Nekromanti De fyra ryttarna

[Guest]

Den spelledare som försökte sig på att spelleda a' GG med mig eller min spelgrupp skulle inte bli inbjuden fler gånger

Fan va otrevligt.. Även om Ni i eran spelgrupp trots allt kunde uppskatta det sociala med den spelkvällen, att sitta ett gäng vänner och bara ha det trevligt och flytta lite gubbar på en spelplan?

Gah! Du är en uppblåst fan, med ett uppskruvat elitistiskt sätt att tänka, och jag kan svära på att ditt sätt att spela på inte skiljer sig nämvärt från andra männsikors sätt att spela rollspel på, men du vill gärna försöka få oss att tro det...

Suck! Hur mycket Superkrankseriöst rollspelande var det när du BÖRJADE med rollspel i och med Mutant Chronicles?

Slutligen. Vad är du ute efter med dina ständiga påpekanden om hur du spelar kontra hur andra spelar förutom att spamma sönder forumet?

Jag vet... Nu kommer en moderator att gnälla, men jag kan ta det... Punkt!

 

[Genesis]

Re: Sociala färdigheter (fortfarande ot)

/Han som dessutom tycker det är helfjantigt att folk tar upp argumentet "Men den blyge individen då", för vem säger att blyga killar är intresserade av att spela babblande typer, då man egentligen främst spelar förlängningar av sig själv, där den som exempelvis skulle vilja vara stor och stark i verkligheten spelar stora barbarer och kan inte tänka sig spela spinkiga individer

Så ditt argument är "det finns inga blyga personer som skulle vilja vara slängda i käften"?

//Genesis, som tycker att Han resonerar konstigt.

 

[Krille]

Beröm

än inlevelsen (eller utlevelsen, som Krille coinade. Bra definitioner, Krille!)

Tack, men jag tror faktiskt att det är Rising, den store tupperwaretermpåkommaren, som förtjänar den äran.

Jag har för mig att diskussionen var något liknande, där några föredrog den sortens "inlevelse" som kunde komma upp i huvudet och via ens penna ut på papper i form av små krumeluttar, framför den sortens "inlevelse" där man hoppar upp på bord och skriker.

 

[Big Marco]

Re: Sociala färdigheter (fortfarande ot)

/Han som dessutom tycker det är helfjantigt att folk tar upp argumentet "Men den blyge individen då", för vem säger att blyga killar är intresserade av att spela babblande typer, då man egentligen främst spelar förlängningar av sig själv, där den som exempelvis skulle vilja vara stor och stark i verkligheten spelar stora barbarer och kan inte tänka sig spela spinkiga individer

Är detta något du tror eller baserar du det på något?

 

[Organ]

Re: Torftig teater

The deal: slå först, se om du lyckas eller inte, spela ut scenen. Då påverkar inte din förmåga utfallet men man har fortfarande "skådespelandet" kvar. Wee?

Det funkar utmärkt. Med min metod skulle förloppet se ut ungefär såhär:

1. Spelaren spelar ut scenen.

2. SL kanske säger nått i stil med: "Haha, snyggt argument! Du får en bonus på 20%."

3. Spelaren slår ett, eventuellt modifierat, färdighetsslag.

4. SL bestämmer utfallet.

Den spelare som inte har lust att ägna sig åt teater hoppar över punkt 1 och 2, utan går direkt på punkt 3.

Detta är förresten ett tänkande jag applicerar på andra situationer än sådana med socialt interagerande. Om någon t.ex. ska klättra uppför en mur så kan jag ge denne en bonus på klättra-slaget om denne beskriver vilka extra försiktighetsåtgärder denne gör för att det ska gå enklare.

/Anders

 

[Organ]

Re: Torftig teater

Det inlägg jag ursprungligen reagerade på tycktes säga att man aldrig skulle spela ut själva scenen.

Vilket inlägg var det? Jag har också läst tråden och jag fick aldrig det intrycket någonstans. Däremot har det varit flera, däribland jag själv, som tyckt att teaterdelen ska vara frivillig och inget man ska tvingas att göra för att ha en chans att lyckas.

/Anders

 

[Genesis]

En sak till

Ett ännu bättre exempel av när inlevelse och berättelse kommer i konflikt är när man använder kunskap som inte rollpersonen har. Det här är ju ett direkt hinder för inlevelse (har du själv skrivit), men kan förbättra berättelsen. Jag vet att det finns ett elakt brottssyndikat i Shanghai som jag skulle tycka att det vore fräckt om min rollperson fajtades med. Därför hittar jag på en anledning för min rollperson att åka till Shanghai. Väl där ser jag till att han blir inblandad i brottssyndikatets affärer, något som leder till en häftig historia. Inlevelsen får lida, men det är helt okej med mig.

Vilket leder mig in på samberättande. Om spelarna har något att säga till om vad som händer så blir det bättre historier, enligt mig. Utan det har man i princip att välja mellan fisktank och rälsning. Rälsning ger dålig inlevelse och tråkigheter för spelarna. Fisktank ger sällan en bra narrativ struktur med uppbyggning, klimax och allt det där. Jag tror att det är svårt att fisktanka, säg, en komplicerad film noir-historia. Istället för att nysta upp historien i den ordning man hoppades på så drar de direkt till fel person, eller har ihjäl den ende som visste vad som egentligen hände. Berättelsen faller pladask.

Med samberättande kan man istället tillsammans bygga upp historien allteftersom man spelar. Inte ens SL (om man nu måste ha en så'n) vet vem som gjorde't. Det ger en komplicerad intrig och en intressant historia, men eftersom spelarna hela tiden måste tänka i metaperspektiv ("hm, det vore coolt om Miss Jones och Karen Vendel egentligen var samma person") så faller inlevelsen igen. Och mig gör det inget.

 

[Genesis]

Re: Torftig teater

Det funkar utmärkt. Med min metod skulle förloppet se ut ungefär såhär:

1. Spelaren spelar ut scenen.

2. SL kanske säger nått i stil med: "Haha, snyggt argument! Du får en bonus på 20%."

3. Spelaren slår ett, eventuellt modifierat, färdighetsslag.

4. SL bestämmer utfallet.

Den spelare som inte har lust att ägna sig åt teater hoppar över punkt 1 och 2, utan går direkt på punkt 3.

Men det är ju fortfarande orättvist? Inte lika orättvist, men fortfarande orättvist. Då föredrar jag fortune-in-the-middle-approachen, alltså beskriv vad du vill göra, slå slag, sedan beskriv hur det gick. Är man bra på att snacka och slår ett dåligt slag kan man väl helt enkelt fejka, snubbla på orden, och så vidare. Lika dumt som att blyga spelares rollpersoner är dåliga, är väl att vältalande spelares rollpersoner är bra? I min erfarenhet behöver inte vältaliga spelare någon uppmuntran för att briljera med sina orala färdigheter, utan gör det gärna även om de inte får bonus för det. Och de blyga vill helt enkelt inte. Så att försöka locka dem till att försöka kan få konsekvensen att de känner sig obekväma och slutar spela.

 

[Nightowl]

Blyga babbelmaskiner

Jag känner två olika spelare som är ganska tystlåtna men gillar att spela folk som kan tala för sig. I ett fall är det ett symptom på att spelaren gillar att vara allmänt kompetent - inklusive förmågan att vara diplomatisk eller förrädisk när så krävs - i det andra fallet är det troligtvis att han gärna skulle vilja vara karismatisk och övertygande, om inte stor i käften, i verkligheten.

Erik

 

[Organ]

Fast har det som du och dina polare sysslar med så mycket med Gary G att göra överhuvudtaget? Ni verkar ju ha tagit bort speldelen ur det hela så grundligt att den inte verkar finnas kvar överhuvudtaget. Och då undrar jag om du egentligen kan säga att Gary G lagt grunden alls för det du gör? Jag menar, improviserad teater har människan sysslat med BRA mycket längre än sedan det tidiga 70-talet. Det geniala i Gygax och Arnesons uppfinning var ju att de kombinerade just improviserad teater med regler och tärningar, något som inte hade gjorts tidigare. Jag har lite svårt att se avskaffandet av regeldelen som en utvecklad, mer förfinad form av rollspel. I mina ögon är det snarare ett kliv tillbaka i utvecklingen, en återgång till det som en gång inspirerade till det vi idag kallar klassikt rollspelande.

/Anders

 

[Arfert]

jag och mitt spelgäng (med bland annat Thomas Olsson som hade Merlin Games i gamla stan och var med och skrev ursprungs-saga) hade en period runt 85 då vi höll på med regellöst rollspelande, minns inte om någon kallade det "friform" på de tiden.

Men det blev snart en dead-end tyckte vi, just reglerna och inslaget av "tärningsrullande" tillförde något i själva historieberättandet. Gav nya riktningar och inpulser att spinna vidare på.

 

[Kultkult]

Jag tycker nästan frågan är orelevant, men bara nästan. Klart att alla publika scenarios måste vara breda för att passa så många grupper som möjligt. Likväl vill jag påstå att alla scenarios måste anpassas efter den aktuella gruppen. Mer eller mindre.

Får du som spelledare ett scenario i din hand med delar som du vet är knepiga för gruppen så måste du ju förbreda dig. Sen handlar det ju om underhållning. En grupp gillar gåtor, andra gillar action. Oavsett vad det står i det skrivna scenariot så blir det ju alltid en obalans efter intresse.

Slutligen finns det ju olika perspektiv. Publika scenarios måste ju anpassas efter gruppen men det finns fortfarande många olika typer av scenarios. Är scenariot samberättande, fisktankat, rälsat eller regelfritt har ju betydelse. Det är kanske karaktärerna som formar och anpassar scenariot, inte tvärtom.

 

[Guest]

Jag klämmer in mitt påpekande hur man kan kombinera bra ROLLspelande genom bra regletolkningar här. Bara för att påvisa för krank att det faktiskt fungerar.

Exempel från senaste SW mötet.

Jag och mina färdkamrater blir tvungna att nedgöra några stormsoldater, dom råkar alltid vara ivägen. Från en av soldaternas komlänkar hör man hur en officer ber om rapportering. Jag drar på mig hjälmen och SL säger då att jag måste slå ett blufflag [då han fattar snabbt vad jag försöker göra]. Här gör SL ett smart drag, han talar om Svårighetsgraden för slaget i förväg. SG var 15. Jag slår 8 vilket innebär att jag misslyckas. Nu ska jag ROLLspelsgestalta detta slag. Snabbt tänker jag mig att i situationen är stressande och vi riskerar att få fler trupper på oss. Så jag börjar i bästa Han Solo stil försöka övertala stridsledningen om att det uppstått en läckage från en av Jonmotorerna [striden var inne på en hangar med ett skepp parkerat intill] och att radioaktiv bränslegas spreds över hangaren, grejen va den att jag verkligen fumlde med orden [medvetet] precis som bäste Han Solo gjorde i 4:e filmen...

Stridsledningen gick ju såklart inte på det så vi fick det hett om öronen...

Ett typexempel på hur bra rollspelande och bra regeltolkningar går bra hand i hand...

Klarar man inte av sådant så kanske man ska undvika rollspelshobbyn och börja med improvisationsteater eller annat....

För enligt mig är det just vad rollspel går ut på, att lyckas kombinera regler med karaktärsgestaltning plus att tillsammans skapa spännande historer... [samberättande]

 

[Rising]

Re: Rollspel - inlevelse = fia med knuff?

Vill minnas att någon (Rising?) någon gång föreslog ett kafferep som metafor för andra världskriget.

Jag har refererat till det (flera gånger) men idén är Frispels. Och de har absolut spelat det friform.

Jag tycker Baron Munchaussen är ett av de roligaste spelen jag spelat, och där har man inga regler för att avgöra om man lyckas eller inte med ens handlingar...

---

I övrigt bemöter jag diskussionen med ett brinnande ointresse. Jag tycker om flera olika metoder att behandla sociala färdigheter. Kranks metod är en bra sådan, som fungerar i vissa spel och spelgrupper (det är bland annat skitkul att bara prata igenom ett förförelseförsök där den burduse rollpersonen helt enkelt skådespelar burdust - och där man kan resolutionera samtalet utan något som helst tärningsslag). Att problemlösa den eller samberätta den är också kul.

Den enda metod jag inte gillar är att spelaren ska prata för att spelledaren därefter skall bedöma spelarens argumentation och skådespelarinsats. Pudelutställning är den enda spelform jag tycker är riktigt vidrig.

Min egen favoritmetod? Att spelledaren varierar sin "påverkbarhet" beroende på rollpersonens skicklighet (med eller utan tärningsslag). Alltså; om rollpersonen är dålig på att bluffa (eller har slagit ett dåligt Bluffa-slag) så låtsas spelledaren vara tvivlande, försiktig, ställer motfrågor, kuggfrågor och liknande. Om rollpersonen däremot är duktig så ställer man ledande frågor och fyller i rollpersonens egna resonemangskedjor. Helt enkelt; man låter spelaren få känna sig som sin rollperson.

Mer inlevelse än så kan det inte bli, tycker jag.

 

[Genesis]

Klarar man inte av sådant så kanske man ska undvika rollspelshobbyn och börja med improvisationsteater eller annat....

Nu ska vi inte vara sådana. Krank kan väl spela på sitt vis, och du på ditt, och jag på mitt? Själv börjar jag mer och mer tycka att det är trist att spela med en SL (vare sig jag eller någon annan), men jag har inget emot att andra gör det. Spridning är bra för rollspelshobbyn. Alla är lika mycket värda. Fred på jorden, och så vidare.

 

[han göte]

jag kan hålla med dig om de två första, men en fiskarpojken och en tjuv ser jag väldigt stora skillnader imellan och en dödgrävare och en jägare ser jag ingen koppling

 

[Illern]

Jag tror jag förstår hur du menar med den ultimata gruppen men sedan vi lämnade Sagan om RIngen rollspelets sex yrken (krigare, spejare, utbygdsjägare, trollkarl, andebesvärjare och bard) och började göra invånare i spelvärlden har den där frågeställningen med den ultimata spelargruppen kastats om lite. Nu funderar vi kring vad vi vill rollspela för roller och vad vi vill ha för typ av kampanj och skapar rollerna utifrån det.

Nuvarande rollfgrupp består av två mindre välborna kusiner i en kolonistad i västra Mitthavet. Den ene är en pjäsförfattare och den andre en krigsskeppsingenjör. Eftersom tiderna är som de är är de båda också dugliga vagnkrigare (och för all del till fots också) och hyfsade idrottare. Självklart kommer den här gruppen möta problem som de inte kan lösa men en del problem är till för att undvikas eller skapa rollspelsmöjligheter, inte bara för att lösas. Till saken hör väl också att kampanjen är rätt löst utformad och beror mycket beror på rollernas handlingar och val.

Ett färdigt äventyr utan förgjorda roller kan ju ha lätta och enkla vägar framåt så om man misslyckas med ett problem så tar inte äventyret slut utan blir bara besvärligare. Det är också bra om problem kan hanteras på olika sätt och genom valet av sätt att hantera det hela så blir det olika svårt att lösa problemet. ett sätt att hantera problemet kan ju faktiskt vara att komma på hur man undviker det.

Just nu har rollernas trupp en annan trupp och en ''supertrupp'' från en annan stadsstat slagit sig samman och flyr undan det förlorade slaget. De har dock upptäckts av en ungefär jämnbördig trupp men med starkare kavalleri. En strid skulle otroligt kostsam och antagligen sluta i förlust, särskilt som ingen sitter inne med några större taktiska kunskaper. Problemet kan verka olösbart så frågan är då hur man kan undvika det. Kan lura bort motståndarens kavalleri och fly undan? Ska de gå med på att ''supertruppen'' från den andra stadsstaten offrar sig och går ned och tar strid med fienden och åstadkommer tillräckligt med oreda för att de andra två trupperna ska komma undan helt oskadda och få ett försprång gentemot fienden? Ska de verkligen låta den andra stadsstatens trupp få all ära om än postumt? Om de gick ned allihop och faktiskt vann skulle alla vinna ära och ära är bra.

Problemet har ett antal olika vägar och handlar även om rollspel och hur de olika alternativen passar in i rollernas mål (bägge försöker göra samhällelig karriär).

 

[Guest]

True, tog väl i där kanske... My Bad

 

[Dimfrost]

App app!

Här tar vi och lugnar ned oss lite grand. Diskussionen får gärna fortsätta i en lugnare ton.


/Dimfrost

 

[Organ]

Re: Torftig teater

Men det är ju fortfarande orättvist?

Visst är det det. Du har helt rätt. Om det är milimeterrättvisa man är ute efter så är ditt system mycket bättre. Det som tilltalar mig med systemet med belöningar för rollgestaltande är att det uppmuntrar till sådant. De flesta spelare jag stött på ligger någonstans mellan ytterligheterna "blygisar" och "självgående slängd-i-käftisar" och på sådana fungerar det utmärkt bra som morot. Men, precis som påpekats tidigare, så får man anpassa det systemet man använder till att fungera optimalt med de spelare man har. Med extremt blyga personer funkar din approach klart bättre.

/Anders