Krille
Super Moderator
Re: Episod II - Sagan fortsätter... nedåt.
"nu har övergått från att vara ett instrument, en studio, ämnad att lösa de problem som uppkom i verklighetsgörandet utav historien, till att vara en effektspruta mest bara för effektsprutandets skull."
Saken är den att det inte är kostnadseffektivt att utveckla nya effekter först när man behöver dem. ILM utvecklar nya tekniker som läggs i en katalog, tillgänglig för de filmskapare som behöver göra det omöjliga. Att bygga en hel armé av kloner som marscherar in i ett rymdskepp är en sådan sak. En gång i tiden hade man alltid kunnat göra som de som skapade filmen Waterloo - hyra in ett par ryska divisioner och använda som statister. Idag är det inte värt pengarna. Vill man ha en sådan masscen tvingas man använda andra medel.
Nu börjar vi också komma till en nivå i effektskapandet att det finns mängder med möjligheter som förr var omöjliga. En sådan sak är Coruscant. Att panorera över stora stycken av staden hade varit omöjligt, och gör man inte en sådan sak så får man inte ett intryck av att vi har en stor stad som täcker en hel planet. Just det där datoranimationsrunkeriet som du föraktar (mest för att det är datoranimationer, verkar det som) förmedlar miljön som filmen ska utspela sig i. Den gör precis det som du kräver av en effekt.
Huruvida man vill kalla detta för att "effekterna översvämmar berättandet" är väl ett föremål för debatt; själv skulle jag bli själaglad om Fritz Lang hade haft tillgång till den tekniken när han gjorde Metropolis.
"För mig funkar det inte att ha en närmast farsliknande (i sann SW- (och för all del andra filmer inom den mer actionkomiska genren) anda) jaktsekvens, proppa denna full med om inte gladlynta så i alla fall öppet humoristiska och lättsamma repliker och anspelningar och placera allt detta som förgrund mot en mörk, dystopisk och ödesmättad cyberpunkstorstad och fortfarande på något sätt hoppas på att bli tagen på något som hellst allvar."
Tja, det får stå för dig. Jag såg faktiskt inte staden som särskilt cyberpunkig (utom vid kraschen på slutet), utan som en enorm jättestad nattetid. Man kan dra liknelser till New York nattetid, eller Tokyo nattetid, eller Metropolis nattetid, eller Gotham City nattetid - poängen är att Coruscant är en arketypisk storstad och den visas också som en sådan.
Varför en arketypisk storstad enbart ska få finnas i gibsonska framtidsvisioner (Johnny Mnemonic) eller i musikalnummer (New York, New York), men inte i rymdopera, det är för mig obegripligt. Rymden kan inte enbart bestå av nordafrikanska ökenstäder och skogsmånar.
"För mig, med de intryck jag uppfattat och de erfarenheter jag har av mäster Yoda, känns den Kung Fu-utövande grönbollen närmast som om Sauron's allseende öga mitt under den kommande The Two Towers skulle börja gråta och bli rödsprängt. Det stämmer inte, det ligger inte i hans karaktär; eller snarare den bild jag personligen fått utav den karaktär som gestaltats framför mig."
Återigen, det är ditt problem. Personligen såg jag honom som en grön mupp från första början, inte en vis gammal gubbe. Det var först i och med Return of the Jedi som mupp-bilden av honom omstöptes (kanske på grund av en än mer muppig brun mupp som satt i Jabbas knä).
Att Yoda lämnar sin gamla visa gubbe och går över till en gammal vis kung fu-mästare (ännu en arketyp som vi till exempel sett i Karate Kid) ser jag inte som världens mest omstörtande manöver. Då tycker jag att Anakins utveckling från nioårig grabbhalva till halvvuxen kärlekskrank munknovis med tonårsångest, eller Jar Jars övergång från helklant till stand in för en senator, eller Han Solos övergång från halvskurk till helyllehjälte, som bra mycket mer irriterande.
Roller förändras. Vänj dig.
(mummelmummelkonservativefåntratt... <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>)
"Men bara för att dåligt skådespeleri efterföljs av likaledes dåligt agerande kan väl inte den senare prestationen ses som något positivt? Mark Hamill och Carrie Fisher framförde inte direkt några oscarsvinnande insattser, inte Hayden Christiansen heller, men gör det den senares prestationer bättre eller på något sätt 'justificerade'? Dåligt skådespeleri kan enligt mig aldrig vara något bra för en film, oavsett om tidigare aktörer presterat lika illa eller ej."
Då ska jag introducera dig för en gammal sanning.
Nittio procent av allting är skräp.
Jo, jag skojar inte. Betrakta alla andra filmer - nittio procent av dem har rent urusla rollprestationer. I det sammanhanget är jag totalt beredd att förlåta Mr Hamill, Ms Fisher, och Mr Christensen för deras insatser. Det bor inte en Oscars- eller guldpalmskandidat i varje skådespelare.
En film är inte ett antal mer eller mindre bra komponenter. En film är en helhet med ett syfte. Om helheten fungerar och syftet uppnås så är det en bra film, även om komponenterna är skeva.
En av mina favoritfilmer är Jurassic Park. Den har massor med komponentbrister: ett ärketypiskt Williams-soundtrack, en ståry med hål som man kan köra en T-rex igenom, halvuselt till heluselt skådespeleri, knasdialog och en stor dos överhype. Men det skiter jag i, för helheten funkar och den uppnår syftet - att hänföra publiken med dinosaurier av aldrig förr skådad sort.
Det är lite som den gamla ryska T-34an: komponenterna var av lägsta kvalitet, men faen vilken stridsvagn det blev av det!
"nu har övergått från att vara ett instrument, en studio, ämnad att lösa de problem som uppkom i verklighetsgörandet utav historien, till att vara en effektspruta mest bara för effektsprutandets skull."
Saken är den att det inte är kostnadseffektivt att utveckla nya effekter först när man behöver dem. ILM utvecklar nya tekniker som läggs i en katalog, tillgänglig för de filmskapare som behöver göra det omöjliga. Att bygga en hel armé av kloner som marscherar in i ett rymdskepp är en sådan sak. En gång i tiden hade man alltid kunnat göra som de som skapade filmen Waterloo - hyra in ett par ryska divisioner och använda som statister. Idag är det inte värt pengarna. Vill man ha en sådan masscen tvingas man använda andra medel.
Nu börjar vi också komma till en nivå i effektskapandet att det finns mängder med möjligheter som förr var omöjliga. En sådan sak är Coruscant. Att panorera över stora stycken av staden hade varit omöjligt, och gör man inte en sådan sak så får man inte ett intryck av att vi har en stor stad som täcker en hel planet. Just det där datoranimationsrunkeriet som du föraktar (mest för att det är datoranimationer, verkar det som) förmedlar miljön som filmen ska utspela sig i. Den gör precis det som du kräver av en effekt.
Huruvida man vill kalla detta för att "effekterna översvämmar berättandet" är väl ett föremål för debatt; själv skulle jag bli själaglad om Fritz Lang hade haft tillgång till den tekniken när han gjorde Metropolis.
"För mig funkar det inte att ha en närmast farsliknande (i sann SW- (och för all del andra filmer inom den mer actionkomiska genren) anda) jaktsekvens, proppa denna full med om inte gladlynta så i alla fall öppet humoristiska och lättsamma repliker och anspelningar och placera allt detta som förgrund mot en mörk, dystopisk och ödesmättad cyberpunkstorstad och fortfarande på något sätt hoppas på att bli tagen på något som hellst allvar."
Tja, det får stå för dig. Jag såg faktiskt inte staden som särskilt cyberpunkig (utom vid kraschen på slutet), utan som en enorm jättestad nattetid. Man kan dra liknelser till New York nattetid, eller Tokyo nattetid, eller Metropolis nattetid, eller Gotham City nattetid - poängen är att Coruscant är en arketypisk storstad och den visas också som en sådan.
Varför en arketypisk storstad enbart ska få finnas i gibsonska framtidsvisioner (Johnny Mnemonic) eller i musikalnummer (New York, New York), men inte i rymdopera, det är för mig obegripligt. Rymden kan inte enbart bestå av nordafrikanska ökenstäder och skogsmånar.
"För mig, med de intryck jag uppfattat och de erfarenheter jag har av mäster Yoda, känns den Kung Fu-utövande grönbollen närmast som om Sauron's allseende öga mitt under den kommande The Two Towers skulle börja gråta och bli rödsprängt. Det stämmer inte, det ligger inte i hans karaktär; eller snarare den bild jag personligen fått utav den karaktär som gestaltats framför mig."
Återigen, det är ditt problem. Personligen såg jag honom som en grön mupp från första början, inte en vis gammal gubbe. Det var först i och med Return of the Jedi som mupp-bilden av honom omstöptes (kanske på grund av en än mer muppig brun mupp som satt i Jabbas knä).
Att Yoda lämnar sin gamla visa gubbe och går över till en gammal vis kung fu-mästare (ännu en arketyp som vi till exempel sett i Karate Kid) ser jag inte som världens mest omstörtande manöver. Då tycker jag att Anakins utveckling från nioårig grabbhalva till halvvuxen kärlekskrank munknovis med tonårsångest, eller Jar Jars övergång från helklant till stand in för en senator, eller Han Solos övergång från halvskurk till helyllehjälte, som bra mycket mer irriterande.
Roller förändras. Vänj dig.
(mummelmummelkonservativefåntratt... <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>)
"Men bara för att dåligt skådespeleri efterföljs av likaledes dåligt agerande kan väl inte den senare prestationen ses som något positivt? Mark Hamill och Carrie Fisher framförde inte direkt några oscarsvinnande insattser, inte Hayden Christiansen heller, men gör det den senares prestationer bättre eller på något sätt 'justificerade'? Dåligt skådespeleri kan enligt mig aldrig vara något bra för en film, oavsett om tidigare aktörer presterat lika illa eller ej."
Då ska jag introducera dig för en gammal sanning.
Nittio procent av allting är skräp.
Jo, jag skojar inte. Betrakta alla andra filmer - nittio procent av dem har rent urusla rollprestationer. I det sammanhanget är jag totalt beredd att förlåta Mr Hamill, Ms Fisher, och Mr Christensen för deras insatser. Det bor inte en Oscars- eller guldpalmskandidat i varje skådespelare.
En film är inte ett antal mer eller mindre bra komponenter. En film är en helhet med ett syfte. Om helheten fungerar och syftet uppnås så är det en bra film, även om komponenterna är skeva.
En av mina favoritfilmer är Jurassic Park. Den har massor med komponentbrister: ett ärketypiskt Williams-soundtrack, en ståry med hål som man kan köra en T-rex igenom, halvuselt till heluselt skådespeleri, knasdialog och en stor dos överhype. Men det skiter jag i, för helheten funkar och den uppnår syftet - att hänföra publiken med dinosaurier av aldrig förr skådad sort.
Det är lite som den gamla ryska T-34an: komponenterna var av lägsta kvalitet, men faen vilken stridsvagn det blev av det!
mjo, jag får väl försöka göra det...
