Nekromanti Fattigdom i Sverige

[RasmusL]

Det facket, den delen av begreppet "fattigdom" som inte är direkt kopplat till "tillräckligt med resurser för att överleva", är i mina ögon en social konstruktion som är nära kopplad till det kapitalistiska samhälle vi lever i och de förväntningar på konsumtion det ställer. Det är inte friskt, det är i mina ögon inte rationellt och det är definitivt inte en struktur som bör befästas ytterligare. Det är samhället och inte individerna som måste förändras och det handlar i mina ögon inte om "mer resurser till alla" utan snarare att angripa varför och hur någon som har tak över huvudet och mat för dagen kan vara "fattig".

Vänta...
Tolkar jag dig korrekt om du menar att problemet, det som behöver lösas, med folk som har för lite resurser för att leva värdiga liv inte är att de har för lite resurser för att leva värdiga liv utan att de kallas "fattiga"?

Och menar du att det enda som borde kallas "fattigdom" är att "inte ha tillräckligt med resurser för att överleva"? Att den som har "tak över huvudet och mat för dagen" inte kan vara fattig?

Jag är också MYCKET nyfiken på vad du räknar som resurser i sammanhanget; om du tänker dig rent materiellt/ekonomiskt på gammelsocialistiskt vis, eller om du i mer modern anda även räknar om socialt och kulturellt kapital.

Telefonskrivning:

Nej, det är verkligen inte vad jag menar, det är inte ordet jag upplever som problemet, facket som skapats för det är problemet.

Här menade jag rent fysiska resurser för att överleva. Bristen på de sociala ser jag som en följd av att placeras i facket, inte orsaken att man placeras där, till följd av att ej kunna uppfylla samhällets krav.

En handikappad person är inte sitt handikapp och på samma sätt får ej fattigdom bli en identitet.

Utförligare svar ikväll, om oklarheter så fråga.

 

[krank]

Här menade jag rent fysiska resurser för att överleva. Bristen på de sociala ser jag som en följd av att placeras i facket, inte orsaken att man placeras där, till följd av att ej kunna uppfylla samhällets krav.

Förstår jag dig rätt om jag uppfattar det som att du här säger att anledningen till att folk saknar socialt eller kulturellt kapital inte beror på under vilka omständigheter man haft utan vilket "fack" man placerats i?

En handikappad person är inte sitt handikapp och på samma sätt får ej fattigdom bli en identitet.

Vilka uppfattar du vill göra fattigdom till en identitet?


Om jag ska skriva hur jag känner och tänker, så är det att jag inte vill ha en definition av fattigdom som enbart handlar om minsta möjliga materiella standard; "tak över huvudet och mat för dagen" räcker för mig inte för att jag ska vilja säga att någon inte är fattig. Jag föredrar en bredare fattigdomsdefinition där man i bredare mening talar om vad som är en dräglig tillvaro där man också tar hänsyn till socialt och kulturellt kapital; både fysisk och psykisk förmåga.

Jag ser inte fattigdom som en identitet; inte nödvändigtvis. Men att säga att någon är fattig och att säga att någon är "en fattig" är olika saker, så att säga. Det finns en skillnad mellan att vilja kunna tala om handikapp, och vilja kunna identifiera både fysiska och psykiska handikapp, och att säga att handikapp är en identitet.


För mig är det lite som klass; vi måste kunna tala om klass. Man måste kunna säga att någon är arbetarklass utan att det tolkas som att hen alltid kommer att vara arbetarklass. Att beskriva någon som arbetarklass säger något om vilket kulturellt, socialt och materiellt kapital någon är i besittning av, vilka omständigheter man vuxit upp i, vilka begränsningar och svårigheter som finns.

Att inte ha fått lära sig att "ta för sig" eller att bete sig korrekt i ett akademiskt sammanhang är också som ett handikapp - man är inte sin klass, men man har en klass. Man är inte sin fattigdom, men man är fattig. Man kan ta sig ur sin fattigdom, liksom man kan överkomma sitt handikapp eller göra en klassresa. Men en del har inte verktygen, eftersom de i sin uppväxt inte fått dem.

 

[Leon]

Det facket, den delen av begreppet "fattigdom" som inte är direkt kopplat till "tillräckligt med resurser för att överleva", är i mina ögon en social konstruktion som är nära kopplad till det kapitalistiska samhälle vi lever i och de förväntningar på konsumtion det ställer. Det är inte friskt, det är i mina ögon inte rationellt och det är definitivt inte en struktur som bör befästas ytterligare. Det är samhället och inte individerna som måste förändras och det handlar i mina ögon inte om "mer resurser till alla" utan snarare att angripa varför och hur någon som har tak över huvudet och mat för dagen kan vara "fattig".

Tack. Mycket tydligare hur du tänker, och mycket jag håller med om (som t.ex. att det är samhället som behöver förändras). Vill ändå lägga upp ett par caveats:

Jag ser inte fattigdom som stämpel som något större samhällsproblem just nu. Det finns en annan distinktion som håller på att förstärkas: förtjänstfulla och ej förtjänstfulla fattiga (bidragsfuskarhäxjakten). Den är mycket farligare och tjänar direkt till att vidga klyftorna i samhället.

Fattigdom som "stämpel" kan ha en positiv roll, eftersom den fäster vår uppmärksamhet vid sociala problem som annars allt för lätt kan soppas under mattan.

Och det handlar inte om att kasta resurser på problemet: det handlar om att omfördela resurser. Om vi kan avgöra att någon är fattig så blir det desto tydligare att den där tusenlappen gör mer nytta på dennes bankkonto än i den välbetaldes bakficka.

Vilket leder till min slutpoäng: du ställer social konstruktion mot verkliga resurser. Jag håller med flera inläggsskribenter tidigare i tråden som framhöll fattigdom som ett -relativt- begrepp. De sociala resursbrister du kopplar till den sociala konstruktionen blir värre ju större klyftorna och gapen mellan inkomstgrupperna är.

Tack för att du förklarade din position, den känns både logiskare och sympatiskare nu

 

[RasmusL]

Ja vi är överens om en hel men det finns fortfarande många punkter där våra åsikter skiljer sig från varandra.

Det är dåligt att vara "fattig", men varför är det så? Jag vill påstå att det handlar om det sätt vårt kapitalistiska samhälle förknippar konsumtion och lycka. Skammen och statusen som förknippas med och är en del av "relativ fattigdom" är i mina ögon inget positivt och det är inte något direkt kopplat till överlevnad, ingen naturlag utan attribut som vi tillskrivit tillståndet "fattig". Jag tror att den största anledningen till att vi känner oss mer lyckliga av att kunna köpa tv-apparater, datorer, dyrt kaffe, moderiktiga kläder och bilar stup i kvarten är för att det har blivit ett mått på hur framgångsrik man är som människa.

Det är sjukt att någon ska behöva må psykiskt dåligt över att inte kunna fylla sin konsumtionskvot och jag tror att försöken att göra just det är en stor anledning till att de som har dåligt med pengar får det ännu sämre, de försöker konsumera i en prisklass som inte passar deras ekonomi.

Att omfördela resurser är något jag förespråkar på global skala och det viktigaste i mina ögon är att alla ska kunna äta, sova, leva och utvecklas under drägliga förhållanden. I samhällen som vårat där omfördelningen är så framgångsrik som den är här i Sverige tror jag dock att vi slår i ett "tak". Så länge kapitalistiska strukturer styr kommer det finnas "relativ fattigdom" och även om jag är en förespråkare för kommunismen så ser jag det inte som ett realistiskt alternativ på kortare sikt. Istället bör vi skilja på konsumtion och lycka och framför allt sluta tillskriva individer som inte kan följa de bisarra och på en global skala destruktiva konsumtionsmönster vi lever med en massa dåliga attribut. Det är bara synd om "fattiga" för att vi kontinuerligt stigmatiserar tillståndet och strävan mot att passa in i mallen för vad som ska konsumeras fördjupar ytterligare lidandet. Jag tror alltså inte att skammen minskar i någon större utsträckning för att vi minskar det relativa gapet något så länge "mat på bordet, tak över huvudet"-kriterierna är uppfyllda, de som har mer kommer fortfarande ha högre status än de som har mindre och stigmatiserandet fortsätter. Omfördelning är bra men det är i den utsträckning det är realistiskt idag inte lösningen på problemet "relativ fattigdom" .

Möjligen är det som du säger att de negativa associationer som finns till "fattigdom" ökar medvetenheten kring problemet men så länge "problemet" är hur vi ser på "fattigdom" relativt "normal konsumtion" och "lycka" så får det enbart omvänd verkan.

Vi lever inte i en värld där alla har lika mycket resurser och vägen dit är väääldigt lång och jag vill ställa frågan om det ens är önskvärt? Varför detta fokus på det materialistiska? Kan vi inte hitta lycka utan att äga tre bilar och ett hemmabiosystem? "Relativ fattigdom" blir en slägga för att slå ner de som tror att de kan vara lyckliga utan det materiella i skorna, att älta att det är så fasansfullt synd om "de fattiga" är att vidare befästa deras utanförskap. Det är synd om personer som mår dåligt, känner sig otillräckliga och utanför men det finns ingen naturlag som kopplar antalet hundralappar till hur lycklig någon är.

Ta ut lidandet och utanförskapet ur "fattigdom" genom att stryka "normal konsumtion" som begrepp ur den mentala ordboken samt radera uppfattningen att pengar = lycka så tror jag att vi har kommit en bra bit på vägen.

 

[RasmusL]

Här menade jag rent fysiska resurser för att överleva. Bristen på de sociala ser jag som en följd av att placeras i facket, inte orsaken att man placeras där, till följd av att ej kunna uppfylla samhällets krav.

Förstår jag dig rätt om jag uppfattar det som att du här säger att anledningen till att folk saknar socialt eller kulturellt kapital inte beror på under vilka omständigheter man haft utan vilket "fack" man placerats i?

En handikappad person är inte sitt handikapp och på samma sätt får ej fattigdom bli en identitet.

Vilka uppfattar du vill göra fattigdom till en identitet?


Om jag ska skriva hur jag känner och tänker, så är det att jag inte vill ha en definition av fattigdom som enbart handlar om minsta möjliga materiella standard; "tak över huvudet och mat för dagen" räcker för mig inte för att jag ska vilja säga att någon inte är fattig. Jag föredrar en bredare fattigdomsdefinition där man i bredare mening talar om vad som är en dräglig tillvaro där man också tar hänsyn till socialt och kulturellt kapital; både fysisk och psykisk förmåga.

Jag ser inte fattigdom som en identitet; inte nödvändigtvis. Men att säga att någon är fattig och att säga att någon är "en fattig" är olika saker, så att säga. Det finns en skillnad mellan att vilja kunna tala om handikapp, och vilja kunna identifiera både fysiska och psykiska handikapp, och att säga att handikapp är en identitet.


För mig är det lite som klass; vi måste kunna tala om klass. Man måste kunna säga att någon är arbetarklass utan att det tolkas som att hen alltid kommer att vara arbetarklass. Att beskriva någon som arbetarklass säger något om vilket kulturellt, socialt och materiellt kapital någon är i besittning av, vilka omständigheter man vuxit upp i, vilka begränsningar och svårigheter som finns.

Att inte ha fått lära sig att "ta för sig" eller att bete sig korrekt i ett akademiskt sammanhang är också som ett handikapp - man är inte sin klass, men man har en klass. Man är inte sin fattigdom, men man är fattig. Man kan ta sig ur sin fattigdom, liksom man kan överkomma sitt handikapp eller göra en klassresa. Men en del har inte verktygen, eftersom de i sin uppväxt inte fått dem.

Jag håller mestadels med dig men jag tror fortfarande inte att resurserna är det centrala problemet. Givetvis går det att prata om fattigdom och om personer som har det svårt men min uppfattning är att det är samhällets syn på "fattigdom", och då främst de väldigt negativa associationer som "facket" dras med, som måste bekämpas. Den relativa fattigdomens identitet prackas på oss med lägre inkomst och förhindrar oss från att vara nöjda, vare sig vi vill det eller ej. Det finns inte resurser i världen så att alla kan ha fem bilar och tretton tv-apparater och att det på något vis skulle vara normen för lycka och framgång är bara fel.

Stolthet i relativ fattigdom, god livskvalitet trots avsaknaden av platt-tv, givande intressen som inte måste kosta en massa pengar snarare än de intressen samhället vill att jag ska ha och mindre fokus på de jefla pengarna som vägen till ett bra liv!

 

[RasmusL]

Jag ser inte varför du måste förhala svaret på min fråga. Den är inte så svår tycker jag. Men kan omformulera mig.

Idag faller många mellan stolarna eftersom systemet inte är utformat utifrån deras situation eller hur samhället ser ut nu. Hur ställer du dig till det?
Är det den drabbade som ska bära det, eller har vi ett gemensamt ansvar för att förhindra att "hjälpen" enbart försvårar personers deltagande på lika villkor?

Varför försvårar en skildring av problemen diskussionen om problemen? Om det är så du menar. Det är lite otydligt.

Att referera till andras livsöden och erfarenheter som anekdoter är som sagt triggande, det trivialiserar andras upplevelser och lägger ett underhållningsskimmer över sånt som kan vara djupt traumatiskt eller ärrande på andra sätt.

Att berätta om fall är ett sätt att tydliggöra hur det blivit fel och ibland även visa varför det blev fel. Det är ett sätt att börja på vägen till förbättring. Utan exempel blir det lätt att bortse ifrån att det handlar om riktiga människor, som drabbas av att vi inte hanterat samhällsproblemet fattigdom.

Du skulle kunna skriva vad du tycker och tänker istället så slipper du spekulationer och gissningar.

Förhoppningsvis förklarar mina senaste inlägg min uppfattning. Frågorna fokuserar på fel sak och därför sprider besvarandet av dem bara förvirring och flyttar fokus till fel saker; givetvis är det hemskt att människor kommer till skada i systemet, givetvis är det inte den enskildes fel när det händer, givetvis ska inte den drabbade ställas som ansvarig för det men det var inte huruvida detta är bra/dåligt, i mina ögon en tom frågeställning, som jag pratade om. Lidande är dåligt och där är vi överens, orsaken däremot är vi oense om.

Har du några vidare frågor på det jag skrivit besvarar jag dem gärna efter bästa förmåga men försök att förstå att jag inte är ute efter att förringa din upplevelse, endast förklara min åsikt i frågan. Många människor tycker många olika saker och jag har ingen förhoppning om att få dig att byta åsikt, det är heller inte målet, utan endast att förstå den, något som hitintills misslyckats totalt.

Anekdot är ett ord och jag tänker inte sluta använda det enligt sin definition.

EDIT: ...och anekdotisk bevisföring är jättebra på vissa saker, som exempelvis att visa på undantag eller att ge en ingående bild av ett enskilt fall. Kvantitativ bevisföring är däremot bättre på att visa på mönster, korrelationer och hur det ser ut på bred front och det var bara det jag menade, inte att människorna i anekdoterna skulle vara mindre värda på något vis.

 

[Recca]

Det är bara synd om "fattiga" för att vi kontinuerligt stigmatiserar tillståndet och strävan mot att passa in i mallen för vad som ska konsumeras fördjupar ytterligare lidandet.

Med andra ord menar du att fattigdom är socialt konstruerat. Då vet vi vad du utgår från.

Omfördelning är bra men det är i den utsträckning det är realistiskt idag inte lösningen på problemet "relativ fattigdom" .

Det saknas förklaring till påståendet. Kan du utveckla hur du menar att omfördelning inte skulle kunna tjäna till att minska gapet mellan de som har pengar/resurser och de som saknar pengar/resurser?

Ta ut lidandet och utanförskapet ur "fattigdom" genom att stryka "normal konsumtion" som begrepp ur den mentala ordboken samt radera uppfattningen att pengar = lycka så tror jag att vi har kommit en bra bit på vägen.

Jag tror att ingen som läst tråden inte förstått vad du hela tiden menat. Men det du föreslår är tusenfallt svårare (läs; omöjligt) än att omfördela. I teori:

Omfördelning: Vi tar alla inkomster och lägger i en stor hög och så delar vi ut relativt jämna högar till alla = superlätt.

Förändra normer: Vi försöker på nationell skala att förändra begreppen, undervisning och förändra hela det kapitalistiska systemet så att konsumtion av dyra saker, i strid med hur marknaden fungerar inte längre styr på något vis = Omöjligt.

Kan vi inte hitta lycka utan att äga tre bilar och ett hemmabiosystem?

Jag tycker inte att det problem du ställer upp, dvs att vi lever i ett konsumtionsbaserat samhälle som negativt påverkar människor som inte kan köpa alla statussymboler har något med fattigdom eller relativ fattigdom att göra.

Däremot tycker jag absolut att du gör en god poäng i att kritisera det kapitalistiska samhället utifrån den konsumtionshierarki som existerar.

Fattigdom är dock ett annat samhällsproblem som är knutet till vår samhällsstruktur på ett plan som inte endast är socialt konstruerat. Alltså, den sociala konstruktion som du pratar om som du menar att fattigdom tar sig uttryck i är inte irrelevant, men eftersom fattigdom är ett reellt problem i Sverige, inte bara globalt, så medför den diskussion du för en risk att frågan förminskas, tror jag.

Det är synd om personer som mår dåligt, känner sig otillräckliga och utanför men det finns ingen naturlag som kopplar antalet hundralappar till hur lycklig någon är.

Den här typen av överdrifter sticker mig i ögonen.
Det är klart att det inte finns någon naturlag som kopplar antalet hundralappar till hur lycklig någon är på det sätt som det finns naturlagar kring hur månens gravitation påverkar tidvattnet. I övrigt var ditt inlägg okay. Bara ett snedtramp och sedan har du ju åsikter som jag tycker är märkliga också.

 

[Recca]

Anekdot är ett ord och jag tänker inte sluta använda det enligt sin definition.

I nyare tider avses med anekdot en kort och uddig berättelse om en mer eller mindre märkvärdig tilldragelse eller om ett karaktärsdrag, ett träffande yttrande, en egenhet hos en person eller just själva tinget kopplat till berättelsen.

Det känns inte jättekul att få exempelvis en våldtäktsberättelse beskriven som en anekdot.

 

[RasmusL]

Anekdot är ett ord och jag tänker inte sluta använda det enligt sin definition.

I nyare tider avses med anekdot en kort och uddig berättelse om en mer eller mindre märkvärdig tilldragelse eller om ett karaktärsdrag, ett träffande yttrande, en egenhet hos en person eller just själva tinget kopplat till berättelsen.

Det känns inte jättekul att få exempelvis en våldtäktsberättelse beskriven som en anekdot.

När jag skriver ordet i samma mening som "kvantitativ bevisföring" kan du lugnt utgå från att det är den "vetenskapliga" betydelsen jag menar. Det går givetvis jättebra att missförstå om man vill men du kan vara lugn i förvissningen att jag inte ämnar bagatellisera någons lidande.

 

[RasmusL]

Jag sitter med en telefon just nu men har sett dina frågor och besvarar dem imorgon.

 

[Recca]

Anekdot är ett ord och jag tänker inte sluta använda det enligt sin definition.

I nyare tider avses med anekdot en kort och uddig berättelse om en mer eller mindre märkvärdig tilldragelse eller om ett karaktärsdrag, ett träffande yttrande, en egenhet hos en person eller just själva tinget kopplat till berättelsen.

Det känns inte jättekul att få exempelvis en våldtäktsberättelse beskriven som en anekdot.

När jag skriver ordet i samma mening som "kvantitativ bevisföring" kan du lugnt utgå från att det är den "vetenskapliga" betydelsen jag menar. Det går givetvis jättebra att missförstå om man vill men du kan vara lugn i förvissningen att jag inte ämnar bagatellisera någons lidande.

Nu uppfattar jag dig som sarkastisk. Är det korrekt uppfattat eller har du uttryckt dig så att man missförstår dig nu igen?

 

[Recca]

Om du säger att något är irrelevant för diskussionen då det är en anekdot som i jämförelse med kvantitativ bevisföring inte är lika tillförlitligt i statistiken så får vi inte tolka det negativt eftersom du inte menar det i någon negativ mening, är det korrekt uppfattat?

 

[RasmusL]

Jag är sällan sarkastisk online när jag har intresse av att bli förstådd. Många av svaren jag fått tycks bygga på gissningar kring vad jag "egentligen" menar och hitintills har ingen prickat rätt. Jag tror att vi kan avancera sakfrågan i en bättre takt om vi utgår från vad som skrivs istället för föreställningar om att vi vet precis vad våra meddebattörer tänker och tycker. Det är svårt men jag upplever absolut att en fråga diskuteras bäst utifrån sina frÅgeställningar snarare än personerna bakom dessa.

Ingen sarkasm nej, svart på vitt, etc

Edit: mjaha, nu blev citationen iaf mindre fel

 

[RasmusL]

Om du säger att något är irrelevant för diskussionen då det är en anekdot som i jämförelse med kvantitativ bevisföring inte är lika tillförlitligt i statistiken så får vi inte tolka det negativt eftersom du inte menar det i någon negativ mening, är det korrekt uppfattat?

Du får tolka det hur du vill och sedan avgöra om vi ska diskutera ordval eller sakfråga.

 

[Recca]

Om du säger att något är irrelevant för diskussionen då det är en anekdot som i jämförelse med kvantitativ bevisföring inte är lika tillförlitligt i statistiken så får vi inte tolka det negativt eftersom du inte menar det i någon negativ mening, är det korrekt uppfattat?

Du får tolka det hur du vill och sedan avgöra om vi ska diskutera ordval eller sakfråga.

Det är väl ett problem om dina meddebattörer konstant uppfattar din diskussionton som sarkastisk och förminskande? Men det har du inget problem med?

Som jag uppfattar den här diskussionen så finns det egentligen ingen sakfråga länge. Om jag läser ditt senaste stora "wall of text" epos så är det i princip samma innehåll som det var i början av tråden. Det enda du har bytt är ordval. Du har fått svar på dina första inlägg redan. Folk har problematiserat din ståndpunkt. Du har svarat med att mena att folk missförstår dig och sedan har du förklarat ännu tydligare vad du faktiskt menar men folk har inte missförstått allt. Många av dina inlägg, åtminstone i början av tråden, har varit väldigt "lätta att missförstå". Nu börjar du ju uttrycka dig mer lugnt och sansat här i den senare delen av tråden och det är ju bra. Men det är ändå samma innehåll egentligen.

Det jag tycker att jag kan ta med mig från den här diskussionstråden är att om man har en viss åsikt om någonting så kommer man helt enkelt att dömas i den frågan utifrån den åsikten samt hur man uttrycker sig. Inte bara utifrån hur man uttrycker sig eller bara utifrån ens åsikt. I det här fallet har många reagerat negativt på den åsikt som du framfört samt på sättet du framfört den. Det handlar inte om missförstånd... inte bara.

Så klart så finns det också tillfällen då du uttryckt dig väldigt otaktiskt och satt ribban högt för vår tolkning av dig.

 

[Recca]

Det går givetvis jättebra att missförstå om man vill men du kan vara lugn i förvissningen att jag inte ämnar bagatellisera någons lidande.

Jag är sällan sarkastisk online när jag har intresse av att bli förstådd.
Ingen sarkasm nej, svart på vitt, etc

Jag citerar Dnalor från vrållådan:

"Det går givetvis jättebra att missförstå om man vill" <-- det här, till exempel, är ju inget annat än ett skolboksexempel på sarkasm

 

[RasmusL]

Det går givetvis jättebra att missförstå om man vill men du kan vara lugn i förvissningen att jag inte ämnar bagatellisera någons lidande.

Jag är sällan sarkastisk online när jag har intresse av att bli förstådd.
Ingen sarkasm nej, svart på vitt, etc

Jag citerar Dnalor från vrållådan:

"Det går givetvis jättebra att missförstå om man vill" <-- det här, till exempel, är ju inget annat än ett skolboksexempel på sarkasm

Haha, kanske det. Jag upplever, till skillnad från du då uppenbarligen, att det fanns ett ämne som diskuterades och när samtalet bryts ner till ordmärkeri och förhoppningar om att "motparten" faktiskt ville använda sig av den betydelse av ordet som får henom att framstå som en idiot så kan jag bli lite raljant. Jag upplever att vurmen för "de fattiga" är skadlig och tycker att det är intressant att möta motargunent i sakfrågan, ytterst ointressant att bli upplyst om vad jag själv tänker och tycker, särskilt när "slutsatserna" gränsar till att vara direkta förolämpningar.

Så, har du något motargument till mitt försla, lite tillspetsat: "det är dåligt att tycka synd om de fattiga ty det befäster en position som endast existerar pga en onaturlig norm kring konsumtion"?

 

[Recca]

Jag tycker du ska svara på det längre inlägget jag skrev som jag spammade ned med små inlägg efteråt.

Jag upplever att vurmen för "de fattiga" är skadlig och tycker att det är intressant att möta motargunent i sakfrågan, ytterst ointressant att bli upplyst om vad jag själv tänker och tycker, särskilt när "slutsatserna" gränsar till att vara direkta förolämpningar.

Är det nån som vurmar för de fattiga? Wiktionary säger att vurm är överdriven lust eller kärlek till. Dvs. inskrivet i ordet vurm finns att det är någonting osakligt, överdrivet och att det bygger på känslor snarare än rationellt tänkande.

Tyvärr känner jag rätt ofta att jag hindras från att besvara dina sakfrågor när du tillskriver mig en position i diskussionen som jag inte håller för min egen. Det blir särskilt ironiskt eftersom du själv klagar på någonting liknande när det gäller hur andra tolkar dig.

Så, har du något motargument till mitt försla, lite tillspetsat: "det är dåligt att tycka synd om de fattiga ty det befäster en position som endast existerar pga en onaturlig norm kring konsumtion"?

Tack. Jag uppskattar koncisa förklaringar.

Jag kan kompromissa med dig: Det är dåligt att tycka synd om de fattiga ty det befäster en position som existerar till viss del på grund av en (fullt naturlig) norm som uppstått i och med konsumtionhierarkin. Huruvida konsumtionshierarkin också är "naturlig" eller ej beror på perspektiv. Men normen som uppstår är naturligtvis naturlig utifrån de omständigheter varur den uppstår, annars hade den inte uppstått.

Om man menar att de socialt konstruerade effekterna av fattigdom skapas endast genom att vissa "tycker synd om" de fattiga så tror jag att man stirrat sig blind på problemet. Det är större än så, helt enkelt.

 

[RasmusL]

Ja, jag ska svara på det, jag har bara inte bemästrat telefonskrivandet till den grad att jag kan bryta citat och svara på delfrågor, men imorgon kommer jag att jobba så svarar under ngn rast när jag sitter vid burk,

Det är inte meningen att ge dig åsikter och ja "vurm" var ett klumpigt ordval.

Funktionshindrades kamp mot en syn på handikapp som något tillhörande individen snarare än samhället har gett upphov till forskning och folkrörelser i vad jag upplever som "rätt" riktning. "Fattigdom" är imo än lättare att flytta från individ till samhälle och jag är övertygad om att en linje i stil med "pengar är ej vägen till lycka" lättare kan få genomslag än "ni måste dela lika på allt" då det är mindre av ett "angrepp". Omfördelning som inte går hela vägen lämnar fortfarande "relariv fattigdom" och jag tror inte att glädjen ökar i samma takt som klyftorna minskar, i alla fall inte under en lång startsträcka, då de inte eliminerar "fattigdom" innan sista steget.

 

[Recca]

Funktionshindrades kamp mot en syn på handikapp som något tillhörande individen snarare än samhället har gett upphov till forskning och folkrörelser i vad jag upplever som "rätt" riktning. "Fattigdom" är imo än lättare att flytta från individ till samhälle och jag är övertygad om att en linje i stil med "pengar är ej vägen till lycka" lättare kan få genomslag än "ni måste dela lika på allt" då det är mindre av ett "angrepp". Omfördelning som inte går hela vägen lämnar fortfarande "relariv fattigdom" och jag tror inte att glädjen ökar i samma takt som klyftorna minskar, i alla fall inte under en lång startsträcka, då de inte eliminerar "fattigdom" innan sista steget.

Jag tror jag börjar förstå dig lite. Men det absolut bästa sättet att uppgradera det upplevda stigmat av att vara fattig är fortfarande omfördelning. Att kontra omfördelning försöka omvärdera fattigdom till någonting mer positivt än vad det är idag och samtidigt undvika omfördelning ser jag som dött lopp direkt.