En översyn, ett tillägg samt lite förakt
Med några få undantag verkar debattörerna här utgå från en rationell individsyn (det följande kommer rikta sig främst till Er). Alltså: Vi är alla rationella varelser, därför kan vi ta oss an problemet genom att art-generalisera, utgå från konsekventa etik-modeller, dra till med extremfall för att förkasta sagda modeller, osv, etc, mm. Jag blir snurrig av allt cirkulerande. Dessutom tycker jag att ni gör er en otjänst när ni tillskriver er själva förmågan att lösa denna nöt logiskt. Min översyn slår fast att båda läger har förbaskat svårt att kamma hem några poänger.
Det är därför mitt förakt mot er är så djupt och outgrundligt och illaluktande och trögflytande.
Individsyn
är väldigt centralt här, för drar någon till med "Vi människor är bättre för att vi kan tänka
rationellt" besvaras det av "Nähä! Knarkhundarna då? Tror du att de fått sniffa koks som yrke om de inte vart rationella?" (Ja, eller nått liknande i alla fall). För diskussionens bästa tror jag vi ska ge upp det där med rationalitet - det finns så mycket annat som formar oss att förmågan till rationellt handlande är ytterst begränsad. Vi är inte konsekventa och vi är inte logiska - därför får ni alltid svårt försvara utgångspunkter där ni gör sådana anspråk.
Låt mig pröva någonting annat: Essentiellt är jag ett djur - jag är aggressiv, jag har självbevarelsedrift, jag har könsdrift, med mera. Samtidigt har jag förmågan till empati och därmed sympati samt behovet av kärlek och därmed närhet. Detta är inte något som nödvändigtvis skiljer mig från andra arter, tvärt om, jag tror faktiskt "speciesism" går att försvara på grunder av att vi är just djur.
Ta det här med empati, till exempel. Det är ett intressant fenomen att studera hos oss människor. Vi har lätt att ta till gråten när vi nås av nyheten att ett bogvisir lossnat på östersjön, eller när ett diskotek brunnit i Göteborg. Vi berörs för att vi kan identifiera oss med de drunknade eller innebrända och deras anhöriga. Låt oss ställa det emot något som rumsligt skett långt borta från oss - som översvämningen av New Orleans. Är empatin konsekvent borde det vara samma sak där, vi borde beröras lika djupt. Jag vågar hävda att de flesta av oss inte gjorde det. Varför lämnar jag för tillfället därhän.
Kärlek är någonting annat som varken är konsekvent eller logiskt. Vi kan rikta vår kärlek mot hundar och katter för att sedan med fog hävda att vi får gensvar. Vi kan göra det samma gentemot undulaten Sören och tarantellan Örjan också, om vi vill. Däremot är inte Bert Karlsson vidare älskvärd. Nu sköt jag mig själv i foten, för exemplet var tänkt att leda till slutsatsen att en livspartner av samma art trots detta är mycket mer djuplodat ändå. Ni kan säkert göra den argumentativa resan själva.
Det går alltså utmärkt att vara "speciesist" genom att hävda att människor i regel saknar empati och kärlek gentemot andra arter i tillräckligt stor grad. Vi har byggt oss ett samhälle för människor - djuren har inget medborgarskap, så varför ska vi skänka dem rättigheter?
Oss emellan, tror ni inte djurens samhällen borde ha svårt att känna empati med oss?
