Det kan ju tyckas banalt eller förminskande att också rikta blicken mot den offentliga personen - han som syns i tv - och inte mot målningarna. För mig var det mest ett uppriktigt påpekande. Jag har svårt att skilja på verk och person (eller snarare bilden av personen). Helt enkelt för att det är representationer som samexisterar. Om jag säger mig bortse från kändisen Lerin, så är jag inte ärlig. Därav det inflikandet om honom.
Detsamna gäller konstpubliken. Den är också där. Att jag förhåller mig till och ofta känner mig främmande inför den är en del av min konstupplevelse. Som jag skrev känner jag mig främmande inför en viss sorts kulturtanter. De är många i kulturbranschen och de har makt. Det kanske är rimligt, sett ur ett historiskt perspektiv. Att jag då, som tillhör andra kategorier (man, 70-talist), känner mig främmande och därför blir kritisk är inte misogynt. Jag tycker att alla makthavare, även kvinnor, kan ifrågasättas. Andra, utmanande och subversiva utsagor är alltid möjliga. Till en början uppfattas de ofta som provocerande.
Detta om Lerin - och hur jag förhåller mig till honom och hans publik. Jag tycker verkligen att AI utmanar våra idéer om konstnärlig autencitet. Och förmodligen också den romantiska föreställningen om den lidande konstnärssjälen, som jag länge har haft svårt att till fullo tro på. För mig handlar konst mer om teknik (även analog) och hantverksskicklighet. Sådant kan en AI imitera eller möjligen behärska på synnerligen övertygande vis. Den själsliga närvaron är bara indirekt närvarande som mekaniskt härmande. En krass konstsyn kanske, men också ett svar på vad vi kan lära oss av AI.