Genesis said:
Okej, är det bara jag som aldrig varit med om att folk fått panikanfall under spel, förlorat sig i hobbyn, mobbat sina spelare eller drabbats av totala psykbryt? Det närmaste jag kan komma var en kille som snyftade under Det sjätte inseglet när han rollpersons fru hotade att lämna honom, men jag har ingen anledning att tro att det var något annat än bra rollgestaltning.
Sedan säger folk att samma saker händer när folk kollar på film eller tränar kampsport (!). WTF? Elva år av kampsport och jag har aldrig varit med om något sådant.
Jag följer i regel den immersionistiska agenda som ofta förses med varningstecken när det gäller detta. För mig har det gått snett en gång, och det har redan Ymir
omnämnt:
"Jag har sett en scen som innehöll sexuellt utnyttjande slå riktigt riktigt fel därför att den involverade spelaren nyss drabbats av nåt liknande irl."
Det var en väckarklocka för mig, men jag vill också gärna nämna något i anknytning till detta: Den immersionistiska agendan ingår i vårt sociala kontrakt, och är en preferens för de flesta jag spelar tillsammans med. Immersionismen är alltså överenskommen och frivillig. Ganska ofta bemöts vi med misstänksamhet rörande detta val, men jag med flera uppskattar alltså att konsumera rollspel (och kultur) på det viset. Eventuella bakomliggande orsaker till det är våra egna - själv tror jag att den typen av introspektiv har hjälpt mig till större förståelse, och jag tror inte att jag hade varit rollspelare idag om inte utrymmet för den agendan hade funnits.
När incidenten ovan hände hade jag precis börjat spelleda den spelgruppen. Det var ganska många år sedan vid det här laget. Mitt tilltag var ett försök att gestalta de tämligen extrema maktojämlikheterna som råder i Tékumels värld. Det var väldigt korkat av mig, av flera orsaker. Varken jag eller spelaren hade skaffat sig ordentlig översikt över var dennes obehagszon låg gällande sexuell underlägsenhet. Jag gick mycket längre än vad jag skulle göra idag gällande gestaltning av obehagligheter, givet den osäkerhet som alltid finns kring gränser när parterna inte känner varandra och sig själva ordentligt (alltså, ingen av oss hade anat att han skulle reagera så starkt). Även sociala kontrakt är mycket begränsade i hanteringen av detta.
Det behövs helt enkelt fler säkerhetsspärrar. Jag är idag mycket försiktigare i gestaltningen av hemskheter. Jag utsätter idag inte rollpersoner för underlägsna positioner såtillvida det inte finns en hög grad av förståelse mellan mig och spelaren. Den immersionistiska agendan kräver en viss intimitet, och det är värt att ta på allvar.
Dessutom ser jag det som att dessa val gjort att jag växt som berättare och spelledare - att bunta hemskheter på varandra anser jag idag vara ett nybörjarmisstag när en hanterar motsättningar och maktojämlikhet.
Jag håller med om att mognad är en faktor att ta i beaktning gällande hur destruktivt rollspel kan vara. Med det vill jag inte säga att det skulle vara mer moget på något vis att välja bort en sådan agenda, och inte heller vill jag överdriva den negativa inverkan som incidenter likt ovanstående gör. Jag och den spelaren har inte talat om det inträffade på åtskilliga år - det kanske är dags - men det skulle inte överraska mig om det mer bestående spåret av det hade varit en större självinsikt.
