DVS en av orsakerna är att man har en annan bild av Paris en den sanna. Jag tror dessutom att denna har fåtts via resebyråer, dokumentärer och andra källor ganska mycket och inte bara av hur Paris framställs i fiktiva återgivningar.
Jag påstod aldrig att det var den enda orsaken, men du erkänner alltså att det rimligen spelar in?
Att stereotypen om den nördiga glasögonormen i media hålls igång av media är väl självklart. Att stereotypen av den nördiga glasögonormen i media gör att folk i allmänhet ser på asiater som de faktiskt träffar som nördiga glasögonormar är däremot inte alls lika lätt att påvisa. Särskilt inte efter de första tio meningarna av konversation. Jag hävdar inte att fördomar inte existerar och skadar folk men jag tror inte att fördomar till största delen kommer ifrån fiktiva källor utan ifrån andra personer som talar till en ur ett icke fiktivt perspektiv.
Jag sade inte heller att det tvunget gör att man ser på asiater man -träffar- som nördiga glasögonormar, utan snarare att det formar ens bild av asiater som -grupp- Jämför med hur fördomar, generaliseringar och myter om muslimer som hålls igång både av popkultur och av nyhetsmedia/dokumentärer etc bidrar till att hos västerlänningar forma en specifik bild av muslimer som grupp. Detta gör inte tvunget att man kommer utgå från att alla individuella muslimer man träffar stämmer in på normerna man fått för sig finns, men man kommer ha det i botten när man interagerar med muslimer, och därmed kommer det påverka ens beteende mot dem i någon mån: "Va!? Vill du ha
Sharia-lagar! Fy fan! Är du för STENING?!!"
"errr...nej...jag tycker bara att man kanske kunde få gifta sig och skilja sig enligt muslimsk tradition..."
Kulturella skildringar av ett fenomen grundlägger föreställningar och därmed, om skildringarna är inkorrekta eller tendensiösa; fördomar, vilket kan, men inte
måste, spela in i bemötandet av enskilda individer. Men fråga folk från mellanöstern om de känt sig särbehandlade i säkerhetskontrollen på flygplatser liksom; ska vi slå vad om vad de kommer svara, rent generellt?
Angående asiater som kampsportare skulle jag tro att det är ytterst få personer som tror att alla asiater de möter kan kung fu trotts vad som indikeras i film och literatur.
Ja, så puckade är folk förhoppningsvis inte. Däremot kommer de förvänta sig att en asiatisk karaktär på film fajtas på "asiatiskt" vis med typiska wuxia-rörelsemönster etc, vilket också är en stereotypifiering och en fördom, som tex bidrar till att minska möjligheterna för asiatiska skådisar i Amerika. De är hänvisade till indiefilm, eller extrem typecasting, och kan i princip glömma att någonsin få en huvudroll, om de inte:
#1: Är Lucy Liu
#2: Är kända som kung fu-nissar och i egenskap av sådana är med i en actionfilm/kampsportskomedi eller dyl.
#3: Behövs i en film som utspelar sig i Asien, och där huvudrollen (mot förmodan) inte redan är tagen av en Great White Man.
Stereotypifieringen av asiater i Hollywood går alltså på ett mycket konkret sätt ut över riktiga människors möjligheter. Ska vi vidare slå vad om att asiater bemöts på ett helt annat sätt i en dojo full med vitingar, än vad en viting hade gjort? Även om de är från, säg, Filippinerna, inte kan ett ord japanska, och har bestämt sig för att träna jiujutsu bara för att deras vita kompisar också gör det?
Tendensiösa skildringarna av asiater i popkulturen grundlägger fördomar om asiater IRL.
Att asiater ifrån framför allt hong kong, som i alla fall när jag var liten var den tredje största producenten av film i världen, framställer sig själva som kampsportare är väl dessutom betydligt vanligare än att amerikanerna gör det.
Jo, men asiaterna gör också filmer där asiater är andra saker än bimbos, kung fu-fajters, och pluggnördar. Det gör inte amerikanerna. Jämför med de relativt varierade huvudrollsmöjligheter en latinamerikansk eller afroamerikansk skådis har.
Det förvånar mig inte en sekund att historiker som jobbar med film har kommit fram till att film är det viktigaste för att avgöra folks historieuppfattning. Rörde det sig för övrigt överhuvudtaget om fiktiv film eller var det dokumentärer som åsyftades?
Båda, Jönssons bok handlar om spelfilm, dvs fiktiv film, och det gjorde också kursen jag gick på ämnet. Folk insuper rent generellt oerhört mycket mer popkultur än "fakta"-kultur (tidningar, dokumentärer, nyhetsmedia etc), i synnerhet i icke-västerländska kulturer där "fakta"-kulturen ändå är megavinklad. Ta den islamska världen, där folk rent generellt har mycket starkare historiemedvetande än vad svenskar har; varför var Muhammedkarikatyrerna, 'Aisha-romanen, Satansverserna eller 300 så anstötliga, om fiktion, som du påstår, inte spelar någon roll? 300 blev för tusan anmäld till UNESCO för att den skändade Irans kulturarv...folk bryr sig
oerhört mycket om kultur; det väcker känslor och tankar, och det tycks rimligt att hävda att saker som gör det också bidrar till att forma idéer, föreställningar, och uppfattningar om saker och ting.
- Ymir, hävdar
Nu var väl dessa ganska ofta dolda samhällsdebattsinlägg då och går därför in under en lite annan genre än Howard och Lovecraft. Jag ska gladeligen beblanda mig med mina meningsmotståndare när någon medvetet gör ett rollspel som framställer alla försök till jämlikhet i dålig dager och konsekvent uppmuntrar spelarna (Inte deras rollpersoner) till att se på dessa som billiga våp. Gor-rollspel någon? 
