Först: Hej Mikael och det är skitcoolt att du valt att spåna med oss på ditt rollspelsprojekt.
Jag ser inget stort problem i de dubbla slagen på ditt föreslagna system, eftersom du använder ett så litet tärningsantal i dina slag. Och om spelledaren skulle säga "svårighetsgraden är 3" så skulle spelaren till och med kunna utföra de båda slagen själv - vilket skulle gå väldigt fort och smidigt.
Fördelen med ditt system är - precis som du själv säger - att man alltid kan lyckas, och jag tycker det är en trevlig feature hos ett spel.
Men: Jag har dock ett förslag. Du skulle kunna göra en grej av din dubbelslagsmodell, genom att se till att något intressant hände redan efter det första slaget.
Typ; när det gäller kvalitetsslag; när rollpersonen inte bara försöker lyckas med något, utan försöker utföra en viss uppgift så väl som möjligt - såsom att måla en tavla, hålla ett tal, smida ett svärd, m.m. - så skulle du kunna hantera dessa som motståndsslag där spelaren själv fick välja hur anspråksfull hon skulle vilja vara i sitt utövande, genom att själv sätta svårighetsgraden efter det preliminära slaget.
Alltså: Spelaren säger "Okej, jag går upp på scenen... Och sjunger en sång. Så fint jag kan," och rullar, säg, 3T6 mot färdighetsvärdet 3. Hon slår 1, 1, 3 och har därmed mot all förmodan lyckats med alla tre tärningarna. Nu kan spelledaren börja narrera och berätta om hur rollpersonen träffar den första noten perfekt och hur det liksom går ett sus genom lokalen - och som i ett magiskt ögonblick så söker sig alla blickar mot rollpersonen för att se vems rösten är som skurit som ett rakblad genom den rökiga stämningen på klubben.
Och då får spelaren välja hur stort anspråk han vill satsa på med sitt framförande. Spelaren kan fråga "Okej, vad kommer jag att uppnå med effekt 1?" varpå spelledaren skulle kunna säga "då gör du ett gott, personligt framförande som alla kommer att uppskatta och några kommer att lägga dig på minnet för; men går du upp till svårighetsgrad 2 så börjar du agera som en riktig artist och kan därmed börja tjusa din publik."
"Och på svårighetsgrad 3 så börjar vi prata Beatles, right? Då äter dom ur min hand, inte sant?"
"Precis så. De som gillade dig innan - de kommer att bli alldeles till sig."
"Okej; jag gör ju det här främst för att impa på Danielle, så jag kör på det. Svårighetsgrad 3!"
"Berätta: Vad är det du gör?"
"Jag välter nonchalant mikrofonstativet rakt mot publiken, ställer mig i en dramatisk pose och börjar waila; woaoooaaaaah, yeah! och precis innan stativet faller ner i huvudena på dem, så sätter jag ned hälen på stativfoten och balanserar upp den igen - så coolt, alltså."
"Underbart. Slå:"
... och om alla tärningarna då visar 1, 2, 2 så har man ju en helt oförglömlig scen om en idiot som gick upp för att sjunga på en klubb, träffade en enda ton helt rätt, och sedan fick för sig att spela allan men då plötsligt började skråla som en torterad katt och råkade välta ner mikrofonstativet på gästerna framför sig, innan han snavade på mikrofonsladden och gjorde en vurpa ner från scenen.
---
Genom att kunna narrera mellan tärningsslagen och låta denna period även få ha möjligheter till delaktighet och val, så känns det inte som att man slår två slag för en enda handling, utan då har systemet gjort något som känns befogat och helt naturligt för hur scenerna kan utspela sig.
Det finns säkert fler möjligheter att göra dubbelslaget till en feature på detta sätt; att använda den för att göra saker som inte går att göra lika lätt i andra system. Då skulle det kännas som att du valt det självklara, ofrånkomliga systemet för dess tillämpningar, och då tror jag inte att någon läsare skulle ifrågasätta det.
[Edit for stupid: Först skrev jag att det andra tärningsslaget skulle visa 5, 6, 6 - men det hade ju varit perfekt i detta slag. Sorry, I am konfus]