Nekromanti De fyra ryttarna
- Thread starter Andy
- Start date
Re: Andra aspekter av rollspel
Men, nu var det inte riktigt det jag pratade om, heller. Det som framfördes vad tesen att spelmekaniken som den beskrevs ökade inlevelsen. Det är det jag finner motsägelsefullt - och det har inget med hur jag viktar inlevelsen i sig att göra.
Re: Torftig teater
De delar du vill klippa bort är nog de delar jag anser mest centrala: tillfällena då man "befinner sig i rollpersonens huvud", tänker och agerar som rollpersonen. Inlevelse, helt enkelt. Att leva sig in i rollpersonens psyke. Att leva rollpersonen snarare än att spela den.
Re: Ut, in och upp
Det är alltså så att du och Krille talar om två olika former av inlevelse. Han menar inte att han vill ligga i fosterställning och grina på bordet om det i spelet visar sig att någon som står honom nära dör. Han menar, precis som han säger, att han ser scenen i sitt huvud.
Skaffa en boxningsbag.
Det är alltså så att du och Krille talar om två olika former av inlevelse. Han menar inte att han vill ligga i fosterställning och grina på bordet om det i spelet visar sig att någon som står honom nära dör. Han menar, precis som han säger, att han ser scenen i sitt huvud.
Skaffa en boxningsbag.
Krille
Super Moderator
Re: Ut, in och upp
Precis. Det är exakt det jag menar med inlevelse. Skillnaden mellan oss är att jag snabbt byter mellan olika kodspråk - däribland talspråk, kroppspråk och regelspråk - för att beskriva en upplevelse som kan hjälpa spelledaren att forma en inlevelse, medan du inte gör det.
Nej, det är ett annat sätt att kommunicera på. Ett annat kodspråk, helt enkelt. Att du inte kan omforma det kodspråket till en inlevelse diskvalificerar det dock inte som en kommunikationsform. Jag menar, inte säger väl du att hindi inte är ett sätt att kommunicera på bara för att du inte förstår det?
Japp. Det är därför jag med bestämdhet kan säga, på svenska, att jag spelar rollspel samtidigt som det jag pysslar med har väldigt lite med Gary Gygax i mina ögon helt ofantligt trista spel. Ni spelar rollspel, jag spelar rollspel, men det jag gör har väldigt lite med "role-playing games" att göra.
Jag menar att teater, eller gemensamt berättande, kan vara precis lika mycket "rollspel" som det ni talar om.
Jag skulle lika gärna kunna säga att "eftersom termen rollspel innehåller ordet spel, så får många för sig att det är ett spel vi håller på med. Det är det inte. Vi spelar roller, alltså är det ett rollspel".
Den spelledare som försökte sig på att spelleda a' GG med mig eller min spelgrupp skulle inte bli inbjuden fler gånger. Mänden respekt jag har för Gary inskränker sig till den respekt en modern vetenskapsman kan ha för den som upptäckte elden; visst, det var han som lade den absolute grunden, men idag känns det både torftigt, trist och ganska primitivt.
Rollspel - inlevelse = fia med knuff?
Du får inte glömma att många helt enkelt inte ser inlevelsen som det högsta målet med rollspel. De som gör det är nog oftast lajvare. Bordsrollspel har en massa saker att erbjuda, och jag tror faktiskt att du är i minoritet. Det finns en anledning till att de flesta spelar rollspel med regler och inte friform.
Ett hyfsat poppis indiespel är ju till exempel Universalis, där det inte ens finns några rollpersoner. Och jag tror att ganska få som spelat det skulle jämföra det med fia med knuff.
------------
*Fast det häftiga med rollspel är ju att man säkert skulle kunna göra ett coolt spel om fikande tanter. Vill minnas att någon (Rising?) någon gång föreslog ett kafferep som metafor för andra världskriget. Men att göra syjunta till intressant spel skulle nog kräva ett coolt regelverk. Friform skulle inte kunna göra det kul, oavsett inlevelsegrad.
Det finns faktiskt fler bitar av rollspel som skiljer det från fia med knuff än inlevelsen (eller utlevelsen, som Krille coinade. Bra definitioner, Krille!). Jag spelar ibland som du, friform eller nästan-friform med ambitionen katharsis. Men det är ganska sällan. Oftast tycker jag att berättelsen är viktigare än inlevelsen. Jag går igång på att tillsammans med några andra sköna lirare berätta en häftig historia. Då är det inte viktigt att jag börjar tro att jag är min rollperson, utan det viktiga är att det händer fräcka grejer i berättelsen. För mig är det roligare med ett spel som berättar en häftig historia med biljakter, förförelser, explosioner och hårdkokta snutar som spelas utan mycket rollgestaltande, än en historia om ett par tanter som dricker te, oavsett hur mycket jag går in i rollen som Fru Olsson*. Och fia med knuff berättar inte särskilt häftiga historier. Därför spelar jag rollspel. Berättelsen kommer först, och spelet och inlevelsen kommer ungefär på delad andraplats. Att ha trevligt med vänner ligger där någonstans, också, kanske strax efter, kanske puttar det ner inlevelsen till en trea, jag vet inte så noga.
Du får inte glömma att många helt enkelt inte ser inlevelsen som det högsta målet med rollspel. De som gör det är nog oftast lajvare. Bordsrollspel har en massa saker att erbjuda, och jag tror faktiskt att du är i minoritet. Det finns en anledning till att de flesta spelar rollspel med regler och inte friform.
Ett hyfsat poppis indiespel är ju till exempel Universalis, där det inte ens finns några rollpersoner. Och jag tror att ganska få som spelat det skulle jämföra det med fia med knuff.
------------
*Fast det häftiga med rollspel är ju att man säkert skulle kunna göra ett coolt spel om fikande tanter. Vill minnas att någon (Rising?) någon gång föreslog ett kafferep som metafor för andra världskriget. Men att göra syjunta till intressant spel skulle nog kräva ett coolt regelverk. Friform skulle inte kunna göra det kul, oavsett inlevelsegrad.
Re: Ut, in och upp
Vad jag menar är att det är onödigt att skapa barriärer, och att talspråk och kropsspråk är bra mycket mer intuitiva än regelspråk, eftersom det senare behöver tolkas i högre grad.
Jadå, det är ett annat sätt att kommunicera på. Ett som förutsätter tolkning via metanivån för att bli begripligt. Rollpersonen kan knappast tolka regeltermer, varför spelaren blir den som får sköta det jobbet. Ergo krävs nivåskifte, fram och tillbaks.
Krille
Super Moderator
Re: Ut, in och upp
Det beror väl på hur väl man talar språket. Det är jobbigare att tala med någon som talar hindi om man inte talar hindi och måste gå genom en tolk, än om man själv talar hindi.
Rollpersonen kan knappast tolka spelledarens talspråksbeskrivning av scenen heller. Det får spelaren göra. Det är precis lika mycket meta att säga "det är mörkt i rummet och du ser inte ett skvatt" som "slå för initiativ", ety det också är ett nivåskifte.
Rickard
Urverk speldesign
Re: Sociala färdigheter (fortfarande ot)
Så varför ska man skippa regelbitar för en del handlingar? Det är ju totalt okonsekvent och faktiskt rätt förvillande.
---
Kan folk förresten sluta upp med att använda ordet "rollspela" och istället använda vettigare ord som mer tydligt förklarar vad de är ute efter. Jag gillar att krank förklarade mer noggrant, men att bara slänga sig med "rollspela" är ett dåligt språkanvändande. Säg "rollgestaltande", "situationsbeskriva" eller något annat istället för just rollspela, som kan innebära allt mellan himmel och jord. Det gör nog att diskussioner inte behöver handla om missuppfattningar i lika stor grad.
/Han som dessutom tycker det är helfjantigt att folk tar upp argumentet "Men den blyge individen då", för vem säger att blyga killar är intresserade av att spela babblande typer, då man egentligen främst spelar förlängningar av sig själv, där den som exempelvis skulle vilja vara stor och stark i verkligheten spelar stora barbarer och kan inte tänka sig spela spinkiga individer
Precis, det är det här som många glömmer. Beskrivningar i grund, i traditionella rollspel, är just en detalj som man lägger dit. Det är ingen skillnad om man ger en beskrivning av sin handling i en fysisk strid eller i en verbal strid. Rollspel är, dumt nog, skapade för att tärningsslaget ger utfallet. Om man vill ha vettiga beskrivningar, så beskriv istället utfallet (Feng Shui, någon?). Men i grund, om man vill ha ett regelsystem, så kan man egentligen skippa beskrivningarna. De gör endast reglerna mer tilltalande, "men" tillför ingenting mer.
Så varför ska man skippa regelbitar för en del handlingar? Det är ju totalt okonsekvent och faktiskt rätt förvillande.
---
Kan folk förresten sluta upp med att använda ordet "rollspela" och istället använda vettigare ord som mer tydligt förklarar vad de är ute efter. Jag gillar att krank förklarade mer noggrant, men att bara slänga sig med "rollspela" är ett dåligt språkanvändande. Säg "rollgestaltande", "situationsbeskriva" eller något annat istället för just rollspela, som kan innebära allt mellan himmel och jord. Det gör nog att diskussioner inte behöver handla om missuppfattningar i lika stor grad.
/Han som dessutom tycker det är helfjantigt att folk tar upp argumentet "Men den blyge individen då", för vem säger att blyga killar är intresserade av att spela babblande typer, då man egentligen främst spelar förlängningar av sig själv, där den som exempelvis skulle vilja vara stor och stark i verkligheten spelar stora barbarer och kan inte tänka sig spela spinkiga individer
Re: Rollspel - inlevelse = fia med knuff?
Måste fokus på det ena innebära hinder för det andra?
Är inte detta ännu en av de där "måstena" folk så gärna talar om att vilja bryta ner?
Jag menar, att man kan ha både det ena och det andra. Kräver mer arbete - javisst, men det får det väl vara värt.
Jag har själv spelare av båda sorterna i min grupp. Både sådana med berättelsefokus och inlevelsefokus. Däremot har jag ingen med spelhetsfokus (dvs, fokus på slåss, exp och loot). Ibland kan jag önska att jag hade en mer enhetlig grupp, men nu är det inte så, och därmed bör mitt mål som SL vara att ge alla spelare det just de vill ha. Som sagt, det kräver mer jobb - men det är värt det om spelarna upplever att de har roligt. Det ena utesluter inte det andra.
Däremot ska det sägas att jag oftast spelleder med regler. Dolda regler. Jag är inte tillräckligt bra på att improvisera på ett spännande sätt, och där ligger reglernas användbarhet för mig - som dold stödkrycka när min egen kompetens tar slut.
Utesluter de varandra?
Måste fokus på det ena innebära hinder för det andra?
Är inte detta ännu en av de där "måstena" folk så gärna talar om att vilja bryta ner?
Jag menar, att man kan ha både det ena och det andra. Kräver mer arbete - javisst, men det får det väl vara värt.
Jag har själv spelare av båda sorterna i min grupp. Både sådana med berättelsefokus och inlevelsefokus. Däremot har jag ingen med spelhetsfokus (dvs, fokus på slåss, exp och loot). Ibland kan jag önska att jag hade en mer enhetlig grupp, men nu är det inte så, och därmed bör mitt mål som SL vara att ge alla spelare det just de vill ha. Som sagt, det kräver mer jobb - men det är värt det om spelarna upplever att de har roligt. Det ena utesluter inte det andra.
Det där tror jag är en fördom. Möjligen tror jag att det kan ha att göra med spelarnas bakgrund innan de kom i kontakt med bordsrollspel; teatermänniskor och folk som kommer ur berättartradition brukar vara mest intresserade av inlevelse.
Japp. Men, de flesta jag talat med som ogillar friform har överhuvudtaget inte testat, eller har haft rent fantastiskt kassa spelledare. Sedan finns det, tro't eller ej, en hel del som aldrig kommit i kontakt med friform öht eller är bekanta med begreppet. Jag tror mao inte att det rör sig om några "upplyste beslut" i de flesta fallen, vad gäller friform/icke friform. Många vet helt enkelt inte av något annat, eller har fått dåliga erfarenheter.
Däremot ska det sägas att jag oftast spelleder med regler. Dolda regler. Jag är inte tillräckligt bra på att improvisera på ett spännande sätt, och där ligger reglernas användbarhet för mig - som dold stödkrycka när min egen kompetens tar slut.
Re: Andra aspekter av rollspel
Men, nu var det inte riktigt det jag pratade om, heller. Det som framfördes vad tesen att spelmekaniken som den beskrevs ökade inlevelsen. Det är det jag finner motsägelsefullt - och det har inget med hur jag viktar inlevelsen i sig att göra.
Om min spelledare säger till mig, med regel-kodspråk, "och du tar tjusex poäng skada" kan min egen fantasi—min inlevelse—översätta det till "ajfifanhelvete, det där gjorde ont"; förmodligen mycket effektivare än om han had dragit en lång tirad om exakt hur ont det gör.
Om han säger "och han slog ett perfekt slag i Övertala" så kan min egen egen fantasi—min inlevelse—måla upp en stark bild av vilket smart argument SLPn kom på, hur övertygande hans röst låter, och så vidare; potentiellt en mycket starkare och effektivare bild än om han gjort sitt bästa att, begränsat av sina personliga sociala färdigheter och stundens inspirationsnivå, beskriva vad han säger och hur det låter.
(Det här är att dra saken till sin spets. Jag menar inte i praktiken att man ska skippa utlevelsen helt, men det är lättare att förklara från extremvinkeln.)
Om det här inte funkar för dig, vilket det tydligen inte gör, så funkar det inte för dig, och följaktligen spelar du på ett annat sätt.
Men, nu var det inte riktigt det jag pratade om, heller. Det som framfördes vad tesen att spelmekaniken som den beskrevs ökade inlevelsen. Det är det jag finner motsägelsefullt - och det har inget med hur jag viktar inlevelsen i sig att göra.
Om min spelledare säger till mig, med regel-kodspråk, "och du tar tjusex poäng skada" kan min egen fantasi—min inlevelse—översätta det till "ajfifanhelvete, det där gjorde ont"; förmodligen mycket effektivare än om han had dragit en lång tirad om exakt hur ont det gör.
Om han säger "och han slog ett perfekt slag i Övertala" så kan min egen egen fantasi—min inlevelse—måla upp en stark bild av vilket smart argument SLPn kom på, hur övertygande hans röst låter, och så vidare; potentiellt en mycket starkare och effektivare bild än om han gjort sitt bästa att, begränsat av sina personliga sociala färdigheter och stundens inspirationsnivå, beskriva vad han säger och hur det låter.
(Det här är att dra saken till sin spets. Jag menar inte i praktiken att man ska skippa utlevelsen helt, men det är lättare att förklara från extremvinkeln.)
Om det här inte funkar för dig, vilket det tydligen inte gör, så funkar det inte för dig, och följaktligen spelar du på ett annat sätt.
Re: Ut, in och upp
Jag ifrågasätter helt enkelt nödvändigheten i att "lära sig" en massa regeltermer som spelare. Eller är det en konvention som inte ska ifrågasättas? Annars brukar ju folk gärna vara glada i att ifrågasätta rollspelskonventioner här...
Jodå - men ska man verkligen behöva tala Hindi, om mer eller mindre samma sak kan uppnås genom vanlig svenska?
Så du tänker inte gå med på att en miljöbeskrivning är mer intuitiv än regelterminologi för, till exempel, en nybörjare inom hobbyn?
Jag ifrågasätter helt enkelt nödvändigheten i att "lära sig" en massa regeltermer som spelare. Eller är det en konvention som inte ska ifrågasättas? Annars brukar ju folk gärna vara glada i att ifrågasätta rollspelskonventioner här...
Jag tror att problemet är att när du säger saker som:
Så låter du som om du menar att de inte spelar rollspel. Vilket ju är helt galet. Andy säger "det här är ultimat". Du säger "Ultimat för vaddå? Bara de som spelar såna däringa fånerier" (underförstått) och karusellen sätter igång. Ingen som läser vad du skrev kommer att tolka det som "Det kan mycket väl vara ultimat för de flesta som spelar rollspel, men jag spelar på ett sätt som gör att det inte är ultimat."
Varför man ska vara asocial
Det finns också ett besläktat argument för att hoppa över vissa delar av den sociala interaktionen (märk väl: vissa delar, inte all), eftersom den skulle kunna paja inlevelsen. Om jag spelade med Meryl Streep och Robert DeNiro skulle en känslofylld scen antagligen öka min inlevelse. Om spelgruppen består av skådespelare som troligen aldrig kommer att nomineras till någon academy award kan det vara bättre att snabbspola scenen och låta spelarna tänka sig att den utspelade sig istället för att förstöra den med mindre lyckat skådespeleri.
Man får anpassa sig efter förutsättningar och omständigheter. Jag skulle till exempel hellre säga att jag skriker att jag ska döda någon än att faktiskt skrika det av hänsyn till grannarna, även om det är suboptimalt för inlevelsen.
/tobias
Som andra redan påpekat: Om reglerna låter din snabbkäftade fixare uppträda som en snabbkäftad fixare, medan ditt eget munläder inte är välsmort nog för att sköta jobbet ökar reglerna möjligheten till inlevelse.
Det finns också ett besläktat argument för att hoppa över vissa delar av den sociala interaktionen (märk väl: vissa delar, inte all), eftersom den skulle kunna paja inlevelsen. Om jag spelade med Meryl Streep och Robert DeNiro skulle en känslofylld scen antagligen öka min inlevelse. Om spelgruppen består av skådespelare som troligen aldrig kommer att nomineras till någon academy award kan det vara bättre att snabbspola scenen och låta spelarna tänka sig att den utspelade sig istället för att förstöra den med mindre lyckat skådespeleri.
Man får anpassa sig efter förutsättningar och omständigheter. Jag skulle till exempel hellre säga att jag skriker att jag ska döda någon än att faktiskt skrika det av hänsyn till grannarna, även om det är suboptimalt för inlevelsen.
/tobias
Lösning på okunskap
Spelaren: Jag tänker försöka bli kompis med några av yuppiesarna på seglarklubben genom att snacka segelbåtar med dem.
Spelledaren: Okej, vad säger du?
Spelaren, som inte vet något om segelbåtar: Öh... att de har höga master?
/tobias
Jo, den blyga killen är kanske inget vidare exempel. Ett bättre exempel på sociala situationer som bör lösas med tärningsslag är de när spelaren helt enkelt inte har en aning om vad rollspersonen bör säga.
Spelaren: Jag tänker försöka bli kompis med några av yuppiesarna på seglarklubben genom att snacka segelbåtar med dem.
Spelledaren: Okej, vad säger du?
Spelaren, som inte vet något om segelbåtar: Öh... att de har höga master?
/tobias
Krille
Super Moderator
Re: Ut, in och upp
Fallet med initiativ är ett rätt bra exempel. Hittills har ingen spelledare lyckas stressa mig på svenska på samma sätt som med kodspråket "slå för initiativ". Regelkodspråket löser uppgiften bättre (under förutsättningen att man förstår kodspråket förstås). Därmed blir inlevelsen högre (återigen under förutsättningen att man förstår kodspråket - gör man det inte så är det bara rappakalja).
Det finns definitivt en möjlighet att börja rollspela med friform. Dock menar jag att endast svenska innebär att man missar en massa möjligheter till mer specialiserad kommunikation och förmedlande av scenen, precis som i fallet med ditt fruktade "Gary Gygax flyttar runt gubbar på ett rutnät"-scenario.
Därav tesen att rollspel är en syntes av roll och spel. Syntesen av de båda medger möjlighet till kommunikation och därmed upplevelse och inlevelse som de båda komponenterna roll och spel inte möjliggör var för sig.
Tja, varför inte, om hindi klarar av uppgiften för handen bättre än svenska.
Fallet med initiativ är ett rätt bra exempel. Hittills har ingen spelledare lyckas stressa mig på svenska på samma sätt som med kodspråket "slå för initiativ". Regelkodspråket löser uppgiften bättre (under förutsättningen att man förstår kodspråket förstås). Därmed blir inlevelsen högre (återigen under förutsättningen att man förstår kodspråket - gör man det inte så är det bara rappakalja).
Nu är vi jävligt off topic, men det beror på vilket kontext nybörjaren har. Om denne inte har skådespelarbakgrund, utan mer har sysslat med exempelvis brädspel eller World of Warcraft, definitivt.
Det finns definitivt en möjlighet att börja rollspela med friform. Dock menar jag att endast svenska innebär att man missar en massa möjligheter till mer specialiserad kommunikation och förmedlande av scenen, precis som i fallet med ditt fruktade "Gary Gygax flyttar runt gubbar på ett rutnät"-scenario.
Därav tesen att rollspel är en syntes av roll och spel. Syntesen av de båda medger möjlighet till kommunikation och därmed upplevelse och inlevelse som de båda komponenterna roll och spel inte möjliggör var för sig.
Re: Rollspel - inlevelse = fia med knuff?
Och i och med att du sade "Fast då känner jag att jag lika gärna kunnat spela fia med knuff, om allt jag gör är att flytta runt en spelpjäs utan att 'gå in i rollen'" så får jag intrycket av att du menar att inlevelsen och berättelsen är samma sak. Vilket de inte är.
För övrigt är det inte ovanligt att jag helt enkelt inte vill spela med inlevelse. Det är ansträngande.
Nej, nej, de utesluter inte varandra. Det menade jag inte. Men de kan komma i konflikt. Till exempel om jag vill charma en brud. Att spela ut det med maximal inlevelse skulle antagligen ta rätt lång tid. Jag skulle sitta och tjöta, hon skulle spela svårflörtad, men värmas upp av min charm, jag köper henne en drink, och så vidare. Där får inlevelsen spelrum, men inte ståryn. Om jag istället slår ett slag och konstaterar "jupp, jag får henne i säng", så innebär det samma sak för berättelsen, medan det spar en massa tid att göra andra saker på, som också för berättelsen framåt. Så jag kan offra inlevelsen för att få mer tid att jobba på berättelsen. Till exempel. Och eftersom jag tycker mer om berättelsen än inlevelsen, så gör jag ofta så.
Och i och med att du sade "Fast då känner jag att jag lika gärna kunnat spela fia med knuff, om allt jag gör är att flytta runt en spelpjäs utan att 'gå in i rollen'" så får jag intrycket av att du menar att inlevelsen och berättelsen är samma sak. Vilket de inte är.
För övrigt är det inte ovanligt att jag helt enkelt inte vill spela med inlevelse. Det är ansträngande.
Nu generaliserar du igen, Krank. Spelighet är inte lika med "slåss, exp och loot". Jag gillar spelighet lika mycket som inlevelse, ungefär, och jag tycker också att D&D är sugigt. Det handlar om slåss, exp och loot och jag tycker inte att det är särskilt speligt alls. Medan ett spel som Capes, som innehåller en aning slåss, men ingen exp och loot, verkar jättespeligt och kul. Men det är en helt annan diskussion.
Jo, okej, då. Men jag vill tillägga att i min spelgrupp så har vi bara en spelare som är mycket intresserad av inlevelse. Jag och en till tycker att det är kul iblan, och resten mest att det är jobbigt.
Krille
Super Moderator
Ur verkligheten: GunHED (OT)
Filmen spelas av en ensemble av japanska och amerikanska skådisar, där japanerna talar japanska och amerikanerna talar engelska. Detta gäller även när de pratar med varandra: japanen kan säga något på japanska, och amerikanen svarar på engelska.
Filmen finns i åtminstone två versioner. En av dem är dubbad till engelska: de japanska replikerna har helt enkelt dubbats. Den har inte alls samma charm som originalversionen. Poängen med japanerna är just att de talar japanska, och engelsk dubbning uppnår helt enkelt inte samma sak.
Filmen i sig är rätt usel. Det är faktiskt bara den där grejen med att japanerna talar japanska i samma dialog som amerikanerna talar engelska som ger den charmpoäng nog att vara sevärd. Och den poängen tog man ju bort i och med dubbningen.
Nu kom jag för övrigt på ett verkligt exempel som illustrerar problemet alldeles ypperligt: filmen GunHED.
Filmen spelas av en ensemble av japanska och amerikanska skådisar, där japanerna talar japanska och amerikanerna talar engelska. Detta gäller även när de pratar med varandra: japanen kan säga något på japanska, och amerikanen svarar på engelska.
Filmen finns i åtminstone två versioner. En av dem är dubbad till engelska: de japanska replikerna har helt enkelt dubbats. Den har inte alls samma charm som originalversionen. Poängen med japanerna är just att de talar japanska, och engelsk dubbning uppnår helt enkelt inte samma sak.
Filmen i sig är rätt usel. Det är faktiskt bara den där grejen med att japanerna talar japanska i samma dialog som amerikanerna talar engelska som ger den charmpoäng nog att vara sevärd. Och den poängen tog man ju bort i och med dubbningen.
lanariel.silver
Veteran
Re: Sociala färdigheter (fortfarande ot)
Ska alla dem hänvisas till att faktiskt spela ut dett de inte kan? då är vi tillbaka till den klene nörden som lirar en barbar därför at han drömmer om att vara stor och stark, trots att han inte är det, ska vi låta honom bevisa för gruppen at nu faktiskt är en biffig typ, trots att han inte är det?
Och med dem som vill vara slängd i käften, eller som vill spela en karaktär som är smartare än dem själva, hur gör de? Om man inte är slängd i käften så är de svårt att spela det samma sak att spela nogån med en IQ på 50 mer än en själv, det är i såna situationer som färdighets värdena kan komma in och hjälpa upp, eller den något socialt obegåvade snubben som vill spela en mästercharmör, om inte annat än så för att se hur det skulle ha kunnat vara?
Ska alla dem hänvisas till att faktiskt spela ut dett de inte kan? då är vi tillbaka till den klene nörden som lirar en barbar därför at han drömmer om att vara stor och stark, trots att han inte är det, ska vi låta honom bevisa för gruppen at nu faktiskt är en biffig typ, trots att han inte är det?