Re: Episode II IMAO [Totalspoiler]
Well...personligen hävdar jag ju att Episod II är den hittils bästa rullen i serien, trots effektonani, sanslösa mått datorgrafik, groteska mängder fan-service och bitvis medioker regi från Lucas sida - Föregångarnas brister är betydligt större, så att säga.
Det bästa är egentligen att historien börjar kännas mörk på allvar. Man VET att det kommer att gå åt helvete, man VET att den unge hetsporren kommer att bli en sönderbränd überonding, och att alla kommer att dö eller få sna liv fördärvade, och det skapar en känsla de tidigare filmerna saknat. Dessutom gestaltas detta utmärkt - Darth Vader-temat spelas när Anakin flippar ut, och Hayden Christensen gör rätt bra ifrån sig. Man känner nästan att det, det är Darth Vader - speciellt i slutscenen, när hans robothand zoomas in. Dessutom finns en massa skojjiga pikar framåt i tiden, som Obi-Wans kommentar till Anakin - "Du blir min död" ;-)
Trots att orgien i biosfär-tema-planeter fortsätter så har de fått till riktigt häftiga platsen denna gång - speciellt den första klonplaneten, en dold, regnig ovädersvärld täckt av stormande hav och befolkad av långa, spensliga varelser. Störtskön. Och jag är väldigt svag för megaidyllen Naboo, även om Sound-of-Music-tendenserna som kritikerna gillar att påpeka helt klart är skönjbara.
Kärlesscenerna mellan Amidala och Anakin tycker jag inte är så dåliga som alla andra tycks tycka....visst, när de tumlar runt på alpsluttningen på Naboo blir det väl mycket Tyroleridyll, och Lucas sexualrädsla går för långt - man tänker liksom "gud, de är tonåringar - Ha Sex"!. Likväl...scenerna är söta och inte så enormt hollywoodstereotypa imho, även om andra regissörer än Lucas givetivs hanterat dem bättre. Lite väl puttenuttigt blir det måhända, men jag har svårt att motstå det ändå.
Även stridsscenerna är välgjorda, och fyller onekligen sitt syfte som spänningsmoment - även om fan-servicen som sagt var går för långt ibland. Jediriddarna känns alldeles FÖR elita, och att monstret ska lyckas slita av Amidalas kläder precis så där känns lite....ja, fan-service.
Fältslaget är pampigt, och skapar precis den njutbara känsla som filmfältslag ska göra - John Williams musik har man säkert mycket att tacka för där. Man känner stridens hetta in i märgen. Synd bara att det är datorgrafik, allt ihop...
De gamla härliga fega skurkarna från I:an återkommer...det är ett kärt återseende. Däremot har jag svårt för fjanten Palpatine, och Christoper Lees roll får alldeles för lite utrymme - det är synd, för han är bra. Vidare förstår man aldrig riktigt hans mål....först verkade det ju som om han ville bekämpa Palpatine, och sedan är han plötsligt allierad med honom...plotten kändes lite luddig där. Hade Dukoou syfte verkligen varit att bekämpa Palpatine hade det höjt intrig-betyget avsevärt - det vore värdigt de grekiska tragedier Lucas verkar vilja efterlikna, eftersom Dukoou då hade fått spö av den intet ont anande republiken. Finns några hål till i plotten dock, som jag inte riktigt begriper mig på, men det är trots allt en bra intrig - om än inte lika intelligent som den i Ep1. Å andra sidan slutar den här inte i någon antiklimax, som Ep1 gör med buller och bång.
'Hey, vem bryr sig'-attityden hos jediriddarna ligger i stort kvar...men jag tycker den är charmig, även om det bidrar till att de känns fullständigt bäst-på-allt ibland. Men det ska de kanske vara, också?
Det som framförallt höjer EP II är dock Yoda. Visst, det sprutar av fan-service när han kommer intraskandes för att slåss mot Count Dukoou, men det är _så_ j-vla coolt. Publiken var lyrisk, och jag med, trots att jag ställt in mig på att såga rullen. Yoda går helt enkelt inte att inte rådigga. Han härskar, och man får se mycket av honom i EpII.
På minussidan i övrigt är väl primärt det jag tog upp först, men även en del onödiga scener, som mest känns som ursäkter för att visa upp hur coola grejer filmteamet kan göra med sina datorer. Att ha med Jango fett & son känns också ganska krystat - mest ytterligare ett utslag av den fan-service EpII sprudlar av.
På det hela taget en spännande, ganska stämningsfylld och mycket underhållande äventyrsfilm, vars främsta brist tragiskt nog är regissören själv. Den har uppenbara brister, och når långt ifrån ända fram, men är ändå den bästa filmen i en annars ganska medioker svit, om man frågar mig.
Nu återstår bara att se hur mycket Lucas lyckas sjabbla bort EpIII. Det känns redan nu som om han borde överlåta regin åt Chen Kaige...han kan konsten att skapa tragedi.
Återigen...Yoda styr.
- Ymir, förvånansvärt nöjd med EpII
