Nekromanti Erarna Rollpersoner eller...

[Krille]

Re: ...så tallrik man den skogen kallar...

"Det finns en sak; det är svårt att avgöra hur bra Han Solo egentligen skall vara. Hur många extrapoäng skall man ta till? Det där var ett stort problem i DoD. Vi tyckte att våra rollpersoner, med tanke på vad de hade gjort och så, borde vara respekterade hjältar efter ett tag, omtalade för sina förmågor. Inte legender, men ändå habila och respekterade. Sedan läste vi om någon rollperson i en Sinkadus och märkte att han kunde spöa hela vår spelgrupp utan det minsta problem."

Men det där har ingenting med erfarenhetsregler att göra, utan med spelstilar och den diskrepans gentemot officiellt material som alltid uppstår efter längre tids spelande. Att Gadirms hjältenivå skiljer sig från mina rollpersoners hjältenivårer beror på att folket i Tjockhult spelade annorlunda och dessutom inte spelade med mig i Mölndal. Är det så konstigt att det blir skillnad?

Titta på allt dravel om Martari, Legender&Hemligheter, Vandöda&Nekromanti och fan och hans moster på Eon-forumet. Folk hade inte klagat på att Neogames hade förstört deras spel om inte fenomenet hade funnits. Och fenomenet har inte ett jota med erfarenhet att göra.

 

[avatarex]

I Eon gick det såhär

Minns när jag spelade min riddare Nero i Eon.

Han höjde både STY och RÖR ett snäpp ovanför starttnivån, lärde sig MÅNGA vapen, hade 21 i stridsvana och kunde göra sig förstådd på sex språk.

MEN! Han hade efter stridigheter i ansiktet sänkt PER med 2, HÖR med 1, var efterlyst i alla länder där han kunde göra sig förstådd (förrymd slav i Momolan, hade gömt kejsarens oäkting från Jargien, släktfejder i Soldarn, spioneri i Consaber osv.). Hans heder hade gått från 14 till 5 (jobbade som hänsynslös uppdragstagare för Thalamur) och alla familjemedlemmar var döda (brodern dödade alla, Nero dödade brodern), kvar fanns resten av adelskapet och speciellt min ondsinte brorson.


Bättre? Tveksamt. Men EP (förbättringsslag i Eon) hade han fått en del.

 

[Rising]

Re: Erfarenhetspoäng = rollgestaltarnas blindtarm

"Inte ett dugg trovärdigt, enligt min mening. Det stämmer inte alls med vad jag vet om mänsklig inlärning"

Well, vi människor vet faktiskt ungefär zip om mänsklig inlärning, så om jag gör ett system med verkliga konsekvenser (=inga ninjagubbar, inget powergejmande, man lär sig inte kunskapsfärdigheter genom att sätta de man redan har i bruk, osv) så är jag betydligt nöjdare i jämförelse med den tragiskt buggiga regel vi använder idag. (=som inte är realistisk för fem öre, eller så kan du visa mig det nummer av Forskning och Framsteg som säger att en av de viktigare ingredienserna i mänsklig inlärning är att döda owlbears)

"Dessutom är "spelmässighet" och "kul" betydligt viktigare än "trovärdighet". Dina regler är helt enkelt inte kul."

Well, med mina regler så är det lätt att göra så att en lärd man och en magiker faktiskt kan få lära sig något av böcker de hittar på äventyren (istället för att lära sig kunskaper genom att använda de man redan har) och man slipper powergejmande och spelledare som tror sig ha rätt att sätta "betyg" på sina spelare, dessutom så kan spelarna få skapa sig vilka rollpersoner de vill redan från början och man har en inbyggd funktion som motarbetar töntspelare som tror att idogt dungeonletande inte påverkar deras sociala färdigheter.

Framförallt så betyder den här nya synen på EP att rollspelskonstruktörer inte bara kan göra rollspel som går ut på att spöa goblins, svartalfer, orcher, troll, resar, jättar osv i stegrande svårighetsgrad, vilket den gamla EP-synen är byggd för. Den synen på rollspel må du tycka är hur kul du vill, men jag gillar den inte. Det spelar ingen roll hur man maskerar EP-reglerna, de premierar den sortens spel och är konstruerade för att stöda den typen av spel.

Vad rollspelsmakare gör idag är att de tar en åsna och målar den med vita och svarta ränder. Jag föreslår att man börjar om från början med en riktig zebra istället.

"Det jag vänder mig mot är ditt kategoriska förkastande av all förbättring av rollfiguren efter en viss punkt. Det är varken trovärdigt eller kul."

Jag menar att det är både och. Skillnaden är att jag tänker mig ett helt rollspel som bygger på den nya synen, där rollpersonen får andra mål än att jaga siffervärden.

Om man bara är ute efter gödsel så håller jag nog med dig om att din randiga åsna klarar jobbet minst lika bra som min zebra.

/Rising
som just kom hem från AIK's allsvenska premiär. Kallt och blåsigt, men resultatet värmde.

 

[Krille]

Din åsna är en chimär

"Framförallt så betyder den här nya synen på EP att rollspelskonstruktörer inte bara kan göra rollspel som går ut på att spöa goblins, svartalfer, orcher, troll, resar, jättar osv i stegrande svårighetsgrad, vilket den gamla EP-synen är byggd för."

Vill du veta något hemskt? Det kan man göra med den gamla synen på rollspel också.

 

[Sodivra]

Så här i efterhand och Rollspelet synk

Hmm, det var visst rätt ofokuserat, och jag tror inte att det bemötte ditt inlägg så bra som det kunde, Rising.. Så kom igen och hacka på mina argument nu, så att jag kommer in i det.


Förresten, för er som har följt mina tankar på Synk, så var ju detta med EP utmärkta tankegångar för problemet "Men vad ska man göra då?"

Jag vill plocka fram modellen jag spånade fram (Fast den fanns säkert från början. Iallafall på ett aristotliskt sätt.. ) i det förra inlägget:

De viktiga sätten att mäta en rollperson i Synk är genom sinnelag. Som sagt, Öppet Sinne och Starkt Sinne är de, hittills, spikade grundegenskaperna. (Med Fysik på sidan av?)
Spelet utspelas, som ni läst i den förra tråden, i en värld byggd på berättelser. Att finna Synk kan vara att finna berättelsernas mening. Det finns en känsla av aning jag vill komma åt här.. Det finns mening och insikt dold i berättelserna (Som jag kallar scenarion till detta nonexistenta rollspel) och rollpersonerna ska kunna ana detta, och när dom kommer på det så säger spelarna "Aaaaah..." eller så nickar de bara instämmande. Iallafall så ser det ideala scenariot ut så..

Så, berättelser kommer att handla om insikter, en ursäkt för ett gammalt pretto som jag att slänga in filosofiska tankar eller bara ett scenario som ger känslan av att ha handla om en halvmystisk berättelse eller budskap/sensmoral.. Eftersom världen i Synk inte är något absolut så handlar det bara om insikt i slutändan - Eftersom din insikt i sig kan förändra världen.

Därför passar systemet "Genom att uppnå speciella mål får man "erfarenhetspoäng" (insikt)" utmärkt här. Och poff! Äventyrsincitament, drivna av spelarna.


Ojdå, nu har jag använt ett helt inlägg att säga något rakt ut, som jag antydde förut.. Och något saknas, som jag inte kommer på. Damn. Jag får väl fortsätta posta sporadiska inlägg allt eftersom det kommer..

 

[Troberg]

Re: Monopol?

Tja, får man tro troberg så har vi ju fortfarande ett feodalt samhälle...

Feodalsamhället byggde på att man skaffade sig vasaller/underhuggare/lakejer/annan lämplig benämning genom att delegera kontroll över det som innebär makt.

På medeltiden i eruropa (eller japan för den delen) så innebar detta mark, och i förlängninge undersåtar.

I dagens samhälle innebär inte mark längre makt. Alltså måste en annan sorts förläningar delegeras. I vår tid är det pengar.

Pyramiden finns kvar, mekanismerna som driver den är likadana. Bara de uttryck som beskriver den har ändrats.

Är det så stor skillnad på hierarkin Kung - Adel - Bönder och hierarkin Företagsägare - Chef - Anställd?

Kan över huvud taget verklig jämlikhet existera i en sådan maktstruktur?

Låt oss inte glömma att vi talar om en medeltid i ett kristet Europa.

Inte nödvändigtvis. Det har funnits många andra feodala samhällen.

 

[Troberg]

Re: Can opener (väldigt OT)

Konservburken. Man fick uthärda i cirka 20 år med hammare och mejsel innan någon konstruerade en konservöppnare. Jag har faktiskt skrivit ett skolarbete om konserburkens historia, så jag kan såna här saker.

Var i helsike hittade du den informationen?!?! Jag har letat skitmycket efter den! Jag hittade att Napoleons armeer var de första att ha konservöppnare men lyckades aldrig hitta någon referens till om de hade konservburkar eller inte (eller ens om när den först användes).

Du måste tala om sånt där, inte sitta och hålla det hemligt.

 

[Rising]

Re: Erfarenhetspoäng = rollgestaltarnas blindtarm

"Du har en underlig syn på vad demokrati är. Det brukar inte betyda "jag bestämmer allt som rör mig själv.""

Well, spelledaren styr ju över äventyren, så din egen del i det hela (=din röst) tycker jag nog ska få vara din egendom.

"Tanken att spelaren själv bestämmer hur duktig hans rollfigur är, passar inte in i mitt begrepp av ett spel"

Tanken på att man ska spela spelledarens spel och klara utmaningarna som denne serverar åt en, istället för att uppleva en gemensam berättelse är väldigt främmande för mig. I vart fall i rollspelen. Jag får utlopp för den sortens känslor i dator- och brädspel istället. Det som jag gör med rollspelsmediet klarar dock inget annat medie att efterlikna.

(ja, det där var ett meningslöst retorikangrepp. skjut mig.)

"Livet består av utmaningar och svårigheter, och genom att övervinna dem lär vi oss något."

I verkligheten kan man lära sig något av sina misstag. Den sortens erfarenhet fungerar inte i spel där man låser sig för hårt vid prestationer och övervinnandet av spelledarens utmaningar.

"Möjligtvis har det funnit gott om buggar i de spel du har spelat, men det finns ingen anledning att skylla det på erfarenhetspoängens existens."

Jag försöker ta upp alla olika versioner av EP här. Grejen är att de alla har varit värdelösa för alla andra sorters spel än prestationsrollspel.

Jag tycker det är helt okej med EP i prestationsrollspel där man börjar döda småfjantar och med tiden blir duktig nog att kunna dräpa drakar. Vad jag retar mig på är att spel som utger sig för att fokusera på rollgestaltning och äkta inlevelse fortfarande står och balanserar på en prestationsmekanism.

Det här med en åsna som får vara en åsna, det har jag inget emot. Det är när åsan målats i svarta och vita ränder och man försöker sälja den som en zebra som jag sparkar bakut. Då vill jag ha en riktig zebra. Varför skall ett spel som låtsas bygga på rollgestaltning och den spänning som äkta inlevelse medför ha en inbyggd koboldmekanism som är avsedd för dungeoncrawling och prestationsinriktat marionettspel? Då föredrar jag D&D som inte hymlar om saken.

"om jag följer min rollfigurs utveckling och berättar hans berättelse inom reglernas ramar. Då är det ett spel. Annars är det något annat, till exempel improvisationsteater."

Till exempel "rollspel", menar du? :^)

"varför du ägnar tid och kraft åt att gnälla över att andra spel har denna mekanism förstår jag inte"

Äh, jag gnäller över mer korkade saker än det här. Det är roligt att kverulera.

/Rising

 

[Krille]

Re: Monopol?

"Inte nödvändigtvis. Det har funnits många andra feodala samhällen."

Det gör vi visst. Min riddare som du inte ville ge Patron till är en kristen europeisk riddare, inte en japansk samuraj. Således utgår jag från att det är i det sammanhanget vi talar.

Resten har inte med rollspel att göra, är redan avhandlat och i vilket fall som helst jefligt OT. Jag håller fortfarande inte med dig, du håller inte med mig, så "screw you, I'm going home" på dig också.

 

[Krille]

Re: Erfarenhetspoäng = rollgestaltarnas blindtarm

"Tanken på att man ska spela spelledarens spel och klara utmaningarna som denne serverar åt en, istället för att uppleva en gemensam berättelse är väldigt främmande för mig."

Tanken på att det skulle vara erfarenhetspoängen som hindrar en från att uppleva den gemensamma berättelsen är väldigt främmande för mig.

 

[Rising]

Re: EP & Rollgestaltande

"tycker jag låter rätt så trist. Man tappar ju liksom halva spelmomentet"

...men man får hela rollmomentet. Spel har jag redan i Talisman och Nethack, men jag är nyfiken på hur ett riktigt "rollspel" skulle kunna se ut.De halvmesyrer vi har idag håller inte vad de lovar.

"på vilket sätt förstör systemet med EP ens förmåga att göra fria val i rollspelet?"

Det fria valet att få bestämma hur din rollperson skall utvecklas förlorar du.

"Han behöver bara ställa sig frågan "Har alla haft roligt idag?"
Blir svaret ja, så har dom rollspelat väl. Blir svaret nej så har dom det inte."

Det är ett sätt för SL att skylla ifrån sin egen oförmåga. Om spelarna har haft tråkigt så är det alltså deras eget fel, SL själv kan aldrig hållas ansvarig. Jag tycker inte det fyller någon funktion överhuvudtaget.

"Om dom intrigerar och för rävspel så lär dom väl använt sina sociala färdigheter någonting(förutsatt att vi inte snackar om friform, men gör vi det så förstår jag inte varför vi har en systemdiskussion)."

Jag tänkte mest på riktig Storytelling, där du har värden men undviker situationer där man skall slå för dem. Typiska sådana situationer är just intriger och rävspel. Poängen blir att spelarna inte söker högre värden utan börjar resonera på samma sätt som deras rollpersoner förväntas göra.

"Fast det här är inte en öl med polarna eller en middag."

Eh, rollspel är en social aktivitet. Jag spelar rollspel för att ha roligt, inte för att tävla om spelledarens gunst. Spelarna (åtminstone när vi lirar rollspel) bidrar till handlingen och skapar berättelsen precis lika mycket som spelledaren, så varför skall han stå och dela ut betyg till dem?

Rollspel är för mig att likna vid en middag. Någon har tagit på sig ansvaret att fixa maten, men de som är bjudna är precis lika viktiga för att det skall bli en trevlig kväll. Värden har ingen rätt att bedömma någon.

"2) Vi kan väl komma överens om att det kokar ner till att olika rollspelare är olika?"

Ja, prylen är att prestationsrollspelare redan har en massa rollspel som passar åt dem. Man kan skriva ett sådant på tio minuter, ni har det redan bra. För rollgestaltare så finns det däremot nästan inga alternativ. Alla dras med prestationsblindtarmen.

/Rising

 

[Troberg]

Re: Monopol?

Det gör vi visst. Min riddare som du inte ville ge Patron till är en kristen europeisk riddare, inte en japansk samuraj. Således utgår jag från att det är i det sammanhanget vi talar.

Diskussionen växte till att omfatta feodalsystemet som företeelse.

Resten har inte med rollspel att göra, är redan avhandlat och i vilket fall som helst jefligt OT. Jag håller fortfarande inte med dig, du håller inte med mig, så "screw you, I'm going home" på dig också.

Du lämnade en inbjudan till mig i ditt inlägg, jag kunde inte gärna låta den passera.

"Screw you guys, I'm going home"

...var inte menat som en förolämpning, det var bara ett South Park-citat, baserat på Cartmans argumentationsteknik.

 

[Morgoth]

Ja, och vi minns väl... [lite FH?]

Äldre människor respekteras för sin erfarenhet, och de är säkra på sina saker, om än inte så up to date.
Den gamle tjuven med hög erfarenhet på "Undre världen" men låg form kanske inte har hängt med så bra i tiden, men han kan fortfarande alla gamla tricks, han har fortfarande känslan. Om någon bara drar med sig honom från hans pensionatgömställe på vinden och pekar på vad han ska göra så kommer han att le och den gamla glimten kommer flamma upp i ögonen igen. Eller något. (Här referar jag till länken ovan.)

...Fagins Hand-metoden?

På tal om FH behöver jag fila på bra utvecklingsregler till det, och jag tror nog att ett ökande av erfarenheten på bekostnad av träningen kan vara något att tänka på. Eller vad tror ni (som är insatta, alltså)?

 

[Morgoth]

Allt är att koboldiseras och härskas [OT]

Jag vet faktiskt inte om jag spelat ett spel som uppmuntrar kobolderier lika mycket som Vampire gör.

Vad sägs om Dungeons and Dragons, där samtliga utgåvor har varit sprängfyllda med magiska artefakter och vapen? Eller kanske rentav Tribe 8 där man har en delikat scen av intrig och politik att tämja, och där priset är ökad makt och större inflytande? Har du någonsin spelat listig adelsman i Västmark utan att dina lustar att expandera på dina blodsbröders bekostnad har väckts?

Någon gång i fyraårsåldern börjar det mänskliga begäret att äga. Innan dess ser människan sig inte som en varelse med möjlighet att utöka sin själ, utan som en naturlig del av universum, säger dom. Att öka sin popularitet och förstora sin penningapung som prisjägare, utöka sina marker som adelsman, skaffa bättre kontakter i en postapokalyptisk neobarbarism-värld, samla formelböcker och magiska tingestar i grottröjarspel eller dricka blod som övermäktig vampyr -allt detta är utlopp för den mycket enkla viljan. Jag tror nog att vi alla är lite kobolder at heart. Ni som inte är det, är konstiga.

Hur gör då rollgestaltarspelledare när dom vill slänga morötter till sina spelare? Utvecklar relationer, personligheter och förutdsättningar för rollgestaltning, förstås! Hade bara _kobolder_ och gestaltningskobolder förstått varandra hade världen varit en bättre plats.

/Moggarn

 

[Rising]

Re: Äsch, nu överdrising du River.

"Om vi nödvändigtvis ska snacka om minnes och färdighetskapacitet så vill jag ha bättre underlag än dina egna erfarenheter, som jag inte känner igen mig i."

Besök närmsta ålderdomshem, och räkna hur många superhjältar du ser med 18 på varenda färdighet, så får du se själv. Eller så tar du en funderare på hur mycket du en gång har kunnat som du inte längre kan idag. Kommer du inte på något så är det din Självkännedom som försvunnit.

Jeesus, problemet med er prestationsrollspelare är att ni inte begriper hur mycket värdelös smörja ni har lagrad på hårddisken däruppe. Ni är för upptagna med att tänka på "framgångsrika" färdigheter som stridsfärdigheter och Finna Dolda Ting. Verkligheten är inget dungeoncrawleräventyr, vet ni.

Jag brukade ha en massa skitkonstig information om vad alla He Man-gubbarna hette, jag hade hur många "alla barnen-" ramsor som helst och en hel bibba information om superhjältarna i Marvels universum. Allt är borta idag. Varför? Jo, för idag tycker jag att det är onödig information.

Men herregud, när jag var liten var det JÄTTEVIKTIG info, det var ju sånt vi pratade om hela dagarna! Om jag föreställer mig att jag vore Tarzan istället, uppvuxen av vargar, tror du att jag hade kunnat ha haft något att prata om med mina klasskamrater?

Nä, allt det där som prestationsrollspelen tar för givet att äventyrarna kan, det är i själva verket något som tar jättelång tid att lära sig. Tänk efter ett tag hur många timmar av ditt liv du egentligen lagt ner på att förstå vad jag pratar om när jag säger "I'm Troy McLure..."

Ett Simpsons-avsnitt? Nej, du måste ha sett en hel radda innan du börjar förstå att han är en återkommande karaktär och att det där är hans tagline.

När du förstått det så kan du börja inse att du inte är "sämre" än några commandosoldater, du har bara tränat upp dig i färdigheter som inte finns med på rollformulären i dagens töntiga rollspel.

---

I ett icketöntigt rollspel skulle jag vilja ha Sociala Färdigheter: ungefär som Chronopias Kunskapsfärdigheter: Alltså, du kan hitta på vilka du vill. Istället för "Kunskap om religion:14" och "Kunskap om gifter:8" osv så skulle jag vilja ha "Social: Undre Världen:16", "Social: Vimmelkändisar: 9", "Social: Naturvetenskapsstudenter: 4" osv. Man skriver själv in i vilka sociala grupper man förstår jargongen och kan agera världsvant.

Det är väldigt enkelt att acceptera att en vuxen man inte längre behöver sin "Social: Skolgården: 13" utan kan byta ut sina kunskaper om TV-Piraterna mot något som man har lite mer användning av som vuxen.

Om man bara slutar tänka på färdigheter som "koboldförmågor" och börjar ta rollpersonen på allvar så framstår det ganska klart att en erfaren tjuv blir precis så som du vill ha den. Den ungdomliga tjuven är nämligen inte bara en "oerfaren tjuv" i mina ögon. Han är snarare en "halverfaren tjuv, och en halverfaren ungdom" med allt vad det innebär. Jag tänker på honom som en riktig människa, som spelat lite fotboll, byggt lite pappersflygplan och en massa andra saker som den erfarne tjuven sedan länge har glömt bort. Prestationsrollspel gillar inte tanken på att rollpersoner skall vara människor,utan föredrar att tänka på dem som "äventyrslösarmaskiner",en syn som jag vägrar förlika mig med.

Det första steget mot de riktiga rollgestaltarspelen måste tas på ruinerna av EP-systemet.

/Rising

 

[Rising]

Re: ahhh! förklara!

Grejen är att det Klon pratar om:

"man kan tappa en del av sin förmåga inom ett område om man underlåter använda sig av den"

betyder att en rollperson premieras till att studera lite, skjuta lite, öva lite lasso, lägga ett förband om någon, klättra uppför ett hustak på väg till jobbet osv.

Så länge man håller på med mycket så glömmer man inget.

Det systemet tycker jag suger så mycket att det knappt är sant. Filosofin bakom det kommer förmodligen från amerikas bibelbälte där man anser att lättjan är djävulens verktyg.

Jag menar att när du inte gör något så förfriskar din hjärna sina egna minnen. Har du aldrig tänkt på det? När jag ligger och vilar lite så kommer jag plötsligt att tänka på saker som jag sett, sagt och tidigare varit med om. Hjärnan påminner sig själv.

Jag menar snarare att kunskaper försvinner när man börjar bilda sig nya färdigheter.

Det är först då man börjar skaffa sig ett nytt liv och tappar kontakten med det gamla. Jag tycker det märks väldigt tydligt på klassåterträffar. De personer som har haft det mest stressigt och varit med om mest grejer, de kommer inte ihåg så mycket om vad man gjorde i skolan, men de som typ inte kommit någon vart lever liksom kvar i den gamla världen. De berättar någon historia från förr som börjar med typ "kommer ni ihåg när Anna skulle ... bla bla" å så säger alla "Åh, jaa, nu när du säger det så kommer jag ihåg!" osv.

Historieberättaren har inte övat på den där berättelsen hemma i fred, han har bara kommit ihåg den för att han aldrig ersatt den med nyare information.

---

För mig är det solklart, om du vill omskola dig från ett jobb till ett annat så fort som möjligt, hur gör du? Min metod är "full koncentration", medan Westernmodellen lyder "blanda undervisningen med alla dina gamla färdigheter".

/Rising

 

[Quan'talis]

Nu gör du ju det igen...

Besök närmsta ålderdomshem, och räkna hur många superhjältar du ser med 18 på varenda färdighet, så får du se själv.

Javisst, vi som faktiskt pratar med varandra under spelsessionerna brukar belöna oss med härliga minnen från äventyren och med avklarade livsmål, avslutade projekt, livsgärningar, anekdoter och oförglömliga erfarenheter

Woaw! Ännu en som inte har glömt något han någonsin lärt sig i hela hans liv! Ni måste vara superhjältar hela bunten! Otrooooligt!!!

Och så vidare.

Vad är du egentligen ute efter? Vill du diskutera ett annat sätt att se på rollpersoners utveckling eller är du bara ute efter att få vara genialisk och missförstådd? Jag ser en hel del som talar för dina argument, men du gör det inte.

JPS

 

[Rising]

Re: Din åsna är en mula

"Det kan man göra med den gamla synen på rollspel också."

Erm... Den "nya" menar du, va?

Den EP-lösa modell som jag föreställer mig (där du kan spela som Han Solo redan från början) fungerar inte alls ihop med någon trappa där utmaningarna (=monstrena) blir svårare och svårare. Man väljer liksom själv hur bra man ska vara. Det gör att man inte riktigt kan ge ut en monsterbok med olika drakar och höglevel-monster. Spelarna premieras aldrig till att utöva folkmord på bugbears för att bli starka nog att ha en chans mot owlbears. Nivåerna kan inte skena iväg.

Därför får man belöna rollpersonerna på andra sätt.

...och då pratar jag inte om guldmynt och tvåhandssvärd, utan om personliga livssmål och liknande.

/Rising

 

[Krille]

Din chimär är imaginär

"Erm... Den "nya" menar du, va?"

Näpp. Jag menar "den gamla". Jag har spelat spel där man kan välja hur bra man ska vara men som trots detta innehåller erfarenhetspoäng. Jag har spelat kampanjer där man belönar rollpersonerna med erfarenhetspoäng, och trots detta kunnat spela på det sätt som du förespråkar. För sjutton, jag har till och med gjort ett sådant rollspel och fått det speltestat av diverse utomstående källor sedan 1994!

 

[Rising]

Ooops, I did it again

"Vad är du egentligen ute efter?"

Äh, jag har ju sagt vad jag ville ha sagt. Nu vill jag mest djävlas. :^)

Nämen jag tror på utveckling genom förvirring och provokation. Här har vi helt klart ett problem, och de enda argument FÖR att behålla läget så som det är nu är ren och skär koboldism. Inget ont i det, jag börjar själv gilla koboldrollspelsidén, problemet är att så många spel idag försöker lura sig själva genom att påstå sig vara mänskliga, inlevelsefulla och verklighetstrogna, och så är de ändå i grund och botten koboldiga.

Man ska "spela ett spel" och övervinna motståndarens utmaningar och för det få en liten belöning.

Om spelledaren skulle ge spelarna kakor för avklarade delmål så hade det varit ärligare, nu försöker man istället maskera koboldbelöningarna som någon sorts "simulerad personlighetsutveckling". Helt fel. Det är prestationsrollspel med skyhög koboldfaktor.

Så... Vad vill jag?

Jo, dels vill jag att koboldspelen slutar skämmas för sin koboldighet. Det är ju kul att vara en kobold! Prestationsrollspel är lattjo. Jag tycker gott att man skulle kunna avdemonisera hela "koboldbegreppet" och börja inse att även Vampire- och EON-spelare, hur snoffsiga viktigpettrar de än må vara, ändå spelar samma glada koboldrollspel som D&D-lirarna. Det är inte mer "verkligt", "djupt" eller "mänskligt" för fem öre. Det är lattjo marionettrollspel. Underhållning och utmaning.

---

När man tvättat bort färgen från de svart- och vitmålade åsnorna så kan man dock börja fråga sig om vi inte skulle behöva någon zebra också. Man kan väl åtminstone leka med tanken?

/Rising.