Nekromanti Kan rollspel vara destruktivt?

[Sjunde inseglet]

Förutom vissa undantagsfall av asocialt beteende och utanförskap från resten av samhället har jag aldrig upplevt rollspel som direkt destruktivt för de som spelar rollspel.

Är det någon som har varit med om att någon i spelgruppen blivit uppriktigt störd och tror att rollspel har varit anledningen till detta?

En äldre arbetskamrat var övertygad om att rollspel kunde vara farligt om fel människor utövade. Hon gav ett exempel på två bekanta som blivit psykade av "rollspel" men jag inte är helt hundra på om det verkligen var 30-årige Johan från Klaraborg som tvångsspelat Drakar och Demoner med de två "offren" eller om det helt enkelt bara var en missuppfattning från hennes sida. Kanske var det bara en störd kille som spelade rollspel som psykade två tjejer? Låter ju inte helt otroligt om någon finner det skrämmande när en främling i klassiskt rollspelsanda kommer fram och diskuterar skjutvapen, demoner eller medeltida vapen apropå ingenting. I vilket fall som helst kunde hon inte definiera tydligt vad hon menade med rollspel i det fallet.

 

[Nero_UBBT]

Ja, men på samma sätt som en film kan påverka en person negativt. Jag tänker mig t.ex. ifall en person som just då är sårbar ser en mycket brutal film, då kan den personen bli påverkad. Så även i rollspel. Rollspel skulle man t.om. kunna kalla farligare eftersom man går in i en karaktär och kan agera utifrån denne. Samtidigt är det mindre farligt, eftersom man i rollspel, till skillnad från i en film själv eller som medspelare kan avbryta spelet när man inte känner sig bekväm med det längre.

Om du däremot pratar om störning, så tror jag inte inte rollspel orsakar psykisk abnormalitet i sig, men däremot att det i likhet med livshändelser eller att se en film eller dylikt kan trigga ohälsa hos en person med sårbarhet. Att det i sig per definition skulle vara nedbrytande tror jag däremot inte; även om man kan tänka sig att det t.ex. skulle kunna förvirra en schizofren persons verklighetsuppfattning ännu mer.

Att det finns den synen på rollspel (att det kan vara farligt) tror jag beror på ett antal saker:
1. Folk fattar inte hur det spelas, så det verkar då konstigt när folk säger "å då tryckte jag honom mot en vägg å sa; "berätta vara hon är annars ska jag fan märka dig!" "(rollspelare återberättar Noir-session för annan rollspelare)
2. Rollspelen och vad folk spelar handlar ofta om brutala, ockulta eller provocerande ämnen. På samma sätt som människor kan förfäras över dödsmetall, kan rollspel i texter och koncept förfära.
3. En del människor tycks ha en idé om att det ska vara svårt att komma ur sin roll. Vilket är lite lustigt, för det är fan det svåraste som rollspelare ibland; att stanna i rollen.
4. Framförallt så tror jag det beror på urvalet ur populationen som rollspelare består av. Vi är ofta nördarna, de lite udda, de som sticker ut (också när vi inte själva avser det). Då tänker folk; rollspel gör en konstig. Men det är nog snarare så att lite konstigt folk gärna är de som börjar med rollspel. Vilket jag tror beror på att lika dras till lika. Det är också en lättare miljö att stå ut i än många andra sociala sammanhang. Rollspelskulturen är ofta en mer förlåtande miljö och det är jag fan stolt över; i inga andra sociala sammanhang har jag upplevt att folk varit så accepterande mot människors egenheter som när jag t.ex. varit på konvent.

 

[EvilSpook]

Är det någon som har varit med om att någon i spelgruppen blivit uppriktigt störd och tror att rollspel har varit anledningen till detta?

Nej. Aldrig under de 25 år jag spelat.
//EvilSpook

 

[Vitulv]

Ja, jag tror definititvt att rollspel kan vara skadligt under vissa omständigheter. Jag tror t.ex. att barn eller unga vuxna inte bör utsättas för en del typer av äventyr, på samma sätt som de inte ska utsättas för vissa filmer, datorspel eller böcker. Jag själv, t.ex. såg Terror på Elmstreet i alltför tidig ålder, och mådde dåligt (mardrömmar, oro, ångest) under flera års tid på grund av det.

Märk väl att jag inte tycker att barn inte ska spela rollspel, utan enbart att man ska skilja på rollspel för barn och vuxna. Det gäller för all typ av kultur, i min mening; film, litteratur och musik.

Jag tror också att rollspel kan vara skadligt om man fokuserar alltför hårt på att framkalla alltför starka, negativa känslor såsom ångest. Jag har förstått att en del rollspelare tycker att det är givande, men i mina ögon liknar det snarare någon form av pretentiöst självskadebeteende.

Vidare så kan rollspel som format vara problematiskt då man så tydligt försätter en person i en maktposition. Det är en maktstruktur som kan utnyttjas på ett mycket skadligt sätt, om fel person hamnar på spelledarstolen och spelarplatserna upptas av människor som av en eller annan anledning har svårt att värja sin integritet. Det kan man såklart säga om alla grupper av människor, men det klassiska rollspelsformatet förstärker maktstrukturen.

 

[Nero_UBBT]

Vidare så kan rollspel som format vara problematiskt då man så tydligt försätter en person i en maktposition. Det är en maktstruktur som kan utnyttjas på ett mycket skadligt sätt, om fel person hamnar på spelledarstolen och spelarplatserna upptas av människor som av en eller annan anledning har svårt att värja sin integritet. Det kan man såklart säga om alla grupper av människor, men det klassiska rollspelsformatet förstärker maktstrukturen.

Det har du faktiskt helt rätt i, när du säger det. Fel spelledare med av olika skäl viljesvaga spelare. Ingen bra idé.

 

[anth]

Nej rollspel i sig kan inte orsaka störningar.
Däremot, om en störd person spelar, kan rollspel mycket väl vara droppen som får bägaren att rinna över - men inte ens här är det helt rätt att säga så.
En störd person är som en vandrade bomb som väntar på att explodera - det är definitivt inte alltid som rollspel är den utlösande faktorn i de fall störda personer faktiskt spelar rollspel.

Ska man t.ex. förbjuda rollspel för att de KAN vara utlösande faktor hos störda personer är det jävligt många saker i vårt samhälle som också skulle förbjudas.

 

[krank]

Jag tror också att rollspel kan vara skadligt om man fokuserar alltför hårt på att framkalla alltför starka, negativa känslor såsom ångest. Jag har förstått att en del rollspelare tycker att det är givande, men i mina ögon liknar det snarare någon form av pretentiöst självskadebeteende.

Jag tror att det här kan vara skadligt om fel personer gör det, men att det skulle gälla alla eller vara generellt skadligt tror jag inte på ett dugg.

Sedan är det såklart en fråga om vad som är "alltför hårt", och vem som får dra den linjen. Alltför hårt enligt dig är garanterat inte samma sak som vad jag skulle kalla alltför hårt.

 

[EvilSpook]

Vidare så kan rollspel som format vara problematiskt då man så tydligt försätter en person i en maktposition. Det är en maktstruktur som kan utnyttjas på ett mycket skadligt sätt, om fel person hamnar på spelledarstolen och spelarplatserna upptas av människor som av en eller annan anledning har svårt att värja sin integritet.

Nu var ju frågan om du varit med om det och om du på allvar tror att spelet var anledningen till störningen. Hela ditt inlägg låter snarare som att du lägger fram en hypotes med flera tänkbara scenarier...

//EvilSpook

 

[Vitulv]

Jag tror också att rollspel kan vara skadligt om man fokuserar alltför hårt på att framkalla alltför starka, negativa känslor såsom ångest. Jag har förstått att en del rollspelare tycker att det är givande, men i mina ögon liknar det snarare någon form av pretentiöst självskadebeteende.

Jag tror att det här kan vara skadligt om fel personer gör det, men att det skulle gälla alla eller vara generellt skadligt tror jag inte på ett dugg.

Sedan är det såklart en fråga om vad som är "alltför hårt", och vem som får dra den linjen. Alltför hårt enligt dig är garanterat inte samma sak som vad jag skulle kalla alltför hårt.

Självklart, "alltför hårt" är ju såklart väldigt subjektivt. Men liksom, det finns folk som skär sig själva som menar att det inte är skadligt heller (själva skärandet behöver såklart inte vara skadligt, men det är en del i, och ett symtom av, en skadlig process). Jag tror* att jag som har ett utifrån-perspektiv är bättre lämpad att avgöra det, än den som redan är inne i ett skadligt beteende.

Om det är någon som är intresserad av det så har jag skrivit om det tidigare, här. En del av de uppfattningarna som jag presenterar i det inlägget har väl en viss bäring till den här tråden. Det ska dock sägas att vissa individer blev oerhört provocerade av mina tankar om rollspel av ångest, så läs gärna, men flytta inte över diskussionen därifrån till den här tråden - det kommer troligtvis ingenting gott ur det.

* notera ordvalet "tror"

Edit: Jag ska svara ordentligt på det du faktiskt skrev:

Jag tror att det här kan vara skadligt om fel personer gör det, men att det skulle gälla alla eller vara generellt skadligt tror jag inte på ett dugg.

Ja, och det var därför att jag skrev att det kan vara skadligt.

 

[Petter42]

Tja, den allmänna uppfattningen verkar vara att rollspe kan orsaka eller utlösa olika störningar, men inte i någon anmärkningsvärt mycket större grad än många andra medier.
Tycker, trots att det är snudd på OT, att det måste påpekas att rollspel helt klart kan fungera som terapi för många olika saker, och har helt klart hjälpt mig att överkomma en del av mina sociala hinder. Som sagt tycker jag bara att det behöver påpekas, och att det är något att ha bakhuvudet under diskussionen, även om vi nödvändigtvis inte måste diskutera terapi-delen djupare.

I övrigt kan jag ju säga att jag håller med. Rollspel kan i lika stor utsträckning, antagligen lite större, orsaka samma skador och störningar som filmer, böcker och datorspel, men det finns några väsentliga hinder för det.
Rollspel har en relativt hög tröskel. Det är svårt för ett par-tre personer som aldrig rollspelat att sätta sig ner och rollspela utan någon form av handledning(t.ex. en bok eller en mer erfaren rollspelare). Böcker, filmer och spel har jämförelsevis låga trösklar, då det egentligen bara är att köra igång filmen eller läsa boken(om man förutsätter lite grundkunskaper som är nödvändiga i dagens samhälle(läsning, grundläggande tekniska färdigheter etc.)). De flesta digitala spel(särskilt på Tv-konsoler) har också lägre trösklar än rollspel, då svårighetsgraden brukar öka successivt, och de flesta digitala spel är designade för att kunna spelas av folk som inte spelat spelet innan. Det är tänkt att tröskeln ska vara relativt låg. Dessutom kräver rollspel ofta successivt förberedande.

Rollspel är aktivt. Man kan inte luta sig tillbaka i stolen och låta rollspel hända. Oftast måste man tänka och engagera sig. Digitala spel och filmer är passiva medier som fortsätter om du lutar dig tillbaka(tänker räkna med digitala spel, då det är vanligt att spelen är designade att sätta hjärnan i ett "viloläge"(vilket stärks av att det hänt att folk spelat dator så länge att dom glömt att äta, dricka och sova och därför har dött. Tror inte det skulle gå med rollspel)). Böcker är relativt aktiva, men numera finns det ljudböcker, så jag lämnar det öppet.

Rollspel är socialt. Det går inte riktigt att spela rollspel ensam. Hela premissen är att man gör det med andra. Man kan sitta och spela dator, läsa eller titta på filmer ensam. Är man två eller flera personer så kan man hålla lite koll på varandra i alla fall. Tror t.ex. inte att man lyckas spela ihjäl sig om man har två polare med sig. Dom borde ju reagera när man kollapsar t.ex.

Rollspel är relativt begränsat i tid. Det är svårt att sitta åtta timmar om dagen, sju timmar i veckan. Finns gott om folk som gör det med rollspel, eller som sitter framför TV:n rätt många timmar om dagen. Läser gör folk på internet i timmar också.

Anpassningsbara delar. Gillar du inte vissa aspekter av rollspelet kan du antagligen prata med din grupp och ta bort den eller peta den i skymundan. Är det någon specifik del du gillar mer kan du uppmuntra den. Böcker, filmer och digitala spel är färdiga konstruktioner. Du får hela paketet eller inget alls, så då får du antagligen leva med några delar du inte gillar. Detta kräver ju dock insikt i ens utveckling och att det är en "bra" rollspelsgrupp. Har man dom förutsättningarna tror jag inte skador är troliga, oavsett medium.

Dom här grejerna är hinder för skador och störningar, men dom utesluter inte. Dessutom kan många av dom här skada också, som någon som nämnde den sociala delen. "Fel" personer i gruppen så kommer negativa saker i gruppen att stärkas, såsom maktstrukturer. Om jag spelar med ett gäng brottslingar så kommer jag ju snappa upp en del av deras beteende(för att hårddra det hela) och det går ju för all social interaktion. Oavsett om det är rollspel eller inte.
Dock har rollspel en högre anknytningsförmåga. Man knyter an mer till rollspelade upplevelser av samma anledningar som ovan, och om man då får fel influenser blir de felaktiga influenserna starkare än om samma influenser kom från en film. Vi har alla sett "dåliga" filmer(med negativa influenser), men jag tror inte att det påverkat någon av oss särskilt mycket, men jag tror att om jag körde ett gäng rollspelssessioner med negativa influenser så skulle det antagligen påverka mig rätt mycket(å andra sidan kanske det bara är jag som rollspelare som upplever det högre anknytningsvärdet, och det är därför jag rollspelar(eller omvänt. Det är oviktigt)).

/Petter kör ett inlägg i sin vanliga anda.

EDIT: Gillar Vitulvs länk. Kort, koncist och intressant.

 

[Sjunde inseglet]

Det är många som har teorier om huruvida rollspel skulle kunna vara destruktivt eller inte.

Är det någon som har upplevelser av personer som har mått dåligt av rollspel?

 

[Sapient]

Ja, jag tror definititvt att rollspel kan vara skadligt under vissa omständigheter. Jag tror t.ex. att barn eller unga vuxna inte bör utsättas för en del typer av äventyr, på samma sätt som de inte ska utsättas för vissa filmer, datorspel eller böcker. Jag själv, t.ex. såg Terror på Elmstreet i alltför tidig ålder, och mådde dåligt (mardrömmar, oro, ångest) under flera års tid på grund av det.

Oro, ångest och mardrömmar. Är detta skadligt? I så fall, vad är definitionen av skada?

Som jag uppfattade frågeställningen, frågades det inte efter övergående (om än tillfälligt obehagliga) problem. Och jag kan (oavsett frågeställningen) tycka att om vi räknar oro, ångest och mardrömmar till psykisk "skada", när det är närmast allmängiltigt förekommande inslag i en människas uppväxt, då är diskussionen i stort sett meningslös.

En klar minoritet växer upp utan att känna oro eller ha mardrömmar - och mer än det, dessa känslor är fullt adekvata att känna inför sånt som är skrämmande för ett barn. Jag kan inte acceptera den bilden av vad psykisk "skada" är.

För det andra, är jämförelsen hållbar? Även om nu inte oro, ångest och mardrömmar kan klassas som skada, kan det ju vara nog för att föräldrar ska vilja att deras barn inte spelar rollspel. Särskilt om det pågår under flera år.

Jag kan förstå att en film som Terror på Elm street framkallar mardömmar och oro. Men kan man komma i närheten av det samma, med rollspel? En modern skräckfilm är trots allt väldigt sofistikerad, och använder både syn och hörsel för att bygga upp stämningar och trigga massiva reflexer, även på en ibland närmast subliminal nivå, som skapar känslan av skräck.

Nej, jag tror inte man kan komma i närheten av det genom rollspel.

Jämförelsen är väl snarast när en grupp barn sitter och berättar spökhistorier för varandra. De kan skrämma upp varandra rejält för stunden, men för de flesta i gruppen går den känslan över i samma ögonblick glödlampan tänds och även för dem som kanske sover oroligt en natt är det ändå snart glömt.

Jag har då i alla fall aldrig varit med om, eller på ett trovärdigt sätt hört berättas om någon som reagerat starkare än så. Jag har heller aldrig sett något trovärdigt dokumenterat fall inom vården, fast jag i perioder letat i psykologisk litteratur.

Jag tror också att rollspel kan vara skadligt om man fokuserar alltför hårt på att framkalla alltför starka, negativa känslor såsom ångest. Jag har förstått att en del rollspelare tycker att det är givande, men i mina ögon liknar det snarare någon form av pretentiöst självskadebeteende.

Jag blir återigen lite frågande. Du skriver "framkalla alltför starka, negativa känslor". I de orden ligger ju en bedömning inbyggd - de är "alltför starka". Definitionsmässigt alltså något fel.

Men kan man ens det? Vad menar du är "alltför starka" känslor?

Den situation du beskriver, framstår för mig snarare som ett av min tivolibesök i åldern från elva, tolv till kanske femton år. Jag började, äntligen, få åka de där större åken, men visst utlöste bergochdalbanor och liknande höjdskräck, rädsla, viss ångest - vilket var en del av hela fascinationen inför dem. När jag inte längre kände någon ångest inför vägen upp för backen, kände jag heller ingen lättnad och glädje i utförsbacken. Nu går jag knappt på tivoli längre.

Övergående känslor, är de ens något problem? Ja, man kan vara oförberedd och bli övermannad - men då kan man stoppa karusellen lika väl som sluta spela.

Jag tvivlar på att det GÅR att fortsätta skapa ångest utöver en viss punkt. Ska man framkalla ångest via suggestion, kräver det deltagande. Den som har en stark ångestattack kan näppeligen göra det.

Det är klart att en rollspelsgrupp som satsar på detta med djupt immersionism, ovetandes om att någon i gruppen kan ha en känslighet för ångest i vissa situationer, utlöser en ångestattack. Men inte ens den mest sadistiskt lagda gruppen i världen kan återupprepa sånt utan något slags deltagande (frampressat eller ej) - och här är vi och rör oss i gränslandet för sånt som ibland påstås ha hänt, där folk ska ha drivits till självmord eller galenskap.

Men frånsett att inga sådana påstådda händelser verkligen visat sig ha ägt rum när någon granskar dem, så finns det ett antal problem med dem. Vi måste förutsätta en sån nivå av känslighet hos offret och en medveten, sadistisk läggning hos utövarna, att det inte längre handlar ett dugg om rollspel utan om redan existerande psykiskt tillstånd som är problematiskt för individen. Man blir inte sån genom att öppna en rollspelsbok.

Som någon sa i en annan tråd nyligen, det är ytterst svårt att ändra sin personlighet - många lyckas inte alls ens med vilje, professionellt stöd och över flera decennier av tid. Tanken att folk då plötsligt skulle bli utsatta för det, mot sin egen vilja eller omärkligt, genom ett spel, är bara en modern version av samma slags sagor och myter som förr handlade om att bli bortrövad av troll eller besatt.

Det övriga med vådan av att skapa "maktstrukturer", tycker jag ligger så långt från ursprungsfrågan att jag inte kommenterar det.

 

[Vitulv]

Oro, ångest och mardrömmar. Är detta skadligt? I så fall, vad är definitionen av skada?

De är symtom på en akut stressreaktion, som är utöver vad som får anses nyttigt för ett barn.

 

[Sapient]

Oro, ångest och mardrömmar. Är detta skadligt? I så fall, vad är definitionen av skada?

De är symtom på en akut stressreaktion, som är utöver vad som får anses nyttigt för ett barn.

Så du menar att det som inte är nyttigt, är direkt skadligt?

Jag ska tillägga att det inte finns någon grund för att dra slutsatsen stress = skadligt, i gängse barnpsykologi. Det är fråga om mängden stress och effekterna av den över tiden, ställt mot föräldrarnas och omgivningens förmåga att motverka den.

Stress är också en helt naturlig reaktion på stimuli från omgivningen. En av de viktigaste delarna av ett barns uppväxt, är att lära sig hantera sin omgivning för att minska stressen och att lära sig hantera stressen, för att kunna utvecklas.

 

[Vitulv]

Så du menar att det som inte är nyttigt, är direkt skadligt?

Jag menar att ett barn som skräms så allvarligt att det under flera års tid känner en stark oro och ångest kopplat till händelsen är ett barn som har tagit skada av sin upplevelse, ja.

 

[Sapient]

Jag menar att ett barn som skräms så allvarligt att det under flera års tid känner en stark oro och ångest kopplat till händelsen är ett barn som har tagit skada av sin upplevelse, ja.

Ja, det framgick ju från början att du tyckte. Och jag bad dig utveckla och definiera vad du menade med "skada".

Gav detta någon bestående förändring av personligheten? Blev du t.ex. asocial av det?

Det var den typ av frågeställning som fanns i ursprungsinlägget. En relativt tydlig definition av vilken sorts "skada" som avsågs.

Sen bygger din historia fortfarande på något annat än rollspel, så frågan är fortfarande om samma sak - oavsett om vi anser att det innebär "skada" eller ej - kan hända av att spela rollspel eller ej.

 

[Vitulv]

Jag menar att ett barn som skräms så allvarligt att det under flera års tid känner en stark oro och ångest kopplat till händelsen är ett barn som har tagit skada av sin upplevelse, ja.

Ja, det framgick ju från början att du tyckte. Och jag bad dig utveckla och definiera vad du menade med "skada".

Gav detta någon bestående förändring av personligheten? Blev du t.ex. asocial av det?

Det var den typ av frågeställning som fanns i ursprungsinlägget. En relativt tydlig definition av vilken sorts "skada" som avsågs.

Sen bygger din historia fortfarande på något annat än rollspel, så frågan är fortfarande om samma sak - oavsett om vi anser att det innebär "skada" eller ej - kan hända av att spela rollspel eller ej.

Ah, då förstår jag vad du menar. Nej, jag anser inte att verkan av en händelse behöver vara permanent när jag säger skada/skadligt. Om jag förstår dig så måste det innebära en permanent, livslång psykisk skjukdom eller annan nedsättning för att något ska kunna beskrivas som skadligt.

Nej, då håller vi inte med varandra.

 

[Sapient]

Ah, då förstår jag vad du menar. Nej, jag anser inte att verkan av en händelse behöver vara permanent när jag säger skada/skadligt. Om jag förstår dig så måste det innebära en permanent, livslång psykisk skjukdom eller annan nedsättning för att något ska kunna beskrivas som skadligt.

Nej, då håller vi inte med varandra.

Måste och måste, det beror ju framför allt på premissen för diskussionen.

Men ja, du har väl rätt i att vi förmodligen inte håller med varandra om de andra delarna heller, så för att inte kapa tråden från ursprungpostaren, så får vi väl sätta streck.

 

[Doomhamster]

Jag tror* att jag som har ett utifrån-perspektiv är bättre lämpad att avgöra det, än den som redan är inne i ett skadligt beteende.

Jag tror (notera ordvalet) att du har fel. Eller i alla fall att det är väldigt riskabelt att tillåta lekmän att definiera "skadliga beteenden" - en hel massa saker har genom åren ansetts som skadliga av folk som inte begripit dem, enligt tesen att "det jag inte förstår kan inte vara bra".

Rollspel till exempel. Jag höll i tonåren på att utveckla nån slags störning indirekt pga rollspel - alltså inte på grund av spelen själva utan mina föräldrars fasta övertygelse om att detta att "låtsas vara nån annan" nödvändigtvis måste innebära att jag var "jagsvag", hatade mitt liv etc.

Det behöver väl knappast sägas att jag inte håller med dem. Sen är överdrift aldrig nåt bra, jag hade en kompis som under en period rollspelade 6 kvällar i veckan, aldrig pluggade till en tenta, inte skötte sitt jobb eller hem... honom höll det på att gå åt helvete för, men alltså inte på grund av rollspelet som sådant.

 

[ripperdoc]

Har aldrig stött på störningar i samband med rollspel, eller ens antydan till. Störiga personer - ja, på konvent - men det räknas nog inte

Många pratar gärna om teorin i den här tråden, d.v.s. att rollspel som medium har för och nackdelar för att kunna påverka en persons psyke. Men jag tror det är en viktig och ofta bortglömd "detalj": hur rollspel upplevs. Jag gissar på att i 95% av fallen upplevs rollspel tillsammans i en grupp med nära vänner. Så om ett gäng kids i 12-årsåldern börjar spela ser jag det som mycket osannolikt att de lyckas uppnå någon form av påfrestande skräckstämning, våldskildring utöver vad de redan utsätts för, etc. Att läsa rollspelsböckerna blir inte mer skrämmande än några ruggiga illustrationer - lätt trumfat av närmsta datorspel.

Man är begränsad dels av gruppens fantasi och dels av vad man socialt kan sitta och prata om i en grupp med polare. Skulle någon testa gränserna kommer det med största sannolikhet skämtas bort eller snabbt passera, eller helt enkelt inte få den resonsans i gruppen som ju behövs för att bygga den välkända immersionistiska stämningen.

Ja, Jeepform och ångestrollspel kan säkert slå djupa strängar hos folk - men det är osannolikt att man överhuvudtaget sitter i en grupp som spelar detta om man inte redan är mycket medveten om vad det handlar om.

En film tar ingen sådan hänsyn - ser man en skräckfilm som barn så finns det inget skydd, och den filmen har skapats av vuxna som metodiskt byggt upp stämningen (med väldigt visuella redskap).

Så svaren tycks bevisa att väldigt få har sett ens tendenser till rollspels skadlighet, medan jag tror betydligt fler kan relatera ex. film till mer obehagliga upplevelser och efterföljder. Med det sagt - en del rollspel bör inte hanteras av barn men det är föräldrarnas ansvar att se till att så sker.