DoD Konfluxsviten till DoD23?

[Leon]

En megabox vore ikonisk. Och praktisk

 

[Brior]

Återigen tack för nya intressanta synpunkter!

Jag är i skrivande stund på väg hem från mitt möte med Fria Ligan och det känns som att vi är ganska överens om hur detta skulle kunna göras, så sannolikheten är stor att det faktiskt blir av! Jag återkommer så snart jag har något mer substantiellt att säga i saken!

Fortsätt gärna att fylla på med synpunkter, för jag kommer att fortsätta följa tråden och gå igenom den från början igen om/när det blir aktuellt att kavla upp ärmarna på allvar! Allt kommer att övervägas, men sedan bestämmer förstås jag och ligan hur projektet verkligen kommer att genomföras. Det blir omöjligt att göra alla till lags, men jag ber er betänka att det finns många praktiska saker att ta ställning till – inte minst hur detta ska fungera internationellt för dem som inte vet något alls om Trakorien sedan tidigare.

Väldigt spännande är det hur som helst!

 

[Bifur]

Rent allmänt tror jag på en inledande Trakorien-bok med några korta äventyr som man kan använda för att förankrar RPna i settingen och ger krokar till Svavelvinter liksom SLP i kommande böcker. Boken kan med fördel innehålla Briors reseberättelse (el motsv). Jag tycker en av utmaningarna med att dra i igång konflux-sviten om än inte Svavelvinter specifikt är att ge RPna starka länkar in. Det kräver nästan en slags förhistoria som denna kan ge en grund för på ett bättre sätt än vad den gamla Trakorien-boken gjorde. Det är dessutom en större risk när man placerar in spelvärlden i Ereb igen.

I Svavelvinter ser jag gärna att man använder delar av bokens ingångar, andra har berört det bra ovan så jag utvecklar inte.

Som @Henke skriver tycker jag man ska försöka arbeta med tidshoppet till O4Ö. Antingen skapa en struktur för hur det ska hanteras i kampanjen och/eller korta ner det.

Jag känner inte så starkt för alla olika mäktiga SLP som stjäl rampljuset. Jag tyckte aldrig de var ett problem ett så stort problem, låt vara att det är länge sen dess.

 

[Henke]

Däremot tycker jag att man kan fundera över hur och var de beskrivs. Om nu Konflux-sviten ges ut i ny, bearbetad version kan det kanske vara en god idé att presentera dem tidigt och i samma kapitel? Kanske kan man dessutom lägga till någon karaktär från romanerna?

Yes! Fullt medhåll här (jag till och med skrev något om det i min första post

Som jag skrev tidigare i tråden föreslår jag en mer kompakt version av hela sviten. En enda tjock bok eller en låda med häften tycker jag räcker för att modulärt presentera alla viktiga platser. Mitt förslag är att de bör kunna fungera som intressanta äventyrsplatser även utan Vox Ranzina. Detsamma kanske kan gälla även de personer du nämner? Det går ju att väva in merparten av dem i helt andra händelser också.

En tanke kring det modulära, viktiga/spännande platser och problemet med att Brådfots reseberättelse skulle vara tung för spelarna att konsumerad:
Jag har för mig att jag läste någonstans (kanske i SL-kommentarer i O4Ö?) att några spelare hade missuppfattat delar av profetian och skickat sina RP till helt fel ställe (vilket iofs kanske kunde vara ett kul sidoäventyr, men ändå tidsödande för att komma vidare i kampanjen). En tanke som korsade denna är en bok jag läste om rollspelstekniker för några år sedan. Ett råd var att låta platser vara sekundär/dynamiska till berättelsen och för att inte få någon nertid så flyttar berättelsens röda tråd till de platser som spelarna väljer. På ett liknande sätt fungerade profetia-motorn i Svavelvinter RPG. En profetia handlade aldrig om specifika personer, ting, aktiviteter eller platser utan följde dynamiskt hur RP uppfyllde protetian på sitt sätt.

Så det jag tänker är: Om RP i O4Ö reser till en plats för att söka ett orakel och kan motivera varför detta borde vara rätt plats, så blir den de facto också där oraklet finns.

 

[Gnovald]

Detta kommer från en som spelade konfluxen i tonåren, så minnet kring kampanjen är inte purfärskt. Vi spelade tyvärr aldrig klart den, spelledaren tröttnade på rollspel under Kristalltjuren och saboterade kampanjen med flit så att vi skulle tröttna på att spela med honom.

Vilka möjligheter och faror ser ni med ett sådant projekt?
Möjligheter att fler får ta del av kampanjen. Kanske göra upplägget mer pedagogiskt? Jag vill minnas att vår spelledare fick kämpa med en hel del moment som han tyckte var svåra, här kanske det finns möjlighet till mer tydlig vägledning?

Vad vore viktigt att bevara från originalversionen?
Den lite galna stämningen och humorn. Har för mig att detta ökade fram till Kistalltjuren och det var uppskattat.

Vad är svitens särart?
Att den är så otroligt genomarbetad och inte faller inom ramarna för traditionell fantasy. Tycker den verkligen är unik.

Vad från originalversionen kan man låta utgå?
Jag har för mig att det fanns en hel del ställen där man om man hade otur dog på fläcken utan att kunna göra något åt det. Detta var lite retsamt vill jag minnas. Men det kan ha haft med spelledaren att göra, är inte helt säker.

Håller med

 

[Oscar Silferstjerna]

En mer allmän reflexion kring Konfluxsviten är att det kan vara bra med något eller några mer specifika gruppkoncept. Helt enkelt möjliga svar på frågan: vilka är RP? Har de någon särskild anledning att engagera sig i det som sker? Ett band till (eller konflikt med) någon av nyckelpersonerna? Går det att spela kampanjen som shaguliter eller något annat ännu mer oväntat? Kanske, oavsett grupptillhörighet, med en bas, viss startutrustning och vissa kontakter? Ungefär som Arken i Mutant År Noll fast i enlighet med trakoriska premisser. Man kanske inte utvecklar basen, utan mer använder den som en depå för resurser. Och som något man kan få meddelanden ifrån när man är på andra platser.

Ytterligare en tanke rör äventyr och kampanjer i Trakorien mer allmänt. Jag tror att det vore bra med stöd för både rälsat och sandbox. Med stöd menar jag i det här fallet både uppdragstabeller och färdiga uppdragsgivare och rivaler (förslagsvis delvis karaktärer från romanerna). Det går att klämma in riktigt användbart och effektivt stöd även i ett ganska kort kapitel. Jag antar att detta upplägg kan funka särskilt bra på den amerikanska marknaden - har man inte järnkoll på alla detaljer i settingen, så kan man ändå komma igång snabbt med spelandet.

 

[Henke]

En mer allmän reflexion kring Konfluxsviten är att det kan vara bra med något eller några mer specifika gruppkoncept. Helt enkelt möjliga svar på frågan: vilka är RP? Har de någon särskild anledning att engagera sig i det som sker? Ett band till (eller konflikt med) någon av nyckelpersonerna? Går det att spela kampanjen som shaguliter eller något annat ännu mer oväntat? Kanske, oavsett grupptillhörighet, med en bas, viss utrustning och vissa sidouppdrag? Ungefär som Arken i Mutant År Noll fast i enlighet med trakoriska premisser.

Jag är rätt säker på att Svavelvinter-lådan, föredömligt för sin tid, redan innehåller specifika incitament. En riddare som letade efter en drake på ön (det som senare blev Arn?), Arkeologer i jakt på högkulturen Cruris gravfält, En agent sänd av en förmögen och högt uppsatt person för att frita/kidnappa dennes son som anslutit sig till shagulitsekten, inkvisitionspräster på jakt efter shagulitsekten etc. etc. Jag tycker än idag att de här förslagen till incitament håller väldigt bra. Jag skulle gärna utveckla dem så de passar bättre in i kampanjens helhet, men också lyfta fram att en RP kan ta över incitament från någon SLP (t.ex. vara en kmordadruid på hemresa till sin helgedom (stackars sate), en smugglare med vapen till frihetsrörelsen, ynglingen som vill ansluta sig till shaguliterna. Eller varför inte spela som en magilärling i Trodax tjänst som råkar bli lurad av Blatifagus till att vara dennes springschas?

Apropå att vända på steken och låta RP vara shaguliter genom hela kampanjen är något jag klurat på sen Fria Ligan släppte det eminenta "Döds ände" till Svavelvinter RPG. Jag har något gammalt dokument med nedskrivna tankar och kommentarer kring denna alternativa variant.
Inledningsvis skulle det kunna innebära att RP dels är shaguliter på Järntornet (som i Döds Ände) men också spela som ambassadören Malek Mangus eller andra shaguliter verksamma i Arhems (sjukstugan, eller rent av den förrymde sonen som vill ansluta sig till shaguliterna). Attacken på Kmordahelgedomen och besöket i Cruri skulle kunna bli två av flera uppdrag som i slutändan leder fram till Shaguls ofrånkomliga förräderi mot sina sektmedlemmar.
Det fortsatta incitamentet i kampanjen behöver egentligen inte skilja sig så mycket mot originalet eftersom shaguliterna har ett snarlikt agg mot Shagul. Det som kommer skilja är att shaguliterna sannolikt är förkastade och avskydda av en oförstående omvärld och får sköta de fortsatta deläventyren i det fördolda med ständig risk för att av allmänheten bli påkomna, jagade och avrättade för svart magi och andra illdåd. Dels givetvis jagade av Shagul (de är ju några av få som faktiskt sett hans ansikte och är därmed sannolikt det hot mot honom som profetian talar om).
Här skulle även nivån av shagulism vara en intressant mätare för hur magiskt mäktiga RP är men också sårbara utifrån sitt utseende och kravet att hålla sig dolda. Det är också intressant ur ett psykologiskt perspektiv hur de avskydda shaguliterna bär spår och färdigheter från den herre som förrådde dem (den lära de använder sig av är för tusan döpt efter honom). Finner de sig i och kan förlåta sveket (Någon shagulklon kan lägligt dyka upp i deras väg/drömmar för att få någon av denne på sin sida. Är hatet mot Shagul stort så är det en intressant balansgång att fortsätta följa hans lära (kraftfull magi), eller att förkasta den (bli svagare och kraftlösa). Nackdelen med att spela en grupp shaguliter efter Svavelvinter skulle vara att det är svårare med logiska tillkommande RP (om en RP t.ex. råkar dö). Varför skulle någon vilja hänga med ett gäng efterlysta sektmedlemmar? Fast, det är klart. Det skulle kunna bli både en och annan intressant situation när någon fängslad shagulitbroder behöver fritas, eller andra skurkar, dårar och Digeta Longa-agenter vill följa med av diverse diffusa eller kanske rent av livsfarliga anledningar (blir man osams går det ju alltid att ange sektmedlemmarna till närmaste stadsvakt).

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag är rätt säker på att Svavelvinter-lådan, föredömligt för sin tid, redan innehåller specifika incitament. En riddare som letade efter en drake på ön (det som senare blev Arn?), Arkeologer i jakt på högkulturen Cruris gravfält, En agent sänd av en förmögen och högt uppsatt person för att frita/kidnappa dennes son som anslutit sig till shagulitsekten, inkvisitionspräster på jakt efter shagulitsekten etc. etc. Jag tycker än idag att de här förslagen till incitament håller väldigt bra. Jag skulle gärna utveckla dem så de passar bättre in i kampanjens helhet, men också lyfta fram att en RP kan ta över incitament från någon SLP (t.ex. vara en kmordadruid på hemresa till sin helgedom (stackars sate), en smugglare med vapen till frihetsrörelsen, ynglingen som vill ansluta sig till shaguliterna. Eller varför inte spela som en magilärling i Trodax tjänst som råkar bli lurad av Blatifagus till att vara dennes springschas?

Apropå att vända på steken och låta RP vara shaguliter genom hela kampanjen är något jag klurat på sen Fria Ligan släppte det eminenta "Döds ände" till Svavelvinter RPG. Jag har något gammalt dokument med nedskrivna tankar och kommentarer kring denna alternativa variant.
Inledningsvis skulle det kunna innebära att RP dels är shaguliter på Järntornet (som i Döds Ände) men också spela som ambassadören Malek Mangus eller andra shaguliter verksamma i Arhems (sjukstugan, eller rent av den förrymde sonen som vill ansluta sig till shaguliterna). Attacken på Kmordahelgedomen och besöket i Cruri skulle kunna bli två av flera uppdrag som i slutändan leder fram till Shaguls ofrånkomliga förräderi mot sina sektmedlemmar.
Det fortsatta incitamentet i kampanjen behöver egentligen inte skilja sig så mycket mot originalet eftersom shaguliterna har ett snarlikt agg mot Shagul. Det som kommer skilja är att shaguliterna sannolikt är förkastade och avskydda av en oförstående omvärld och får sköta de fortsatta deläventyren i det fördolda med ständig risk för att av allmänheten bli påkomna, jagade och avrättade för svart magi och andra illdåd. Dels givetvis jagade av Shagul (de är ju några av få som faktiskt sett hans ansikte och är därmed sannolikt det hot mot honom som profetian talar om).
Här skulle även nivån av shagulism vara en intressant mätare för hur magiskt mäktiga RP är men också sårbara utifrån sitt utseende och kravet att hålla sig dolda. Det är också intressant ur ett psykologiskt perspektiv hur de avskydda shaguliterna bär spår och färdigheter från den herre som förrådde dem (den lära de använder sig av är för tusan döpt efter honom). Finner de sig i och kan förlåta sveket (Någon shagulklon kan lägligt dyka upp i deras väg/drömmar för att få någon av denne på sin sida. Är hatet mot Shagul stort så är det en intressant balansgång att fortsätta följa hans lära (kraftfull magi), eller att förkasta den (bli svagare och kraftlösa). Nackdelen med att spela en grupp shaguliter efter Svavelvinter skulle vara att det är svårare med logiska tillkommande RP (om en RP t.ex. råkar dö). Varför skulle någon vilja hänga med ett gäng efterlysta sektmedlemmar? Fast, det är klart. Det skulle kunna bli både en och annan intressant situation när någon fängslad shagulitbroder behöver fritas, eller andra skurkar, dårar och Digeta Longa-agenter vill följa med av diverse diffusa eller kanske rent av livsfarliga anledningar (blir man osams går det ju alltid att ange sektmedlemmarna till närmaste stadsvakt).

Intressanta synpunkter! Skulle du kunna dela in ditt inlägg i flera stycken med blanksteg emellan? Jag försöker alltså inte leka svensklärare, utan ser helt enkelt för dåligt för att riktigt kunna se text i så långt svep. Det blir väldigt ansträngande för mina ögon.

Jag har alltså i stora drag läst vad du har skrivit, men tappade tråden flera gånger.

 

[Pasta]

Okej...givet att jag aldrig kommit till skott och spelat konflux-sviten så är det här är nog att svära i kyrkan, men det jag läst tyder snarare på att femte konfluxen äventyren känns ruggigt daterade designmässigt än att de de oförändrade skulle göra succé. (Disclamer är att det nog bara är Kristalltjuren som har satt några bestående minnen och jag vet inte hur representativ den är)

Exempel på saker som jag minns kändes daterade:
* massor av solve-riddle-or-the-game-sucks situationer. Det finns i princip aldrig livlinor att bränna utan spelarna måste knäcka gåtor eller ha tråkigt.
* äventyren presenteras som en sandbox som kan göras i valfri ordning men en hel del moment verkar helt hopplösa att gissa om inte andra saker är gjorda innan.
* innehåller regelsituationer av sorten slå-en-tärning-för-se-om-alla-dog eller om äventyret fortsätter.
* bitvis känns som något gammalt Kings Quest spel där världen är född av asdödliga situationer som man råkar på utan någon förvarning om att något är farligt
* innehåller obligatoriska händelser som kräver rejäl railroading...tror det var början av Kristalltjuren som en fågel mystiskt hugger in hål i en vägg och spelarna då ska fatta dels att det är text och dels att den uttolkad betyder att de ska bör åka och leta efter personen som nämns i texten.
* innehåller situationer med massa NPC avgör handlingen snarare än spelarna, i synnerhet sista boken, men utan vettig struktur om hur det ska spelledas utan man uppmanas att ha flera spelledare som kör parallella grupper för hantera det hela.
* exakt vad spelarnas del är i det hela är när man skalar bort NPC som nämns i föregående punkt framstår som tämligen oklart.

Det är möjligt att äventyren kommer mer till sin rätt om de faktiskt spelas på riktigt, men det är lite belysande tycker jag hur många som i den här tråden skrivit att det inte spelat hela kampanjen.

 

[JohanL]

Det luriga kan vara känslan - DoD-23 är väldigt mycket ett spel för enklare sorters äventyr, med en kort färdighetslista och saknar ambitionen att kunna hantera något som d5K.

Jag skulle definitivt inte flytta rollpersoner från en tidigare kampanj där känslan redan etablerats. Nya rollpersoner och ett samtal om känslan med spelarna.

Skulle också läsa böckerna för att se vad Granström gjort annorlunda senare i livet.

 

[Oscar Silferstjerna]

Är det Trakorien eller Konfluxsviten som är grejen? Hur den frågan besvaras blir helt avgörande. Som jag skrivit här tidigare tycker jag att det är settingen, alltså Trakorien (och Marjura), som är grejen. Om man nu väljer den vägen, så behöver produkterna stödja det. Rimligen med någon typ av introduktion först. En möjlighet är att släppa den som en gratis PDF.

Jag tycker att @Pasta sätter fingret på flera saker som inte har åldrats så väl. Enkelt uttryckt tror jag att ett mer sandboxigt upplägg med färre styrande faktorer skulle lösa mycket. Sådant som verkligen måste vara med (sådant som rör Konfluxen, antar jag) tror jag att man kan koka ner till en tidslinje. Risken för att RP dör tror jag också behöver minskas. Gärna samtidigt som RP:s egna val behöver bli intressantare och viktigare för handlingen. Vad i tidslinjen (det övergripande skeendet) bör de kunna påverka? Hur mycket makt över tidslinjen ska mäktiga SLP ha? Kan det finnas alternativa tidslinjer?

Som @JohanL skriver är romanerna högst relevanta i sammanhanget. Jag tror att det är bra att plocka mängder av personer, platser och företeelser från dem. I den kondenserade version av Konfluxsviten som jag tänker mig - alltså en sandboxkampanj med platsbeskrivningar modell Svärdets sång eller Mutant År Noll - hade jag gärna sett flera miljöer från romanerna. Kanske kan man ge mer plats för dem samtidigt som någon eller några av platserna från originalsviten (förslagsvis de som inte innehåller så många valmöjligheter för RP) stryks? Gärna sådant som är mer Trakorien och mindre Kings Quest.

 

[Organ]

Det luriga kan vara känslan - DoD-23 är väldigt mycket ett spel för enklare sorters äventyr, med en kort färdighetslista och saknar ambitionen att kunna hantera något som d5K.

Hur menar du? Varför skulle DoD23 passa sämre för längre kampanjer?

 

[JohanL]

Hur menar du? Varför skulle DoD23 passa sämre för längre kampanjer?

För väldigt långa kampanjer, ja, men det är knappast problemet här. Det är mer att det handlar om äventyr och svärdssvingande, Mirth & Mayhem, och avsiktligt konstruerats för att inte ha så mycket djup.

 

[Henke]

Intressanta synpunkter! Skulle du kunna dela in ditt inlägg i flera stycken med blanksteg emellan? Jag försöker alltså inte leka svensklärare, utan ser helt enkelt för dåligt för att riktigt kunna se text i så långt svep. Det blir väldigt ansträngande för mina ögon.

Jag har alltså i stora drag läst vad du har skrivit, men tappade tråden flera gånger.

Ber om ursäkt för detta och ska se om jag hinner fixa det under dagen. Det här är resultatet av direktflödet från den kreativa delen i hjärnan till tangenterna

 

[Dimfrost]

Det är mer att det handlar om äventyr och svärdssvingande, Mirth & Mayhem, och avsiktligt konstruerats för att inte ha så mycket djup.

Det här ser jag som en feltolkning. "Mirth & Mayhem", som ju inte ens förekommer i den svenska originaltexten, ska nog snarare ses som en ingång än en uttömmande beskrivning.

 

[Oscar Silferstjerna]

Ber om ursäkt för detta och ska se om jag hinner fixa det under dagen. Det här är resultatet av direktflödet från den kreativa delen i hjärnan till tangenterna

Det är lugnt. Jag behöver uppenbarligen nya glasögon…

 

[JohanL]

Det här ser jag som en feltolkning. "Mirth & Mayhem", som ju inte ens förekommer i den svenska originaltexten, ska nog snarare ses som en ingång än en uttömmande beskrivning.

Jag tycker att färdighetsuppsättningen också är en innehållsdeklaration.

 

[Dimfrost]

Jag ser inte "äventyr" och "djup" som motsatta, men det här är kanske inte ett särskilt fruktbart sidospår.

 

[Henke]

På begäran, en mer uppbruten variant av min tidigare text. Hoppas det klargör vad jag ville ha sagt

Jag är rätt säker på att Svavelvinter-lådan, föredömligt för sin tid, redan innehåller specifika incitament:

• En riddare som letade efter en drake på ön (det som senare blev Arn?)
• Arkeologer i jakt på högkulturen Cruris gravfält
• En agent sänd av en förmögen och högt uppsatt person för att frita/kidnappa dennes son som anslutit sig till shagulitsekten,
• Inkvisitionspräster på jakt efter shagulitsekten etc. etc.

Jag tycker än idag att de här förslagen till incitament håller väldigt bra.
Jag skulle gärna utveckla dem så de passar bättre in i kampanjens helhet, men också lyfta fram att en RP kan ta över incitament från någon SLP t.ex. :

• En kmordadruid på hemresa till sin helgedom (stackars sate)
• En smugglare med vapen till frihetsrörelsen
• Ynglingen som vill ansluta sig till shaguliterna
• ...eller varför inte spela som en magilärling i Trodax tjänst som råkar bli lurad av Blatifagus till att vara dennes springschas?

Apropå att vända på steken och låta RP vara shaguliter genom hela kampanjen är något jag klurat på sen Fria Ligan släppte det eminenta "Döds ände" till Svavelvinter RPG. Jag har något gammalt dokument med nedskrivna tankar och kommentarer kring denna alternativa variant.

Inledningsvis skulle det kunna innebära att RP dels är shaguliter på Järntornet (som i Döds Ände) men också spela som ambassadören Malek Mangus eller andra shaguliter verksamma i Arhems (sjukstugan, eller rent av den förrymde sonen som vill ansluta sig till shaguliterna).

Attacken på Kmordahelgedomen och besöket i Cruri skulle kunna bli två av flera uppdrag som i slutändan leder fram till Shaguls ofrånkomliga förräderi mot sina sektmedlemmar.

Det fortsatta incitamentet i en "shagulit-RP-kampanj" behöver egentligen inte skilja sig så mycket mot originalet eftersom shaguliterna har ett snarlikt agg mot Shagul.
Det som kommer skilja är att shaguliterna sannolikt är förkastade och avskydda av en oförstående omvärld och får sköta de fortsatta deläventyren i det fördolda med ständig risk för att av allmänheten bli påkomna, jagade och avrättade för svart magi och andra illdåd. Dels givetvis jagade av Shagul (de är ju några av få som faktiskt sett hans ansikte och är därmed sannolikt det hot mot honom som profetian talar om).

Här skulle även nivån av färdigheten "Shagulism" vara en intressant mätare för hur magiskt mäktiga RP är men också sårbara utifrån sitt utseende och kravet att hålla sig dolda.

Det är också intressant ur ett psykologiskt perspektiv hur de avskydda shaguliterna bär spår och färdigheter från den herre som förrådde dem (den lära de använder sig av är för tusan döpt efter honom). Finner de sig i och kan förlåta sveket (Någon shagulklon kan lägligt dyka upp i deras väg/drömmar för att få någon av denne på sin sida.
Är hatet mot Shagul stort så är det en intressant balansgång att fortsätta följa hans lära (kraftfull magi), eller att förkasta den (bli svagare och kraftlösa).

Nackdelen med att spela en grupp shaguliter efter Svavelvinter skulle vara att det är svårare med logiska tillkommande RP (om en RP t.ex. råkar dö). Varför skulle någon vilja hänga med ett gäng efterlysta sektmedlemmar?
Fast, det är klart. Det skulle kunna bli både en och annan intressant situation när någon fängslad shagulitbroder behöver fritas, eller andra skurkar, dårar och Digeta Longa-agenter vill följa med av diverse diffusa eller kanske rent av livsfarliga anledningar (blir man osams går det ju alltid att ange sektmedlemmarna till närmaste stadsvakt).

 

[luddwig]

Efter lite funderande har jag kommit fram till att jag gärna skulle se Konfluxsviten utgiven till Ligans DoD. Då kanske jag till slut skulle få tillfälle att spela den, eller rent av ta mig för att spelleda den. Jag har nämligen inte spelat eller ens läst originalkampanjen, och inte heller Svavelvinter-rollspelet. Däremot har jag har läst tre av fyra romaner, och har för avsikt att läsa den fjärde.

Utifrån romanerna skulle jag säga att svitens särart är den klart annorlunda världen, och den är därför viktig att fånga i en ny version av kampanjen. Den svårighet jag ser är att presentera den tämligen komplexa världen på ett sätt som är hanterbart, inte bara för de mest rutinerade av spelledare utan även för nytillkomna.

För att passa till Ligans DoD, och för att det är ett trevligt sätt att spela, bör en ny version av Konfluxsviten också ha en öppen struktur. Intressanta platser (och sådana finns det gott om i romanerna). Personer med olika agendor (som det också finns gott om i romanerna), samt stöd för spelledaren för att hantera dessa. Krokar som kan dra in rollpersonerna. Vissa övergripande händelser som kan ske utom rollpersonernas kontroll. Men inga akter eller scener och inga utstakade händelseförlopp, tack.