Episod II - Sagan fortsätter... nedåt.
Personligen är jag, efter att ha sett filmen, mycket förvånad över många av de utlåtanden som strömmat in från alla tänkbara håll om filmen. Mycket utav det jag under filmupplevelsen störde mig mest på är det som prisats högst från olika håll. En varning bör redan nu utfärdas för att nedanstående text med största otvivelaktiga säkerhet kommer vara mer än lovligt fullproppad med SPOILERS.
Men låt oss börja från början, början utav sagan that is, Den Mörka Hotet. Personligen finner jag inte EpII det allra minsta bättre än EpI, snarare tvärtom, även fast de enligt mig ganska precis spelar i samma division. Om den gamla trilogin hade en ganska genomgående jämn kvalité, så känns det som om denna senare trio filmer kommer hålla en liknande standard sinsemellan, förvisso ett par pinnar ner på betygsstegen. Episode I genomsyrades utav ett gulligare tema; med en liten hjälte och en förmodat lustig filur med stora, slaka och ivrigt svängande öron, en film riktad till den lite yngre publiken, och med denna målgrupp i tanke ett IMHO mycket lyckat verk.
Problemet är ju att när man lutar sig tillbaka för att bevittna Star Wars: Episode I, så vill man se en Star Wars-film med en tillhörande SW-känsla, något som väl Episode I misslyckades ganska katastrofalt med att förmedla.
Klonerna Anfaller hade frångått det tema som genomsyrade Det Mörka Hotet för att istället söka sig mot den mer genuina SW-känslan, med mörkare miljöer, mer laddad stämning och action värdig eposet. Men det faller och det faller hårt.
Episode I lyckades, om inte annat, vara en relativt lyckad to-the-bone-matiné, en film tilltalande den lite yngre målgruppen, en film som genom att ha blåst den genuina SW-känslan hundra ljusår bort inte lämnade något kvar som skulle kunna ge den en värdig plats bland de tre äldre filmerna. Episode II försökte istället fånga det Lucas inte förmådde eller inte ville i Episod I... enligt mig fullständigt misslyckat.
Då EpI iaf lämnade spår utav en hygglig film att bevittna med sin 8-årige kusin, så faller EpII bara platt. Då EpI iaf lyckades med något, måhända inte det man skulle velat, misslyckas EpII med allt...
Datoranimationsmasturbationen som denna gång, tack och lov, inte ger sig uttryck i en binär, renderad och digitalt impelemterad huvudkaraktär, har istället spridit sig över i stort sett hela förrådet av biroller och statister, men stannar tyvärr inte där utan tvingar oss biobesökare med till allehanda ytterst onödiga klipp, scener och/eller delar utav scener vars enda syfte tycks vara att visa upp ytterligare en utav ILM's magnifika datorkreationer. Jag riktigt bävar för den fortsatta utvecklingen som väl till Episod III hunnit gå så långt att ILM's Ho-ho-fifan-vad-vi-rockar-på-å-göra-tuffa-datagubbar!!-attityd kört över allt i dess väg och lämnat såväl Darth Vader som Obi-Wan Kenobi i ett datoranimerat tillstånd, detta naturligtvis för att "ge figurerna ett utökat rörelsemönster", för att en gång för alla "kunna göra visionen till verklighet, nu när tekniken finns" och för att "kunna åstadkomma det som aldrig gått att åstadkomma tidigare"...
Jag stör mig även på de mörkare, närmast cyberpunkinfluerade storstadsmiljöerna som utgör staden Coruscant. Inte för att de är fula eller hemska på något sätt, de är helt underbara... om filmen vore en existensiell Gibson-historia, något Star Wars på intet sätt är, och den dystopiska miljön passar så illa som skådeplats för en högljudd rymdopera.
Som ett liten paus mellan all kritik skulle jag kunna belysa något utav det filmen gav mig i positiv bemärkelse. Ironiskt nog är det lite utav toppen på det isberg som sänkte Episod I som flyter bäst i Episod II, den förhatlige men plötsligt så nästintill underbare Jar Jar Binks.
Jag hade onekligen svårt att hålla mig för skratt när Amidala utsåg Jar Jar till ställföreträdande senator, och plötsligt erfor jag en viss form utav förståelse, ja rent utav uppskattning för Palpatines förräderi, Imperiets uppkomst, senatens och republikens störtande. Vem skulle inte vilja ha den senat varvid Jar Jar ingått störtad illa kvickt?
Men vår klumpiga datafilur får sin revansch, och som han får det! Jar Jar har onekligen vuxit upp en aning under de tio år som passerat mellan filmerna, och hans agerande senare i senaten för en närmast euforisk tår till mitt öga när jag tänker på det. Helt klart en av filmens största höjdpunkter.
För att kompensera för Jar Jar's minskande inflytande över den tillspexade, komiska avdelningen, har C3PO fått en enligt mig överdrivet stor, helt igenom tillfjantad roll att spela. Visst, i den äldre trilogin var han inte direkt den som inte erbjöd till skratt, men långt ifrån så överdrivet som jag tycker det blir i EpII. Han är visserligen inte med allt för mycket och jag kan bara lyfta på hatten och tacka Lucas för att han inte ger denne robott mer tid på bioduken än så.
För att återvända lite till ironin kan jag ta upp toppen på det isbergs som sänkte EpII. Där det i Det Mörka Hotet var Jar Jar, utgörs istället denna förhatliga topp i Klonerna Anfaller, enligt mig, av ingen mindre än allas vår Yoda.
Jag kan inte hjälpa att jag blir mycket förvånad över all positiv kritik som fallit utöver Yodas senare prestationer i duellen med Dooku, då denna scen enligt mig är den stinkande 'pricken' över det genomruttna 'i' som utgör EpII.
Yoda har för mig alltid varit den övermäktiga mästaren över kraften, som likt en sann kraftkännande trollkarl är så mäktig inom sitt område att han inte behöver annat. Yoda haltar med sin käpp, han är liten och obetydlig till växten, han pratar konstigt och ser lustigt gammal ut just därför att han är så mäktig inom andra områden att det rent fysiska blir obetydligt. Yoda ÄR kraften personifierad, han är uttrycket för att den 'högre makten' är något mer än bara det som syns. Men allt detta krossas framför mina ögon, då den mäktige Yoda visar sig vara den fysiske krigare han aldrig varit, aldrig borde varit, men från och med nu alltid kommer vara... Duellen med Dooku blir löjeväckande, så fruktansvärt löjeväckande att all eventuell stämning som skulle kunnas finnas kvar så långt i filmen, all spänning som byggts upp totalt faller platt till marken. Visst, duellen är tuff, det är tufft att se Yoda sådär, men ska han vara så, ska det vara den äkta Yoda? I say no... När jag såg duellen utspela sig där på bioduken så hade jag ärligt talat svårt att avgöra om jag faktiskt bevittnade en scen ur en Star Wars-film eller om biografpersonalen helt plötsligt bytt till Det Våras För Rymden...
Lugn, lugn, jag vet att denna text växer allt mer till något svulstigt och kvasi-intellektuellt, men än har jag mer galla att spotta. Denna gång håller jag fullständigt med flera författare i denna tråd som i sina inlägg framfört en besvikelse över att Christopher Lee som Dooku inte fått mer utrymme. Det saknas helt klart en riktigt personifierad ondska.
Darth Maul kunde visserligen inte mäta sig med Darth Vader, men han hade, tycker jag, mycket god potential och om han inte så klumpigt blivit dräpt i slutet av Episod I och därmed förpassats till att enbart bli en liten betydelselös bifigur, så tror jag han hade kunnat utvecklas till en fullgod ärkeskurk och börjat snudda Vaders mörka mantel.
Greve Dooku, denne hobby-riddar kato, kommer ingenstans då han på intet sätt tillåts utvecklas till den genomonde skurk han genom Lee's yrkesskicklighet mycket väl skulle kunna vara.
Något jag stör mig något hiskeligt på är manuset till filmen, något som gäller för såväl denna andra episod som den första. Förrutom att dialogen på många ställen är vämjelig och de psykologiska effekterna på sina ställen tycks mycket verklighetsfrämmande, så känns allting så fruktansvärt tillrättalagt. Lucas är så hemskt övertydlig och med detta följer även att det mesta större plot-händelserna blir alldeles för förutsägbara. Visst, det är bra att han inte ändrar i det som alla redan vet kommer hända, det som redan är klart kommer hända, det som varit klart sedan de första tre filmerna, men han kan väl för guds skull servera detta på ett sätt så att det går att åtnjuta i alla fall, inte bara presentera den fakta som redan ligger klar rakt av utan kanske linda in den, skapa de härliga Aha!-upplevelser som det redan är bäddat för?
Anakin må ha vuxit en aning fram till EpII, men bättre skådespelare tycker jag inte att hans rolltolkare är. Det känns som om Hayden Christensen skulle kunna vara direkt plockad ifrån Vita Lögner skådespelaransemble. Förhoppningsvis kanske denne unge Hayden tar tillfället i akt och blir padawe åt betydligt skickligare Ewan McGregor som tillsammans med Sam L Jackson (som ju tyvärr, efter år av type-castning, i mina ögon alltid kommer verka vara mer utav en smågangster än en jediriddare) står för filmens starkaste skådespeleri.
Jag förmodar att du tappre läsare som kommit så här långt är minst lika trött på min kritik som ett flertal utav mina vänner som helt enkelt bett mig lägga av och istället försöka se positivt på det hela... Det mest positiva (det enda?) jag hittar, det som faktiskt är riktigt, riktigt otvivelaktigt och odelat bra i filmen, det är trots allt musiken...
Hur som hellst ser även jag fram med skräckblandad förtjusning emot Episod III och kan bara hoppas att den inte, likt dessa två första episoder, enbart känns som en parodi över vad den skulle kunna varit...
/synvilla
- snart halv fyra, orka korrläsa... nää...
Personligen är jag, efter att ha sett filmen, mycket förvånad över många av de utlåtanden som strömmat in från alla tänkbara håll om filmen. Mycket utav det jag under filmupplevelsen störde mig mest på är det som prisats högst från olika håll. En varning bör redan nu utfärdas för att nedanstående text med största otvivelaktiga säkerhet kommer vara mer än lovligt fullproppad med SPOILERS.
Men låt oss börja från början, början utav sagan that is, Den Mörka Hotet. Personligen finner jag inte EpII det allra minsta bättre än EpI, snarare tvärtom, även fast de enligt mig ganska precis spelar i samma division. Om den gamla trilogin hade en ganska genomgående jämn kvalité, så känns det som om denna senare trio filmer kommer hålla en liknande standard sinsemellan, förvisso ett par pinnar ner på betygsstegen. Episode I genomsyrades utav ett gulligare tema; med en liten hjälte och en förmodat lustig filur med stora, slaka och ivrigt svängande öron, en film riktad till den lite yngre publiken, och med denna målgrupp i tanke ett IMHO mycket lyckat verk.
Problemet är ju att när man lutar sig tillbaka för att bevittna Star Wars: Episode I, så vill man se en Star Wars-film med en tillhörande SW-känsla, något som väl Episode I misslyckades ganska katastrofalt med att förmedla.
Klonerna Anfaller hade frångått det tema som genomsyrade Det Mörka Hotet för att istället söka sig mot den mer genuina SW-känslan, med mörkare miljöer, mer laddad stämning och action värdig eposet. Men det faller och det faller hårt.
Episode I lyckades, om inte annat, vara en relativt lyckad to-the-bone-matiné, en film tilltalande den lite yngre målgruppen, en film som genom att ha blåst den genuina SW-känslan hundra ljusår bort inte lämnade något kvar som skulle kunna ge den en värdig plats bland de tre äldre filmerna. Episode II försökte istället fånga det Lucas inte förmådde eller inte ville i Episod I... enligt mig fullständigt misslyckat.
Då EpI iaf lämnade spår utav en hygglig film att bevittna med sin 8-årige kusin, så faller EpII bara platt. Då EpI iaf lyckades med något, måhända inte det man skulle velat, misslyckas EpII med allt...
Datoranimationsmasturbationen som denna gång, tack och lov, inte ger sig uttryck i en binär, renderad och digitalt impelemterad huvudkaraktär, har istället spridit sig över i stort sett hela förrådet av biroller och statister, men stannar tyvärr inte där utan tvingar oss biobesökare med till allehanda ytterst onödiga klipp, scener och/eller delar utav scener vars enda syfte tycks vara att visa upp ytterligare en utav ILM's magnifika datorkreationer. Jag riktigt bävar för den fortsatta utvecklingen som väl till Episod III hunnit gå så långt att ILM's Ho-ho-fifan-vad-vi-rockar-på-å-göra-tuffa-datagubbar!!-attityd kört över allt i dess väg och lämnat såväl Darth Vader som Obi-Wan Kenobi i ett datoranimerat tillstånd, detta naturligtvis för att "ge figurerna ett utökat rörelsemönster", för att en gång för alla "kunna göra visionen till verklighet, nu när tekniken finns" och för att "kunna åstadkomma det som aldrig gått att åstadkomma tidigare"...
Jag stör mig även på de mörkare, närmast cyberpunkinfluerade storstadsmiljöerna som utgör staden Coruscant. Inte för att de är fula eller hemska på något sätt, de är helt underbara... om filmen vore en existensiell Gibson-historia, något Star Wars på intet sätt är, och den dystopiska miljön passar så illa som skådeplats för en högljudd rymdopera.
Som ett liten paus mellan all kritik skulle jag kunna belysa något utav det filmen gav mig i positiv bemärkelse. Ironiskt nog är det lite utav toppen på det isberg som sänkte Episod I som flyter bäst i Episod II, den förhatlige men plötsligt så nästintill underbare Jar Jar Binks.
Jag hade onekligen svårt att hålla mig för skratt när Amidala utsåg Jar Jar till ställföreträdande senator, och plötsligt erfor jag en viss form utav förståelse, ja rent utav uppskattning för Palpatines förräderi, Imperiets uppkomst, senatens och republikens störtande. Vem skulle inte vilja ha den senat varvid Jar Jar ingått störtad illa kvickt?
Men vår klumpiga datafilur får sin revansch, och som han får det! Jar Jar har onekligen vuxit upp en aning under de tio år som passerat mellan filmerna, och hans agerande senare i senaten för en närmast euforisk tår till mitt öga när jag tänker på det. Helt klart en av filmens största höjdpunkter.
För att kompensera för Jar Jar's minskande inflytande över den tillspexade, komiska avdelningen, har C3PO fått en enligt mig överdrivet stor, helt igenom tillfjantad roll att spela. Visst, i den äldre trilogin var han inte direkt den som inte erbjöd till skratt, men långt ifrån så överdrivet som jag tycker det blir i EpII. Han är visserligen inte med allt för mycket och jag kan bara lyfta på hatten och tacka Lucas för att han inte ger denne robott mer tid på bioduken än så.
För att återvända lite till ironin kan jag ta upp toppen på det isbergs som sänkte EpII. Där det i Det Mörka Hotet var Jar Jar, utgörs istället denna förhatliga topp i Klonerna Anfaller, enligt mig, av ingen mindre än allas vår Yoda.
Jag kan inte hjälpa att jag blir mycket förvånad över all positiv kritik som fallit utöver Yodas senare prestationer i duellen med Dooku, då denna scen enligt mig är den stinkande 'pricken' över det genomruttna 'i' som utgör EpII.
Yoda har för mig alltid varit den övermäktiga mästaren över kraften, som likt en sann kraftkännande trollkarl är så mäktig inom sitt område att han inte behöver annat. Yoda haltar med sin käpp, han är liten och obetydlig till växten, han pratar konstigt och ser lustigt gammal ut just därför att han är så mäktig inom andra områden att det rent fysiska blir obetydligt. Yoda ÄR kraften personifierad, han är uttrycket för att den 'högre makten' är något mer än bara det som syns. Men allt detta krossas framför mina ögon, då den mäktige Yoda visar sig vara den fysiske krigare han aldrig varit, aldrig borde varit, men från och med nu alltid kommer vara... Duellen med Dooku blir löjeväckande, så fruktansvärt löjeväckande att all eventuell stämning som skulle kunnas finnas kvar så långt i filmen, all spänning som byggts upp totalt faller platt till marken. Visst, duellen är tuff, det är tufft att se Yoda sådär, men ska han vara så, ska det vara den äkta Yoda? I say no... När jag såg duellen utspela sig där på bioduken så hade jag ärligt talat svårt att avgöra om jag faktiskt bevittnade en scen ur en Star Wars-film eller om biografpersonalen helt plötsligt bytt till Det Våras För Rymden...
Lugn, lugn, jag vet att denna text växer allt mer till något svulstigt och kvasi-intellektuellt, men än har jag mer galla att spotta. Denna gång håller jag fullständigt med flera författare i denna tråd som i sina inlägg framfört en besvikelse över att Christopher Lee som Dooku inte fått mer utrymme. Det saknas helt klart en riktigt personifierad ondska.
Darth Maul kunde visserligen inte mäta sig med Darth Vader, men han hade, tycker jag, mycket god potential och om han inte så klumpigt blivit dräpt i slutet av Episod I och därmed förpassats till att enbart bli en liten betydelselös bifigur, så tror jag han hade kunnat utvecklas till en fullgod ärkeskurk och börjat snudda Vaders mörka mantel.
Greve Dooku, denne hobby-riddar kato, kommer ingenstans då han på intet sätt tillåts utvecklas till den genomonde skurk han genom Lee's yrkesskicklighet mycket väl skulle kunna vara.
Något jag stör mig något hiskeligt på är manuset till filmen, något som gäller för såväl denna andra episod som den första. Förrutom att dialogen på många ställen är vämjelig och de psykologiska effekterna på sina ställen tycks mycket verklighetsfrämmande, så känns allting så fruktansvärt tillrättalagt. Lucas är så hemskt övertydlig och med detta följer även att det mesta större plot-händelserna blir alldeles för förutsägbara. Visst, det är bra att han inte ändrar i det som alla redan vet kommer hända, det som redan är klart kommer hända, det som varit klart sedan de första tre filmerna, men han kan väl för guds skull servera detta på ett sätt så att det går att åtnjuta i alla fall, inte bara presentera den fakta som redan ligger klar rakt av utan kanske linda in den, skapa de härliga Aha!-upplevelser som det redan är bäddat för?
Anakin må ha vuxit en aning fram till EpII, men bättre skådespelare tycker jag inte att hans rolltolkare är. Det känns som om Hayden Christensen skulle kunna vara direkt plockad ifrån Vita Lögner skådespelaransemble. Förhoppningsvis kanske denne unge Hayden tar tillfället i akt och blir padawe åt betydligt skickligare Ewan McGregor som tillsammans med Sam L Jackson (som ju tyvärr, efter år av type-castning, i mina ögon alltid kommer verka vara mer utav en smågangster än en jediriddare) står för filmens starkaste skådespeleri.
Jag förmodar att du tappre läsare som kommit så här långt är minst lika trött på min kritik som ett flertal utav mina vänner som helt enkelt bett mig lägga av och istället försöka se positivt på det hela... Det mest positiva (det enda?) jag hittar, det som faktiskt är riktigt, riktigt otvivelaktigt och odelat bra i filmen, det är trots allt musiken...
Hur som hellst ser även jag fram med skräckblandad förtjusning emot Episod III och kan bara hoppas att den inte, likt dessa två första episoder, enbart känns som en parodi över vad den skulle kunna varit.../synvilla
- snart halv fyra, orka korrläsa... nää...
"
