Jag tror att man kan göra den här distinktionen: vi skapar alltid en berättelse, och vi vill alltid skapa en berättelse.
Det håller jag inte alls med om. Skapa berättelser är ganska ointressant.
Det uppstår ju alltid någon slags berättelse när man spelar, men det är inte alls samma sak som att aktivt försöka skapa en berättelse.
Det här är något som ändrats över tid i rollspel.
I rollspelens barndom så var det inget snack om att försöka skapa berättelser. Man spelade sin rollperson, och även om det uppstod någon slags berättelse så var inte det målet.
Här någonstans så började folk även rollspela sina karaktärer mer, med mer av skådespeleri och inlevelse. Rudimentärt stöd för detta fanns i många spel, men även där det inte fanns så gick det att göra utan att spelsystemet var ivägen.
Senare så uppstod påhittet att spelledaren/äventyret skulle berätta en historia. Detta gav problem då existerande spelsystem aktivt motverkade sådant genom att ha alltför mycket slump kombinerat med spelare som inte visste vart det var tänkt att historien skulle ta vägen. Det är då "fuskande" spelledare blir en grej, och det är även här många av de negativa åsikterna och erfarenheterna om "trad-spel" uppstår.
Ännu lite senare kom spel som ger spelarna makt över värld och händelseförlopp, vilket underlättar/möjliggör för spelarna att skapa berättelser som de har kontroll över. Här försvinner även mycket av den "simulering av världen" som äldre regelsystem oftast försökte åstadkomma.