Inga invändningar i princip, bara två reflektioner:
Jag går också igång på det här. Har haft mycket behållning av t.ex. Twilight 2000 krönikan där berättelsen tar alla möjliga och oväntade vändningar.
Jag delar den erfarenheten och har själv varit en SL som eldat på alldeles för mycket, vilket iofs ger en häftig upplevelse. Men det kan bli lite extremt och hade det varit ett manus så hade man nog tyckt att det var lite ofokuserat. Så numera är jag försiktigare med reaktionerna, det blir intressantare för kampanjen.
Med risk att springa iväg på ett sidospår men jag undrar om inte det här är varför jag är så förtjust med Rolemasters stridssystem – även det minsta gatubarn med en kniv är en potentiell risk oavsett hur mäktig krigare någon är ety risken att denne gör en riktigt jobbig kritisk skada går emot noll så går den asymptotiskt emot noll och blir aldrig noll.
Jag kan tycka att alla skaderegler, så länge de följer någon form av realism, om än abstrakt, är intressanta. Ffa tycker jag många tappar bort trauma/chock. Men skador är slumpmässiga och konsekvenserna, i ett förmodernt samhälle (eller där modern sjukvård saknas), svåra att överblicka. Så jag gillar när alla vapen är farliga och åsamkar skador som potentiellt är livshotande.
Ja, där har vi konsekvenser i ett nötskal. Se till att inte dras ner i en spiral av problem du inte förmår lösa. Samtidigt är det ju sånt som gör att folk till slut lämnar allt, på ett eller annat sätt.
Jag tycker även 3:an funkar utmärkt för drama. Hur påverkar dessa konsekvenser mig, oss, vår relation, min syn på världen etc? Jag tycker att det är väldigt viktigt att det trots allt är människor (eller alver, eller rymdorcher etc) det handlar om som faktiskt vill saker och har känslor.Jag går också igång på det här. Har haft mycket behållning av t.ex. Twilight 2000 krönikan där berättelsen tar alla möjliga och oväntade vändningar.
Som jag ser det finns det tre huvudsakliga nivåer av det här. Alla har sina för och nackdelar, alla har sina lämpliga tillämpningar och alla har sina anhängare.
1) "Inget stöd i systemet". Man förlitar sig på spelarna eller spelledaren för att berättelsen ska gå i oväntade riktningar. Eller också eftersträvar man ett mer förutsägbart resultat.
2) "Indietekniker". Systemet har inbyggda funktioner för att stimulera att berättelsen går i en oväntad riktning. Fail forward är ett jättebra exempel. Mekaniken introducerar nån form av friktion men överlåter på spelaren/spelledaren att beskriva exakt hur. Man eftersträvar att få själva effekten utan att behöva hantera alla parametrarna som genererar dem.
3) Komplex trad. Spelet inbegriper mycket detaljer och krunch som är det som i sin tur genererar den här typen av derailing "organiskt". Typiska saker är fummel, kritiska skador, magiska föremål, begränsningar i t.ex. bärförmåga (och läkning). Den förutsätter ofta också att det är spelarna som tvingas omvärdera läget och stakar ut den nya vägen.
För min del föredrar jag 3) för problemlösande, långsiktigt spel t.ex. Fantasykampanjer, men skulle inte förorda den för de flesta andra sorters spel. Jag förstår vitsen med 2), i framförallt Indie- och Neotrad men tycker ofta inte att det känns tillräckligt "äkta" i faktiskt spel. Inputen kan alltså komma varifrån som helst men när den driver berättelsen i nya oväntade riktningar så blir det kul. Och för mig blir det proportionerligt mycket roligare om det inte känns för "konstruerat".
Även om exemplet för 3) ovan är komplex trad så kan det uppstå även i andra typer av spel och system. När vi spelade Triniton extremt rules light t.ex. så samverkade "äventyret", min rollpersons bakgrund/utrustning, och äventyrets tidigare förlopp på ett alldeles fantastiskt sätt som gjorde att det tog en väldigt oväntad vändning. Det blev också helt slumpmässigt ett väldigt elegant sätt att lösa problemet vi ställdes inför.
Men för att knyta tillbaks till trådens ämne så tror jag man ska fundera kring de här sakerna. Vill man inte att det oväntade ska hända eller om man inte orkar fundera ut nån konsekvens, så gör inte det. Orkar man inte ha koll på detaljerna i ett tradspel, så spela inte den typen av spel. Om man inte spelat så mycket så att spelet känns förutsägbart eller repetitivt finns liksom ingen anledning att "laga det". Om gruppen och spelledaren har oändlig kreativitet för att introducera det oväntade behöver inte systemet göra det åt dem.
//EvilSpook
Som alltid blir det väl en spelstilsfråga. Det jag personligen ogillar med att sätta konsekvenserna i förväg är att det kan uppstå förhandlingar som tar oss ur stunden. Om spelare dessutom förväntar sig att styra situationen i en viss riktning, eller om vi spelar ett skrivet äventyr som kommer med liknande förväntningar, så blir ju utfallet egentligen givet och då skulle jag ifrågasätta varför vi alls slår tärning.
Det är ett viktigt påpekande! Många PbtA uttrycker sig på ett sätt som får en att tro att det ska vara så. Det stressade mig något oerhört när jag bland annat läste Dungeon World. Fantasy World tonar ner snöbollseffekten, vilket passar mig betydligt bättre. Jag tycker det blir en bättre dramatisk kurva om bara vissa konsekvenser är allvarliga och kan få följdeffekter, medan andra är relativt triviala förändringar av fiktionen. Av kommentarerna att döma verkar många tro att ett misslyckande med Fear i Daggerheart måste ge allvarliga konsekvenser, men så är det inte. Ett sådant slag ger en öppning för SL, men inget tvång att slå till med en allvarlig konsekvens.
Fast det är väll också en fråga om vad för tema du har sålt in dit spel med. Om du har presenterat det som inspirerat av franko-belgiska allåldersserier som Tintin, Spirou och Yoko Tsuno vill jag inte behöva månader av återhämtning p.g.a. hjärnskakning efter att skurkens hejdukar knockat mig. Och om du har haft Conan, Röda Sonja och Fafhrd och Gråkatt liknande i presentationen vill jag inte behöva oroa mig för blodförgiftning, sårinfektioner eller lunginflammation.
Hmm, är inte säker på att jag hänger med här. Jag tycker nästan alltid att konsekvenserna är självklara och tycker aldrig att spelarna brukar argumentera över dem. Misslyckas du med att hoppa mellan hustaken riskerar du att falla ner, det är en given konsekvens tycker jag. Innan de hoppar kanske de frågar om hur högt det är, i ett försök att bedöma risken för liv och lem. Men det är på den nivån och inget som, enligt mig, bryter fiktionen.
Lite OT, men det här är något jag haft många diskussioner om, just med Conan etc., eftersom de takeaways jag gör från S&S-genren till Bargains & Bloodshed inte alltid är samma som andra gör. Inte helt ovanligt att folk tycker att, om det är inspirerat av Conan, då ska inte hjälten kunna dö, för det gör inte Conan. Hjälten ska vara extremt kompetent, nästan till en karikatyrnivå, för det verkar Conan vara. Det måste också uppfylla andra kriterier. Men målet där var ju att försöka återskapa berättelsetypen i S&S och inte nödvändigtvis att därför göra det "som Conan". Utan mer inspirerat av språk och tempo.
Jag tycker man kan kombinera, men det kräver lite fingertoppskänsla.
Jag gillar sånt som påverkar vår konversation och inte "bara" regler, även om detaljerade regler med intressanta utfall kan vara underhållande de med, men på andra sätt.
Absolut. Jag nämnde kort genre som en avgörande faktor för hur väl det funkar. Vilket väl är orsaken till att jag inte riktigt uppskattar gladvåld på samma sätt.
