Varför har folk så svårt att diskutera skolpolitik utan att bete sig som arslen? Trots att deltagarna i grunden har höga tankar om skolans betydelse och värdet av utbildning så urartar själva diskussionen till pajkastning.
Det är tämligen arrogant att avfärda andras erfarenheter som värdelösa, även om man bör förhålla sig kritiskt till dem. Framförallt bör man komma ihåg att den svenska skolan aldrig har lyckats - och aldrig kommer att lyckas - med målet att få undervisningen likadan på alla orter och skolor. Det kanske var lättare att likrikta skolan när den statliga kontrollen var större, men inte ens då var all undervisning identisk. Något man kanske bör tänka på innan man avfärdar ett helt decenniums skolpolitik baserat på egna dåliga erfarenheter av inkompetenta lärare.
Därmed inte sagt att man inte bör sträva efter att erbjuda en likvärdig skola. Det finns massor av utopiska mål inom politiken som man aldrig kommer att uppnå, men som det ändå är värt att kämpa mot.
För att bemöta en av de ursprungliga punkterna, nämligen frågan om Folkpartiets glidning bort ifrån den liberala grunden, så tycker jag nog att man faktiskt kan skönja en tydlig utveckling mot hårdare tag, åtminstone inom retoriken. Nu senast så uttalar sig Folkpartiets juridiske talesman om hårdare tag mot kriminella ungdomar som ska kunna åtalas och utsättas för tvångsåtgärder betydligt tidigare än idag. Även när det gäller skola och invandringspolitik så har det talats mycket om skärpta krav och regler. Jag skulle inte gå så långt som att kalla Folkpartiet för fascistiskt eller ens konservativt, men jag tycker nog att de rör sig bort ifrån det socialliberala ursprunget och in i en konservativ riktning.
När det gäller skolan så har jag en viss erfarenhet av framförallt hur det fungerar i gymnasieskolan. Jag har under min yrkesverksamma tid mest arbetat på en av landets största yrkesförberedande skolor. Här är man rätt långt ifrån elitskolornas värld och många av eleverna har låga tankar om sin egen förmåga och värdet av att överhuvudtaget gå i skolan.
Jag funderar mycket över skolans problem och vad jag skulle vilja ändra på och förbättra. I slutändan så måste man som lärare ändå gilla läget och arbeta utifrån de förutsättningar som finns, även om man drömmer om andra tider. Själv skulle jag gärna se mer engagerade, aktiva och närvarande föräldrar. Jag betvivlar inte att de finns och att de har stor betydelse, men min erfarenhet är att gymnasielever i mångas ögon betraktas som vuxna och mogna nog att fatta sina egna beslut och ansvara för sin egen skolgång. Föräldrarna ser kanske ängsligt på, men låter i slutändan eleverna göra som de själva vill. I vissa fall hoppas de rentav på att skolan ska kunna lösa deras problem och uppfostra deras barn bättre än vad de själva har lyckats med.
Ungdomarna har alltså väldigt stor frihet när det gäller att fatta beslut om sin egen skolgång. Samtidigt så ges de ganska lite oberoende information. Däremot får de massor av reklam och eftersom utbudet av skolplatser är betydligt större än efterfrågan så kan de ganska lätt komma in på olika utbildningar trots bristfälliga och inkompletta betyg.
Att föräldrarna är så passiva och oengagerade, att det saknas saklig information och att skolorna är mer intresserade av att få in elevpengar än att säkra utbildningskvalitet är alla stora problem som påverkar elevernas förmåga att fatta välgrundade beslut om sin framtid.
Jag är ingen varm anhängare av friskolorna, men är ändå väl medveten av att det inom detta begrepp ryms väldigt mycket: stora skolkoncerner, föräldrakooperativ, profitsökande, alternativa pedagogiska modeller, engagemang, girighet och så vidare. Staten borde inte ha avreglerat skolan fullt så snabbt och lättsinnigt och ett bättre kontrollsystem borde ha byggts upp.
Men jag ser ändå finansieringsmodellen som det största problemet. När skolans enda inkomstkälla blir skolpengen som eleverna har med sig och när eleverna förvandlas till kunder, då uppstår plötsligt konflikter. Som lärare är jag också en byråkrat, en myndighetsutövare, en kunnig kunskapsexpert. Min undervisning och min betygssättning ska rusta eleven för det framtida arbetslivet, men också för deltagande i samhället och i demokratin. Samtidigt kommer jag att sägas upp om eleverna skulle utnyttja sin valfrihet och lämna min skola, oavsett om det beror på att de tycker jag är jobbig, de har valt fel, de känner sig utanför, kvaliteten är för låg och så vidare. Finns det egentligen någon poäng att alls ha betyg om dessa ändå inte går att lita på eftersom både skola och lärare har alla skäl i världen att vara generösa mot sina kunder?
Hur hanterar man en stökig klass om varje omplacerad eller utslängd elev innebär förlorade inkomster för skolan? Skulle en elev känna sig mobbad av tre andra, så skulle det ekonomiskt riktiga beslutet vara att ställa sig på mobbarnas sida. Pengar som skulle kunna användas till skolresor, elevassistenter, bibliotekarier, specialpedagoger, kuratorer och skolsköterskor går istället till marknadsföring och satsningar på de profilprogram som bedöms som mest attraktiva och inkomstbringande.
Varje valperiod är full av osäkerhet och kaos; hur många elever får vi år? Vilka program får flest elever och vilka minskar? Vilka lärare kommer att få gå? Rektorerna pressar lärarna att ta in fler elever än vad lokalerna och den framtida arbetsmarknaden klarar av bara för att få in pengar. Stökiga elever får gå kvar för att skolan inte ska gå miste om sin skolpeng.
Jag tycker att det är helt rimligt att skolans finansiering till viss del ska utgå ifrån hur många elever som går där och vilka förutsättningar och program som de har valt. Men om ungdomarna går ifrån att vara elever i första hand till att istället vara kunder kommer andra problem att uppstå. En marknadsanpassning av skolan får konsekvenser som både föräldrar och elever bör vara medvetna om.
Jag har träffat massor av skärpta och analytiska människor under mina 50 år. 