Nu hoppar jag in här och upprepar säkert ett och annat.
I en världsmodul skulle jag på sätt och vis vara mer intresserad av adjektiv för att beskriva folkmängd och befolkningstäthet än siffror, helt enkelt därför att jag inte känner att jag kan tolka siffror, i synnerhet inte när jag lämnar nutiden. Hur känns en medeltidsby med 200 invånare? Ingen aning. Inte som mitt kvarter i Göteborg, som kanske har 200 invånare, i alla fall. Men om det finns någon sorts lathund, heter det så, en lathund eller tabell som berättar att i en LITEN by bor som mest fem, sex storfamiljer och ett par utbölingar, i omkring trettio hus och gårdar, och alla känner alla och har åsikter om varandra, och det finns bara en huvudgata, och inga värdshus eller hantverkare utöver smed och kanske en mjölnare, och överklassen är helt enkelt byprästens eller gammelbondens familj, eller ibland en familj som har utmärkt sig genom äventyr eller strid i kungens armé, ja, då får jag en rätt bra bild av platsen, oavsett, faktiskt, om det är en orchby eller en människoby i Småland.
Jag undrar om inte en viss skillnad bland oss här i forumet helt enkelt finns mellan de som kan göra sig en ”bild” utifrån siffror, och de som inte kan göra det.
*
När det kommer till världsbygge gillar jag att försöka få till någon sorts realism vad gäller demografi, matförsörjning, kloaksystem, ekonomi, och så vidare, men det handlar inte så mycket om att världen ska kännas ”verklig” som om att det är just när jag begränsas och tvingas tänka på sånt som är lite tråkigt och vardagligt som jag kommer på nya och oväntade saker, eller som de sällsamma, magiska saker jag har hittat på så att säga ”fälls ut” i världen till fullo. Det är, som någon skrev, när man börjar tänka på hur latrinerna fungerar i en stad, som man inser att det kan finnas en hel underkategori brottsliga nätverk som konkurrerar om att sköta dem mot betalning från kungen.
Jag kan tycka att China Mieville är lite barock och föreläsande ibland, men inledningen till Perdido Street Station, där han beskriver hur en karaktär närmar sig just en megastad i en fantasyvärld, och låter läsaren ana stadens enorma omfång genom att beskriva mil efter mil av landsbygd som försörjer staden, och föroreningarna som förstör luften och floden, och så vidare, är mästerlig. Och jag tror att man kan göra samma sak just för att LYFTA FRAM det fantastiska som man hittar på. Finns det trollkarlar som använder livsenergi i sin magi? Finns det ett mer fantasieggande sätt att berätta det på än att världen är på väg att bli en öken? Det är väl förresten det som har skett i Dark Sun. Eller såhär:
”Vi har inte tillräckligt med bränsle!”
”Hugg ner Fangorn!”
Jag tycker helt enkelt inte att man behöver se en motsättning mellan genomtänkta världar som vinnlägger sig om en sorts realism, och fritt och glädjefyllt fantiserande. Ungefär som att det inte finns en motsättning mellan bunden vers och poesi.
)
