Det är uppenbart hur det kan vara en fråga om spelbalans, men hur motiverar man det diegetiskt? Varför är det så i världen? (Och nej, svaret är inte att prästerna klämmer dig på så mycket pengar de tycker att de kommer undan med - det är kostnaden för att lägga ritualen.)
Torm är taskig på det sättet.
Varför inte?
Min högst personliga förklaring, som jag använder när vi spelar Dunder & Drakar, är att endast personer med ett bestämt öde kan återuppväckas (dvs spelarnas rollfigurer) och att ju längre ifrån ödets fullföljd (dvs lägre grad) den döde var, desto enklare är det att föra tillbaka själen.
Facebook-gruppen Dungeons & Dragons Sweden har 5 200 medlemmar vilket jag tycker pekar på att spelet även har en äldre publik.
Det gjorde jag inte heller.
Men vi kan anta att en del av de 5 200 medlemmarna är äldre (vad nu äldre innebär i detta sammanhang?). Låt säga att hälften av medlemmarna är äldre. 2 600 stycken. Det är ändå jämförelsevis många.Ja, absolut, jag stötte på det först när jag hittade OSR. Inom OSR-världen är combat as war/sport en hyfsad vanligt parameter man använder för att skilja den sortens D&D man gillar som OSR-spelare från den sortens D&D som moderna utgåvor, t ex 5e, representerar (där OSR typiskt sett lutar mer åt combat as war).
Tips: Läs Game Wizards och The Elusive Shift istället! Nu ska jag förvisso också skämmas som inte heller läst Playing at the World, men som jag förstår det innehåller de två böckerna en hel del, om inte det mesta, materialet som finns i Playing at the World, fast i mer redigerad och lättläst form.
Jo, men när jag skapar och levlar min rollis så "tvingas" jag ta en massa beslut som handlar just om strid och hur rollisen slåss. Feats (som ju faktiskt kan handla om annat än strid) är ju numera inte något som alla har så om jag håller mig till standard-basic så får jag en hög med regler för att slåss.
och min poäng var att det är inget i själva systemet som kräver det, utan en spelskapare kan utan problem skapa klasser o förmågor som inte har strids fokus - se Lemuria som exempel.
Ja, GoT har ju bara drakar, odöda, magi, mammutar, jättar, ett väldigt annorlunda årstidssystem, inga egentliga effekter på extrem incest, en Sydamerika stor kontinent med bara ett dussin samhällen värda att nämna och folk tycks kunna resa över den som om det vore Storbritannien, korpar istället för brevduvor - med vissa kapabla att flyga mellan flera mål efter varandra, jätte vargar (eller hur man nu översätter "dire wolf"), med mera.
Det finns ingen förklaring, eller en ett försök till en sådan.
Och ändå är D&D (samtliga upplagor när du väl lämnat de lägsta levlarna) en av de sämsta representanterna för combat-as-war.
För mig handlar det om spänning. Spelet blir i mitt tycke mer spännande om det finns en hygglig risk att rollpersonerna dör eller får permanenta skador. En känsla av tydlig fara uppmuntrar också spelarna att hitta mer kreativa lösningar än direkt strid. Däremot vill jag inte ha en extremt hög eller mycket slumpmässig dödlighet. Då slutar folk istället bry sig.
Jag tror att filosofin med hög dödlighet är att det leder till mer kreativitet i syfte försöka undvika strid. Alltså spelet börjar handla mer om att lösa problem utan våld, i teorin i varje fall.
Så att bli utslagen och tillfångatagen/rånad (vilket är ju vad som sker för litteraturens/filmens hjältar) räcker inte?
