Rising
Vila i frid
Re: Har aldrig försökt laxera med kaustiksoda heller
Well, jag gillar en hel del klassiska saker och blir själv uppretad när någon till exempel säger att mina gamla C64-dataspel är sämre än alla nya spel so finns idag, men jag har faktiskt bra argument för det också, som gör gällande att många av de där gamla spelen faktiskt är "mer" spel än dagens själlösa tutt-å-monstervidunder.
Alltså andra argument än att det "är ju klassiskt", alltså.
Lyckligtvis har du några andra argument än bara det, så kanske får vi rätsida på det här till slut.
Du säger att rollspelande inte bara är att snacka som sin rollperson, utan också agera som den. Det håller jag med om. Därför tycker jag att det är lite konstigt att du tar upp äventyrande i grottgångar som ett bra exempel på detta.
"men i nästan alla publicerade äventyr så brukar det vara gåtor och hinder som spelare och rollpersoner får anstränga annat än sin stridskunskap för att klara av."
Gåtor löses ju inte av rollpersonerna, utan av spelarna. (Om inte SL är juste och slår på INT för gåtlösningen, varpå det hela blir ett endimensionellt brädspelshinder)
Okej, grottgångar KAN förstår bli häftiga skådeplatser för överhäftigt rollspelande, men jag vill mena att det är bra mycket sämre än till exempel en stad eller annan form av samhälle.
"Dungeoncrawling, den term jag är mer familjär med och som mer antyder vad det handlar om än dungeonbashing, tycker jag är kul som avkoppling ibland och inte på något sätt sämre än någon annan typ av äventyr."
Visst, jag gillar en trevlig matinérulle då och då, men inte är det särskilt "bra" filmer? Jag är nöjd ändå, när folk på allvar försöker "bevisa" att Armageddon är en bättre film än Citizen Kane, så blir det bara tragiskt.
Däremot menar jag inte att gamla spel skulle per automatik betyda ruttet rollspelande. Verkligen inte. Men det känns lixom lite trist att så få männsikor vill leta upp sina gamla rollspel och spela dem på det där "bra" sättet man brukade, utan bara minns de dåliga bitarna med nostalgiskt flimmer. Vad kommer den yngre generationen säga? "ÅH, kampsportsreglerna i Kult, det är RIKTIGT rollspel, det!" ;^D
"XP för dödade monster, ja visst är det dumt. Inte kan man bli bättre på att slåss genom att slåss, det vore befängt
Nu är du ju bara löjlig. Bättre på fäktning blir man ju av att fäktas, inte för att man dödar sin motståndare. Man blir faktiskt inte bättre av att döda sina motståndare överhuvudtaget. Det där är dataspelstänkande. Om du inte gillar min term "dataspelstänkande" får du försöka motbevisa den, nu understryker du ju den istället!
"Dock ska jag påpeka att dungeons inte behöver vara varken enformiga eller fyllda med kobolder."
Jag kan dra det där resonemanget längre. Lika lite som dungeons behöver kobolder, behöver äventyr dungeons. Faktum är att allt rollspelande man kan göra i en dungeon, går utmärkt att göra på en intressantare spelplan också. Eller så går det att göra i Diablo. Jag har full förståelse för att man kan tycka "muntligt dataspel" är roligt. Men om jag vore en sådan som gillade det skulle jag inte bli så sur när någon sa att det var "mindra" rollspel än "riktigt" rollspel, -det hade ju varit hela poängen!
Jag älskar gamla dåliga skräckfilmer. Jag älskar dem för att de är så härligt anspråkslösa. Jag kan se dem hur mycket som helst. Vad jag INTE gör, det är att skriva sura insändare till kvällstidningar som ger dem dåligt betyg av sina recensenter. Där går gränsen mellan sunda och dumma människor.
Så bespara mig alla former av "analyser" som bevisar det muntliga dataspelandets suveränitet över rollgestaltningen, tack.
"Felet med översättningen av Role-playing Games till rollspel är att man droppar ut ett spel. Rollspelen är spel, inte teater."
Jag vet inte vilken spelfilosofi ni indoktrinerades med av de amerikanska rollspelen, men av Äventyrsspel fick vi lära oss att det inte fanns några vinnare i ett rollspel. Tror att ni fått lära er detsamma. Att ens rollpersons "framgångar" skulle begränsas till dödade monster (=brädspelshinder) och lösandet av gåtor (=som är upp till spelaren, inte rollpersonen) är bara dumt.
Rollspel ÄR ett spel, medhålles. Spel utgörs av byggstenarna Underhållning och Utmaning. God utmaning är varierande utmaning. Varva spelet med lite rollgestaltning, så blir också dungeonbashingssegmentet roligare, det är min devis.
"innan den psykoanalysika rollspelsvågen med spel som Vampre i bräschen dök upp"
Hmpf! Redan i DoD Expert var psykoanalys en het potatis i regelböckerna, med individuella livsmål osv. Och redan i min första DoD-box medföljde ett rosa papper som förkunnade att den tjocka köpmannen varit den bästa rollpersonen, för att hans spelare hade ju GESTALTAT rollpersonen, och till på köpet hade spelaren fått det bra roligt på köpet. Detta trots (tack vare?) att han betett sig som en total klumpeduns och undanröjt vännernas gömställe.
Han hade "spelat" dåligt enligt din analys om rollspel. Så tråkigt blir det om man tänker konstigt.
Hoppas att ni inter tänker så på Gamm-Kon, utan premierar klassiskt rollspelande, så som det var tänkt att spelas. Som ett "roll"-spel.
/Rising
/Rising
Well, jag gillar en hel del klassiska saker och blir själv uppretad när någon till exempel säger att mina gamla C64-dataspel är sämre än alla nya spel so finns idag, men jag har faktiskt bra argument för det också, som gör gällande att många av de där gamla spelen faktiskt är "mer" spel än dagens själlösa tutt-å-monstervidunder.
Alltså andra argument än att det "är ju klassiskt", alltså.
Lyckligtvis har du några andra argument än bara det, så kanske får vi rätsida på det här till slut.
Du säger att rollspelande inte bara är att snacka som sin rollperson, utan också agera som den. Det håller jag med om. Därför tycker jag att det är lite konstigt att du tar upp äventyrande i grottgångar som ett bra exempel på detta.
"men i nästan alla publicerade äventyr så brukar det vara gåtor och hinder som spelare och rollpersoner får anstränga annat än sin stridskunskap för att klara av."
Gåtor löses ju inte av rollpersonerna, utan av spelarna. (Om inte SL är juste och slår på INT för gåtlösningen, varpå det hela blir ett endimensionellt brädspelshinder)
Okej, grottgångar KAN förstår bli häftiga skådeplatser för överhäftigt rollspelande, men jag vill mena att det är bra mycket sämre än till exempel en stad eller annan form av samhälle.
"Dungeoncrawling, den term jag är mer familjär med och som mer antyder vad det handlar om än dungeonbashing, tycker jag är kul som avkoppling ibland och inte på något sätt sämre än någon annan typ av äventyr."
Visst, jag gillar en trevlig matinérulle då och då, men inte är det särskilt "bra" filmer? Jag är nöjd ändå, när folk på allvar försöker "bevisa" att Armageddon är en bättre film än Citizen Kane, så blir det bara tragiskt.
Däremot menar jag inte att gamla spel skulle per automatik betyda ruttet rollspelande. Verkligen inte. Men det känns lixom lite trist att så få männsikor vill leta upp sina gamla rollspel och spela dem på det där "bra" sättet man brukade, utan bara minns de dåliga bitarna med nostalgiskt flimmer. Vad kommer den yngre generationen säga? "ÅH, kampsportsreglerna i Kult, det är RIKTIGT rollspel, det!" ;^D
"XP för dödade monster, ja visst är det dumt. Inte kan man bli bättre på att slåss genom att slåss, det vore befängt
Nu är du ju bara löjlig. Bättre på fäktning blir man ju av att fäktas, inte för att man dödar sin motståndare. Man blir faktiskt inte bättre av att döda sina motståndare överhuvudtaget. Det där är dataspelstänkande. Om du inte gillar min term "dataspelstänkande" får du försöka motbevisa den, nu understryker du ju den istället!
"Dock ska jag påpeka att dungeons inte behöver vara varken enformiga eller fyllda med kobolder."
Jag kan dra det där resonemanget längre. Lika lite som dungeons behöver kobolder, behöver äventyr dungeons. Faktum är att allt rollspelande man kan göra i en dungeon, går utmärkt att göra på en intressantare spelplan också. Eller så går det att göra i Diablo. Jag har full förståelse för att man kan tycka "muntligt dataspel" är roligt. Men om jag vore en sådan som gillade det skulle jag inte bli så sur när någon sa att det var "mindra" rollspel än "riktigt" rollspel, -det hade ju varit hela poängen!
Jag älskar gamla dåliga skräckfilmer. Jag älskar dem för att de är så härligt anspråkslösa. Jag kan se dem hur mycket som helst. Vad jag INTE gör, det är att skriva sura insändare till kvällstidningar som ger dem dåligt betyg av sina recensenter. Där går gränsen mellan sunda och dumma människor.
Så bespara mig alla former av "analyser" som bevisar det muntliga dataspelandets suveränitet över rollgestaltningen, tack.
"Felet med översättningen av Role-playing Games till rollspel är att man droppar ut ett spel. Rollspelen är spel, inte teater."
Jag vet inte vilken spelfilosofi ni indoktrinerades med av de amerikanska rollspelen, men av Äventyrsspel fick vi lära oss att det inte fanns några vinnare i ett rollspel. Tror att ni fått lära er detsamma. Att ens rollpersons "framgångar" skulle begränsas till dödade monster (=brädspelshinder) och lösandet av gåtor (=som är upp till spelaren, inte rollpersonen) är bara dumt.
Rollspel ÄR ett spel, medhålles. Spel utgörs av byggstenarna Underhållning och Utmaning. God utmaning är varierande utmaning. Varva spelet med lite rollgestaltning, så blir också dungeonbashingssegmentet roligare, det är min devis.
"innan den psykoanalysika rollspelsvågen med spel som Vampre i bräschen dök upp"
Hmpf! Redan i DoD Expert var psykoanalys en het potatis i regelböckerna, med individuella livsmål osv. Och redan i min första DoD-box medföljde ett rosa papper som förkunnade att den tjocka köpmannen varit den bästa rollpersonen, för att hans spelare hade ju GESTALTAT rollpersonen, och till på köpet hade spelaren fått det bra roligt på köpet. Detta trots (tack vare?) att han betett sig som en total klumpeduns och undanröjt vännernas gömställe.
Han hade "spelat" dåligt enligt din analys om rollspel. Så tråkigt blir det om man tänker konstigt.
Hoppas att ni inter tänker så på Gamm-Kon, utan premierar klassiskt rollspelande, så som det var tänkt att spelas. Som ett "roll"-spel.
/Rising
/Rising
