Mina åsikter som amatörwannabespråkvetare:
1: Det finns uppenbarligen ett behov av ett nytt könsneutralt pronomen. "Man" och "en" är visserligen könsneutrala pronomen, men används inte på samma sätt som "han" och "hon". "Man får inte vara dum" är inte samma sak som "Han/hon får inte vara dum". "Han" och "hon" syftar till en viss specifik person, medan "man" syftar till en allmän, ospecifik person. Vi saknar alltså ett pronomen för en specifik, enskild, könsobestämd person. I engelskan har man använt "they" som singulärpronomen i hundratals år, men av någon anledning är "de/dem" inte använt på samma sätt i svenskan. Jag tycker att det vore det uppenbara alternativet. "En" och "man" är två olika saker. "En" är ett objekt medan "man" är ett subjekt (åh, det lät sexistiskt!).
1b: Det innebär att om "man" ska ersättas bör det göras med något annat än "hen" om man inte ska förenkla språket och därmed förlora språklig nyansering. Att ersätta det med "en" vore en mindre förlust, men fortfarande ett utraderande av en grammatisk skillnad i språket. Naturligtvis vore det samma sak om man ersatte det med "de/dem".
2: "Hen" är, som redan påpekats, inte neutralt. Det är ovant och uppseendeväckande och tvingar en att tänka*. Det är starkt associerat med feminism och signalerar "Det här kan verkligen lika gärna vara en kvinna som en man". Denna effekt kvarstår så länge "hen" är ovant och främmande, men i samma ögonblick som "hen" blir accepterat och vanligt kommer man att sluta associera det till feminismen och det kommer att vara ett helt vanligt ord. Man kommer då att anta att det handlar om en man, förutsatt att samhällsstrukturerna inte förändrats. "Hen" är alltså verksamt bara så länge det inte är accepterat.
3: Motståndet mot "hen" har väldigt lite att göra med sexism, patriarkala strukturer och privilegier och väldigt mycket att göra med språklig konservatism. Människan har en inbyggd ryggradsreflex mot språklig innovation och förändringar i språket. Det faktum att småsaker som särskrivningar, felaktigt placerade apostrofer eller ord som uttalas fel kan väcka sådan stark motvilja är ett tydligt tecken på att motståndet mot "hen" är språkligt snarare än genusbaserat. Det innebär inte att motståndarna har "rätt", men det innebär att det är fullt möjligt att tycka att jämlikhet är jätteviktigt och samtidigt ogilla "hen". Att anta att en "hen"-motståndare automatiskt bagatelliserar genusproblematiken är därmed felaktigt; det kan handla om att hen anser att ändamålen inte helgar medlen (ja, folk kan tycka att språklig innovation är något rakt moraliskt förkastligt).
4: Som redan påpekats har ords historiska betydelse väldigt lite att göra med deras moderna betydelse. Som illustration kan vi ta ordet "rollspel", där "roll" kommer från franskans "rôle" som är besläktat med svenskans "rulle" Det handlar om en pappersrulle varpå en skådespelares repliker är skrivna: ett manus, med andra ord. "Spel" kommer i sin tur från tyskans "spiel" och betyder "Ett spektakel som utförs inför publik" (jfr "skådespel"). Går vi på den historiska betydelsen bör alltså "rollspel" signifiera något man gör inför publik, med ett manus.
---
* Notera att "'Hen' tvingar en att tänka" och "'Hen' tvingar man att tänka" betyder två helt olika saker. Det finns alltså en tydlig grammatisk skillnad mellan "man" och "en".
EDIT: Ännu tydligare skillnad: "Orcher dödar en lätt" kontra "Orcher dödar man lätt".
