Vitulv said:
Ja, jag tror definititvt att rollspel kan vara skadligt under vissa omständigheter. Jag tror t.ex. att barn eller unga vuxna inte bör utsättas för en del typer av äventyr, på samma sätt som de inte ska utsättas för vissa filmer, datorspel eller böcker. Jag själv, t.ex. såg Terror på Elmstreet i alltför tidig ålder, och mådde dåligt (mardrömmar, oro, ångest) under flera års tid på grund av det.
Oro, ångest och mardrömmar. Är detta skadligt? I så fall, vad är definitionen av skada?
Som jag uppfattade frågeställningen, frågades det inte efter övergående (om än tillfälligt obehagliga) problem. Och jag kan (oavsett frågeställningen) tycka att om vi räknar oro, ångest och mardrömmar till psykisk "skada", när det är närmast allmängiltigt förekommande inslag i en människas uppväxt, då är diskussionen i stort sett meningslös.
En klar minoritet växer upp utan att känna oro eller ha mardrömmar - och mer än det, dessa känslor är fullt adekvata att känna inför sånt som är skrämmande för ett barn. Jag kan inte acceptera den bilden av vad psykisk "skada" är.
För det andra, är jämförelsen hållbar? Även om nu inte oro, ångest och mardrömmar kan klassas som skada, kan det ju vara nog för att föräldrar ska vilja att deras barn inte spelar rollspel. Särskilt om det pågår under flera år.
Jag kan förstå att en film som Terror på Elm street framkallar mardömmar och oro. Men kan man komma i närheten av det samma, med rollspel? En modern skräckfilm är trots allt väldigt sofistikerad, och använder både syn och hörsel för att bygga upp stämningar och trigga massiva reflexer, även på en ibland närmast subliminal nivå, som skapar känslan av skräck.
Nej, jag tror inte man kan komma i närheten av det genom rollspel.
Jämförelsen är väl snarast när en grupp barn sitter och berättar spökhistorier för varandra. De kan skrämma upp varandra rejält för stunden, men för de flesta i gruppen går den känslan över i samma ögonblick glödlampan tänds och även för dem som kanske sover oroligt en natt är det ändå snart glömt.
Jag har då i alla fall aldrig varit med om, eller på ett trovärdigt sätt hört berättas om någon som reagerat starkare än så. Jag har heller aldrig sett något trovärdigt dokumenterat fall inom vården, fast jag i perioder letat i psykologisk litteratur.
Vitulv said:
Jag tror också att rollspel kan vara skadligt om man fokuserar alltför hårt på att framkalla alltför starka, negativa känslor såsom ångest. Jag har förstått att en del rollspelare tycker att det är givande, men i mina ögon liknar det snarare någon form av pretentiöst självskadebeteende.
Jag blir återigen lite frågande. Du skriver "framkalla alltför starka, negativa känslor". I de orden ligger ju en bedömning inbyggd - de är "alltför starka". Definitionsmässigt alltså något fel.
Men kan man ens det? Vad menar du är "alltför starka" känslor?
Den situation du beskriver, framstår för mig snarare som ett av min tivolibesök i åldern från elva, tolv till kanske femton år. Jag började, äntligen, få åka de där större åken, men visst utlöste bergochdalbanor och liknande höjdskräck, rädsla, viss ångest - vilket var en del av hela fascinationen inför dem. När jag inte längre kände någon ångest inför vägen upp för backen, kände jag heller ingen lättnad och glädje i utförsbacken. Nu går jag knappt på tivoli längre.
Övergående känslor, är de ens något problem? Ja, man kan vara oförberedd och bli övermannad - men då kan man stoppa karusellen lika väl som sluta spela.
Jag tvivlar på att det GÅR att fortsätta skapa ångest utöver en viss punkt. Ska man framkalla ångest via suggestion, kräver det deltagande. Den som har en stark ångestattack kan näppeligen göra det.
Det är klart att en rollspelsgrupp som satsar på detta med djupt immersionism, ovetandes om att någon i gruppen kan ha en känslighet för ångest i vissa situationer, utlöser en ångestattack. Men inte ens den mest sadistiskt lagda gruppen i världen kan återupprepa sånt utan något slags deltagande (frampressat eller ej) - och här är vi och rör oss i gränslandet för sånt som ibland påstås ha hänt, där folk ska ha drivits till självmord eller galenskap.
Men frånsett att inga sådana påstådda händelser verkligen visat sig ha ägt rum när någon granskar dem, så finns det ett antal problem med dem. Vi måste förutsätta en sån nivå av känslighet hos offret och en medveten, sadistisk läggning hos utövarna, att det inte längre handlar ett dugg om rollspel utan om redan existerande psykiskt tillstånd som är problematiskt för individen. Man blir inte sån genom att öppna en rollspelsbok.
Som någon sa i en annan tråd nyligen, det är ytterst svårt att ändra sin personlighet - många lyckas inte alls ens med vilje, professionellt stöd och över flera decennier av tid. Tanken att folk då plötsligt skulle bli utsatta för det, mot sin egen vilja eller omärkligt, genom ett spel, är bara en modern version av samma slags sagor och myter som förr handlade om att bli bortrövad av troll eller besatt.
Det övriga med vådan av att skapa "maktstrukturer", tycker jag ligger så långt från ursprungsfrågan att jag inte kommenterar det.