Participationism

[Gerkub]

Participationism (det är räls och alla vet det)

Jag har spelat ett par spel och spelomgångar där delar av storyn har varit mer eller mindre förutbestämda, och det har varit bra spelupplevelser. Jag tycker en fördel med det är att det verkligen går att utforska karaktärer, relationer och miljöer utan att behöva vara inriktad på att lösa problem (vilket jag också gillar!). Det är också bra för tighta spelpass, det går att få in mycket på kort tid. Många verkar hata räls, men jag tänker det som ett annat sätt att spela på. Vad finns det för scenarion/spel som gör det här bra? Vad kan bli kass med det?

Ett exempel jag kommer på nu är David Kills Goliath, ett gratis historieberättarspel för två som körs på en timme. Rätt mysigt, men det måste finnas fler?

 

[nano]

Vill man VERKLIGEN ha räls så tycker jag att manusläsning är rätt roligt. Rekommenderar Häxkitteln av Arthur Miller.

 

[RasmusL]

I princip hela Fastaval-traditionen är uppbyggd kring på förhand bestämda historier, ofta med helt förutbestämda slut och ibland ner på nivån att repliker och handlingar är förutbestämda.

Kolla in scenarion från Fastaval, Stockholm Scenario Festival, Jeepform, mm mm, det finns en ofantlig mängd riktigt bra material. 99,99 % är gratis.

 

[Rickard]

Montsegur 1244 är hett och skapar inlevelse i karaktären men det är fasta händelser som inträffar.

The Final Voyage of Selene är i princip fasta scener man kör ut.

 

[RasmusL]

Den här hårt styrda scenariotraditionen har växt fram parallellt med den typ av rollspel som mest pratas om här på forat och jag rekommenderar verkligen att titta på de rutinerade danska skaparna som Troels Pedersen, Nina Essendrop, Mikkel Baekgaard, m fl, m fl. Kolla in på alexandria.dk under Konvent -> Fastaval och olika år och se vilka scenarion som är pristagare.

Det är en annan tradition och de som hållit på i den i många många år gör den bäst. Det finns såklart cross-overs men som regel blir det bara dåligt när någon ur DND/BRP-traditionen försöker sig på Fastaval-style, och vice versa

Fastaval har också högt ställda krav på kvalitetssäkring på ett helt annat sätt än vi är vana vid i Sverige, det är inte lätt att få sitt scenario accepterat och inlagt i programmet och det är en hel process med steg som ska gås igenom. Att de delar ut priser för "bästa förmedling" gör också att det oftast (oftast...) är lätt att läsa och förstå vad som ska göras!

 

[Lemur]

Montsegur 1244 är hett och skapar inlevelse i karaktären men det är fasta händelser som inträffar.

Medhåll, Montsegur är ju värsta rälsen. Men bra ändå!

Något mer rälsat ändå är Upsala Sviten. På gränsen till att läsa ett färdigt manus, väldigt minnesvärd upplevelse ändock.

 

[Gerkub]

Vill man VERKLIGEN ha räls så tycker jag att manusläsning är rätt roligt. Rekommenderar Häxkitteln av Arthur Miller.

Den är svinbra men det är teater tänker att det ändå måste finnas improvisation och nåt sorts ”spel”-tänk, det vill säga någon form av regler eller förhållningssätt som hjälper en att berätta utan att vara skådespelare eller manusförfattare. Tycker det är lite tjusningen med storyspel, att man som enskild person inte tror att man kan hitta på något spännande, men tillsammans med andra och spelet kan det bli helt sjukt bra.

 

[Gerkub]

Montsegur 1244 är hett och skapar inlevelse i karaktären men det är fasta händelser som inträffar.

The Final Voyage of Selene är i princip fasta scener man kör ut.

Måste testa Montsegur! The final voyage har jag inte hört om innan men ska kolla in.

 

[RasmusL]

Måste testa Montsegur! The final voyage har jag inte hört om innan men ska kolla in.

Montsegur är awesome och väldigt lågt ner i räls-nivå i sammanhanget!

 

[Genesis]

Montsegur är något helt annat än participationism i min bok. I Montsegur är ramhandlingen rälsad, men det spelar ingen roll, för det är inte vad spelet handlar om. Det som är viktigt i spelet är helt fritt och orälsat, och spelarna behöver aldrig försöka ”följa rälsen”.

Jag har spelat två omgångar jag skulle klassa som ganska hård participationism. Den ena var DnD4 med @Dante, @Rising och kanske @Vitulv? Minns inte; det var länge sedan. DnD4 hade just släppts och vi skulle testa det, framförallt stridssystemet. Scenariot var typ ”Ni är i ett värdshuPLÖTSLIGT ANFALLER GOBLINER!” (Efter striden) ”Borgmästaren frågar om ni vill hjälpa till att utrota orcherna. Vill ni det?”

Den andra var när vi spelade igenom Giovannikrönikan till Vampire (fast med ett mindre tungrott system). Det var inte lika extremt, men det fanns en räls, @Björn den gode, som var SL, var tydlig med det, och vi hade lite småscener runtomkring och spelade verkligen ut det, men det var rälsen som var ståryn, det var vad som hände i den rälsade ståryn som berättelsen handlade om. I Montsegur är det inte alls så. Berättelsen där handlar om människorna, deras relationer, deras tro och deras konfrontation med sin egen död. Det rälsade är setup och ramhandling, inte fokus.

 

[Gerkub]

I Montsegur är det inte alls så. Berättelsen där handlar om människorna, deras relationer, deras tro och deras konfrontation med sin egen död. Det rälsade är setup och ramhandling, inte fokus.

Ja men då missförstod jag participationism, för det var det här jag menade! Men det verkar finnas en motvilja mot rälsning även om det är just setup och ramhandling? Alltså att bara vara medveten om att det finns en ramhandling kan kännas som rälsning i vanliga äventyrsspel?

 

[Bifur]

Något mer rälsat ändå är Upsala Sviten. På gränsen till att läsa ett färdigt manus, väldigt minnesvärd upplevelse ändock.

Tänkte också på det. Men det är också fint rälsat eftersom alla delar jackar i varandra. Från ramen till RPna.

Andra bra exempel är de tidiga äventyren till Star Wars D6 - RPna är rebeller med ett uppdrag som slängs in i handlingen.

Gemensamt för båda är att hela premissen gör att det nästan aldrig finns några skäl för RP att inte följa rälsen - men det bygger givetvis på att alla spelarna accepterar den och hanterar sina RP därefter.

Annars är väl typisk partcipationism att spelarna behöver acceptera äventyrskroken - antingen genom att designa sin RP för det, heller hitta ett motiv eller bara säga ja ändå. Upplägget behöver inte vara särskilt rälsat i övrigt.

 

[JohanL]

Men det verkar finnas en motvilja mot rälsning även om det är just setup och ramhandling?

Jag vet inte... ingen klagar väl på att Grey Ranks är rälsat för att Warszawa garanterat faller och allt går åt helvete för rollpersonerna och ingenting kan göras åt saken?

 

[RasmusL]

Ja men då missförstod jag participationism, för det var det här jag menade! Men det verkar finnas en motvilja mot rälsning även om det är just setup och ramhandling? Alltså att bara vara medveten om att det finns en ramhandling kan kännas som rälsning i vanliga äventyrsspel?

Kolla det här kritikerrosade scenariot:

The Journey - Alexandria

alexandria.dk

Det är massvis med folk i den spelstilen/traditionen som tycker att det är fantastiskt bra just på grund av sin räls.

 

[Christoffer]

Jag vet inte... ingen klagar väl på att Grey Ranks är rälsat för att Warszawa garanterat faller och allt går åt helvete för rollpersonerna och ingenting kan göras åt saken?

Men det är ju för att spelet inte handlar om det. Alltså inte rälsat.

 

[Gerkub]

Jag har kanske använt ordet räls fel, jag har tänkt att det bara rätt neutralt beskriver ett förutbestämt händelseförlopp eller dramatisk utveckling eller liknande. Men för vissa betyder det kanske snarare att man åker med mer eller mindre passivt som passagerare på någon annans tåg?

 

[Mogger]

Jag har kanske använt ordet räls fel, jag har tänkt att det bara rätt neutralt beskriver ett förutbestämt händelseförlopp eller dramatisk utveckling eller liknande. Men för vissa betyder det kanske snarare att man åker med mer eller mindre passivt som passagerare på någon annans tåg?

Du behöver inte vara passiv. Det är en whodunnit, där spelarna försöker lista ut vad SL/äventyret vill att de ska göra.

 

[Sömniga Isaac]

Jag har kanske använt ordet räls fel, jag har tänkt att det bara rätt neutralt beskriver ett förutbestämt händelseförlopp eller dramatisk utveckling eller liknande. Men för vissa betyder det kanske snarare att man åker med mer eller mindre passivt som passagerare på någon annans tåg?

Jag har förstått räls som avsaknad av agens för spelarna. Deras val har ingen betydelse för berättelsen är redan skriven. Sen finns det linjära berättelser där slutmålet är satt och en ungefärlig väg är utstakad men spelarna kan påverka hur de löser mötena längs vägen.

 

[Mogger]

Jag undrar om inte räls är två saker:

1. Ett färdigt äventyr som förutsätter att saker sker i viss ordning. I bästa fall är det upp till spelarna att lista ut hur i sämsta fall slussas RP från station till station. Det senare är, enligt min erfarenhet, väldigt ovanligt.

2. En spelledare som inte är intresserad av RP/spelarna utan blockerar allt och låter storyn drivas själv. I min erfarenhet väldigt ovanligt.

Jag har upplevt de värsta sidorna av 1 & 2 och även i kombination. Det suger. Men det är ett extremfall.

Alla andra former av räls har sina förtjänster.

 

[Skarpskytten]

Jag undrar om inte räls är två saker:

1. Ett färdigt äventyr som förutsätter att saker sker i viss ordning. I bästa fall är det upp till spelarna att lista ut hur i sämsta fall slussas RP från station till station. Det senare är, enligt min erfarenhet, väldigt ovanligt.

2. En spelledare som inte är intresserad av RP/spelarna utan blockerar allt och låter storyn drivas själv. I min erfarenhet väldigt ovanligt.

Jag har upplevt de värsta sidorna av 1 & 2 och även i kombination. Det suger. Men det är ett extremfall.

Alla andra former av räls har sina förtjänster.

Jag tycker mig se att det råder stor förvirring kring ordet ”räls” här, ibland är det en scenariostruktur (som jag fördrar kalla förskriven berättelse, vilken kan vara linjär men också modulär), ibland är det en metod SLs använder för att tvinga på sina spelare en given utgång. 2) är alltid dåligt, 1) är det inte, framförallt inte om alla är med på det.

Jag tror inte jag har sett begreppet innan @Genesis är de du som har hittat på det? Och vad heter då räls där man låtsas att spelarna har val, är det illusionism?