Nekromanti etik och moral

Morgoth

Swashbuckler
Joined
2 Apr 2001
Messages
2,450
Location
Uddevalla, Västra Götaland
Äh...

...vadå? Menar du att Robban undrade hur många andra som tyckte att våldtäkt var äckligt? Hade det verkligen varit en särskilt intressant tråd?

Jag tror Warduke gjorde det bästa han kunde av den, helt enkelt.

Mog
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Jag tror vi missar en viktig poäng här: spelaren spelar tirak. Detta ska nu inte tolkas som att jag anser att det är ett carte blanche för att uppföra sig hur som helst.

Vad jag menar är att det inte är särskilt vanligt med att man spelar "den onda sidans förkämpar" (vilket Neogames officiella linje till trots tiraker trots allt är). Vid de tillfällen då man gör det så brukar det bli "den goda sidans förkämpar" fast fulare och med högre stats. Att helt hämningslöst släppa lös som en jefla slempropp är faktiskt inte direkt vanligt.

Så jag misstänker att han uppfattade det som förbaskat kul att helt hämningslöst kunna släppa loss och röja utan samvetskval, utan ånger och framförallt utan konsekvenser, eftersom det var så som rollen förväntades uppföra sig.

Ta det för vad det var: en väldigt annorlunda upplevelse inom rollspel och därför en som uppfattades som ovanligt kul. Ta det inte för vad det förmodligen inte är: en etisk ståndpunkt att plundrande, mord och våldtäkt är bra.
 
Joined
29 Nov 2001
Messages
1,337
Location
Göteborg
Jag kan här infoga att jag tycker att skratta åt våldtäkter i spelet utanför spelet är ganska så... fel. Problemet är ju att det blir ganska vanligt, speciellt med andra medier som hela tiden förvrider synen på sådana aktiviteter.
Ja visst, en tirakstam brukar bränna, plundra, lemlästa och våldta. En Frakkstam i alla fall. Det är dock inget jag gilalr att spela, helt enkelt på grund av de saker man får utföra.
Däremot älskar jag att spela tirak. Jag har spelat ett flertal tiraker, och de har på olika sätt haft sina egna hederskodex, son livvakten som aldrig skulle svika en arbetsgivare, oavsett om han fick obegränsat med pengar och evigt liv, och så vidare.
Men ja, helt enkelt, sådana episoder passar inte in i rollspelet tycker jag, då man fakiskt aldrig skulle vilja utföra det i dagliga livet. Visst, spela lite ond ibland är roligt, men man ska nu inte överdriva.... Dessutom är det roligare med mer sneaky :gremcool:
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Re: Äh...

Menar du att Robban undrade hur många andra som tyckte att våldtäkt var äckligt?
Uh... nä? Vad får du DET ifrån?

Jag antog att han antog att det var fråga om huruvida ens rollperson kunde/fick/borde göra något sådant.

Och jag - och tydligen några andra - tyckte inte det. En av dem var Troberg, och då sade Warduke 'men den som vill skall väl få spela så' varpå Troberg sade 'jo, det ska dom, men jag tycker fortfarande inte det är lämpligt'. Varpå jag höll med, framförallt om skillnaden mellan att ogilla något och att vilja förbjuda det, vilket ofta används som slagträ i debatter.
I sin extrema form brukar det se ut så här:
'Jag tycker att X är kul.'
'Inte jag.'
'VA!? Har jag inte lika mycket rätt till en åsikt, va? Vill du att alla skall tyck som du, va? Va? Vill du FÖRBJUDA X, ditt jävla fascistsvin, va?'

Nu slapp vi det här, därför att Warduke är bra mycket vettigare än så, men det har börjat gå mig på nerverna.

Fast jag måste säga att det har mycket mindre om etik och moral än, öh, 'god smak' att göra. Vilket är ett än mer diffust begrepp.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Hemmm, jag kan ju hålla med om att det kanske var lite väl magstarkt att beskriva just sånt på det sättet...
På nått sätt så har man ju sina personliga gränser för vad man gillar. Jag skulle nog åxå reagera om man håll på med för våldtäcket & sådant iklass med det.
 

hraufnir

Swordsman
Joined
25 Sep 2003
Messages
772
Location
Luleå
Jag snackade för ett tag sedan med en rollspelande kompis, och han berättade om hur kul han hade haft det under en spelsession i Eon. De hade spelat Tiraker, och varit ute på plundringståg. Han berättade speciellt om ett tillfälle då rollpersonerna hade slagit till mot en by, och där en del... missdåd såsom misshandel, tortyr, mord och våldtäkt skedde. Och hela tiden han berättar detta så skrattar han glatt, speciellt när han berättar om hur hans rollperson våldtog en gammal gumma i byn...
Det är skrämmande när man läser om det såhär, men det är i mina ögon under inga som helst omständigheter Spelledarens fel. Visst om man vet att man har med en psykiskt instabil person i sitt spelgäng, men att använda beskrivande rollspel är något som jag tycker skall premieras om det används av en person som kan använda det. Om jag rollspelade och det försegick en våldtäkt skulle jag tycka att det var MKT bättre om denna våldtäkt faktiskt spelades ut och man fick känna på den fasa och hemskhet som våldtäkt faktiskt är... hellre det än att man bara säger "du våldtar henne... vad gör du sen?"

Att faktiskt kunna väcka känslor i spelarna och få dem att känna sig delaktiga, eller kanske agera mot denna hemskhet är en gåva som få Spelledare har. Jag skulle vilja ha den.

Om en person spelar ut en våldtäkt och den spelas realistiskt och han gillar det så skulle han med 99% säkerhet ändå ha upptäkt detta på annat sätt... medans de tre andra spelarna som inte fått grepp om våldtäkter verkligen blir avskrämda... då har ju en vinst gjorts... I mina ögon iaf
 

Rosen

Myrmidon
Joined
9 Jun 2000
Messages
5,813
Location
Jakobsberg (Järfälla; 08-trakten)
en annan post beskriver detta som "gladvåld", och det är det ju.

Om du menar Wardukes post så beskrev han gladvåld som "Det är okej att folk dör och lemlästas om man inte beskriver det så noga." (min kursivering), och man beskriver det extremt noga i mitt exempel - snarare är det just de ingående detaljerna som gör det hela kul.

Vad jag är mer tveksam till är våldtäkt och liknande. >.<

Där kan jag bara säga att jag helt håller med RipperDoc.

--
Åke
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Hurk! Spluff? ...

Arvidos, om vad man skall göra när det uppstår hätska diskussioner på forumen. :eek:

Hey! Det där är från interna redaktionsdiskussioner!
 

Rosen

Myrmidon
Joined
9 Jun 2000
Messages
5,813
Location
Jakobsberg (Järfälla; 08-trakten)
Njäh... (går mot OT)

Det är en JÄKLA skillnad på att säga att något är fel eller olämpligt, eller att säga det inte är bra, och att vilja 'förbjuda det'.

Förvisso - jag är rätt blasé på all påbjuden åsiktspolarisering (inklusive åsikter om invandrare och homosexuella, vilket ju står oss båda rätt nära), men jag känner en ganska stor skillnad på om någon säger "jag tycker inte om sånt här" och "jag tycker sånt här är FÖRJ-IGT FEL!"

Nu var det väl inte nödvändigtvis så Robban menade med sitt inlägg, men versaler och adrenalin och nävar i bordet ger helt klart intryck av en åsikt om nåt som inte borde få finnas och det borde man f-n göra nånting åt.

--
Åke
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Men däremot gladvåld? Jag menar, läs din egen .sig... (-:

Så länge det inte är utstuderat, detaljistiskt våld så... Det var mer...

Och hela tiden han berättar detta så skrattar han glatt, speciellt när han berättar om hur hans rollperson våldtog en gammal gumma i byn...

...som jag störde mig på. Men jag förstår ju att det förmodligen inte var spelarens avsikt att förhärliga våldtäkt, även om jag tycker det var ett övertramp...

...men visst, jag är väl fördärvad i viss utsträckning också. Jag ska skärpa mig på den punkten... :gremwink:
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Re: Njäh... (går mot OT)

Nu var det väl inte nödvändigtvis så Robban menade med sitt inlägg, men versaler och adrenalin och nävar i bordet ger helt klart intryck av en åsikt om nåt som inte borde få finnas och det borde man f-n göra nånting åt.
Jo, ok, fast jag menade mer Trobergs kommentar.

Och förvisso blir det en fråga när man är i samma grupp. Kanske är lösningen då att gruppen splittras, men för att göra en jämförelse, jag känner folk inför vilka jag knappast skulle börja hångla med min fästman - det är OK med mig att de inte vill se sådant, liksom, så länge de inte trycker på att vi inte gör det när dom inte är där , för då börjar det närma sig Bizarro World.

Erik, det är kanske därifrån den där Troberg kommer!
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Våldtäkter och det patriarkala kulturarvet [OT]

"Varför är dödandet accepterat men inte våldtäkt. Vad är det som styr dessa tanke reflexer. Det tål att fundera på!"

Det har varit mycket prat om det i media under senare tid, i form av debatten om hedersmord. En teori säger att det handlar om äganderätten till kvinnan. Genom att våldta en kvinna så berövar man hennes make eller framtida make äganderätten och potentiellt även arvsrätten i nästa generation. Mord är inte lika allvarligt - det påverkar bara den nuvarande generationen. Våldtäkt å andra sidan kan påverka arvsrätten och därmed nästa generation.

Det finns mängder av liknande rester inom samhället som fortfarande är kvar, till exempel bröllopsnatten, som är en rest av sängledningen, som i sin tur är en försäkran att den första avkomman inom ett äktenskap är mannens avkomma. Jag vet många män som ser sex som en självklar rättighet inom äktenskapet, och många kvinnor än idag ser det som sin plikt att skjuta till då och då.

Det finns även de som hävdar att det är detta som är upphov till vissa invandrargängvåldtäkter. Teorin är att det finns dem som upplever svenska kvinnor, som ifrågasatt detta patriarkala arv och delvis brutit sig lösa från det, som varande lösaktiga och hederslösa, eftersom de inte finner sig i det patriarkala mönstret. Våldtäkt är helt enkelt inte mer än de förtjänar, och än värre är det med kvinnor inom samma kultur som anammar samma mönster som de svenska kvinnorna.

Nu ska det påpekas att detta inte nödvändigtvis är sanning på det individuella planet, men onekligen finns det ett patriarkalt arv som vi inte kommit ifrån än, och vissa (även svenskar) har släppt det arvet mindre än andra.
 

zuntona

Swordsman
Joined
28 Sep 2002
Messages
525
Jag anser att det är lite för mycket godhet i de flesta rollpersoner man spelar. Att skövla lite och slakta kan var roligt ibland. En av mina favorit omgångar i Eon var när min adelsman gick in på ett värdshus i de skumma hamnkvarteren och några hotade med att de skulle råna dem. Han tänkte hyra in några banditer för att göra livet svårt för hans fienden men han har grova problem med att låta folk av lägre klasser behandla honom utan en hög grad av respekt.
Då stack jag ner deras ledare med en värja innan han ens hann resa sig. En stund senare sprang jag därifrån, från ett tomt värdshus sånär på fem blodiga kroppar.
Jag ser inget fel i det hela då man gör skillnaden på spel och verklighet.
Dock så tycker jag att det är gå till överdrift om man skulle börja våldta oskyldiga.
 

Robban

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
946
Location
Växjö
" ...som jag störde mig på. Men jag förstår ju att det förmodligen inte var spelarens avsikt att förhärliga våldtäkt, även om jag tycker det var ett övertramp... "

Tro mig, den spelaren *är* sån. En av många anledningar till att jag inte känns vid honom längre.
 

Robban

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
946
Location
Växjö
Re: Njäh... (går mot OT)

"Nu var det väl inte nödvändigtvis så Robban menade med sitt inlägg, men versaler och adrenalin och nävar i bordet ger helt klart intryck av en åsikt om nåt som inte borde få finnas och det borde man f-n göra nånting åt"

Vill helst slippa förklara mig, men ... till viss del gissar du rätt, till viss del inte.
 

Robban

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
946
Location
Växjö
Ta det för vad det var: en väldigt annorlunda upplevelse inom rollspel och därför en som uppfattades som ovanligt kul. Ta det inte för vad det förmodligen inte är: en etisk ståndpunkt att plundrande, mord och våldtäkt är bra.
Vad jag reagerade på var att han skrattade åt det, inte att det hände i rollspelet. Och nej, jag kan inte förklara det bättre. Det är bara nåt som vänder sig i magen när jag hör sånt.
 

Shaggy

Swordsman
Joined
19 Sep 2001
Messages
619
Location
Linköping
Det är kul att spela ond ibland, inom vissa gränser. Att alltså, på ett lite skämtsamt sätt (det ligger ju i sakens natur), ta rollen av "the evil overlord" som kidnappar prinsessor, väcker odöda till liv och har som mål att ta över världen. Det är ju trots allt ett spel och inga riktiga människor som dör.

Jag har f ö inga problem med mord och tortyr, men våldtäkt tycker jag är lite smaklöst mycket över gränsen. Jag antar att det dels beror på att mord och tortyr kan vara nödvändigt och motiverat, till skillnad från våldtäkt. Dels på att en våldtäkt från rollpersonernas sida knappast är någon signifikant del i en handling, som mord och tortyr kan vara; det är bara ett frossande i våld.
 

Eleas

Hero
Joined
31 May 2000
Messages
855
Location
Malmö
Tja, jag föredrar att se det ur denna synvinkel: allt som ger mig möjlighet att påverka spelarnas uppfattning och känslor är bra för mig som SL.

Det är dessutom stor skillnad mellan en generisk tirakisk plundrare och en sabrisk köpman. Den förstnämnde förväntar sig i många fall att på plundringståg hugga ihjäl barn och våldta alla kvinnor han kommer över, och reflekterar inte särskilt mycket över det på det. Skulle jag spelleda en sådan karaktär skulle jag följdaktligen inte beskriva akten annat än i mycket generella ordalag. Den sabriske köpmannen, däremot skulle antagligen bli mycket påverkad av händelsen, och därför måste jag som SL anpassa beskrivningen.

Att sedan en spelare efter spelet är ytterst road av tanken på att utöva våld mot en försvarslös person får stå för honom, liksom. Terapi rekommenderas, liksom. Dock tror jag i och för sig att det är den förödmjukelse som våldtäkt innebär som gör folk olustiga, samt vissa patriarkala mönster - den våldtagna anses i regel mer försvarslös än ett våldsoffer.

--Björn, som nattar i yrmössan
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,288
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Ljus i mörkret

Jag ser inget fel med att ha med några som helst element i rollspel. Vad som kan ifrågasättas är attityden till det, och i det här fallet tycks personen du talat med ha ett mycket omoget förhållningssätt till det hela. Det är givetvis inte bra.

Vad man vill spela är däremot helt individuellt - allt fungerar som ståryelement, också de mest fruktansvärda ting...se bara hur tortyr, våldtäkt och annat lidande utnyttjats i fantasylitteraturen. Ingen värld, allra minst pseudomedeltida fantasyvärldar, är klädda i rosafluff. Blundar man för allvaret kan man gå miste om en hel del i sitt rollspelande. Jag skyr ingen teman, utforskar gärna ångest och mänskligt lidande, eftersom det verkligt utmanande, fängslande och engagerande är att rollspela en person som kämpar för att ta sig upp ur skiten till sist, och kan ge ifrån sig det där magiska leendet till slut. Leendet, ljuspunkten i allt mörker...det är värt att kämpa för, värt att klamra sig fast vid, det där halmstrået...för ingen kamp är så spännande som den i människans psyke. Det är sånt jag vill rollspela, ta gestaltandet av en annan persons mest intima känslor, problem och ångestmoment till den grad att jag blir den människan, att hennes sorg och hennes glädje blir min. Det är rollspel, och det uppnår jag inte genom att blunda för det mörka.

Jag har rollspelat flera våldtäkter, liksom tortyrscener, ibland i minsta detalj, ibland med lidandets röda slöja fördragen. Alla har gett mig något - sympati, känslointryck, massor av element att rollspela. Hur hanterar karaktären det? Vad händer med hennes psyke? Hur förändras hon? Hur återhämtar hon sig? Hur reagerar omvärlden? Hur reagerar hon på omvärlden? Kommer hon någonsin till rätta med sig själv igen? Allt som är utmaningar för ens karaktärsgestaltande och ger nya möjligheter att utforska ens rollpersons allra innersta är, om man ska uttrycka det i simplistiska ordalag, bra enligt mig.

Därför fascineras jag av våldtäkt, tortyr och relaterade fenomen ur en akademisk-dramaturgisk synvinkel. Det må vara hemska saker, men de är suveräna att verkligen skaka om någon, rollperson som spelledarperson som spelare, fullständigt med. Är man inte mogen att hantera det som en vuxen människa bör man givetvis inte ha med sådana element, men då bör man å andra sidan inte kuta runt och slakta orcher och människor heller. För det är mord, krasst sett, och det är ännu mycket värre än våldtäkt. Tendensen i vår kultur att de mest brutala och utstuderade mord- och dödsscener bagatelliseras men sexuellt våld är det värsta som finns är rätt egendomliga, egentligen. (Sedan kan man diskutera den biten i all evighet, men det är inte syftet med detta forum).

Att otäcka saker är suveräna element för karaktärsspel har alltså konstateras. Jag bifogar några länkar till små anekdoter som torde ställa det bortom allt tvivel: Första Snön , Shie och Tienne & Araenn.

Den här ångesttråden kan också vara värd att titta på.

Inte nog med detta, dock. Man kan bygga plottelement på det också. Guy Gavriel Kay gör det mästerligt i 'Fionavars Vävnad'. En av huvudpersonerna, Jennifer, tillfångatas av den onde urguden Rakoth Maugrims underhuggare och förs till hans fäste där han våldtar henne i skepnad av alla män hon någonsin känt, och sedan låter en psykotisk dvärg roa sig med spillrorna. (Kay är mästare på elakhet). Under hela scenen skildras mestadels Jennifers känslor - vad som egentligen sker är inte relevant för Kay. Mycket väl skrivet, och skildringen av Jennifer som karaktär är lysande fram tills kung Arthur dyker upp i andra boken, men det är händelsens påverkan av handlingen som är det viktiga. (Tyvärr har jag inte boken tillgänglig, så jag kan inte citera). Rakoth säger åt dvärgen att avsluta det hela med att döda Jennifer, men hon räddas i sista stund, och sedan hennes vänner fört henne tillbaka till Toronto visar det sig att hon är havande med Rakoth Maugrims barn, och hon envisas med att föda det. Hon låter inte de andra förstå varför, allt hon förklarar är att barnet på något egendomligt sätt är hennes hämnd.

Och det är det. Rakoth Maugrim kom till Fionavar från andra sidan verkligheten, han trängde in genom Vävnaden och tillhör därför inte någon av alla dess världar. Rakoth finns inte i Vävarens uppfattningsvärld, och därför är Rakoth Maugrim odödlig. Han är en förstörelseentitet från ett annat universum, och ingenting, inte ens Vävaren själv, kan utplåna hans varande.

...tills han befäste sin plats i Vävnaden genom att påverka den permanent genom att själv lägga till en bit. Sin son. Jennifers son. Plötsligt kan Rakoth Maugrim, Uppslitaren, dö liksom alla andra varelser.

Darien, Jennifers son med Rakoth, växer upp hos en fosterfamilj och velar något ohyggligt över sin plats i världen. Han vet inte vem hans mor var, annat än att hon var underskön och älskade honom, men han får tillslut veta att hans far är Rakoth Maugrim. I slutändan blir han så bitter över att med sina märkliga förmågor inte höra hemma någonstans att han beger sig till sin far för att be om att få ansluta sig till honom, bara för att någongång känna samhörighet. Men Darien tar med sig en gåva, viss om att hans far är den mäktigaste i kanske alla världar - dvärgarnas förbannade kniv Lökdal, som dödar den som dräper med den i ont uppsåt.

Och Rakoth dräper givetvis sin son, för att radera ut hans plats i Vävnaden och åter bli odödlig. Men han gör det med Lökdal, ovetande om vilken kniv det är han nyss fick, och så dör Rakoth Maugrim, och hans arméer skingras och upplöses i ett slag. Fionavar är räddat till sist.

Så kan en våldtäkt och dess efterverkningar användas inte bara som ett element för karaktärsskildring, utan också en avgörande del i handlingen. Rakoth Maugrim faller på sin egen ondska, och Darien och Jennifer är några av de intressantaste karaktärer jag läst om någonsin. Elogé till Kay och 'Fionavars Vävnad'.


Hittils har jag bara pratat om offrets roll. Man kan givetvis finna ett syfte i att gestalta förövaren, skildra det ur hans perspektiv, och ändå hitta saker att sympatisera med. Det torde vara minst lika intressant som att spela offret- man kan begå de mest hemska dåd utan att vara Chaotic Evil.

Stephen Donaldson skildrar det utmärkt i 'Furst Nids förbannelse'. Och ja, nu tänker jag citera en våldtäktsscen, den bästa jag läst, men likväl - känsliga varnas:

His ominous tone startled her, chilled her. For an instant, her courage stumbled; she felt the river and the ravine closing around her like jaws of a trap. Then Covenant whirled and and struck her, a stinging slap across the face.
The force of the blow sent her staggering back into the light of the graveling. He followed quickly, his face contorted in a wild grin. As she caught her balance, got one last, clear, terrified look at him, she felt sure that he meant to kill her. The thought paralyzed her. She stood dumb and helpless while he approached.
Reaching her, he knotted his hands in the front of her shift and rent the fabric like a veil. She could not move. For an instant, he stared at her, at her high, perfect breasts and her short slip, with grim triumph in his eyes, as though he had just exposed some foul plot. Then he gripped her shoulder with his left hand and tore away her slip with his right, forcing her down to the sand as he uncovered her.
Now she wanted to resist, but her limbs would not move; she was helpless with anguish.
A moment later, he dropped the burden of his weight on her chest, and her loins were stabbed with a wild white fire that broke her silence, made her scream. But even as she cried out she knew that it was too late for her. Something that her people thought of as a gift had been torn from her.
But Covenant did not feel like a taker. His climax flooded him as if he had fallen into a Mithil of multen fury. Suffocating in passion, he almost swooned. Then time seemed to pass him by, and he layed still for moments that might have been hours for all he knew - hours during which his world could have crumbled, unheeded.
At last he remembered the softness of Lena's body under him, felt the slow shake of her sobbing. With an effort, he heaved himself up and to his feet. When he looked down at her in the graveling light, he saw the blood on her loins. Abruptly, his head became giddy, unbalanced, as though he was peering over a precipiece. He turned and hurried with a shambling, unsteady, gait toward the river, pitched himself flat on the rock, and vomited the weight of his guts into the water. And the Mithil erased his vomit as cleanly as if nothing had happened.
He lay still on the rock while the exhaustion of his exacerberated nervs overcame him. He did not hear Lena rise, gather the shreds of her clothing, speak, or climb away out of the shattered ravine. He heard nothing but the long lament of the river - saw nothing but the ashes of his burnt-out passion - felt nothing but the dampness of the rock on his cheeks like tears.

////

It was a heroic contribution. In spite of his discipline, his fear, he sensed the violence Lena had done herself for the sake of the message. He seemed to see her huddling naked behind a rock in the foothills throughout that bleak night, shunning for the first time in her young life the open arms of her community - bearing the pain and shame of her riven body alone so that he would not be required to answer for it. An unwanted memory of the blood on her loins writhed in him.

- Stephen Donaldson, "Lord Foul's Bane".
Krönikorna om Thomas Covenant är måhända den mest ångestfyllda fantasylitteratur som skrivits, men Thomas Covenant är berättelsens protagonist, han är hjälten. Dådet ovan kan förklaras med att hans undertryckta libido vaknade när han blev fri från sin spetälska i Furst Nids värld, men det gör inte att han inte har enorma mängder elegant skildrad ångest för det. När han sedan återvänder till Lenas värld nästa gång har massor av år förflutit, och det är Lenas dotter han möter...Lenas dotter med honom.

Den naturliga att sympatisera med i något sånt här är givetvis offret, men vad säger att man inte kan fokusera på förövaren? Alla har dåliga sidor, alla gör saker de får ångra för resten av sina liv - också er genomsnittliga fantasyrollperson. Och inget är oförlåtligt, också för våldtäkt, tortyr, misshandel, misslestympning och alla andra hemskheter ni kan tänka er kan man göra bot och i slutändan bli en person som har kommit till rätta med sitt förflutna och faktiskt kan vara stolt för den man är. Det är vägen dit, vägen till rollpersonens självbekräftelse genom det förtätade ögonblicket som är det intressanta för en rollspelare. Det är ljuspunkterna i mörkret, vägen till slutlig lycka genom all ångest, som är det allra bästa med karaktärsspelande.

Alla medel är tillåtna. Alla medel kan och bör användas.

- Ymir, tortyrmästare och gosboll, sagodansare och ångestvirtuos.
 
Top