Nekromanti Kan rollspel vara destruktivt?

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Genesis said:
Okej, är det bara jag som aldrig varit med om att folk fått panikanfall under spel, förlorat sig i hobbyn, mobbat sina spelare eller drabbats av totala psykbryt?
Två fall under trettio år betecknar jag i stort sett som "aldrig". I synnerhet som de där psykbryten skulle kunna utlösas på jobbet, i baren eller i bion också. Det var ju inte rollspelens fel att de hade sina trauman med sig.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Genesis said:
Okej, är det bara jag som aldrig varit med om att folk fått panikanfall under spel, förlorat sig i hobbyn, mobbat sina spelare eller drabbats av totala psykbryt?
Jag har en spelare som tog självmord, men rätt säkert utan att det hade något med rollspelen att göra. Annars är det närmaste nog att någon spelare vid nåt tillfälle kände sig utanför för att han var van vid rollspel som mest gick ut på strid och vi andra fokuserade på rollspel där man skulle vara smart och lösa mysterier. Så hans idéer sköts ner rätt effektivt av de andra spelarna.

Och så jag då, som levt mig in i mina rollpersoners ångest och kärlek och kåthet, men det tycker jag inte har varit skadligt direkt. Det är snarare det som var det jag ville få ut från hobbyn under flera år; att få fördjupa mig i nån annans känslor och få en paus från mina egna. (Jag bearbetade ångest, men mer allmän livsångest än nåtslags konkret jag-har-blivit-våldtagenångest)

Så, öh, grejen är väl att om frågeställningen är om det har hänt så kommer mest extremfallen upp. hade frågeställningen däremot varit hur vanligt det är så tror jag det sett annorlunda ut.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,082
Location
Ereb Altor
Genesis said:
Okej, är det bara jag som aldrig varit med om att folk fått panikanfall under spel, förlorat sig i hobbyn, mobbat sina spelare eller drabbats av totala psykbryt? Det närmaste jag kan komma var en kille som snyftade under Det sjätte inseglet när han rollpersons fru hotade att lämna honom, men jag har ingen anledning att tro att det var något annat än bra rollgestaltning.

Sedan säger folk att samma saker händer när folk kollar på film eller tränar kampsport (!). WTF? Elva år av kampsport och jag har aldrig varit med om något sådant.
Jag har inte ens hört talas om att det skulle ha hänt. Det mest destruktiva rollspel har gjort för mig har varit att stjäla tid från annat. Å andra sidan gissar jag att det har givit mig mer tillbaka.
 

Paxen

Veteran
Joined
11 Jan 2011
Messages
91
Nä, du är nog inte ensam om det. På sin höjd kan folk ha gapat lite på varandra, speciellt när vi var lite yngre. "Varför ska du ha det magiska svärdet, du är ju munk för fan!" Men inga psykbryt eller panikångestanfall.

Rollspel är som vilken hobby som helst, lite för mycket kan bli farligt om du har vissa issues med dig själv.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Genesis said:
Okej, är det bara jag som aldrig varit med om att folk fått panikanfall under spel, förlorat sig i hobbyn, mobbat sina spelare eller drabbats av totala psykbryt? Det närmaste jag kan komma var en kille som snyftade under Det sjätte inseglet när han rollpersons fru hotade att lämna honom, men jag har ingen anledning att tro att det var något annat än bra rollgestaltning.

Sedan säger folk att samma saker händer när folk kollar på film eller tränar kampsport (!). WTF? Elva år av kampsport och jag har aldrig varit med om något sådant.
För att förklara min statestik kan jag säga såhär, statestiken kan förklara det med lätthet eftersom att mycket handlar om att jag varit arrangör för lajv, en position där ditt job bär att få reda på och hantera om det händer något.

Då handlar det om att jag varit arrangör kanske 20 gånger att under en hel helg (3 dagar) för 50+ personer under ovanliga omständigheter (så tänk 20*3*50 = 3000 mansdagar) så händer det under 3 gånger något pga spelet om är riktigt negativt (panikångest attack på grund av klastofobi, en kroppsvisitation som inte riktigt var okej och mobbning).

Och det tycker jag är helt begriplig statestik på 3000 mansdagar. Om du tar 3000 dagar av ditt eget liv, kommer du troligen se ett par saker som inte riktigt är okej under dom dagarna?
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,124
Location
The Culture
Precis som du tycks jag umgås med alldeles för normala och sunda individer. De värsta incidenterna jag råkat ut för var spelare som blev asförbannade över tärningsresultat (och då var alla inblandade, inklusive jag i åldern 10-13).

/tobias
 

Doctor_Hell

Veteran
Joined
2 Mar 2009
Messages
142
Location
Sweden
Ja precis på samma sätt som allt annat kan vara skadligt för fel personer ..

jag tror inte att rollspel i sig framhäver psykotiska mördare dock tror jag att rollspelet kan vara en triggermekanism för folk med redan svagt eller ärrat psyke ... vissa scener i rollspel kan nog trigga igång traumatiska minen eller vissa inneboende negativa aspekter men det kan filmer eller böcker med starka scener också göra ...

har ett exempel när jag spelade för ett par år sedan med en kille med ganska svagt psyke och livlig fantasi , han hade hoppat runt hemma hos sin mor och skrikit att han var en muterad groda med laserpistol men hade det inte vart rollspel så hade det vart nått annat som triggat dne effekten tror jag
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Magnus Seter said:
Genesis said:
Okej, är det bara jag som aldrig varit med om att folk fått panikanfall under spel, förlorat sig i hobbyn, mobbat sina spelare eller drabbats av totala psykbryt?
Det du beskriver är troligen normaltillståndet.

/M
Jag har aldrig varit med om det heller. På över 30 år. Blir alltid förvånad när jag hör talas om det.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Genesis said:
Okej, är det bara jag som aldrig varit med om att folk fått panikanfall under spel, förlorat sig i hobbyn, mobbat sina spelare eller drabbats av totala psykbryt? Det närmaste jag kan komma var en kille som snyftade under Det sjätte inseglet när han rollpersons fru hotade att lämna honom, men jag har ingen anledning att tro att det var något annat än bra rollgestaltning.

Sedan säger folk att samma saker händer när folk kollar på film eller tränar kampsport (!). WTF? Elva år av kampsport och jag har aldrig varit med om något sådant.
Jag följer i regel den immersionistiska agenda som ofta förses med varningstecken när det gäller detta. För mig har det gått snett en gång, och det har redan Ymir omnämnt: "Jag har sett en scen som innehöll sexuellt utnyttjande slå riktigt riktigt fel därför att den involverade spelaren nyss drabbats av nåt liknande irl."

Det var en väckarklocka för mig, men jag vill också gärna nämna något i anknytning till detta: Den immersionistiska agendan ingår i vårt sociala kontrakt, och är en preferens för de flesta jag spelar tillsammans med. Immersionismen är alltså överenskommen och frivillig. Ganska ofta bemöts vi med misstänksamhet rörande detta val, men jag med flera uppskattar alltså att konsumera rollspel (och kultur) på det viset. Eventuella bakomliggande orsaker till det är våra egna - själv tror jag att den typen av introspektiv har hjälpt mig till större förståelse, och jag tror inte att jag hade varit rollspelare idag om inte utrymmet för den agendan hade funnits.

När incidenten ovan hände hade jag precis börjat spelleda den spelgruppen. Det var ganska många år sedan vid det här laget. Mitt tilltag var ett försök att gestalta de tämligen extrema maktojämlikheterna som råder i Tékumels värld. Det var väldigt korkat av mig, av flera orsaker. Varken jag eller spelaren hade skaffat sig ordentlig översikt över var dennes obehagszon låg gällande sexuell underlägsenhet. Jag gick mycket längre än vad jag skulle göra idag gällande gestaltning av obehagligheter, givet den osäkerhet som alltid finns kring gränser när parterna inte känner varandra och sig själva ordentligt (alltså, ingen av oss hade anat att han skulle reagera så starkt). Även sociala kontrakt är mycket begränsade i hanteringen av detta.

Det behövs helt enkelt fler säkerhetsspärrar. Jag är idag mycket försiktigare i gestaltningen av hemskheter. Jag utsätter idag inte rollpersoner för underlägsna positioner såtillvida det inte finns en hög grad av förståelse mellan mig och spelaren. Den immersionistiska agendan kräver en viss intimitet, och det är värt att ta på allvar.

Dessutom ser jag det som att dessa val gjort att jag växt som berättare och spelledare - att bunta hemskheter på varandra anser jag idag vara ett nybörjarmisstag när en hanterar motsättningar och maktojämlikhet.

Jag håller med om att mognad är en faktor att ta i beaktning gällande hur destruktivt rollspel kan vara. Med det vill jag inte säga att det skulle vara mer moget på något vis att välja bort en sådan agenda, och inte heller vill jag överdriva den negativa inverkan som incidenter likt ovanstående gör. Jag och den spelaren har inte talat om det inträffade på åtskilliga år - det kanske är dags - men det skulle inte överraska mig om det mer bestående spåret av det hade varit en större självinsikt.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Detta får mig att tänka på det som Lars Lidberg sade för... jättelänge sedan: "Rollspel kan vara skadligt för jagsvaga individer".

Jag tror faktiskt på det.

Rollspel är en hobby där man kan agera med passion och där man i väldigt hög grad kan arbeta med att placera jaget i en karaktär. Man är i högsta grad involverad i det som händer och man har stor möjlighet att påverka hur saker utvecklas. Det är inte som att läsa en bok där historian är färdig. Då man placerar jaget i karaktären kan man uppleva att det är jag som misslyckas och att den del av jaget dör om karaktären skulle förolyckas. Man kan ha en karaktär som man utvecklat under flera år som plötsligt rycks ifrån en. Om man spelar på det viset. Det finns många sätt att spela "fel" på om man så vill säga.

Det går även väldigt bra att via rollspelsmediet utmana folk på ett sätt som riskerar att vara skadligt om man inte är helt förberedd på vad som komma skall, om det sociala kontraktet inte är genomarbetat. Jeepform är ett bra exempel på detta.

Jag tillhör de olyckliga som faktiskt sett folk som jag spelat rollspel med fara illa. Jag har sett en barndomskamrat sluta in sig i en bubbla och bli deprimerad då vi hade ett sammanbrott inom gruppen och slutade spela. Han var 17 då och var såpass deprimerad att han under en lång tid inte gick till skolan. Jag under sent 90-tal friformat med en tjej som bröt ihop under ett pass där vi jagade antikrist och det framkom att vi för att vara säkra på att "träffa rätt" skulle vara tvungna att döda samtliga nyfödda på en BB-avdelning. Jag har även under en tid spelat emo med en kille som senare tog sitt liv.

MEN: Jag tror att den högre risken är en fråga om nyanser. Jag tror att det finns risker med allt man kan engagera sig i och jag tror att de personer som inte har andra problem från början normalt sett inte tar någon som helst skada av att spela.

De personer som jag känner som farit illa tror jag inte har varit hela innan och de begav sig eventuellt ut på för djupt vatten. Jag för min del såg inga varningssignaler. Eller ok, min barndomsvän hade flera av dem. Han var utstött och rollspelsgruppen var hans enda hobby, hans enda trygghet om ni så vill. Jag var 15 när det hände, jag fattade inte bättre. Båda de andra kom som en blixt från klar himmel. När vi spelade friformsscenarion så var det mer regel än undantag att vi spelade mycket på känslor och även att vi agerade ut dem. Det tog säkert en halvminut när tjejen bröt ihop innan vi insåg att det var på riktigt. Killen var normalt smådeppig och med extrema kreativa perioder där hela hans jag exploderade av känslor. Jag har i efterhand blivit rätt övertygad om att han var bipolär.

Och jag tror inte att de mådde bättre av att spela rollspel. Däremot tänker jag inte försöka mig på att säga något om hur mycket sämre (på en skala från noll till massor) som de mådde av det heller.
 

Dante

Bäst i Sverige på rollspel
Staff member
Joined
17 May 2000
Messages
9,966
Location
Stockholm
Förtydligande av moderering

Jag inser att jag inte varit en god redaktör i det att jag måhända varit något otydlig i min moderering. Att anklaga någon för att vara ett »otrevligt arsle« är inte helt förankrat i forumreglerna (även om de alla syftar till att undvika just otrevlig arselhet).

Så denna avstängning motiveras med att det för det första är ett ganska trist retoriskt knep att bara avfärda motdebattörer utan något motargument. Visst, vi har ingen uttalad regel mot just detta. Och ibland är det t.o.m. på sin plats (om man t.ex. upplever att motdebattörens argement helt saknar verklighetsförankring).

Men att göra det på ett så opåkallat raljant sätt (och dessutom med en osmaklig metafor) är definitivt ett brott mot både regel 2 och riktlinje 1.

(Sen har jag mottagit en protest mot att jag var berusad när jag utförde modereringen – vilket jag var. Det är förstås mindre lämpligt, men jag kan ärligt inte se att jag skulle agerat annorlunda om jag väntat tills jag nyktrat till.)
 
Top