Jag ska nu understryka att jag inte läst boken, har inga barn heller men kommer läsa iaf. Jag slås ändå av paralleller i ålder och moral när jag läser inläggen. När jag (vi) på 80-talet var 9år gamla dräptes nattfolk och andra ondingar på daglig basis, ondingarna svor och kastade okvädningsord omkring sig vilket vi returnerade med tvivelaktig framgång. Även om det var försök till att låta 'fantasyskt', Bröderna Lejonhjärta var en viktig fantasyreferens så det fanns både små och stora lortar, samt fähundar.
Kanske är det annorlunda när man läser om våld/empatilöshet/dålig moral i böcker, kan dock inte påstå att jag läste mycket just då. När jag var 12 var jag i full färd med att pina mig igenom Sagan om Belgarion, inte helt våldsfri den heller, krökades en del också, minns särskilt en passage där "gubben X kvällen innan varit glad näst intill medvetslöshet".
Efter de fem böckerna genomlevde jag traumat av ytterligare fem böcker Sagan om Mallorea, konstaterade att det var exakt samma böcker, blev desillusionerad och läste inte en rad fantasy förrän Jonathan Strange och Mr Norrel (eller var ordningen tvärtom?) en herrans massa år senare. Notera dock att traumat inte var våldet, att jag som märkt av 80-talets videovåld inte gick loss på min omgivning med karatepinnar eller blev förvriden av Kult något senare.(jag vet, det är bara en datapunkt men de flesta av oss blev faktiskt inte karategalningar eller blottande ockultister)
Obs, jag menar inte att moralisera, när jag var 4 fick jag total jävla ångest av Gorgonerna generellt och Meduza specifikt när "Hjältar och monster på himlavalvet gick på TV (hette den så? Sif Ruud och Johannes Brost var med iaf). En tecknad bild på Meduza som det sakta zoomades in på, jag var förstenad av skräck, jodå.
Våld och elaka monster i bokform gick helt över huvudet på polarns unge så han tyckte boken var tråkigt och den lades ned (till polarns sorg), något år senare när boken gick upp igen var den för hemsk och lades ned (till polarns sorg) och något år efter det när polaren försökte en sista gång var den för tråkig och lades ned (till polarns sorg). Summa summarum tror jag att de idéer vi vuxna har bestämmer litet väl mycket hur det 'ska vara', bättre att rulla med smällarna kanske?
Har barn i den 'förlängda familjen'. Har alltid kompletterat alla presenter med en bok (mer indoktrinering än 'uppmuntran' till läsning?, Sån är jag), sånt jag känner till, sånt jag hittat som sett kul ut, inte varit jättenoga med åldersspann (ok, inte Stephen King I 5-årsåldern, inte Stephen King alls faktiskt) men oavsett har mottagandet varit ett jävla lotteri. Köpte en seriebok som var ganska läskig, def mer åt vuxna hållet - ungen älskade det, polarn gillar inte skräck så boken 'försvann' mitt i läsningen pga en flytt ('upphittades' dock efter några år, då inte så intressant för presentmottagaren längre). Ett jättefint riff på Darth Vader med vardagsbestyr i barnboksform - totalt ointressant. Det senare var kanske mest en sorg för mig, jag ville nog litet för mycket att den skulle uppskattas. Dock funkade filmerna med upplästa subtitles och pauser för popcorn och diskussion fantastiskt något år senare. Ganska grafiskt som ni vet, ganska rysliga teman som ni vet, men väldigt bra diskussioner och inga mardrömmar. Diskussionerna kunde komma upp veckor senare vid referens i senare film (nä, man förstår ju varför Dartväjdär blev sådär som han är, fast snäll igen sen, när han blev vuxen på rikt).
Har inga barn, ni är fria att vakta grinden, but just sayin'.