Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,271
Jag läste precis Phelans inlägg om spelvärldar och inser att mitt svar helt plötsligt kom att handla om något annat. Tur för er, men jag upptäckte det hela i tid och lättar istället mitt hjärta i den här tråden istället.
Så här skriver Phelan, i en klok sammanfattning, av hur standard-fantasyvärldar brukar se ut:
Det är denna strävan bort från, vad ska man kalla det, ur-fantasyn, som jag fascineras av.
Jag misstänker att om man spelar massa rollspel så kommer man förr eller senare bli frustrerad över tillkortakommanden i spelen. Man lär möta en, eller flera inkonsekvenser som oundvikligt kommer att verka negativt på spelupplevelsen.
Vad gör man då? Tja, antingen så söker man upp en bättre värld (som Phelan försöker just nu) eller så accepterar man den skeva spelvärlden/de dåliga reglerna/det ologiska monstret/etc
Det jag skulle vilja diskutera med er, kära forumiter, är varför man inte bara kan slappna av och utbrista:
"Tja, jag vet att det är helvrickat att en dolk kan göra mer skada än ett tvåhandssvärd, men so what?! Jag lyckades ju med att döda den Onde Nekromantikern!"
Varför inte?
/Basenanji, som har en aning om att detta är en tråd som egentligen handlar om hur vi definierar hög kvalitet i rollspel och som i och med det, blottar vad vi egentligen menar med just "kvalitet". Ett småslugt sätt att att reda på vad ni hyser för åsikter, innerst inne!
Så här skriver Phelan, i en klok sammanfattning, av hur standard-fantasyvärldar brukar se ut:
Men Phelan är knappast ensam om att vilja lämna en mer standardiserad fantasy bakom sig, för en mer historiskt korrekt eller överhuvudtaget mer realistisk värld. Snarare tror jag att framgången bakom tex Drakar v.6 handlar mycket om att man i den utgåvan av Drakar&Demoner har tagit ett steg bort från "standard fantasy". Det blir fräscht, helt enkelt.För det första så finns det en tendens att man försöker göra varje land i världen unikt och spännande för att det ska skilja sig mot de andra länderna, för att erbjuda olika miljöer att spela i även om det är samma värld.
Det är denna strävan bort från, vad ska man kalla det, ur-fantasyn, som jag fascineras av.
Jag misstänker att om man spelar massa rollspel så kommer man förr eller senare bli frustrerad över tillkortakommanden i spelen. Man lär möta en, eller flera inkonsekvenser som oundvikligt kommer att verka negativt på spelupplevelsen.
Vad gör man då? Tja, antingen så söker man upp en bättre värld (som Phelan försöker just nu) eller så accepterar man den skeva spelvärlden/de dåliga reglerna/det ologiska monstret/etc
Det jag skulle vilja diskutera med er, kära forumiter, är varför man inte bara kan slappna av och utbrista:
"Tja, jag vet att det är helvrickat att en dolk kan göra mer skada än ett tvåhandssvärd, men so what?! Jag lyckades ju med att döda den Onde Nekromantikern!"
Varför inte?
/Basenanji, som har en aning om att detta är en tråd som egentligen handlar om hur vi definierar hög kvalitet i rollspel och som i och med det, blottar vad vi egentligen menar med just "kvalitet". Ett småslugt sätt att att reda på vad ni hyser för åsikter, innerst inne!