiska monstret kastade sig upp ur jorden och bet Tanin så att hon nästan dog. En kvick reträtt räddade våra hjältar.
Under kvällen firade man med helstekt gris och maskrosbrännvin långt in på sena natten.
2:a Desnus
Vi Phelans Vad tog man sig till sotfjällskobolderna där det blev ett kärt återseende med lille Mikmek. Hövding Sotfjäll var surmulen, men sken upp när han fick de fem paren banditöron som sällskapet tagit med sig som bevis för att de tog banditproblemet på allvar. Hövding Sotfjäll bjöd på en blandning av maskar och larver.
Senare på dagen fann äventyrarna en rullstensås med ett gammalt gravkummel som de tog sig in i. Väl inne så lyckades Farran turligt nog få syn på en fälla som hade åsamkat sällskapet mycket skada, hade det inte varit för tjuvens skarpsynthet.
Efter att ha hamnat i en strid med en hord skelett mötte man till slut gravkumlets odöde härskare - en mäktig krigare vars oheliga vrede drev våra hjältar på flykten. Bättre fly än illa fäkta, en devis man för tillfället fick trösta sig med.
Perioden från den 24:e gozran till den 2:a Desnus blev en hektisk och äventyrlig tid för våra hjältar.
24 Gozran
Krigaren Ellori och den dvärgiske druiden Thotas gjorde sig sysselsatta vid Olegs handelsstation, och önskade därmed få en liten rast från allt resande.
Kesten Garess, vaktkaptenen samtalade en kväll med tjuvmagikern Farran och förklarade att han rekryterat två nya vakter bland alla de förväntansfulla nybyggare som under den senaste tiden anlänt till handelsstationen. Kesten hade en idé; han ville upprätta en vaktstation i den gamla tornruin där våra vänner besegrat jättevildsvinet Tuskgutter. På så vis skulle vakten kunna hålla ögonen på ett större område. Tornruinen låg dessutom taktiskt väl till, nära Jhods Erastiltempel, och i närheten av det vadställe där banditerna tidigare huserat. Kaptenen önskade nu att Farran med sällskap skulle visa tre av hans vaktsoldater till ruinen, så att den snarast kunde bemannas och försättas i brukbart skick.
Farran, trollkvinnan Tanin och utbygdsjägaren Phelan tog på sig att eskortera de tre vakterna till deras nya tjänstgöringsort. Till chef hade Parok utsetts, och befordrats till sergeant. Sällskapet satte så ut i vildmarken.
25 Gozran
Expeditionen nådde févarelserna Tyg-titter-tut och Perlivashs glänta, introducerade dem för soldaterna och förklarade deras ärende. Kvällen blev en gladlynt tillställning med sång, dryck och skratt.
26 Gozran
Man nådde det gamla Erastiltemplet där prästen Jhod Kavken huserade och sällskapet spenderade natten i templet.
27:e Gozran
Vid ankomsten till tornruinen visade det sig att en hord med råttor tagit över Tuskgutters gamla lya. Med alkemisk eld rensade man ut ohyran och soldaterna påbörjade renoveringen av tornet.
På kvällen hittade Tanin en lucka i torngrundens golv. En trappa ledde ned i mörkret till tornets katakomber. I grottan hittade man en gammal staty av den onda gudinnan Urgathoa - den bleka flugprinsessan. I samma rum fanns en damm med svart, tjärliknande innehåll. Vätskan i dammen började bubbla och ut ur de spruckna bubblorna flög stora, svarta flugor som surrande började fylla rummets tak.
I katakomberna utbröt även en strid med en gelékub, där jägaren Phelan visade sig vara en hejare med långsvärdet - han hade i Elloris frånvaro tagit rollen som gruppens hårdföre närstridsman.
Bakom en igenmurad port fann gruppen ett gammalt bibliotek med böcker om de stulna ländernas historia. Dessvärre vaktades böckerna av ett fruktansvärt, flygande demonhuvud - en Vargouille! Vargouillens isande skri förstenade både Farran och Tanin, den senare råkade därefter ut för monstrets kyss, något som snart skulle visa sig vara närapå ödesdigert. Phelan fick återigen ta till svärdet och med Tanins hjälp dräpa monstret.
28:e Gozran
Under natten fick Tanin lida av sviterna från Vargouillens kyss, och hennes hud började flagna, och allt hår på hennes huvud föll av. Man bestämde sig för att snabbt ta sig till Jhods tempel där hon fick hjälp av den vänlige prästen (håret fick hon dock inte tillbaka, skulle det någonsin växa ut igen?). Hade Tanin inte fått hjälp av Jhod hade hennes öde blivit en tragisk och hemsk historia, där hennes huvud förvandlats till en Vargouille och slitit sig från hennes kropp.
Jhod följde sällskapet tillbaka till tornruinen och med hans kraft lyckades man rena katakomberna från Urgathoas onda närvaro.
29:e Gozran
Efter rykten om banditverksamhet vid det gamla vadstället ville Phelan se om han kunde finna några spår, vilket han också gjorde. En grupp humanoider med hästar hade nyligen övernattat i det gamla banditlägret, och sedan ridit österut - ut på heden. Under den sena kvällen fann man banditerna, som slagit läger. En vild strid utbröt, där banditernas ledare; en halvorch visade sig ha ett ilsket temperament och en skarp tvåhandsklinga. Våra vänner gick dock segrande ur bataljen och man tog med sig banditernas öron för att senare kunna visa dem för kobolderna som ledsnat ordentligt på att människor strök omkring i deras område.
30:e Gozran
Farran, Tanin och Phelan nådde Brutus Brygga och träffade förutom Brutus själv hans söner, fru och jägarna Pox och Bosman. Dagen efter skulle man fira in sommaren och månaden Desnus inledning.
1:a Desnus
Efter att ha spenderat dagen med att jaga hjort för kvällens Desnusfirande blev sällskapet överfallna av en Bulette! Det gigantiska monstret kastade sig upp ur jorden och bet Tanin så att hon nästan dog. En kvick reträtt räddade våra hjältar.
Under kvällen firade man med helstekt gris och maskrosbrännvin långt in på sena natten.
2:a Desnus
Vi Phelans Vad tog man sig till sotfjällskobolderna där det blev ett kärt återseende med lille Mikmek. Hövding Sotfjäll var surmulen, men sken upp när han fick de fem paren banditöron som sällskapet tagit med sig som bevis för att de tog banditproblemet på allvar. Hövding Sotfjäll bjöd på en blandning av maskar och larver.
Senare på dagen fann äventyrarna en rullstensås med ett gammalt gravkummel som de tog sig in i. Väl inne så lyckades Farran turligt nog få syn på en fälla som hade åsamkat sällskapet mycket skada, hade det inte varit för tjuvens skarpsynthet.
Efter att ha hamnat i en strid med en hord skelett mötte man till slut gravkumlets odöde härskare - en mäktig krigare vars oheliga vrede drev våra hjältar på flykten. Bättre fly än illa fäkta, en devis man för tillfället fick trösta sig med.
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,051
Re: Farran Greycloak, rogue 2/wizard 1
Dessutom är det kul som spelledare att läsa dina utrustninglistor. Det blir lite "ja just det! de hittade ju en sån vid det där stället".
Ditt formulär är hysteriskt snyggt. Känns väldigt old-school på något sätt.Dante said:
Dessutom är det kul som spelledare att läsa dina utrustninglistor. Det blir lite "ja just det! de hittade ju en sån vid det där stället".
Re: Farran Greycloak, rogue 2/wizard 1
(Och ang. Farrans nya spells: Du sa att min beställning av magiskt bläck och pergament troligen skulle ha anlänt till Olegs när vi kommer tillbaka dit, så jag tog mig friheten att slå lite Spellcraft-slag i förväg för att se vilka besvärjelser Farran lyckas kopiera till sin besvärjelsesamling.)
Tack tack. Jag kom dock på att jag glömt skriva upp den magiska sidenkudden.Vitulv said:
(Och ang. Farrans nya spells: Du sa att min beställning av magiskt bläck och pergament troligen skulle ha anlänt till Olegs när vi kommer tillbaka dit, så jag tog mig friheten att slå lite Spellcraft-slag i förväg för att se vilka besvärjelser Farran lyckas kopiera till sin besvärjelsesamling.)
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,051
Spelledarfunderingar, spelmöte #5
Jag tänkte dela med mig av lite tankar runt gårdagens äventyr. Spoilermärker de delar som spelarna inte ska läsa.
I ett par spelmötens tid så har gruppen nu varit redo att ge sig på slutbossen i Stolen Land, nämligen banditchefen "The Stag Lord". Tyvärr har vi saknat 1-2 spelare under dessa två möten, och både gruppen och jag tyckte att det vore roligast om alla kunde vara med vid slutkonfrontationen.
Under förra veckans spelmöte utforskade man de sista hexagon-områdena i äventyret, och trillade dessutom in i nästa äventyrs område, vilket i sin tur ledde till en mycket spännande encounter. Sandlådekaraktären på kampanjen gör att sådant här kan hända, och det är kul!
Under gårdagens spelmöte var jag dock tvungen att hitta på något eget. Jag ville inte att de tre spelarna (Dante, Storuggla och min bror Markus) skulle börja ge sig på äventyr 2 (Rivers Run Red) fullt ut, även om det skulle visa sig att de tog sig en munsbit från det.
Jag lyxade till spelmötet lite med att i förväg bygga upp en dungeon med Dwarven Forge-terräng, något som jag vet är populärt bland de flesta. För att locka äventyrarna till dungeonen planterade jag en story där vaktkaptenen Kesten bad äventyrarna om hjälp för att bemanna Tuskgutters gamla tornruin och därigenom hjälpa till med stabiliteten i området. Det kändes inte som en nödlösning på något sätt, eftersom det i allra högsta grad något som ligger i linje med kampanjens fokus. Som körsbär på toppen lät jag den soldat som utmärkte sig utomordentligt i striden mot elementarerna (förra spelmötet) bli befordrad till sergeant och leda den lilla vaktstyrkan.
Jag bestämde mig för att jag ville ha tre encounters i dungeonen. Den första blev en mundan sådan, där man mötte en råttsvärm i tornruinen. Svärmar är kul, och det kändes rimligt att det skulle flytta in en del ohyra efter att Tuskgutter lämnat platsen genom sin allt för tidiga bortgång.
Den andra encountern var ett kärleksbarn, nämligen en gelatinous cube. Jag gillar gelékuber, eftersom de är knarkigt roliga, och man kan hinta om deras närvaro på ett sätt om får de flesta äventyrare att gå på tå - "i korridorerna lägger ni märke till att det inte finns något, damm, någon spindelväv eller något annat organiskt material". Hinten fick önskad effekt
Slutligen ville jag ge spelarna en belöning som inte nödvändigtvis (inte alls, faktiskt) ger dem fördelar i strid och valde att mura igen ett bibliotek med böcker om Grönbälte/Stulna Ländernas historia. Som vakt över biblioteket satte jag en Vargouille (CR2) och fyra Darkmantles (CR1 each). När samtliga hjältar (vakterna inkluderade) utom rangern misslyckades med sitt will save mot Vargouillens skrik och paralyserades i minst fyra rundor strök jag snabbt darkmantles eftersom jag riskerade att få en TPK, något som jag i allra högsta grad vill undvika, särskilt i små, egenpåhittade sidequests. Det visade sig bli en cool encounter ändå, och ledde senare till att Storugglas rollperson tappade allt hår och sakta började förvandlas till en Vargouille. Eftersom jag tog bort Darkmantlarna så valde jag att boosta Vargouillens sjukdom och ta bort egenskapen som gör att den avbryts av solljus. Istället fick man besöka prästen Jhod för att få hjälp - en kamp mot tiden (det tar 24 timmar innan förvandlingen fullbordas och rollpersonen dör).
I vilket fall hittade äventyrarna tillräckligt med böcker för att i fortsättningen få +2 i knowledge (local) och knowledge (history). Man hittade också en skärva från en gammal kungakrona.
Fortsätter eventuellt med mer tankar om spelmötet i ett senare inlägg.
Jag tänkte dela med mig av lite tankar runt gårdagens äventyr. Spoilermärker de delar som spelarna inte ska läsa.
I ett par spelmötens tid så har gruppen nu varit redo att ge sig på slutbossen i Stolen Land, nämligen banditchefen "The Stag Lord". Tyvärr har vi saknat 1-2 spelare under dessa två möten, och både gruppen och jag tyckte att det vore roligast om alla kunde vara med vid slutkonfrontationen.
Under förra veckans spelmöte utforskade man de sista hexagon-områdena i äventyret, och trillade dessutom in i nästa äventyrs område, vilket i sin tur ledde till en mycket spännande encounter. Sandlådekaraktären på kampanjen gör att sådant här kan hända, och det är kul!
Under gårdagens spelmöte var jag dock tvungen att hitta på något eget. Jag ville inte att de tre spelarna (Dante, Storuggla och min bror Markus) skulle börja ge sig på äventyr 2 (Rivers Run Red) fullt ut, även om det skulle visa sig att de tog sig en munsbit från det.
Jag lyxade till spelmötet lite med att i förväg bygga upp en dungeon med Dwarven Forge-terräng, något som jag vet är populärt bland de flesta. För att locka äventyrarna till dungeonen planterade jag en story där vaktkaptenen Kesten bad äventyrarna om hjälp för att bemanna Tuskgutters gamla tornruin och därigenom hjälpa till med stabiliteten i området. Det kändes inte som en nödlösning på något sätt, eftersom det i allra högsta grad något som ligger i linje med kampanjens fokus. Som körsbär på toppen lät jag den soldat som utmärkte sig utomordentligt i striden mot elementarerna (förra spelmötet) bli befordrad till sergeant och leda den lilla vaktstyrkan.
Jag bestämde mig för att jag ville ha tre encounters i dungeonen. Den första blev en mundan sådan, där man mötte en råttsvärm i tornruinen. Svärmar är kul, och det kändes rimligt att det skulle flytta in en del ohyra efter att Tuskgutter lämnat platsen genom sin allt för tidiga bortgång.
Den andra encountern var ett kärleksbarn, nämligen en gelatinous cube. Jag gillar gelékuber, eftersom de är knarkigt roliga, och man kan hinta om deras närvaro på ett sätt om får de flesta äventyrare att gå på tå - "i korridorerna lägger ni märke till att det inte finns något, damm, någon spindelväv eller något annat organiskt material". Hinten fick önskad effekt
Slutligen ville jag ge spelarna en belöning som inte nödvändigtvis (inte alls, faktiskt) ger dem fördelar i strid och valde att mura igen ett bibliotek med böcker om Grönbälte/Stulna Ländernas historia. Som vakt över biblioteket satte jag en Vargouille (CR2) och fyra Darkmantles (CR1 each). När samtliga hjältar (vakterna inkluderade) utom rangern misslyckades med sitt will save mot Vargouillens skrik och paralyserades i minst fyra rundor strök jag snabbt darkmantles eftersom jag riskerade att få en TPK, något som jag i allra högsta grad vill undvika, särskilt i små, egenpåhittade sidequests. Det visade sig bli en cool encounter ändå, och ledde senare till att Storugglas rollperson tappade allt hår och sakta började förvandlas till en Vargouille. Eftersom jag tog bort Darkmantlarna så valde jag att boosta Vargouillens sjukdom och ta bort egenskapen som gör att den avbryts av solljus. Istället fick man besöka prästen Jhod för att få hjälp - en kamp mot tiden (det tar 24 timmar innan förvandlingen fullbordas och rollpersonen dör).
I vilket fall hittade äventyrarna tillräckligt med böcker för att i fortsättningen få +2 i knowledge (local) och knowledge (history). Man hittade också en skärva från en gammal kungakrona.
Jag hade tänkt att rollpersonerna skulle använda sig av sina nyfunna böcker för att ta reda på kronans ursprung, och lära sig att ytterligare tre delar av kronan finns spridda över Grönbälte och att man kan smida samma kronan för att få en stabilitetsbonus till sitt kungarike. Det verkade dock inte äventyrarna bry sig om, tji fick jag (eller dom, egentligen).
Fortsätter eventuellt med mer tankar om spelmötet i ett senare inlägg.
Attachments
Re: Stolen Lands, spelmöte #5
"Här sitter jag och mår dåligt på andra sidan världen och ugglot mailar mig ett hånande "Ha ha, jag är level 3 det är inte du" också får man reda på att de avslutade kvällen med att FLY "
Dude, vi flydde i mitten också!
Storuggla, bulette surprise
"Här sitter jag och mår dåligt på andra sidan världen och ugglot mailar mig ett hånande "Ha ha, jag är level 3 det är inte du" också får man reda på att de avslutade kvällen med att FLY "
Dude, vi flydde i mitten också!
Storuggla, bulette surprise
Re: Stolen Lands, spelmöte #5
Fast det är turligt nog inte permanent.
Strikt taget var såväl Ugglo som Markus level 2 igen när kvällen avslutades. Snubben som bodde i kumlet delade nämligen ut negativa levlar.chrull said:
Fast det är turligt nog inte permanent.