Re: Darwin och respekt
Jag är inte så high på detaljerna hos Darwin men är det så att det är rasens gener som ska överleva och inte att före ens egna gener vidare?
I första hand så "vill" en uppsättning gener se till att uppsättningen fortlever. Jag sätter "vill" inom citattecken, eftersom jag inte tror att DNA har någon vilja alls. Det är en kemisk mekanism som "är gjord" (återigen inom citationstecken) för att kopiera sig själv och därmed överleva. I grunden så är det vad nuppande är till för: att kopiera gener till en nästa generation. En stor del av de här generna är gemensamma redan med resten av den lokala flocken. Det vill säga, några av dina gener finns redan i dina syskon, lite mindre hos halvsyskonen, ännu lite mindre hos kusinerna och så vidare. De har inte exakt dina gener, men nära nog.
I bästa fall så skulle din genuppsättning bli gladast om du fick föröka dig bäst du ville, men om inte du kan det av någon anledning så tar den till det näst bästa tricket: dina nästan identiska kopior i form av syskon, halvsyskon, föräldrar, kusiner och så vidare. Om inte dina gener klarar sig så kanske deras nästan identiska gener klarar av det.
Alla dina släktingar är helt enkelt dina egna geners backup, som togs av den tidigare generationen. Om något skulle hända dig så kanske någon av dem klarar sig bättre.
Tittar man sedan över en hel flock så upptäcker man att de självständiga individer som inte hjälper flocken är de första som stryker åt. De blir lejonmat. Eller så klarar de inte av att samla mat. Eller så går de vilse och fryser ihjäl. Eller nåt - poängen är att ensam är utsatt och därför sårbar. De som stannar i flocken har större risk att klara sig. De har alltid en "pensionsförsäkring" i form av resten av flocken. Det är klart, om de stannar i flocken så förväntas det att de drar sitt strå till stacken, annars kastas de ut och blir en sån där ensam typ. Vem vill slösa bort resurser på en snyltare?
Jämför man nu individerna i flocken och utanför flocken, så upptäcker man att i flocken så har de större chans att föra sina gener vidare, just tack vare flockens ömsesidiga altruism. Utanför flocken så är risken mindre, om inte annat så för att det blir läbbans mycket svårare att hitta någon att nuppa med.
Det kan till exempel hända att din genuppsättning upptäcker att om du offrar din lokala kopia, till exempel genom att brottas med ett lejon, så kanske ett ganska stort antal kopior överlever. "De mångas behov överväger den enskildes", på genetisk nivå. Finns den genen i din arvsmassa så finns den nästan säkert hos dina syskon. Om du blir lejonmat så att dina syskon kommer undan så blir nettoresultatet ur arvsmassans synvinkel att en kopia går åt fanders och fem överlever, istället för att tre går åt fanders när alla springer som yra höns åt alla håll, och endast tre överlever. "Coolt", tycker dina syskons genuppsättningar, "det funkade ju! Den här genen sprider vi vidare!"
Så generna som gillar att vara egoistiska och tykna kommer snabbt att rensa ut sig, medan generna som är ömsesidigt altruistiska kommer att klara sig.
I alla fall... även om vi antar att vårt arv från Darwin säger åt oss att jobba för arten och inte för oss själva (och våra barn). Varför ska vi följa det? Det är möjligt att världen har fungerat så hittils men är det ett argument för varför vi borde följa processen?
Är det argument för att vara altruistisk och snäll som du är ute efter så spelar det väl ingen roll om de är en naturlig process i evolutionen eller etiska och moraliska regler från Gud Fader själv, eller hur? Ze point är att evolutionsläran faktiskt har ett svar på varför vi vill vara snälla mot våra medmänniskor och det utifrån en dubbelspiral med deoxyribos och kvävebaser, och att det svaret är precis lika fullgott som svaret i en helig bok nedskriven av Moses på berget Sinai/Muhammed i Messina/whatever.
Om du är ute efter ett skäl till att inte följa det här arvet så kan jag inte hjälpa dig. Av någon anledning så har naturen upptäckt att avsaknad av altruism är dumt, och rensat bort det genom arternas utveckling. Vill du gå emot miljarders år av evolution så får du väl göra det. Har du tur, och upptäcker ett nytt sätt att garantera att dina gener lever vidare, så är risken rätt stor att de gör det. Annars plockar evolutionen snart bort dina gener. Selektion och mutation.
Det verkar ju oerhört dumt att låta döda processer i naturen utgöra grunden för en moral bara för att "det alltid har varit så"
Tja, poängen är att den döda processen inte är en moral i sig. Det är en instinkt inbyggd i din kropp och där är den inbyggd för att den har sett till att din art har överlevt sedan tidernas begynnelse och utvecklats hela vägen från amöba. Kort sagt, den funkar.
Och det är liksom det som är poängen med evolutionsläran. Det har inte alltid varit så, men de sätt som funkar överlever. De sätt som inte funkar plockas bort.
Huruvida det är dummare att låta det altruistiska resultatet av en naturlags härjande under fyra miljarder år, än att låta en enskild individ få en uppenbarelse och nedteckna den i en helig bok, det låter jag vara osagt.
Återigen under förutsättning att Darwin hade rätt, förstås.
