Nekromanti Döden, en del av rollspel

[chrull]

Bla bla dnd bla bla drake bla bla grottröj

Av att ha läst ditt inlägg har jag bildat mig uppfattningen att du villkorslöst diskuterar DnD. Och då blir det ju svårt att diskutera med dig om rollspel i allmänhet och mina åsikter om död som konsekvens i rollspel i allmänhet.

Jag vill klargöra att jag på intet sätt försökt övertala dig eller någon annan att ni spelar DnD på fel sätt. Min enda målsättning har varit att förklara varför jag inte anser att döden är en bra konsekvens i rollspel jag tycker är roliga.

Ditt inlägg framför argument för att ditt sätt att spela typ DnD på är bättre än mitt sätt att spela intrigrollspel på. Och då blir det ju en väldigt märklig diskussion.

Då har du missat vad jag menar, jag har bara använt DnD som exempel.

Jag tycker exakt samma sak om Vampire, Kult, CoC, WHFRP eller AW, för att ta några andra exempel på spel jag spelat den sista tiden.

Tar man risker tycker jag att det ska finnas konsekvenser, vare sig kampanjen man spelar fokuserar på HnS, intrigmakande eller kärlekshistorier. I vilket spel man än spelar. Tar man risker där en konsekvens rimligtvis kan vara att dö, så ska den risken finnas där.

 

[Recca]

Så som en gm i den här situationen hade jag sagt till dig att antingen ändra dina stats eller din karaktärs personlighet.

Då hade jag eventuellt sagt: Screw you guys, I'm going home.

Okej, absolut. Vill du inte spela spelet är det ok. Men jag förstår inte varför du inte bara skulle ändra dina stats till att överleva en strid om du vill överleva en strid. Det är ok om du inte vill bygga en strids effektiv karaktär och det är ok om du vill bygga en strids effektiv karakt är. Men att bygga en karaktär som inte är effektiv på detdu vill göra och sedan klaga på att karaktären inte är effektiv på det verkar inte som ett problem. Det verkar bara som om du inte gör rätt.

Jag förstår inte varför det måste handla om strid. När har jag nämnt att MITT exempel handlar om strid?

Min rollperson säger: Fuck you guys, you suck.

De skjuter henne i huvudet.

Riddaren hade tagit smällen på hjälmen och överlevt.

Eller..

Vi går in i ett gravkumle.

Min modiga RP går först och taket rasar in. Splatt.'

Riddaren har mer HP och hade överlevt.

 

[krank]

Tar man risker tycker jag att det ska finnas konsekvenser

Bara för att förtydliga här nu - jag vill verkligen läsa det här med så generösa ögon jag kan - menar du att du föredrar att när du spelar så finns konsekvenser som motsvarar de som finns IRL?

Eller är det, som det skulle kunna tolkas om man var lite mindre generös, så att du försöker säga hur rollspel "ska" spelas även när du inte är inblandad?

 

[Svarte Faraonen]

Med "dåliga beslut" antar jag att du menar beslut som ur ett metaperspektiv i ett spel där syftet är att vinna spelet genom att lyckas med äventyrets premiss, inte tjänar syftet.

Jag menar att det vore ett dåligt beslut att inte spela min rollperson realistiskt bara för att jag som spelare vet att beslutet är dåligt.

Fast skulle jag spela DnD till exempel och köra det enligt genrens konventioner så skulle jag spela det mer som ett brädspel och tänka på skådespel och rollinlevelse sekundärt. Det skulle säkert inte göra spelet mindre spännande, men spänningen är inte heller allt.

Jag menar "dåliga beslut" på det vis vi skulle använda det i vardagen. Till exempel: om din rollperson är alkoholiserad och sänker en vinare innan hon sätter sig bakom ratten är det ett dåligt beslut, även om det är en rollgestaltning som är ärlig mot rollpersonen. Likaså: om din rollperson är kaxig och impulsiv är det bra rollgestaltning att fatta dåliga beslut.

 

[Recca]

Tar man risker tycker jag att det ska finnas konsekvenser, vare sig kampanjen man spelar fokuserar på HnS, intrigmakande eller kärlekshistorier. I vilket spel man än spelar. Tar man risker där en konsekvens rimligtvis kan vara att dö, så ska den risken finnas där.

Det håller jag med om, chrull. Tar jag en risk där jag kan dö så ska den risken finnas där. Däremot om jag tar en risk med konsekenser så vill jag hellre ha en annan konsekvens än döden.

 

[Recca]

Med "dåliga beslut" antar jag att du menar beslut som ur ett metaperspektiv i ett spel där syftet är att vinna spelet genom att lyckas med äventyrets premiss, inte tjänar syftet.

Jag menar att det vore ett dåligt beslut att inte spela min rollperson realistiskt bara för att jag som spelare vet att beslutet är dåligt.

Fast skulle jag spela DnD till exempel och köra det enligt genrens konventioner så skulle jag spela det mer som ett brädspel och tänka på skådespel och rollinlevelse sekundärt. Det skulle säkert inte göra spelet mindre spännande, men spänningen är inte heller allt.

Jag menar "dåliga beslut" på det vis vi skulle använda det i vardagen. Till exempel: om din rollperson är alkoholiserad och sänker en vinare innan hon sätter sig bakom ratten är det ett dåligt beslut, även om det är en rollgestaltning som är ärlig mot rollpersonen. Likaså: om din rollperson är kaxig och impulsiv är det bra rollgestaltning att fatta dåliga beslut.

Och då vore det ju hur coolt naturligt och spännande som helst om min karaktär kraschade in i en vägg eller körde på någon som dog eller liknande. Men att hon bara dör är ju inte så jävla charmigt. Det ger ju typ inget.

 

[Rymdhamster]

Däremot om jag tar en risk med konsekenser så vill jag hellre ha en annan konsekvens än döden.

Kan du ge lite exempel på situationer och alternativa konsekvenser i de situationerna?

 

[krank]

Däremot om jag tar en risk med konsekenser så vill jag hellre ha en annan konsekvens än döden.

Kan du ge lite exempel på situationer och alternativa konsekvenser i de situationerna?

Jag heter inte Recca, men eftersom det här är en grej jag funderat mycket på tänker jag komma med ett par exempel ändå.

Strid
Exempel på konsekvenser av att bli utslagen:
- Tillfångatagen.
- Bli av med viktiga prylar man sen måste försöka få tillbaks.
- Vakna upp någon helt annanstans och behöva försöka ta sig hem igen.

Fällor
- Skild från övriga rollpersoner (väggar, hål)
- Se fånig ut (ramla på rumpan, alla kläder brinner upp, etc)
- Bli av med något man bryr sig om (som krossas istället för en själv)
- Bli skadad (om man nu inte kommer på nåt bättre)

 

[Rymdhamster]

Najs! Fler exmepel och idéer mottas gärna! Även om ni inte heter Recca

 

[chrull]

Tar man risker tycker jag att det ska finnas konsekvenser, vare sig kampanjen man spelar fokuserar på HnS, intrigmakande eller kärlekshistorier. I vilket spel man än spelar. Tar man risker där en konsekvens rimligtvis kan vara att dö, så ska den risken finnas där.

Det håller jag med om, chrull. Tar jag en risk där jag kan dö så ska den risken finnas där. Däremot om jag tar en risk med konsekenser så vill jag hellre ha en annan konsekvens än döden.

Tidigare i tråden har det låtit på dig som att du föredrar att döden inte ska vara närvarande alls, och det håller jag inte alls med dig om.

För att ta dina exempel från ett annat svar:

Min rollperson säger: Fuck you guys, you suck.
De skjuter henne i huvudet.
Riddaren hade tagit smällen på hjälmen och överlevt.

En viss grad av eskalering kanske behövs, eller säger du detta till personerna som redan pistolwhippat dig i skallen för att du var dum mot dem? Står de dessutom redan med vapnet tryckt mot din tinning och sagt åt dig att sammarbeta eller dö? Ligger det dessutom 4 lik runt dig som är en blanding av förbipasserande (som de skjutit) och deras vänner (som du haft ihjäl?)? I så fall är det ju ganska uppenbart att de är arga, beredda att döda och din rollperson kaxighet rimligtvis kan leda till döden. Jag skulle absolut i det här fallet förvänta mig att kunna dö om jag gör något dumt.
Soldaten med hjälm på sig riskerar i det här fallet mindre, men det ska till en mycket dum skurk som inte helt enkelt skjuter honom på en oskyddad kroppsdel istället

(skippar det andra exemplet eftersom det känns alldeles för DnD-igt.

 

[chrull]

Tar man risker tycker jag att det ska finnas konsekvenser

Bara för att förtydliga här nu - jag vill verkligen läsa det här med så generösa ögon jag kan - menar du att du föredrar att när du spelar så finns konsekvenser som motsvarar de som finns IRL?

Eller är det, som det skulle kunna tolkas om man var lite mindre generös, så att du försöker säga hur rollspel "ska" spelas även när du inte är inblandad?

Jag blir förolämpad av att du ens tror att jag sitter och försöker bestämma över hur Rollspel Ska Spelas. Måste vi verkligen lägga in "IMO" i inläggen för att förstå att det är personliga åsikter som uttrycks när vi pratar om hur vi föredrar att spela våra spel?

Jag lägger nog ner tråden istället.

 

[Rymdhamster]

Du skrev ju "jag tycker". Det är väl IMO mer eller mindre ordagran på svenska? Kan det bli tydligare?

 

[Svarte Faraonen]

Och då vore det ju hur coolt naturligt och spännande som helst om min karaktär kraschade in i en vägg eller körde på någon som dog eller liknande. Men att hon bara dör är ju inte så jävla charmigt. Det ger ju typ inget.

Jag skulle säga att väldigt mycket beror på vad som leder upp till det. Om du bara nämner att din rollperson inte är helnykter och sedan kör bil skulle jag också tycka det var torftigt om du dog, eller ens om det blev några allvarliga konsekvenser. Däremot: om din rollperson är full som en konsekvens av något annat som skett (till exempel att ett tidigare misstag gjort att hon supit ner sig) och sedan ställs inför valet att ta bilen trots riskerna, då tycker jag att möjliga konsekvenser (om än kanske inte de troligaste) kan inkludera döden.

Men mycket av detta går tillbaka på hur ens filosofi kring spelandet i det stora hela ser ut. Situationer där rollpersonerna riskerar livet bör för mig uppstå ur valsituationer där det faktiskt är legitimt för rollpersonerna att baila och undvika situationen. I till exempel rälsade äventyr finns sällan den här sortens valsituationer, så därför svider döden mer där. Jämför till exempel med OSR, där det är helt legitimt att avbryta ett grottkräl några rum in för att återvända till civilisationen och nöja sig med det man samlat ihop hittills.

Så: jag tycker i exemplet ovan att döden som potentiell konsekvens har sin plats om du faktiskt har ett fritt val att ta bilen eller inte (med andra potentiella konsekvenser, typ att du inte kan ingripa i en viktig situation, om du väljer att inte ta bilen). Om bilfärden är påtvingad av scenariot är det tråkigt.

 

[Man Mountainman]

Veckoavstängning för Elmrig och Vitulv

På grund av det bråk som uppstod här i tråden har moderatorkåren beslutat att stänga av Elmrig och Vitulv i en vecka vardera.

 

[krank]

Jag blir förolämpad av att du ens tror att jag sitter och försöker bestämma över hur Rollspel Ska Spelas. Måste vi verkligen lägga in "IMO" i inläggen för att förstå att det är personliga åsikter som uttrycks när vi pratar om hur vi föredrar att spela våra spel?

Jag är hemskt glad att min tolkning var korrekt. Den generösa, alltså. Det betyder ju att du faktiskt inte behövde skriva IMO, och att jag fattade alldeles utmärkt ändå.

 

[Cissi]

En reflektion över döden i rollspel.
Min refelektion, jag vill inte ålägga dessa tankar någon annan och jag sidar inte i något bråk. Jag reflekterar.

För mig handlar det om en enorm känsla av förlust och misslyckande om en av mina RP dör i spel. Inte förlust som i "jag förlorade något jag tycker mycker om" (även om det är en liten del i det hela), utan om förlust som i "jag förlorade spelet".

Rollspel är spel, vi kan investera hur mycket vi vill i våra karaktärer, knyta hur mycket subplots och andra karaktärer till dem som vi vill och vi bygger kanske upp en relation till dem om vi spelar dem länge. Men om RPn skulle dö så förlorar man spelet. Man misslyckas med det man åtog sig att göra och har förlorat.

Om min RP dör för att jag kliver in ensam i ett vätteberg och skiker mina lungor ur kroppen och sedan blir slaktad då får jag faktiskt skylla mig själv och förlusten blir inte lika stor.
Om jag däremot har gjort aktiva val som jag TROR är bra för både min RP och för spelgruppen och sedan blir dödad av SL och först i efterhand inser att en del av valen var korkade... då infinner sig känslan av misslyckande och förlust. Speciellt om jag som spelare är den enda i gruppen som förloar min karaktär. Då har jag förlorat spelet.

För mig handlar det inte så mycket om vad jag investerat i min karaktär, det handlar om att, om min RP dör, då har jag som spelare misslyckats med spelet och gjort ett dåligt jobb, missförstått, låtit mig styras av mina medspelare, gjort dåliga val, spelat dåligt helt enkelt.

Dörför upplever jag det som ett nederlag om min RP dör i spel och jag tycker inte det är kul. För vem gillar egentligen att förlora?

 

[Recca]

För mig handlar det inte så mycket om vad jag investerat i min karaktär, det handlar om att, om min RP dör, då har jag som spelare misslyckats med spelet och gjort ett dåligt jobb, missförstått, låtit mig styras av mina medspelare, gjort dåliga val, spelat dåligt helt enkelt.

Dörför upplever jag det som ett nederlag om min RP dör i spel och jag tycker inte det är kul. För vem gillar egentligen att förlora?

Oj. Det här var jättemärkligt för mig att höra. Jag upplever bara den förlusten du beskriver i tävlingsspelsammanhang. Rollspel är inte (eller ska inte vara, enligt mig) ett rollspel där man försöker vinna spelet. Rollspel för mig är att spela karaktären trovärdigt och ha roligt (det är desto värre att misslyckas med).

 

[Xyas]

För mig handlar det om en enorm känsla av förlust och misslyckande om en av mina RP dör i spel. Inte förlust som i "jag förlorade något jag tycker mycker om" (även om det är en liten del i det hela), utan om förlust som i "jag förlorade spelet".

Vad lustigt (eller lusigt och lustigt), før jag ær exakt tvært om. Førlust av en rollperson ær aldrig ackompanjerat av en kænsla av att førlora spelet (jag får ju gøra en ny rollpersoner) men næstan alltid av kænslor som drar åt saknad och sorg-hållet, med nivå beroende på hur investerad jag och medspelarna varit i spelet.

Och jag tror det ær dærfør jag vill ha med døden som konsekvens nær jag spelar, før døden ger bra drama. Hotet man kænner nær man vet att man riskerar att dø (hur ofta gør man det i sitt riktiga liv, førutom att kæka en hel påse ostbågar trots att man vet att det økar risken før en hjærtattack), episkheten i att offra sig før en værdig sak, eller dødens chockartade meningsløshet nær man bløder ihjæl av ett enkelt knivsår. Allt det hær ger bra drama, før mig, min spelledare, mina medspelare och før berættelsen.

Med disclaimern då att det ska såklart vara den yttersta och sista konsekvensen, och det ska så långt som møjligt vara upp till mig och tærningarna, och inte spelledaren.

Hær finns så stor spænnvidd på det hær och det ær vældigt intressant att høra hur olika folk upplever døden i rollspel.

 

[PAX]

...När vi kom till jaktslottet i skogen med rövarna i det så tröttnade spelledaren och sa: "De skjuter er, ni dör. Nu gör vi nåt annat."

Nästan märkligt att du blev en rollspelare med den starten.

 

[Cissi]

För mig handlar det inte så mycket om vad jag investerat i min karaktär, det handlar om att, om min RP dör, då har jag som spelare misslyckats med spelet och gjort ett dåligt jobb, missförstått, låtit mig styras av mina medspelare, gjort dåliga val, spelat dåligt helt enkelt.

Dörför upplever jag det som ett nederlag om min RP dör i spel och jag tycker inte det är kul. För vem gillar egentligen att förlora?

Oj. Det här var jättemärkligt för mig att höra. Jag upplever bara den förlusten du beskriver i tävlingsspelsammanhang. Rollspel är inte (eller ska inte vara, enligt mig) ett rollspel där man försöker vinna spelet. Rollspel för mig är att spela karaktären trovärdigt och ha roligt (det är desto värre att misslyckas med).

Jag ska förtydliga. Det handlar inte om att förlora i förhållande till de andra spelarna. Det handlar om att förlora i förhållande till sig själv. Jag åtog mig att göra något och misslyckades med det jag åtog mig att göra.
Jag åtar mig att gestalta en karaktär och dennes känslor, agerande och beslut och känner under en lång period med min karaktär när denne råkar ut för saker.
Förlusten om min RP dör är inte saknad för att RPn dör utan för att jag inte lyckdes med mitt åtagande (rädda RPs familj, ge RP ett tryggt liv, se till att RP överlever resan). Det är en förlust och en saknad över vad jag inte lyckades uppnå.

Jag fick det här känslorna väldigt svart på vitt igår när vi avslutade vampire-över-skype-kampanjen och min RP, som jag vet hade som enda och största mål, att fly från sin sire och ta med sig sig flock till en trygg plats.
Min RP dog och jag svek henne genom mina val. Jag förlorade i förhållande till mig själv för jag misslyckades med det jag åtagit mig att göra. Att säkerställa hennes forsatta tillvaro.

Det var ett häftigt slut på kampanjen men för mig är det väldigt bitterljuvt. Dels för att jag förlorade en karaktär jag verkligen gillade och dels för att jag misslyckades med mina åtaganden gentemot henne. Det suger.