Nekromanti Hur tänker ni, egentligen?

[Basenanji]

Jag läste precis Phelans inlägg om spelvärldar och inser att mitt svar helt plötsligt kom att handla om något annat. Tur för er, men jag upptäckte det hela i tid och lättar istället mitt hjärta i den här tråden istället.

Så här skriver Phelan, i en klok sammanfattning, av hur standard-fantasyvärldar brukar se ut:

För det första så finns det en tendens att man försöker göra varje land i världen unikt och spännande för att det ska skilja sig mot de andra länderna, för att erbjuda olika miljöer att spela i även om det är samma värld.

Men Phelan är knappast ensam om att vilja lämna en mer standardiserad fantasy bakom sig, för en mer historiskt korrekt eller överhuvudtaget mer realistisk värld. Snarare tror jag att framgången bakom tex Drakar v.6 handlar mycket om att man i den utgåvan av Drakar&Demoner har tagit ett steg bort från "standard fantasy". Det blir fräscht, helt enkelt.

Det är denna strävan bort från, vad ska man kalla det, ur-fantasyn, som jag fascineras av.

Jag misstänker att om man spelar massa rollspel så kommer man förr eller senare bli frustrerad över tillkortakommanden i spelen. Man lär möta en, eller flera inkonsekvenser som oundvikligt kommer att verka negativt på spelupplevelsen.

Vad gör man då? Tja, antingen så söker man upp en bättre värld (som Phelan försöker just nu) eller så accepterar man den skeva spelvärlden/de dåliga reglerna/det ologiska monstret/etc

Det jag skulle vilja diskutera med er, kära forumiter, är varför man inte bara kan slappna av och utbrista:

"Tja, jag vet att det är helvrickat att en dolk kan göra mer skada än ett tvåhandssvärd, men so what?! Jag lyckades ju med att döda den Onde Nekromantikern!"

Varför inte?

/Basenanji, som har en aning om att detta är en tråd som egentligen handlar om hur vi definierar hög kvalitet i rollspel och som i och med det, blottar vad vi egentligen menar med just "kvalitet". Ett småslugt sätt att att reda på vad ni hyser för åsikter, innerst inne!

 

[Phelan]

(Hej igen...) Vad man reagerar på och tycker är dåligt/brister beror nog delvis på vad man försöker uppnå, men även på att man efterhand ställer större krav på sina världar eller regler. Är man ute och spelar en kampanj där man bara ska fimpa den onde nekromantikern så är de geopolitiska subtiliteterna i världen kanske mindre viktigt, om det inte är så att man bestämmer sig för att det är jobbigt att fimpa honom direkt utan istället försöker utmanövrera honom genom att ge sig på hans allierade, erbjuda dessa bättre avtal osv. Om det då visar sig att maktstrukturen som man ska försöka angripa är helt ologiskt uppbyggd och inte skulle ha funkat överhuvudtaget så känns det ju inte så kul att försöka klura ut ett sätt att knäcka den. Vad leder detta till? Att utifrån det sätt man spelar, väljer att försöka lösa problem osv så ställer man olika höga krav på hur olika delar av en värld eller ett regelsystem ska vara uppbyggt.

Andra fall när man kan bli besviken på ett system/en värld är när den har med element som man som rollperson i världen förväntas ta hänsyn till, men när man försöker agera utifrån rollen och vill ta reda på vad rollen kräver upptäcker man att det finns ingen substans i det hela. Spelar för tillfället i en Rolemasterkampanj med en paladin, satte mig vid skapandet av denne och bläddrade igenom modulen om gudaväsen för att få klarhet i saker man bör eller inte bör göra utifrån den tro man följer. Modulen listade väldigt fint varenda liten gud men sade ingenting om livsregler osv för de som följer sin tro, dvs jag fick inget som kunde hjälpa mig att gestalta rollen...

Reglerna som sådana kan man ju också reta sig på ibland, vare sig man vill ha enklare eller mer avancerade, men regler är egentligen lättare att ändra och att pröva sig fram med efterhand. Om saker i världen känns konstiga så kan man förvisso justera dessa, men om man sedan upptäcker att ens ändringar gav konstiga effekter blir det ännu mer skruvat om man ska ändra dem. "Jo, den där påven vars inkvisitörer har förföljt er genom tolv länder? Eh, han finns inte så glöm den biten..."

Ehm... nej, nu slutade hjärnan funka. Nåväl...

Mvh / Phelan

 

[Johan K]

Det jag skulle vilja diskutera med er, kära forumiter, är varför man inte bara kan slappna av och utbrista:

"Tja, jag vet att det är helvrickat att en dolk kan göra mer skada än ett tvåhandssvärd, men so what?! Jag lyckades ju med att döda den Onde Nekromantikern!"

Ja, varför inte.. Egentligen.
Det är ju egentligen inget fel på den standardiserade fantasyvärldenn. Det är väll bara det att det är kul & spänannde när det dyker upp nya världar, som t. ex Trudvang.

/Basenanji, som har en aning om att detta är en tråd som egentligen handlar om hur vi definierar hög kvalitet i rollspel och som i och med det, blottar vad vi egentligen menar med just "kvalitet". Ett småslugt sätt att att reda på vad ni hyser för åsikter, innerst inne

Kvallite ja...
Det är nog ett ord med många bottnar. Tror att det kan vara lite småsvårt att sätta nån stämmpel, eftersom det i mångt & mycket är synerligen personligt.. Sen att man kansek kan komam överenns om några generellea linjer är ju alltid bra.

 

[Ymir]

För att trovärdighet underlättar (och ökar) inlevelsen, och borgar för en intressantare och mer dynamisk spelvärld.

Svårare än så är det inte...för mig.

- Ymir, vill kunna relatera till saker och ting

 

[Basenanji]

Visst är det så att trovärdighet kan ligga bakom en ökad inlevelse, men vilken sorts trovärdighet? Vad är trovärdigt? Och varför?

Jag tycker (detta är alltså min högst personliga åsikt) att det inte behöver vara trovärdigt för att det ska bli juste stämning.

Kan det inte vara så ibland att frånvaron av trovärdighet kan vara minst lika gynnsamt för inlevelsen?
Ett favoritexempel: Moria! Är det trovärdigt att man kan bygga ett sådant enormt komplex egentligen?

Sedan dristar jag mig till att tro att även du Ymir, ibland ruckar på kravet på trovärdighet till förmån för något annat. Ibland åtminstone?

I all hast,
Basenanji

 

[ripperdoc]

Jag håller med dig. Den typen av trovärdighet är inte nödvändig, för självklart kan Moria vara stämningsfullt även om det inte är trovärdigt. Personligen skulle jag säga att den typ av "trovärdighet" som behövs snarare är:
1) Konsekvens. Det måste gå i linje med resten av spelvärlden, det måste kunna verka "rimligt" för de som bebor världen.
2) Logik. Det måste inte vara logiskt, men det ska inte vara uppenbart ologiskt. Allting ska ha ett vettigt skäl, och kan inte spelarna upptäcka detta skälet förr eller senare kommer de få svårt att köpa berättelsen.

/RipperDoc

 

[Pom]

Bättre bra än dåligt ;-)

Regler och kampanjvärld är två olika saker. Visst finns en del regelsystem som är avsedda för en specifik kampanjvärld, men det är inget generellt mönster och absolut ingen lag.
Om något känns fel i samspelet mellan kampanjvärld och regler är det reglerna jag helst ändrar. Min äldsta ännu fungerande kampanj har haft 4 olika regelsystem; betydligt fler om man räknar hemsnickrade varianter. Min aktivaste kampanj är inne på sitt tredje system.

Öh, vad var frågan, förresten?

Tja, antingen så söker man upp en bättre värld (som Phelan försöker just nu) eller så accepterar man den skeva spelvärlden/de dåliga reglerna/det ologiska monstret/etc
(...)
Varför inte?

"Skev", "dålig", "ologisk" betyder ju att man stör sig på det. Inte skall man hålla på med någonting man tycker är är dåligt. Vänd på det: vilka vill avstå från en välbalanserad spelvärld, bra regler och logiska monster?

Mina personliga preferenser (för statistisk bearbetning):
Fantasy med svepande känslor, oändliga kampanjer med dynamiska händelseförlopp, gränslös potential för rollpersoner, det hisnande, vackra, dramatiska, uråldriga, adjektivstinna.

 

[Man Mountainman]

Vad gör man då? Tja, antingen så söker man upp en bättre värld (som Phelan försöker just nu) eller så accepterar man den skeva spelvärlden/de dåliga reglerna/det ologiska monstret/etc

Här har du pudelns kärna! Varför skulle man acceptera det skeva, det dåliga eller det ologiska? Jag menar, om man nu inte gillar ett spel så är det faktiskt inte allt för snårigt att leta rätt på eller skapa ett bättre sådant. Jag förstår faktiskt inte riktigt din poäng: det finns väl ingen anledning att luta sig tillbaka och acceptera när något är dåligt?

om du förstås inte menar...

"Tja, jag vet att det är helvrickat att en dolk kan göra mer skada än ett tvåhandssvärd, men so what?! Jag lyckades ju med att döda den Onde Nekromantikern!"

...varför vi tycker att de här sakerna är dåliga till att börja med? Ty det är väl en mer intressant diskussion. För min del skulle nog svaret bli att jag helt enkelt är en otålig person som inte trivs när saker är desamma allt för länge och därför söker förändring. För många andra tror jag att dåliga erfarenheter från unga dagar kan ligga till grunden för en strävan bort från ursprunget. Om inkonsekvenserna och de dåliga reglerna har förstört spelupplevelsen för en allt för många gånger tack vare en medioker spelledare som inte kunnat hantera dem så får man nog en slags inbyggd aversion mot dylikt.

 

[GrottrolletNaug]

"Det är denna strävan bort från, vad ska man kalla det, ur-fantasyn, som jag fascineras av. "

Det här är faktiskt inte särskilt svårt alls. Folk tröttnar helt enkelt. Efter X antal år av DoD så tröttnar folk och vill ha någonting nytt och fräscht. Sen kommer folk tröttna på sitt nya som dom precis bytt till och gå vidare till ett tredje spel, alternativt bli nostalgiska och gå tillbaka till sitt gamla spel. Detta tror jag händer dom flesta rollspelare över lag faktiskt och jag tror att det är fenomen som blir tydligare och tydligare desto fler gånger man blir utsatt för det.

Våra spelare har gått från

Fjortis DoD --> Svår, surrealistisk, friform --> tillbaka till fantasyn --> till smutsfantasyn (Eon) och "down-to-earth"-SciFi (Neotech) --> Animeinspirerad, hongkongactionig, over-the-toppig High-fantasy (Exalted)

Vi kan se lite hur man alltid försöker sträva efter att göra ungefär motsatsen till det man inte är nöjd med i de olika genrerna.
Först var vi 12-14 år gamla och spelade DoD. Angus med svärdet och Glorfindel (Ja, en RP Glorfindel) med bågen och dolken. Ut och döda svarta rustningar och onda varelser. Sen växte man upp och det där blev ur ren psykologisk synpunkt alldeles för enkelt. Dessutom var reglerna för svåra att hantera, så dom tyckte man inte om. Motreaktionen kom i att spelledarna började intressera sig för att bygga en intressant historia istället och friformade den. Denna tid varade under halva gymnasiet tills spelledarna kom på att det var bättre att skriva noveller, för då var det ingen som lade sig i hur historien utvecklade sig ( ). Sen tröttnade spelarna på pretto-friformen och ville ha någonting enkelt igen, och då återgick man till fjantasyn. Sen blev fjantasyn tråkig och förutsägbar så dår övergick man till smutsfantasy för att piffa upp det lite granna. Sen tröttnade man rätt kvickt på fantasy över huvud taget och då körde jag igång min långkörare, Neotech-kampanjen. Sen gav mest den smutsiga down-to-earth-känslan en träsmak i munnen och viljan att vara hjältar tog överhandet igen. Därför passade Exalted som hand i handske, eftersom man på senare dagar börjar intressera sig för Anime.

Så tänker jag/vi


/Naug, rollspelar, därför är han

 

[GrottrolletNaug]

"Ett favoritexempel: Moria! Är det trovärdigt att man kan bygga ett sådant enormt komplex egentligen?"

Jag håller i mångt och mycket med. Trovärdighet är inte alltid eftersträvansvärt. Det platsar nog in väldigt bra som koncept i ganska många olika genrer. Desto mer down-to-earth/smuts-under-fingernaglarna ens spel blir, desto viktigare blir trovärdigheten skulle jag säga. Det finns ju gott om spel som på inget vis alls är trovärdiga men som fortfarande kan få en väldigt otroligt bra stämning. Animeinspirerade Exalted eller Hong Kong-actionspelet Feng Shui till exempel.

När man i Exalted aktiverar sina magiska krafter och börjar studsa på väggarna och utdelar 6 attacker på samma motståndare från 3 olika håll inom loppet av 3 sekunder och motståndaren aktiverar sina krafter och undviker alla attacker samt gör en maffig motattack som får en själv att flyga in i en stenpelare så att den spricker så kastas trovärdigheten rakt ut genom fönstret. Däremot är det skitkul


/Naug, relativist

 

[Basenanji]

När man i Exalted aktiverar sina magiska krafter och börjar studsa på väggarna och utdelar 6 attacker på samma motståndare från 3 olika håll inom loppet av 3 sekunder och motståndaren aktiverar sina krafter och undviker alla attacker samt gör en maffig motattack som får en själv att flyga in i en stenpelare så att den spricker så kastas trovärdigheten rakt ut genom fönstret. Däremot är det skitkul

Kunde inte sagt det bättre själv!
Det uppstår nämligen en paradox i rollspelandet, menar jag- ibland är det rimligt att avkräva spelvärlden eller regelsystemet någon sorts logik/trovärdighet/blarhblarh, men ibland kan man strunta i densamma, till förmån för spelupplevelse.

Och det var väl därför vi började spela?

/Bas

 

[Basenanji]

Se upp för fällan!

Visst- jag förstår att det låter konstigt att man ska acceptera något som är otillräckligt, bara så där.

Vad jag stör mig på är varför det i vissa fall är bra att inte kräva logik/realism/etc medan det i andra fall bara måste vara super-realistiskt?!

Tex så önskar sig POM detta av sin fantasy: "...gränslös potential för rollpersoner..." och om man vill tjata så skulle man ju kunna konstatera att han släpper lite på kravet på realism/balans redan där.
Jag menar, hur ofta händer det IRL att man har en gränslös potential?

Ok, jag erkänner att det luktar DRYG om det här svaret, men jag vill bara få fram min poäng. Ibland upplever jag det som att det snarare handlar om högst personliga referensramar, när man krasst konstaterar vad som är realistiskt/trovärdigt/god balans och vad som inte är d:o. Vilket innebär att den där realismen som man hänvisar till "utifrån ett objektivt perspektiv" snarare är en i allra högsta grad "subjektiv sanning".

Om man då stör sig på en regel eller motsvarande är det alltså risk för att man "fiskar med dynamit"- istället för att bara acceptera den där dolkens skada så missar man hela härligheten med att ha fått göra en j-l cool grej- nämligen besegrat Deet Onde Nekrot.

Och det där var en luring från min sida- frågan handlar inte om varför man inte gillar AD&D 1:st edition och dungeoncrawling. Istället handlar det om huruvida man är benägen att skita i det som är roligt till förmån för någon princip! Förstår ni? Alltså- byt ut "dödat den onde nekromantikern" mot något annat du tycker är en höjdare att uppleva och fundera på om du fortfarande är beredd att stryka ut den coola händelsen pga att dolkens skada verkar obalanserad?

Förresten, apropos realism. Ni vet alla regler för fallskador?
Vad skulle ni säga om en regel som innebar att man kunde falla 12 meter utan att at någon som helst skada?

Ja, så läser man ändå då och då att nån lyckost har överlevt si och så många meter utan en enda skråma...

Vänligen,
Basenanji

 

[Man Mountainman]

Re: Se upp för fällan!

Vad jag stör mig på är varför det i vissa fall är bra att inte kräva logik/realism/etc medan det i andra fall bara måste vara super-realistiskt?!

Nu snackar du ur något märkligt generaliserande perspektiv. Vi är ju alla olika individer och alla hamnar vi på olika platser på "acceptans för orealistiska företeelser"-skalan. Vissa tycker att realism är väldigt viktigt, andra kan acceptera frånvaro av realism då och då. Jag är definitivt en sådan som stör mig på brist på realism, men jag kan inte känna igen mig i ovanstående.

Tex så önskar sig POM detta av sin fantasy: "...gränslös potential för rollpersoner..." och om man vill tjata så skulle man ju kunna konstatera att han släpper lite på kravet på realism/balans redan där.

Tja, kravet på realism behöver ju inte vara absolut. Man behöver inte säga "allt ska alltid vara realistiskt". Det räcker med att säga "Om man bortser från allt annat så är en högre grad av realism alltid att föredra framför en lägre".

Ibland upplever jag det som att det snarare handlar om högst personliga referensramar, när man krasst konstaterar vad som är realistiskt/trovärdigt/god balans och vad som inte är d:o.

Visst, du har rätt. Alla har olika erfarenheter av verkligheten, så vår uppfattning om vad som är "realistiskt" kommer naturligtvis att skilja sig åt. Ibland används "realism" som en stämpel som man kan sätta på vad som helst i syfte att berättiga dess existens. Jag läste en i min mening skrattretande artikel i Sverox om Rolemaster. Där hävdades det att Rolemaster var "realistiskt" eftersom att tärningsslagen var obegränsade och att detta på något sätt skulle göra Rolemaster till ett mer förnämt regelsystem än andra. Ett sådant realismbegrepp kan inte jag indentifiera mig med. För det första bedömer jag inte regelsystem utifrån någon grad av tänkt realism utan snarare utifrån hur väl de klarar av vad de är tänkta att klara av, för det andra så känns det som att en sådan sak som obegränsade slag precis lika gärna skulle kunna vara helt uppåt väggarna orealistisk. När jag talar om realism så avser jag snarast saker såsom att karaktärers motivationer och handlingar känns rimliga utifrån omständigheterna.

Vilket innebär att den där realismen som man hänvisar till "utifrån ett objektivt perspektiv" snarare är en i allra högsta grad "subjektiv sanning".

Nä nä nä! Folks uppfattningar om realism må variera, men realism beror av en jämförelse med den objektiva verkligheten och därför är realismen i sig objektiv! Om andra människor har en annan uppfattning än jag om vad som är realistiskt, så beror det inte på att realismen i sig som är subjektiv, utan helt enkelt på att dom (eller jag) har fel.

Alltså- byt ut "dödat den onde nekromantikern" mot något annat du tycker är en höjdare att uppleva och fundera på om du fortfarande är beredd att stryka ut den coola händelsen pga att dolkens skada verkar obalanserad?

Här är jag beredd att sälla mig till Ymirs uppfattning: realism ökar möjligheten till identifiering och inlevelse, och utan idenitifering och inlevelse är rollspelet inte lika roligt. Om jag måste välja mellan "orealistiskt spel där jag får göra cool sak X" och "realistiskt spel där jag inte får göra cool sak X" så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att välja det senare alternativet, eftersom att det fortfarande skulle finnas en chans att jag fick göra cool sak Y istället, och då skulle dessutom mina möjligheter att leva mig in vara betydligt större.

Förresten, apropos realism. Ni vet alla regler för fallskador?
Vad skulle ni säga om en regel som innebar att man kunde falla 12 meter utan att at någon som helst skada?

Tja, som sagt, det är inte sån där detaljartad regelrealism som jag i första hand är intresserad av. Jag föredrar att låta mina regelsystem vara så pass abstrakta att spelledarden ska kunna tolka in sin egen realism i resultaten. Mitt generiska regelsystem Revolver har inte ens något skadesystem (jag tycker inte att skador bör vara en rent mekanisk konsekvens av vissa regelmässiga omständigheter utan snarare att det bör vara ett plotverktyg i spelarens och spelledarens händer).

 

[Pom]

Re: Se upp för fällan!

Folks uppfattningar om realism må variera, men realism beror av en jämförelse med den objektiva verkligheten och därför är realismen i sig objektiv! Om andra människor har en annan uppfattning än jag om vad som är realistiskt, så beror det inte på att realismen i sig som är subjektiv, utan helt enkelt på att dom (eller jag) har fel.

Det är mer mångfacetterat än så. Alla modeller, inklusive rollspelsregler, innebär att vissa delar av det som skall simuleras har valts ut och vissa har ignorerats. En modell kan vara realistisk ifråga om det här och orealistisk ifråga om det där medan en annan modell är tvärtom. De är bägge realistiska i någon bemärkelse. Vilken sorts realism som är bäst är subjektivt i rollspelssammanhang.

 

[Man Mountainman]

När man i Exalted aktiverar sina magiska krafter och börjar studsa på väggarna och utdelar 6 attacker på samma motståndare från 3 olika håll inom loppet av 3 sekunder och motståndaren aktiverar sina krafter och undviker alla attacker samt gör en maffig motattack som får en själv att flyga in i en stenpelare så att den spricker så kastas trovärdigheten rakt ut genom fönstret. Däremot är det skitkul

Nä, trovärdigheten stannar kvar precis där den låg. Exalted bygger på premissen att det finns människor begåvade med superförmågor. Så länge spelet håller sig till premissen, så är det trovärdigt. Om min superstarke rollperson plötsligt finner sig oförmögen att sparka upp en trädörr, så är det inte trovärdigt längre (om det inte finns en ingame-förklaring, som att dörren är förhäxad). Den viktigaste premissen i nästan alla rollspel är att rollpersonerna och personerna runt omkring dem i stora drag beter sig som människor. Den mest frustrerande typen av orealism är i min mening när personer inte beter sig realistiskt, trots att man skulle kunna förutsätta att de borde göra det. Om en spelledarperson slagits mot sin ärkefiende Elake Elof 99 gånger, och förlorat varje gång eftersom att Elof är immun mot knytnävsslag, och möter honom en 100:e gång, och anfaller honom med knytnävarna, tja, DÅ flyger trovärdigheten ut genom fönstret. Och det är inte så kul. Om det inte ingår i spelets premiss att det finns vansinnigt korkade människor som är oförmögna att lära sig av sina erfarenheter, förstås.

Någon annan definition av "trovärdighet" är knappast användbar när man snackar om rollspel.

 

[Man Mountainman]

Re: Se upp för fällan!

Det är mer mångfacetterat än så. Alla modeller, inklusive rollspelsregler, innebär att vissa delar av det som skall simuleras har valts ut och vissa har ignorerats. En modell kan vara realistisk ifråga om det här och orealistisk ifråga om det där medan en annan modell är tvärtom. De är bägge realistiska i någon bemärkelse. Vilken sorts realism som är bäst är subjektivt i rollspelssammanhang.

Jepp. Det var väl också litegrann det jag ville komma fram till när jag snackade om Rolemaster. Man kan sträva efter realism av olika anledningar. Jag vände mig mest mot att Basenanji tycktes hävda att realism i sig var subjektiv. Jag kan hålla med om att det är subjektivt i vilken utsträckning realism är önskvärd, att begreppet "realism" kan användas på olika sätt och att människors uppfattningar om vad som är realistiskt kan vara baserade på personliga åsikter snarare än någon faktisk jämförelse med verkligheten, men jag kan inte hålla med om att alla utsagor om huruvida något är realistiska eller inte är dömda att vara subjektiva.

 

[Pom]

Re: Se upp för fällan!

Man kan sträva efter realism av olika anledningar. Jag vände mig mest mot att Basenanji tycktes hävda att realism i sig var subjektiv. Jag kan hålla med om att det är subjektivt i vilken utsträckning realism är önskvärd, att begreppet "realism" kan användas på olika sätt och att människors uppfattningar om vad som är realistiskt kan vara baserade på personliga åsikter snarare än någon faktisk jämförelse med verkligheten, men jag kan inte hålla med om att alla utsagor om huruvida något är realistiska eller inte är dömda att vara subjektiva.

Då är jag med dig. Rollspel är ju lite speciella i modellsammanhang eftersom det överordnade syftet är underhållning och därmed gravt subjektivt. Det är svårt att argumentera emot när någon säger att regel X känns bra. Men graden av realism i en enskild regel verkar ofta gå att bedöma. Helhetsintrycket av systemet blir däremot återigen ibland subjektivt eftersom spelstil och smak varierar, men det är en annan sak.

Det är bra när den postmodernistiska hydran får pottränas lite.

 

[Krille]

Slappna av?

"Tja, jag vet att det är helvrickat att en dolk kan göra mer skada än ett tvåhandssvärd, men so what?! Jag lyckades ju med att döda den Onde Nekromantikern!"

Problemet är inte att man dödar den onde nekromantikern med en dolk istället för ett tvåhandssvärd. Problemet är att det finns en ond nekromantiker och att man måste döda honom.

För det mesta växer man från sådana "infantila fantasier". Man börjar fundera varför nekromantikern är ond i första rummet. Fick han bara mjuka julklappar som liten? Eller är det kanske så att han råkar ha en filosofisk ståndpunkt som bara står i juxtaposition till de "goda"? Hedersskuld? Religiös motsättning? Varför i helskotta är nekromantikern "ond", helt enkelt?

Och varför dödar man honom? Finns det minsta antydan till vuxet beteende, eller är det ännu en repetition av varvet "pengar från mystisk man i kåpa", antingen i form av det direkta uppdraget "döda nekromantikern" eller i form av det indirekta uppdraget "sno den onda nekromantikerns kompletta årgångar av Sailor Moon"? Tänker någon ta till idén med självförsvar, eller är det helt enkelt bara så att han är ond* och därför automagiskt förtjänar att dö?

Poängen är att när de där idéerna börjar dyka upp så börjar man också ifrågasätta varför världen är som den är. Det finns en risk att illusionen och närvaron bryts om det finns logiska luckor i värld och spelsystem.

I några fall så kan man ignorera luckorna. Ibland kan man klistra över luckorna. Ibland blir man tvungen att ta till ett annat spel som saknar luckorna.

Eller om man så vill, att uppföra sig som en trettonårig huligan i förorten som är ute efter räspäckt och kuttar alla onda nekromantiker som sticker upp är inte allas uppfattning av att slappna av.

* se ovan.

 

[Basenanji]

Nu blev det bra! Hoppas jag!

För att komma åt en trend kändes det rätt att betrakta det hela ur ett lite mer generaliserande perspektiv.

Ta ställning till följande två meningar:

Jag har tröttnat på Ereb Altor och vill använda en annan kampanjvärld.

respektive:

Jag har tröttnat på Ereb Altor för att den världen är så orealistiskt sammansatt- man har klumpat ihop massa olika länder som skiljer sig åt på ett otrovärdigt sätt och därför fungerar det inget vidare i rollspel.

Som jag ser det så är det senare resonemanget en trend som är utbredd bland forumiterna här på wrnu.
Det är denna mer generella åsikt jag funderar över.

För jag har alltid betraktat rollspel som "Välkommen till Landet Där Allting Kan Hända!" eller ännu hellre:
"Välkommen till landet "Tänk om...(fyll i önskad fantasi här)!"
Förstår ni mig?

Alltså, om vi redan från början är beredda att kompromissa om vissa "sanningar" (tex att det inte finns drakar som flyger och sprutar eld) borde vi inte då ha en mer accepterande syn på vad man kan och inte kan?

Jag är inte intresserad av att diskutera vad som är bäst- Ereb Altor eller något annat mer "realistiskt" alternativ. Det vet var och en bäst själv. Vad jag tycker är så märkligt är hur man väljer att argumentera för sin ståndpunkt!

Att Ereb Altor kanske inte är världens bästa kampanjvärld kan jag nog hålla med om, men av vilka skäl?
För att den är en standardprodukt, en blek kopia av andra tidigare publicerade världar, som är mycket bättre?
Eller för att den inte är trovärdig/realistisk/innehåller rätt sorts balans mellan olika saker?

Fast det som gör allt det här tjafset till en trend är att man kan byta ut "kampanjvärld" mot "regelsystem" och möta precis samma argument. Eller varför inte "scenario".
Varför är "Spindelkonungens Pyramid" ett dåligt scenario?

Jag skulle kunna argumentera för att "Spindelkonungens Pyramid" är dåligt för att den kanske är händelsefattig eller överhuvudtaget torftig- men aldrig för att det känns orealistiskt med en "...utslängd pyramid i en öken..." (Krille, fritt och dåligt citerad. Han ska ha cred den där Krille, vars bevingade ord aldrig riktigt helt lämnar mig).
För...grabbar och tjejer...hela grejjen med rollspel är ju att det ska vara orealistiskt! Eller så trodde jag det tills nu...

Förstår ni mig? Jag går gärna med på att jag har fel- bara ni förstår hur jag menar.

/Basenanji

 

[Krille]

Re: Nu blev det bra! Hoppas jag!

"Jag skulle kunna argumentera för att "Spindelkonungens Pyramid" är dåligt för att den kanske är händelsefattig eller överhuvudtaget torftig- men aldrig för att det känns orealistiskt med en "...utslängd pyramid i en öken..." (Krille, fritt och dåligt citerad. Han ska ha cred den där Krille, vars bevingade ord aldrig riktigt helt lämnar mig)."

<blockquote><font class="small">Citat Krille:</font><hr />
Den stariliska världen är en värld där en öken inte kommer till på grund av regnskugga eller vändkretsar, utan som ursäkt att ha en pyramid med en massa katakomber i.[/quote]

Ska man vara petig så ska man.

För...grabbar och tjejer...hela grejjen med rollspel är ju att det ska vara orealistiskt! Eller så trodde jag det tills nu..."

Nä, hela grejjen med rollspel är ju att man ska vara med och skapa häftiga äventyr och kul upplevelser i grupp. Realismens vara eller icke vara har inte med saken att göra, utan är mer en konsekvens av vilken sorts stårysar man vill skapa.