Då tråden "Bortglömd teknologi" handlar mycket om roliga prylar att hitta. Medans jag tänkte skriva om det orimliga i begreppet bortglömd teknologi så startar jag en ny tråd.
För länge sedan skrev Platon sin dialog om Atlantis. En gyllene tidsålder med överlägsen teknologi, kultur och social konstruktion. Om Platon själv trodde på Atlantis eller om skriften var menad som utopi lämnar jag därhän. Faktum är att många trott att en forntida mer högstående kultur funnits. Om man sedan kallar den för Eden, Mu eller Atlantis.
Jag antar att vi alla kan enas om att Altantis och liknande aldrig har funnits. Detta kan tyckas vara en självklarhet att enas om. Men om man förkastar myten om Antlantis så måste nog även andra myter förkastas. Jag pratar om myten om teknologins förfall.
För i tiden när folk trodde på Atlantis så var prat om att teknologin i framtiden skulle förfalla vettigt. Det hade ju skett förut. Men en modern människa, som ej tror på Atlantis, bör rimligen ej heller tro på denna sorts förfall. För mig veterligen så har historien inga exempel på teknologiskt förfall. Däremot finns det gott om exempel på kulturel och moralisk förfall.
Är det jag som endast inbillar mig att folk tror att ett förfall är möjligt? Eller är det så att ett förfall är möjligt och jag har fel?
Alla fantasy och science-fiction världar är ju knökfulla av orimligheter. Ta bara som exempel att olika arter lever var för sig med egna länder, språk, religoner och kulturer. Själva begreppet äventyrare är ju orimligt. Jag undrar om alla som spelar rollspel är helt medvetna om dessa orimligheter?
Nu ska detta jag skriver om orimligheter inte tolkas som att jag kritiserar dagens spelvärldar och önskar mer realistiska. Tvärt om så tror jag att det endast är orimligheterna i en spelvärld som gör den rolig att spela. Det är inte roligt att spela en riktig värld. För i en riktig värld så lever varelser liv, dom lever ej äventyr. Samtidigt så är det inte roligt att spela i en värld som likt D&D är för orealistisk. För en bra spelvärld måste man hitta den rätta balansen. Troligen så har olika människor olika balans, detta är mycket en smaksak.
För länge sedan skrev Platon sin dialog om Atlantis. En gyllene tidsålder med överlägsen teknologi, kultur och social konstruktion. Om Platon själv trodde på Atlantis eller om skriften var menad som utopi lämnar jag därhän. Faktum är att många trott att en forntida mer högstående kultur funnits. Om man sedan kallar den för Eden, Mu eller Atlantis.
Jag antar att vi alla kan enas om att Altantis och liknande aldrig har funnits. Detta kan tyckas vara en självklarhet att enas om. Men om man förkastar myten om Antlantis så måste nog även andra myter förkastas. Jag pratar om myten om teknologins förfall.
För i tiden när folk trodde på Atlantis så var prat om att teknologin i framtiden skulle förfalla vettigt. Det hade ju skett förut. Men en modern människa, som ej tror på Atlantis, bör rimligen ej heller tro på denna sorts förfall. För mig veterligen så har historien inga exempel på teknologiskt förfall. Däremot finns det gott om exempel på kulturel och moralisk förfall.
Är det jag som endast inbillar mig att folk tror att ett förfall är möjligt? Eller är det så att ett förfall är möjligt och jag har fel?
Alla fantasy och science-fiction världar är ju knökfulla av orimligheter. Ta bara som exempel att olika arter lever var för sig med egna länder, språk, religoner och kulturer. Själva begreppet äventyrare är ju orimligt. Jag undrar om alla som spelar rollspel är helt medvetna om dessa orimligheter?
Nu ska detta jag skriver om orimligheter inte tolkas som att jag kritiserar dagens spelvärldar och önskar mer realistiska. Tvärt om så tror jag att det endast är orimligheterna i en spelvärld som gör den rolig att spela. Det är inte roligt att spela en riktig värld. För i en riktig värld så lever varelser liv, dom lever ej äventyr. Samtidigt så är det inte roligt att spela i en värld som likt D&D är för orealistisk. För en bra spelvärld måste man hitta den rätta balansen. Troligen så har olika människor olika balans, detta är mycket en smaksak.