Ljus i mörkret
Jag ser inget fel med att ha med några som helst element i rollspel. Vad som kan ifrågasättas är
attityden till det, och i det här fallet tycks personen du talat med ha ett mycket omoget förhållningssätt till det hela. Det är givetvis inte bra.
Vad man vill spela är däremot helt individuellt -
allt fungerar som ståryelement, också de mest fruktansvärda ting...se bara hur tortyr, våldtäkt och annat lidande utnyttjats i fantasylitteraturen. Ingen värld, allra minst pseudomedeltida fantasyvärldar, är klädda i rosafluff. Blundar man för allvaret kan man gå miste om en hel del i sitt rollspelande. Jag skyr ingen teman, utforskar gärna ångest och mänskligt lidande, eftersom det
verkligt utmanande, fängslande och engagerande är att rollspela en person som kämpar för att ta sig upp ur skiten till sist, och kan ge ifrån sig det där magiska leendet till slut. Leendet, ljuspunkten i allt mörker...det är värt att kämpa för, värt att klamra sig fast vid, det där halmstrået...för ingen kamp är så spännande som den i människans psyke. Det är
sånt jag vill rollspela, ta gestaltandet av en annan persons mest intima känslor, problem och ångestmoment till den grad att jag
blir den människan, att hennes sorg och hennes glädje blir min. Det är rollspel, och det uppnår jag inte genom att blunda för det mörka.
Jag har rollspelat flera våldtäkter, liksom tortyrscener, ibland i minsta detalj, ibland med lidandets röda slöja fördragen. Alla har gett mig något - sympati, känslointryck, massor av element att rollspela. Hur hanterar karaktären det? Vad händer med hennes psyke? Hur förändras hon? Hur återhämtar hon sig? Hur reagerar omvärlden? Hur reagerar hon på omvärlden? Kommer hon någonsin till rätta med sig själv igen? Allt som är utmaningar för ens karaktärsgestaltande och ger nya möjligheter att utforska ens rollpersons allra innersta är, om man ska uttrycka det i simplistiska ordalag, bra enligt mig.
Därför fascineras jag av våldtäkt, tortyr och relaterade fenomen ur en akademisk-dramaturgisk synvinkel. Det må vara hemska saker, men de är suveräna att verkligen skaka om någon, rollperson som spelledarperson som spelare, fullständigt med. Är man inte mogen att hantera det som en vuxen människa bör man givetvis inte ha med sådana element, men då bör man å andra sidan inte kuta runt och slakta orcher och människor heller. För det är
mord, krasst sett, och det är ännu mycket värre än våldtäkt. Tendensen i vår kultur att de mest brutala och utstuderade mord- och dödsscener bagatelliseras men sexuellt våld är det värsta som finns är rätt egendomliga, egentligen. (Sedan kan man diskutera den biten i all evighet, men det är inte syftet med detta forum).
Att otäcka saker är suveräna element för karaktärsspel har alltså konstateras. Jag bifogar några länkar till små anekdoter som torde ställa det bortom allt tvivel:
Första Snön ,
Shie och
Tienne & Araenn.
Den här
ångesttråden kan också vara värd att titta på.
Inte nog med detta, dock. Man kan bygga plottelement på det också. Guy Gavriel Kay gör det mästerligt i 'Fionavars Vävnad'. En av huvudpersonerna, Jennifer, tillfångatas av den onde urguden Rakoth Maugrims underhuggare och förs till hans fäste där han våldtar henne i skepnad av alla män hon någonsin känt, och sedan låter en psykotisk dvärg roa sig med spillrorna. (Kay är mästare på elakhet). Under hela scenen skildras mestadels Jennifers känslor - vad som egentligen sker är inte relevant för Kay. Mycket väl skrivet, och skildringen av Jennifer som karaktär är lysande fram tills kung Arthur dyker upp i andra boken, men det är händelsens påverkan av handlingen som är det viktiga. (Tyvärr har jag inte boken tillgänglig, så jag kan inte citera). Rakoth säger åt dvärgen att avsluta det hela med att döda Jennifer, men hon räddas i sista stund, och sedan hennes vänner fört henne tillbaka till Toronto visar det sig att hon är havande med Rakoth Maugrims barn, och hon envisas med att föda det. Hon låter inte de andra förstå varför, allt hon förklarar är att barnet på något egendomligt sätt är hennes hämnd.
Och det är det. Rakoth Maugrim kom till Fionavar från andra sidan verkligheten, han trängde in genom Vävnaden och tillhör därför inte någon av alla dess världar. Rakoth finns inte i Vävarens uppfattningsvärld, och därför är Rakoth Maugrim odödlig. Han är en förstörelseentitet från ett annat universum, och ingenting, inte ens Vävaren själv, kan utplåna hans varande.
...tills han befäste sin plats i Vävnaden genom att påverka den permanent genom att själv lägga till en bit. Sin son. Jennifers son. Plötsligt kan Rakoth Maugrim, Uppslitaren, dö liksom alla andra varelser.
Darien, Jennifers son med Rakoth, växer upp hos en fosterfamilj och velar något ohyggligt över sin plats i världen. Han vet inte vem hans mor var, annat än att hon var underskön och älskade honom, men han får tillslut veta att hans far är Rakoth Maugrim. I slutändan blir han så bitter över att med sina märkliga förmågor inte höra hemma någonstans att han beger sig till sin far för att be om att få ansluta sig till honom, bara för att någongång känna samhörighet. Men Darien tar med sig en gåva, viss om att hans far är den mäktigaste i kanske alla världar - dvärgarnas förbannade kniv Lökdal, som dödar den som dräper med den i ont uppsåt.
Och Rakoth dräper givetvis sin son, för att radera ut hans plats i Vävnaden och åter bli odödlig. Men han gör det med Lökdal, ovetande om vilken kniv det är han nyss fick, och så dör Rakoth Maugrim, och hans arméer skingras och upplöses i ett slag. Fionavar är räddat till sist.
Så kan en våldtäkt och dess efterverkningar användas inte bara som ett element för karaktärsskildring, utan också en avgörande del i handlingen. Rakoth Maugrim faller på sin egen ondska, och Darien och Jennifer är några av de intressantaste karaktärer jag läst om någonsin. Elogé till Kay och 'Fionavars Vävnad'.
Hittils har jag bara pratat om offrets roll. Man kan givetvis finna ett syfte i att gestalta förövaren, skildra det ur hans perspektiv, och ändå hitta saker att sympatisera med. Det torde vara minst lika intressant som att spela offret- man kan begå de mest hemska dåd utan att vara Chaotic Evil.
Stephen Donaldson skildrar det utmärkt i 'Furst Nids förbannelse'. Och ja, nu tänker jag citera en våldtäktsscen, den bästa jag läst, men likväl - känsliga varnas:
His ominous tone startled her, chilled her. For an instant, her courage stumbled; she felt the river and the ravine closing around her like jaws of a trap. Then Covenant whirled and and struck her, a stinging slap across the face.
The force of the blow sent her staggering back into the light of the graveling. He followed quickly, his face contorted in a wild grin. As she caught her balance, got one last, clear, terrified look at him, she felt sure that he meant to kill her. The thought paralyzed her. She stood dumb and helpless while he approached.
Reaching her, he knotted his hands in the front of her shift and rent the fabric like a veil. She could not move. For an instant, he stared at her, at her high, perfect breasts and her short slip, with grim triumph in his eyes, as though he had just exposed some foul plot. Then he gripped her shoulder with his left hand and tore away her slip with his right, forcing her down to the sand as he uncovered her.
Now she wanted to resist, but her limbs would not move; she was helpless with anguish.
A moment later, he dropped the burden of his weight on her chest, and her loins were stabbed with a wild white fire that broke her silence, made her scream. But even as she cried out she knew that it was too late for her. Something that her people thought of as a gift had been torn from her.
But Covenant did not feel like a taker. His climax flooded him as if he had fallen into a Mithil of multen fury. Suffocating in passion, he almost swooned. Then time seemed to pass him by, and he layed still for moments that might have been hours for all he knew - hours during which his world could have crumbled, unheeded.
At last he remembered the softness of Lena's body under him, felt the slow shake of her sobbing. With an effort, he heaved himself up and to his feet. When he looked down at her in the graveling light, he saw the blood on her loins. Abruptly, his head became giddy, unbalanced, as though he was peering over a precipiece. He turned and hurried with a shambling, unsteady, gait toward the river, pitched himself flat on the rock, and vomited the weight of his guts into the water. And the Mithil erased his vomit as cleanly as if nothing had happened.
He lay still on the rock while the exhaustion of his exacerberated nervs overcame him. He did not hear Lena rise, gather the shreds of her clothing, speak, or climb away out of the shattered ravine. He heard nothing but the long lament of the river - saw nothing but the ashes of his burnt-out passion - felt nothing but the dampness of the rock on his cheeks like tears.
////
It was a heroic contribution. In spite of his discipline, his fear, he sensed the violence Lena had done herself for the sake of the message. He seemed to see her huddling naked behind a rock in the foothills throughout that bleak night, shunning for the first time in her young life the open arms of her community - bearing the pain and shame of her riven body alone so that he would not be required to answer for it. An unwanted memory of the blood on her loins writhed in him.
- Stephen Donaldson, "Lord Foul's Bane".
Krönikorna om Thomas Covenant är måhända den mest ångestfyllda fantasylitteratur som skrivits, men Thomas Covenant
är berättelsens protagonist, han
är hjälten. Dådet ovan kan förklaras med att hans undertryckta libido vaknade när han blev fri från sin spetälska i Furst Nids värld, men det gör inte att han inte har enorma mängder elegant skildrad ångest för det. När han sedan återvänder till Lenas värld nästa gång har massor av år förflutit, och det är Lenas dotter han möter...Lenas dotter med honom.
Den naturliga att sympatisera med i något sånt här är givetvis offret, men vad säger att man inte kan fokusera på förövaren? Alla har dåliga sidor, alla gör saker de får ångra för resten av sina liv - också er genomsnittliga fantasyrollperson. Och inget är oförlåtligt, också för våldtäkt, tortyr, misshandel, misslestympning och alla andra hemskheter ni kan tänka er kan man göra bot och i slutändan bli en person som har kommit till rätta med sitt förflutna och faktiskt kan vara stolt för den man är. Det är vägen dit, vägen till rollpersonens självbekräftelse genom
det förtätade ögonblicket som är det intressanta för en rollspelare. Det är ljuspunkterna i mörkret, vägen till slutlig lycka genom all ångest, som är det allra bästa med karaktärsspelande.
Alla medel är tillåtna. Alla medel kan och bör användas.
- Ymir, tortyrmästare och gosboll, sagodansare och ångestvirtuos.
