Vlad Tepes Draculea;n64701 said:
Jag håller med och inget jag skrivit pekar på att jag inte gör det. Se dessutom mitt nya inlägg till Ymir, inlägg nr 180. Vill man skaffa makt utanför landet är mission en ypperligt verktyg, ett av flera tänkbara. Den sabriska, såväl som den jargiska utrikespolitiken är att tillskansa sig makt, religiöst inflytande och rikedomar. Inget du har bidragit med i diskussionen motsäger att mission då skulle vara otänkbart. Vad i deras politik menar du emotsäger att mission är ett lämpligt verktyg?
Jag har framfört bevis genom exempel. Dina lyser med sin frånvaro.
Jag tror att vi pratar om lite olika saker och att det är anledningen till att vi inte når fram till varandra.
Det är ingen här, upplever jag, som påstår att det på något sätt är fel att er spelvärld fungerar så som du säger att den gör och det är absolut en möjlig slutsats att dra men att påstå att det
bör vara så med hänvisning till vår verklighets historia har jag svårt att skriva under på. Jag upplever att du försöker lägga fram ett "bör" som ska gälla för Mundana generellt samtidigt som du själv upplever att jag försöker påtvinga dig min version av sanningen, och det är förhoppningsvis inte vad någon av oss vill.
Vad jag vill säga är att missionerings-tolkningen av fiktionen är helt legitim och att den inte behöver bevisas eller motbevisas och inte heller är tolkningen där mission ej pågår ologisk eller konstig. Alla de parametrar som formar en världshistorias utveckling är givetvis alldeles för komplexa att modellera i ett rollspel och vi är tvungna att förenkla och tolka efter eget huvud, utan stringent bevisföring.
Sedan det här med spelstil kopplat till en spelprodukt som jag tycker är omåttligt intressant:
Det finns massvis med olika förklaringsmodeller kring hur rollspel fungerar, hur de är kul, varför man spelar på vissa sätt etc men rådande konsensus just nu upplever i alla fall jag är att spel kan, och i mina ögon bör, skrivas för att passa en viss spelstil. Det är vanligt att koka ner det till olika typer av spelande, olika saker man gör under spelmötet, och pratar då ofta om
gamism (där tävling mot spelet, spelledaren eller medspelarna är fokus, antingen genom att "vinna" i spelet eller att få social bekräftelse genom att spela smart, snyggt, roligt, innovativt, etc),
simulationism (som handlar om att simulera kausaliteten i en spelvärld och undersöka logiska följder) samt
narrativism (som handlar om att väva dramatiska historier som berör). Olika regelsystem kan vara till olika stor hjälp för dessa aktiviteter (exempelvis är schack bättre som tävlingssystem än för att simulera kausalitet i en spelvärld eller berätta dramatiska historier) i sitt"grundutförande" och även om det inte är något fel i att förändra eller "husregla" system för att passa en annan typ av spelande så kämpar man där lite i motvind om man sitter med ett nischat system. Eon är i mina ögon Sveriges kanske enda riktigt simulationistiska rollspel och lämpar sig därför väl för "grisodlande". Jag har heller inget tvivel om att det även kan fungera som en mer storskalig simulering på högre maktnivå i samhället. Episka hjältesagor däremot känns per definition som något som utmanar "verkligheten" och fokuserar på exceptionella individer med större kraft, öde och möjligheter att påverka världen än andra, mer myt än verklighet, och vi har med ens gått ifrån simulerandet. Givetvis går det men det kräver troligtvis lite anpassning av systemet om det ska vara smärtfritt.
In conclusion:
http://www.indie-rpgs.com/_articles/...es_matter.html
