Nekromanti Hur mycket död i era rollspel?

[Recca]

Jag förlorar däremot inlevelsen helt om det inte finns någon risk (i riskabla miljöer och situationer alltså). Om jag vet att det finns en skyddande hand som räddar mig tappar jag lite av min suspension of disbelief och allt blir klart mer "meta" och "genre". Jag tror det har att göra med att jag uppfattar verkligheten som mycket oförutsägbar, där någon kan dö av att trilla i asfalten av ett knytnävsslag eller helt slumpmässiga personer kan ge sig på dig utan att du kan planera för det, och vi aldrig är skyddade av en välmenande kraft. Att vara skyddad är därmed orealistiskt för mig, och bryter inlevelsen.

Jag har ändrat reglerna i Vampire så det är stört på omöjligt att dö i en fajt där ett gäng rollpersoner håller ihop. Det går att bli utslagen. "Dödliga skador" är liksom inte dödliga om man spelar vampyrer. Så det finns inga skyddande händer på det viset att jag förändrar tärningsslag. Däremot söker jag ständigt efter konsekvenser på handlingar som för storyn framåt och det kan man kanske se som en form av skyddande hand från ovan... Men det krävs ju på nåt vis också för att det ska bli ett bra äventyr.

 

[Recca]

Det borde inte finnas något som hindrar spelarna från att internalisera faran deras karaktärer upplever utan att hot om död för rollpersonerna finns samtidigt.

Du har helt rätt i att det borde vara så här men problemet är att jag alldrig träffat en spelare som faktiskt fungerat så här. Folk kanske säger att de gör det men min erfarenher är att om de inte tror att de kan dö anfaller de stridvagnar i en volvo med en halvladdad revolver

Jag bryr mig inte om vad som är antaget av spelarna innan i den situationen, jag kommer säga "Gör bara detta om du vill dö" och om de fortsätter så kommer volvon gå BOOM!

Okay. Då förstår jag att ni spelar med dödlig utgång. Men jag skulle kunna tänka mig ett fysiskt straff för spelare som beter sig så. Aga är inte olagligt om det riktas mot myndiga personer och de har skrivit på rollspelskontraktet.

 

[God45]

Okay. Då förstår jag att ni spelar med dödlig utgång. Men jag skulle kunna tänka mig ett fysiskt straff för spelare som beter sig så. Aga är inte olagligt om det riktas mot myndiga personer och de har skrivit på rollspelskontraktet.

Jag gillar hur du tänker XD

 

[Eksem]

Om det är omöjligt att dö i ett slagsmål är det i min mening ingen som helst anledning att ha slagsmål alls. Jag kan absolut uppskatta rälsning och storyfokus, men då skulle jag nog inte ha med våldsamma situationer. Jag skulle inte uppskatta dem som spelare framförallt.

 

[Recca]

Om det är omöjligt att dö i ett slagsmål är det i min mening ingen som helst anledning att ha slagsmål alls. Jag kan absolut uppskatta rälsning och storyfokus, men då skulle jag nog inte ha med våldsamma situationer. Jag skulle inte uppskatta dem som spelare framförallt.

Fisktank. Att förlora en fajt mot en elder som du gett dig på är djävligt förnedrande, du kommer aldrig kunna visa ditt ansikte i en viss typ av social sammankomst igen. Vinner du den striden däremot så kan du kanske ta över personens område eller göra denne bloodbound. Hävda dig över din omgivning och du får både fördelar och nackdelar - det här är MYCKET BÄTTRE konsekvenser än "du dog, sorry gör ny karaktär".

Med detta sagt så har den här diskussionen faktiskt väckt en fråga för mig. Jag ska starta en ny tråd och hoppas på roliga tips från alla

 

[Eksem]

Men om jag inte kan visa mig i sociala sammanhang, hur spelar jag min rollperson resten av kampanjen? Kan jag vara med alls? Det låter fruktansvärt tråkigt. Skulle jag hellre dö och göra en ny rollis ärligt talat.

 

[Guest]

För mig beror det helt och hållet på med vem och vad man spelar samt, framförallt, vad man kommit överens om innan spelstart. Ofta är väl det outtalat, särskilt när vi spelar D&D och kloner av detta. De flesta tycks förvänta sig hög risk. I dessa spel har jag inga som helst problem med att min eller någon annans rollperson avlider i ett nesligt bakhåll från en snigelmans dolk.

 

[Recca]

Men om jag inte kan visa mig i sociala sammanhang, hur spelar jag min rollperson resten av kampanjen? Kan jag vara med alls? Det låter fruktansvärt tråkigt. Skulle jag hellre dö och göra en ny rollis ärligt talat.

"Vissa sociala sammanhang" skrev jag. Det är förstås fritt att göra en ny karaktär. Men du menar alltså att det inte bör finnas konsekvenser på dina handlingar som inte är död? Det känns ju väldigt tråkigt.

För övrigt så finns det ju ingenting som säger att förnedringen är permanent. Döden däremot... Den är permanent...

 

[Storuggla]

"I dessa spel har jag inga som helst problem med att min eller någon annans rollperson avlider i ett nesligt bakhåll från en snigelmans dolk."

Hur i helvete vinner en snigelman initiativet?


Storuggla, fan vad jobbigt det är att skriva intitiativet

 

[Recca]

"I dessa spel har jag inga som helst problem med att min eller någon annans rollperson avlider i ett nesligt bakhåll från en snigelmans dolk."

Hur i helvete vinner en snigelman initiativet?


Storuggla, fan vad jobbigt det är att skriva intitiativet

Sneak attack?

/Recca, som har spelat neverwinter nights.

 

[Niklas73]

Jo den risken _kan_ vara stor, men behöver inte vara det. Det är fortfarande deras vän men han är i affekt. Vill de verkligen döda hen? Det gäller att hantera det.

 

[Eksem]

Att döden är permanent är ju dess största selling point, den ultimata insatsen. Men visst kan det vara spännande att ha något mindre definitivt på spel också, jag är nog bara inte så van vid att spela övermänskliga rollpersoner (det var ganska länge sedan nu!) så det var nog bara min "realism"-reflex som slog till där. Om jag spelade Nobilis t.ex. så förväntar jag mig givetvis inte att jag ska dö av någonting alls någonsin (å andra sidan så leder det förstås till att man mycket undantagsvis hamnar i någon som helst våldsam konflikt alls). För mig är våld helt enkelt inte så spännande om inte livet står på spel. Då skulle jag hellre ägna mig åt andra typer av situationer (såvida inte stridssystemet var brädspeligt underhållande).

 

[Guest]

"I dessa spel har jag inga som helst problem med att min eller någon annans rollperson avlider i ett nesligt bakhåll från en snigelmans dolk."

Hur i helvete vinner en snigelman initiativet?


Storuggla, fan vad jobbigt det är att skriva intitiativet

När du minst anar det. Typ när man sätter sig på det där dasset som man lite oförhappat hittade bakom en dungeondörr...

 

[Sodivra]

Jag kanske framstår som värsta karaktärsmördande gm:en i den här tråden men mina spelare vet ganska mycket vad som väntar dem så under en av mina senaste D&D kampanjer som varade runt 6 sessioner hade vi bara två dödsfall och en av de karaktärerna kom tillbaks. En av de karaktärerna höll ett par vampyrer bora från den flyende gruppen och kom sedan tillbaks till gruppen med aninengen vassare tänder och den andra karaktären dödades av en gruppmedlem över ett amgiskt svärd och blev sedan dumpad ner i ett gruvschakt för att dölja kroppen.

I vampire är det ovanligt att en npc dödar en karaktär eftersom vamåyrer tål så jäkla mycket, de flesta dödsfallen är där pga att spelarna dödar varandra.

Sedan hjälper det att de flesta av mina spelare är smartare och bättre taktiker än vad jag är

Det låter ju schyrre! Jag tänker att om jag sammanfattar lite av det jag skrivit i den här tråden...

Rollpersonsdöd ->
1. Är spelarna och spelledaren överens om hur lätt rollpersoner dör i spelet?
2. Är spelare och spelledare överens om hur dödlig den här situation var?
3. Kände spelaren att denne kunde påverka sitt öde genom att fatta relevanta beslut?
-> Om ja på alla 3, glad spelare

 

[Guest]

Att döden är permanent är ju dess största selling point, den ultimata insatsen. Men visst kan det vara spännande att ha något mindre definitivt på spel också, jag är nog bara inte så van vid att spela övermänskliga rollpersoner (det var ganska länge sedan nu!) så det var nog bara min "realism"-reflex som slog till där. Om jag spelade Nobilis t.ex. så förväntar jag mig givetvis inte att jag ska dö av någonting alls någonsin (å andra sidan så leder det förstås till att man mycket undantagsvis hamnar i någon som helst våldsam konflikt alls). För mig är våld helt enkelt inte så spännande om inte livet står på spel. Då skulle jag hellre ägna mig åt andra typer av situationer (såvida inte stridssystemet var brädspeligt underhållande).

Fuck yeah.

Och dör man inte så ska man i alla fall gå/kräla därifrån med någon form av lyte. I D&D kanske man förlorar d4 i någon stat eller får någon annan defekt.
Lemlästning är rätt najs.

 

[Guest]

Rollpersonsdöd ->
1. Är spelarna och spelledaren överens om hur lätt rollpersoner dör i spelet?
2. Är spelare och spelledare överens om hur dödlig den här situation var?
3. Kände spelaren att denne kunde påverka sitt öde genom att fatta relevanta beslut?
-> Om ja på alla 3, glad spelare

Mycket vettigt!
Och därmed var diskussionen avslutad.

 

[God45]

Jag kanske framstår som värsta karaktärsmördande gm:en i den här tråden men mina spelare vet ganska mycket vad som väntar dem så under en av mina senaste D&D kampanjer som varade runt 6 sessioner hade vi bara två dödsfall och en av de karaktärerna kom tillbaks. En av de karaktärerna höll ett par vampyrer bora från den flyende gruppen och kom sedan tillbaks till gruppen med aninengen vassare tänder och den andra karaktären dödades av en gruppmedlem över ett amgiskt svärd och blev sedan dumpad ner i ett gruvschakt för att dölja kroppen.

I vampire är det ovanligt att en npc dödar en karaktär eftersom vamåyrer tål så jäkla mycket, de flesta dödsfallen är där pga att spelarna dödar varandra.

Sedan hjälper det att de flesta av mina spelare är smartare och bättre taktiker än vad jag är

Det låter ju schyrre! Jag tänker att om jag sammanfattar lite av det jag skrivit i den här tråden...

Rollpersonsdöd ->
1. Är spelarna och spelledaren överens om hur lätt rollpersoner dör i spelet?
2. Är spelare och spelledare överens om hur dödlig den här situation var?
3. Kände spelaren att denne kunde påverka sitt öde genom att fatta relevanta beslut?
-> Om ja på alla 3, glad spelare

Och där vann du nog tråden, i alla fall enligt mig Vi kan fortsätta diskutera vad vi föredrar och vad som fungerar bäst i olika situationer och system men jag tror du slog huvudet på spiken.

Nu vill jag ha stats för snigelmän. Får de en initativ bonus om de är inoljade med vitlök?

 

[Poseur]

Luger-OT

Måste bara inflika en anekdot här.
Under en kortare kampanj där jag spelledde en grupp kommandos under andra världskriget var det ingen i gruppen som ville ta i en luger, trots att alla spelarna verkligen ville ha en. Men så fort det kom upp chansen så var det alltid någon som påpekade; "du vet att den inte har någon säkring va?" eller "kommer du inte ihåg band of brothers scenen". Det var hilarious!


/Poseur följer dock tråden med spänning

 

[God45]

Re: Luger-OT

Måste bara inflika en anekdot här.
Under en kortare kampanj där jag spelledde en grupp kommandos under andra världskriget var det ingen i gruppen som ville ta i en luger, trots att alla spelarna verkligen ville ha en. Men så fort det kom upp chansen så var det alltid någon som påpekade; "du vet att den inte har någon säkring va?" eller "kommer du inte ihåg band of brothers scenen". Det var hilarious!


/Poseur följer dock tråden med spänning

 

[krank]

Band of brothers spoiler följer:

Du vet scenen i Band of brothers där han ena killen äntligen hittar en luger att ta med sig hem som krigsbytte? Och han stoppar den i byxorna utan att säkra den, skjuter sig själv och avlider? Det är en riktigt bra scen!

Jag har inte sett Band of Brothers och lär nog inte göra det heller, inom överskådlig framtid... Men: Att något är en "bra scen" gör inte nödvändigtvis att man som spelare uppmuntras att bli känslomässigt investerad i sin rollperson. Det hjälper, helt enkelt, inte.

Om man spelar storyfokuserat är det en annan sak.

Den scenen säger att det här är farligt och att det inte spelar någon roll hur viktiga handlingarna som rör dig är, döden är närvarande se upp! Det skapar en känsla i spel som har likannde grejer att skapa en karaktär du bryr dig om för då blir det mer tragiskt när han dör. När du har en karaktär så bra spelad att de andra spelarna kräver att få rollspela hans begraving? Då har du lyckats!

Och oro dig inte så mycket för att ta risker, alla kan dö, vill du inte dö så coolt som möjligt?

Today is a good day to die!

Men jag vill ju inte skapa en karaktär för mina medspelares skull. Det är inte utlevelsen av rollpersonen som är det jag vill fokusera på, utan inlevelsen.

Generellt brukar jag hålla mig ifrån spel där döden ständigt är närvarande, för karaktärsdöd säger i princip: "Hördu, all den här tiden du spenderat med att hitta på bakgrund, intressanta SLP:er att kroka in i historien, politiska åsikter, etc etc? Den torkar jag mig i arslet med. Så, slut, nu är allt du gjort värdelöst, dags att skapa ny RP. Kul va?"

Det tillför inget för mig. Det är en billig effekt, det tråkigaste sättet att uppnå spänning. Som SL strävar jag efter att kunna använda bättre verktyg, som uppnår samma grad av inlevelse och emotionell investering utan att snöpligt avsluta alltihop för att någon slumpmässig rånare i en gränd "rullade crit".

EDIT: Men det handlar såklart om spelstil. Jag föredrar när spänningen mer handlar om "har jag löst mordgåtan på rätt sätt" eller "går min långsiktiga plan i lås" snarare än "dör min rollperson nu"... Jag är inte mycket för "hetsigt" eller våldsamt spelande, den sortens spänning attraherar mig inte helt enkelt.