Dödlighet i strid

[CapnZapp]

Fanns det ingen disengage eller vad det nu kan heta för att slippa få en gratisattack på sig?

Nope

 

[Mogger]

I D&D förväntar sig en spelare att få spela samma karaktär från level 1 till level 20. Även om man bara har fem strider per level kan inte dödligheten vara så hög som 1 på 100, såsom jag just förevisat.

Då har ju uppenbarligen de spelarna fel förväntingar. Har dock ingen aning om vad 5 strider/level innebär

 

[God45]

Att inte överleva 100 strider med blanka vapen är väl fullt rimligt?!?!? Är det hög dödlighet?

Om du känner dig själv och du känner din fiende behöver du inte frukta utkomsten av 100 strider.

I D&D förväntar sig en spelare att få spela samma karaktär från level 1 till level 20. Även om man bara har fem strider per level kan inte dödligheten vara så hög som 1 på 100, såsom jag just förevisat.

Det här beror hårt på edition. Och vad vi definierar som en ”Strid”.

 

[luddwig]

Så för min del är [...] något jag saknar [...] möjligheten att misslyckas och fortfarande ha ett roligt spel.

Jag har inte tänkt på det tidigare men du har nog helt rätt i att många äventyr är bra på att presentera vad som händer när rollpersonerna lyckas men mindre bra på att ge intressanta alternativ för misslyckanden.

 

[Mogger]

Om du känner dig själv och du känner din fiende behöver du inte frukta utkomsten av 100 strider.

Nej, precis. Nu har jag ju ingen koll på D&D men en bra strid är ju den där du helt kontrollerar förloppet och där din fiende redan är besegrad. Typ William Munny i Unforgiven. Att skjuta fyllon i ryggen liksom...

 

[God45]

Nej, precis. Nu har jag ju ingen koll på D&D men en bra strid är ju den där du helt kontrollerar förloppet och där din fiende redan är besegrad. Typ William Munny i Unforgiven. Att skjuta fyllon i ryggen liksom...

Det är typen av ”strid” man mest vill göra i gammal D&D!

 

[Loffeboll]

I D&D förväntar sig en spelare att få spela samma karaktär från level 1 till level 20. Även om man bara har fem strider per level kan inte dödligheten vara så hög som 1 på 100, såsom jag just förevisat.

Jag kan i för sig inget om DnD men är det inte så att dödligheten är hög i börja och minskar med ökande level? I så fall kan man ju inte räkna på en statisk dödlighet.

 

[Rymdhamster]

Fanns det ingen disengage eller vad det nu kan heta för att slippa få en gratisattack på sig?

Nope. Inte som vi körde med iaf.

Det enda man kunde göra (Såvida man inte tvingades fly på grund av ett tärningsresultat) var att välja hur snabbt man ville förflytta sig ifrån sin motståndare.

Men motståndaren var i alla fall begränsad till enbart 1 attack (även om de hade flera) och de var tvungen att förbli stationär i en runda, så de kunde inte bara springa efter dig och fortsätta hugga.

Kunde vara värt det om man hade anledning att tro att man skulle stå pall för en attack till, men inte mycket mer än så.

 

[Zeedox]

Det finns inget misslyckande, bara avslut.

I mitt huvud är avslut ofta att misslyckande, i och med att en spännande handling tar slut i förtid. Jag skrev om en av mina bittrare rollspelserfarenheter här tidigare. Men jag vet att andra inte känner likadant.

Ibland funkar det förstås! Någonstans skall man avsluta, och förhoppningsvis kan man göra det i en dramatisk höjdpunkt.

 

[Zeedox]

Att inte överleva 100 strider med blanka vapen är väl fullt rimligt?!?!? Är det hög dödlighet?

Att uppleva 100 strider med blanka vapen är nog det som är mindre rimligt!

 

[Rymdhamster]

Att inte överleva 100 strider med blanka vapen är väl fullt rimligt?!?!? Är det hög dödlighet?

Att uppleva 100 strider med blanka vapen är nog det som är mindre rimligt!

Vad har "rimlighet" med saken att göra?

Rimligt vore att karaktärer får PTSD, psykoser och sammanbrott. 6 månaders rehabilitering efter skador och permanenta funktionsnedsättningar.

Jag spelar inte rollspel för att jag vill ha "rimliga" resultat =D

 

[Mogger]

Kunde vara värt det om man hade anledning att tro att man skulle stå pall för en attack till, men inte mycket mer än så.

För att krångla till det ytterligare så kräver det dessutom en samlad reträtt annars får ju partyt bara en fiende till att handskas med och då måste kanske snart nästa RP retirera o.s.v.

Men WFRP1 var rätt trasigt. Dryper av charm men trasigt.

 

[Mogger]

Vad har "rimlighet" med saken att göra?

Rimligt vore att karaktärer får PTSD, psykoser och sammanbrott. 6 månaders rehabilitering efter skador och permanenta funktionsnedsättningar.

Jag spelar inte rollspel för att jag vill ha "rimliga" resultat =D

Det förstår jag. Men jag uppskattar det. Tänkte mer på själva ordet och hur vi använder det. Man kanske inte ens ska prata om "hög dödlighet" utan snarare om att vilja kunna spela med hög risk och lindringa konsekvenser?

 

[SpringandeKulle]

Jag kan i för sig inget om DnD men är det inte så att dödligheten är hög i börja och minskar med ökande level? I så fall kan man ju inte räkna på en statisk dödlighet.

Dödlighet blir ju meningslöst i stort sett på högre level i DnD när det bara är återupplivna de som dött. Så kan mycket väl nå lvl 20 och ha dött 15 gånger på vägen.

 

[Sömniga Isaac]

Dödlighet blir ju meningslöst i stort sett på högre level i DnD när det bara är återupplivna de som dött. Så kan mycket väl nå lvl 20 och ha dött 15 gånger på vägen.

Jag tänker på det här också med att döden blir lite meningslös längs med vägen i DnD, beroende på hur du spelar! Men i regel ska du ju ha nära till att återuppväcka en fallen kamrat på högre nivåer. Något jag dock reagerade på när jag spelade BG3 som till viss del bygger på DnD 5 är att somliga strider är ganska kluriga och svåra (vilket fall för mig) men att det nästan alltid fanns möjlighet att återuppväcka mina fallna kamrater efter striden. Det viktiga för mig var med andra ord inte huruvida karaktären dör eller ej i strid utan huruvida striden var utmanande eller ej. Jag har sällan, eller aldrig, upplevt att rollspel kan uppnå den spänning och utmaning i strid som ett datorspel eller en datorspelsadaption av rollspel kan uppnå så för mig börjar jag fundera mer och mer på om rollspel verkligen är lämpat för strid som risk egentligen. Kanske borde rollspel lägga fokus på andra former av utmaningar såsom kreativa utmaningar, som varit uppe i andra trådar tidigare. Det är här jag tror det blir intressant, döden i strid blir mest bara där för att strider annars är svåra att göra intressanta. Syftet med en strid kan självfallet vara intressant, men striden i sig görs ofta bättre i andra medium, vilket då gör att jag förmodligen kommer välja bort rollspel i större utsträckning till framtiden om jag märker att fokuset ligger på strid. En observation jag gjort på senare.

 

[Rickard]

Syftet med en strid kan självfallet vara intressant, men striden i sig görs ofta bättre i andra medium, vilket då gör att jag förmodligen kommer välja bort rollspel i större utsträckning till framtiden om jag märker att fokuset ligger på strid.

Ja, det är därför jag inte gör stridisar längre. Rollspelsstrider är aldrig roliga rent mekaniskt (man rullar en platsbit och får lite val som spelar liten roll) och få spel pushar för den typ av strider jag vill uppleva.

 

[Sömniga Isaac]

Ja, det är därför jag inte gör stridisar längre. Rollspelsstrider är aldrig roliga rent mekaniskt (man rullar en platsbit och får lite val som spelar liten roll) och få spel pushar för den typ av strider jag vill uppleva.

Håller helt med, det här upplever jag är väldigt problematiskt. Jag har inget emot strid som problemlösning, jag har däremot något emot (och har alltid haft) strid som mini-spel i spelet där tärningar plockas fram och allt handlar om vem som har störst förmåga att påverka tärningens utfall för att kunna ... göra lite skada och nöta ned några tal på motståndarens papper.

 

[entomophobiac]

Jag har sällan, eller aldrig, upplevt att rollspel kan uppnå den spänning och utmaning i strid som ett datorspel eller en datorspelsadaption av rollspel kan uppnå så för mig börjar jag fundera mer och mer på om rollspel verkligen är lämpat för strid som risk egentligen.

Spot-on tycker jag!

Vi spelar ju Starship Troopers sporadiskt, och en sak som är rätt skum där är skalan. Rollspelets skala forcerar ned spelet i ett rutnät där en ruta är fem fot. Det gör att rollpersonerna, som oftast har avståndsvapen, hamnar i underläge närmast hela tiden, för arachnids hinner typ alltid in i närstrid på en enda runda. Rutnätets storlek blir helt enkelt väldigt begränsande.

Skälet att vi spelar det är att jag fick tag på en flyttlåda målade figurer billigt, och väl någonstans velat testa att spela med figurer för att se vad "grejen" är. Men tyvärr känner jag nog att "grejen" med rutnät gör att många av de roliga situationer som exempelvis BG3 kan ha, med intressanta miljöer som sitter ihop på bra sätt, är nästan helt omöjligt med ett platt rutnät. Kort och gott så blir rutnätet en begränsning istället för en möjlighet.

Sen har vi roligt ändå, och spelar sporadiskt vidare när vi kan. Så TL;DR: jag håller med!

 

[Rickard]

Håller helt med, det här upplever jag är väldigt problematiskt. Jag har inget emot strid som problemlösning, jag har däremot något emot (och har alltid haft) strid som mini-spel i spelet där tärningar plockas fram och allt handlar om vem som har störst förmåga att påverka tärningens utfall för att kunna ... göra lite skada och nöta ned några tal på motståndarens papper.

Ja, exakt och enda sättet spelmakarna undviker att det blir repetitivt är genom att ha förmågor som tar slut ... vilket gör att boss fighter med många hit points är tråkiga, då det bara blir tärningsrull för att nöta ned eftersom ingenting nytt kan hända.

Hade hellre sett en eskalerande mekanik där det smäller till mot slutet - exempelvis när folk uppfyller en kombo - eller att spel bara omfamnade power fantasy-konceptet och lät rollpersoner klubba folk för att det är kul att mätta förstörelse-lustan. Det eller att striden sätter utmaningar på spelarna, vilket jag skrivit om tidigare i tråden.

 

[luddwig]

Jag har sällan, eller aldrig, upplevt att rollspel kan uppnå den spänning [...] i strid som ett datorspel eller en datorspelsadaption av rollspel kan uppnå ...

För mig är det tvärt om. Rollspelsstrider är klart mer spännande tack vare engagemanget i rollpersonerna. För mig är dataspel en mer distanserad upplevelse. Däremot är dataspel onekligen bättre på action medan strid i rollspel är mer av en slowmotion-upplevelse.