Nekromanti Projekt barndomsfantasy!

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,299
Bifur;n335212 said:
Har för mig att Lloyd skrivit en del annan bra ungdomslitteratur. Tiggardrottningen tror jag att den hette. Var en serie på tre böcker. En fiktiv värld även det men utan övernaturliga inslag och mer åt tidigmodern tid.
Västmark-trilogin. Finns översatt till svenska som "Väster om friheten", "Tornfalken", och "Tiggardrottningen". Antagligen svåra att hitta idag.
Utspelas mycket riktigt i en fiktiv värld, tidig-modernt samhälle och teknik (tänk sena 1700-talets Europa).
Lite 'vuxnare' i både stil och inte minst ämne än Prydain-böckerna.

Jag minns de som bra, men det var många år sedan jag läste dem.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
erikt;n335214 said:
Västmark-trilogin. Finns översatt till svenska som "Väster om friheten", "Tornfalken", och "Tiggardrottningen".
Så var det ja. Finns på biblioteket i alla fall. Kanske något för barnen snart nog.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 2: The Black Cauldron
Herrejädrar vad bra den här var. Långt mycket bättre än jag mindes.

Så. Merlin/Gandalf/Dumbledore/Obi-Wan (Dallben i den här sviten) har bestämt sig. Det är dags att vara proaktiv och sno det främsta vapnet från Arawn, Dödsriket Annuvins konung. Den Svarta Kitteln har alldeles för länge skapat ondskefulla odöda soldater åt honom, men nu har han en plan för att knycka den. Han samlar landets bästa hjältar och ger dem sitt uppdrag. Däribland följer våra vänner från förra boken.

Naturligtvis är det inte så enkelt. Någon hade redan knyckt Kitteln när Taran, Eilonwy, Fflewddur och alla de andra dyker upp. Arawn är rosenrasande och skickar ut varenda kämpe han har. Av en slump får vår lilla grupp reda på att kitteln antagligen finns i Morva Träsk, hos några som kallas Orwen, Orddu och Orgoch. Nu gäller det att skynda sig dit innan Arawn får samma information.

Vad är bra?
Allt. Typ.

Karaktärerna är klockrena, nästan rakt över brädet. På en bok á 180 sidor får Alexander ut mer ur varenda en av huvudpersonerna än vad Eddings fick på fem böcker á 350 sidor. Taran och Eilonwy känns verkligen som trettonåringar, och Taran växer över boken in i ledarrollen,en plats han bara var inne och trevade på förra gången. Jag förstår verkligen varför Fflewddur, som är minst dubbelt så gammal och dessutom kung i ett eget rike, följer honom istället för tvärtom.

De nya bekantskaperna är bra. Ellidyr, den arrogante och äresökande prinsen är en finfin sekundär antagonist. Adaon, den lätt melankoliske och längtansfyllda barden är djupt fascinerande. Jag kan verkligen se hans sorgsna leende framför mig när jag tänker på honom. Morgant och Smoit och Gwystyl och alla de andra som dyker upp nu är också intressanta på sitt sätt.

Boken får över tid en ganska tung känsla. Från att handla om äventyr och rädda världen blir det en historia om öde, om uppoffringar och ren fatalism. Vad har ödet givit dig för lott i livet, och vad gör du med den? Olika svar för de flesta, men det är inga lätta val de får göra. Taran, den assisterande grisvakten, vill ju inget hellre än att få chansen att bli Någon Annan[SUP]TM[/SUP] än en assisterande grisvakt. Att bli en Hjälte[SUP]TM[/SUP] är en väg ut ur hans lott i livet, men är det värt det? När en karaktär offrar sig i det sista kapitlet förstår jag verkligen varje steg på vägen dit.

Det är så jäkla bra.

Vad är dåligt?
Tja... Det är ju egentligen till barn. Språket är enkelt och flyter, men det är kanske lite mörka teman för en så ung målgrupp? Om jag nu måste hitta på något? Kanske att den är lite kort?

Avslutningsvis
Jag är övertygad om att Pratchett måste ha läst den här boken gång efter annan. Om man undantar humorn fullkomligt osar den här boken Pratchett. Brittisk landsbygd, gamla tanter med magiska krafter och kvick dialog uppblandat med gigantiska konsekvenser för landet, stora teman och tyngd i berättelsen.

Det flyter också in lagom mycket från förra boken. Om jag minns rätt är det lite som flyter in i nästa dessutom. Jag är ju en sucker för serieövergripande kontinuitet, så jag dras ju in lite extra.

TL:DR
Läs. Nu. För bövelen!
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 3: The Castle of Llyr
Prinsessan Eilonwy har först gått i lära i det stora Spiralslottet hos trollkvinnan Achren, för att därefter flytta hem till Taran i Caer Dallben där hon gått i lära hos Dallben, Prydains främste trollkarl. Men nu är det dags att resa vidare, för att fokusera på det där prinsessor måste lära sig, och lämna magin därhän ett tag. Hon ska lära sig hovliv hos kungen och drottningen av ön Mona.

Taran och gänget gör henne sällskap, och självklart visar det sig vara något skumt på gång när de kommer fram. Kan det vara kungens främste rådgivare, Magg the Steward (absolut inte släkt med Grima Ormstunga. Inte alls. Hedersord), som är skurken tro?

Det positiva
Det är en rätt bra handling. De anländer, de förstår att något skumt är på gång, de försöker lösa det, men misslyckas och måste ta sig ur några knipor på vägen, innan de hjältemodigt gör sina hjältedåd på slutet. Funkar fint.

Taran blir här lite vuxnare än förut - framför allt i sin relation till Eilonwy. När det visar sig att knugen av Mona hoppas att hans hopplöst hafsige son (tänk Neville Longbottom i första Harry Potter) ska gifta sig med honom hugger det till i Taran på ett sätt han inte räknat med. Det får honom att omvärdera allt, och det är banne mig en riktigt fin tolkning av hur det kan kännas att bli kär i sin kompis när man är fjorton-femton någonstans.

Stora slutfajten är riktigt fräck - ett fåtal hjältar mot ett rövarband av skurkar, ledda av den onda trollkvinnan Achren, allt i ett öde slott innan någon öppnar slussarna och havet forsar in och dränker hela byggnaden. Jag gillar den småskaliga känslan här - det är småkungadömen, Mona beskrivs i förordet som inspirerat av Angelsey. Hela kungadömet är alltså mindre än en tredjedel av Gotland.

Det negativa
Det här är första gången jag tycker jag skulle vilja ha mer världsbygge. De två första böckerna balanserar perfekt på knivseggen av för lite och för mycket. Men här hade det behövts lite mer om Eilonwys familj och hennes familjeslott. Är hon ens föräldralös? Varför är slottet övergivet? Är hon enda överlevaren av en hel kungaätt? Det är många frågor som inte besvaras, men som jag gärna hade fått en skvätt info om.

Sedan är själva mittpartiet riktigt kul, men är alldeles för fritt från resten av storyn. Visst förekommer det en del balla grejer, som försätter Taran, Fflewddur och de andra i situationer där de måste göra svåra val, men det känns som om det kunde ha kopplats mer till det övergripande. Om hela akt två lyftes loss skulle det inte påverka handlingen i stort. Typ. Hela sidohandlingen om jätten med mindervärdeskomplex är kul dock.

På det stora hela
Fortfarande en riktigt bra bok, tro inget annat. Bara inte riktigt så bra som jag mindes den. Chronicles of Prydain är fortfarande de som gett mig störst positiv överraskning att återgå till och jag kommer med glädje läsa dem för mina egna ungar när de blir stora nog. Men jag tror nog Black Cauldron är bättre med marginal, och Book of Three bara är snäppet sämre.

TL:DR
Alla böcker i Prydain är bra. Den här är inget undantag.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 4 - Taran Wanderer
Någonstans i förra boken blir Taran säker på att han är kär i Eilonwy och när den här boken börjar har han bestämt sig för att fria. Men hur? Hon är en prinsessa och han är bara en assisterande grisvakt. Dessutom föräldralös och han vet ingenting om sin härkomst eller sin bakgrund. Därför handlar den här boken inte om stora äventyr och dramatiska slagfält. Den handlar om något ohyggligt underskattat i fantasy - självkännedom.

Boken beskriver Tarans resa genom Prydain där han försöker få reda på var han kommer ifrån och vem han är. Hans första mål är de hemska häxorna i Morva Träsk, som talar om för honom att han bör skåda i Llunets Spegel. Den visar sanningen om alla som ser dess bild.

Tillsammans med Gurgi, och några andra vänner beroende på när i resan, reser han Prydain runt och söker efter spegeln. Han rör sig från stora hov till små kojor och råkar ut för det ena äventyret efter det andra. Onda legoknektar, Doli förhäxad till en padda, och mycket annat. I ett kapitel erbjuder sig till och med kung Smoit att adoptera Taran, men Taran tackar nej! Han tackar nej till att bli kronprins helt på egna meriter (Smoit har sett hans hjältedåd tidigare, och är imponerad av hans visdom) enbart för att det vore att fuska. Vad har han då lärt sig? Ingenting.

Boken är episodisk, lite på samma sätt som Bilbo. Det är ett äventyr per kapitel, på ett ungefär, och hjältarna är i konstant rörelse, om än utan ett lika definitivt mål. Men inga episoder känns lika inkrystade som där, utan vart och ett testar Taran på ett specifikt sätt och sätter honom på prov kopplat till den han är och den han vill vara.

Långsamt glider boken från att handla om att hitta sina föräldrar för att han vill kunna fria till Eilonwy till att han vill hitta sig själv och förstå sin plats i världen. Flera av sekvenserna kan jag inte beskriva utan att spåjla stora vändningar, men jag kan utan tveka säga att det här är en helt annan sorts fantasy än till och med de andra böckerna i serien. Det är så småskaligt, i en redan småskalig värld. Större delen av bokens tredje akt är att Taran går i lära hos olika hantverkare för att se om det är något för honom. Bara det. Inga episka trollkarlsdueller med flygande eldbollar, inga stora härar som tågar genom landet. Bara sökandet efter svaret på frågan "Vem är jag?"

På det stora hela
Klart bättre än Black Cauldron, och den var ändå en helt fantastisk bok. Att få djupdyka ner i en karaktär på det här sättet och dessutom via lättförståelig ungdomsfantasyengelska är en helt fenomenal upplevelse. Rekommenderas till allt och alla.
 

Theo

Hero
Joined
20 Nov 2017
Messages
1,098
Prydain-böckerna är verkligen sjukt bra. Antagligen min tyngsta enskilda influens i fantasyväg. Kul att se att den fick höga betyg här med!

Bra observerat om trolig influens på Pratchett också. Jag skulle säga att det finns en del delat DNA även i humorn, om man ser till den karaktärsdrivna humorn iaf.

F ö har Alexander skrivit hur mycket barn- och ungdomsböcker (de flesta mer eller mindre fantasy) som helst, några serier och trilogier men många är fristående böcker. "Katten som ville bli människa" är en favorit bland de sistnämnda.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Khan;n330446 said:
Det är för att böckerna är fulla av sexuellt våld. Våldtäkter, både fullbordarde och avbrutna. Våldtäkt för att någon är vansinnigt "förälskad", våldtäkt för att någon kan magisk hypnos och får kvinnan i säng på det sättet, till och med upprepad sadistisk våldtäkt för att det är en del av ritualer inom mörk magi.

Det här mindes jag inte alls. Undrar hur mycket av det här mitt fjortonåriga jag tog in och/eller ens förstod.
Ni behöver inte oroa er för att det ska vara nån mandela-effekt på gång för när dom här kom ut på 90-talet så kom jag inte ens igenom första boken på grund av dessa inslag. :confused:
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Theo;n335684 said:
Prydain-böckerna är verkligen sjukt bra. Antagligen min tyngsta enskilda influens i fantasyväg. Kul att se att den fick höga betyg här med!

Bra observerat om trolig influens på Pratchett också. Jag skulle säga att det finns en del delat DNA även i humorn, om man ser till den karaktärsdrivna humorn iaf.
Jag tycker det är lite konstigt att de här inte pratas om mer, i och med att de är så sabla bra. Folk pratar om Wheel of Time, Belgarion och en hel drös andra, som definitivt är sämre, med värme. Men jag kan i ärlighetens namn inte komma på någon annan som sagt att de läst de här böckerna förrän jag skrivit om dem här. När jag var i bokslukaråldern och plöjde hela bibliotekets fantasyhylla var det ingen annan av fantasyläsarna jag pratade med som ens kände till dem.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Eero gjorde en jättekonstig Prydainkampanj :/ med fourth edition…?!
 

Theo

Hero
Joined
20 Nov 2017
Messages
1,098
Khan;n335694 said:
Jag tycker det är lite konstigt att de här inte pratas om mer, i och med att de är så sabla bra. Folk pratar om Wheel of Time, Belgarion och en hel drös andra, som definitivt är sämre, med värme. Men jag kan i ärlighetens namn inte komma på någon annan som sagt att de läst de här böckerna förrän jag skrivit om dem här. När jag var i bokslukaråldern och plöjde hela bibliotekets fantasyhylla var det ingen annan av fantasyläsarna jag pratade med som ens kände till dem.
Jag slukade dem (på svenska) på 80-talet, på den tiden då det fortfarande gick att läsa all barn/ungdomsfantasy som fanns på svenska på biblioteken. :) De gamla svenska utgåvorna hade rätt fula omslagsbilder vilket kanske kan ha legat dem i fatet - nyutgåvorna från slutet på 90-talet eller så hade omslag som mer tydligt signalerade "fantasybok". En annan lustig detalj är att de svenska utgåvorna saknade kartan som finns med i de engelska (iaf den engelska jag så småningom hittade) och som gjorde det mycket mer uppenbart att det hela utspelades i fantasy-Wales.





Jag har haft andra vänner och bekanta genom åren som läst dem, och jag tror inte alla gjorde det på min inrådan. Men ja, de är orättvist obskyra och bortglömda idag.

Vad jag verkligen skulle vilja se idag är en juste tv-serie baserad på böckerna.
 

Theo

Hero
Joined
20 Nov 2017
Messages
1,098
Jag såg f ö Disneyfilmen (utom några snuttar) först som vuxen. Det är lite lustigt att den uppenbart är gjord innan det blev inne med "keltiska" motiv och estetik - hela den visuella estetiken är bara generisk fantasy.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Khan;n335697 said:
Tell Me More
Dvs det konstigaste av allt var att det var en linjär adaptation av prosaböcker till en extremt scriptad kampanj och att Eero dvs "Mr OSR" ville använda fyran till detta…?! Jag begrep då rakt ingenting, jag trodde fyran var till för screen nåt annat kan det väl inte vara? Ett extremt rälsat narrativ + 4e strider. :confused:
 

Jocke

Man med skägg
Joined
19 May 2000
Messages
4,122
Location
Sthlm
Theo;n335715 said:
En annan lustig detalj är att de svenska utgåvorna saknade kartan som finns med i de engelska (iaf den engelska jag så småningom hittade) och som gjorde det mycket mer uppenbart att det hela utspelades i fantasy-Wales.
Är du säker på att den vattenfärgs-målade utgåvan saknade karta? Jag har nämligen (mycket vaga minnen) om att den hade en?
 

Theo

Hero
Joined
20 Nov 2017
Messages
1,098
Jocke;n335741 said:
Är du säker på att den vattenfärgs-målade utgåvan saknade karta? Jag har nämligen (mycket vaga minnen) om att den hade en?
Jag ska inte svära på det, men jag läste den utgåvan flera gånger och när jag hittade kartan i en engelsk utgåva 10-15 år senare hade jag inget minne av att någonsin ha sett den förut.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 5: The High King
Jag tror inte jag blivit så här tjock i halsen av ett slut sedan jag såg Sagan om Konungens Återkomst på bio.

Handlingen
Det är vinter, och det magiska svärdet Dyrnwyn är stulet! Arawn, magiker-kungen av Dödsriket Annuvin, har stulit det enda vapnet som är ett hot mot honom. Nu samlar han sina arméer och försöker erövra hela Prydain. Våra vänner måste samla ihop en egen här, kalla på stöd från Prydains alla småriken och bjuda in varenda kotte från de tidigare böckerna för att hjälpa till. Allt mynnar ut i en stor, episk drabbning mitt i självaste Annuvin där de anfalls på alla håll av de vandöda Kittelfödda, aggressiva Jägarna och alla möjliga sorters monster och förrädare.

Kill your darlings
De tidigare böckerna har haft med död, men sparsamt och väl avvägt. Här är det folk som dör nästan på löpande band, men alla som dör får dö på ett sätt som betyder något. Alla från tidigare böcker som stryker med får gott om tid på sig för att vi ska känna igen dem och förstå varför Taran är fäst vid dem innan de går bort. Det griper hårt rakt om hjärteroten. Men sorgligast av allt är när våra vänner håller på att förfrysa mitt i en vinternatt och det enda som finns att skapa en eld av är... [SPOILER]. Det var mer ryck i mina tårkanaler då än när folk dog, eftersom det var så totalt oväntat, men ändå totalt rimligt.

Det är så här man ska skriva död i fantasy. Läs och ta lärdom.

Slutet
Hur boken slutar är som sagt totalt bitterljuvt. På samma sätt som i Sagan om Konungens Återkomst ska alla de magiska resa över havet till The Summer Country, det land varifrån de en gång kom. Där ska de leva i evighet, i en evigt vacker sommardag. Jag vet att det låter som om det är knyckt rakt av från farbror JRR, men jag får mer känslan av Avalon i valfri Arthurmyt än av Midgård. För att undvika spåjlrar i högsta möjliga grad ska jag inte prata mer om det, men att Taran får sitt episka tal till folket här och inte precis innan den stora striden á la Braveheart (och förstås vad han säger i det), är verkligen exakt varför jag gillar den här boksviten så mycket. Till skillnad från så många andra fantasyprotagonister som går från 0 till hjälte har verkligen Taran kvar fötterna på jorden och minnet i myllan. Han är en assisterande grisvakt, trots alla sina äventyr.

Det positiva
Typ allt. Om jag måste välja bland böckerna i serien kommer nog den här först på en tredjeplats, men det är bara för att fyran och tvåan är två, respektive en, hårsmån bättre. Skillnaden på 4.8, 4.9 och 5.0 poäng, så att säga. Tvåan är lite tillgängligare, och fyran är lite mer unik. Men den kulmineringen av fem böckers berättande... Det är svårt att beskriva hur mycket det slog precis rätt.

Det negativa
Tja... Det är ju slut nu. :sad:

Totalt och slutligen
Jag vågar påstå att de här är underskattade klassiker. Hela Prydain-serien är fantastisk, och har en fin blandning mellan vanlig fantasy och att göra sin egen grej. Språket är lättillgängligt och passar samma ålder som Narnia och Harry Potter, men är absolut ingen barriär för vuxna.

Karaktärerna är riktigt väl ihopskruvade och växer över tid, med ett tydligt fokus på huvudpersonen Tarans inre växtprocess i bok fyra. Som rollspelare är jag riktigt förtjust i hur mycket av böckerna verkligen känns som äventyr också, och våra vänner känns som en eklektiskt sammansatt grupp av RP med vitt skilda koncept. Men allt funkar.

Jordnära och småskalig fantasy, på ett sätt jag verkligen gillar. Jag kommer sticka de här i händerna på mina barn så fort de blir gamla nog. Före Narnia och Den Oändliga Historien till och med.

TL:DR
Den största positiva överraskningen av allt jag läst hittills i projektet. Alla som gillar fantasy borde läsa de här någon gång i sitt liv.[/spoiler]
 
Last edited:

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,536
Jag har verkligen uppskattar dina recensioner av hela Prydain-serien. De har varit höjdpunkten på en redan väldigt, väldigt bra tråd :)
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Theo;n335717 said:
Jag såg f ö Disneyfilmen (utom några snuttar) först som vuxen. Det är lite lustigt att den uppenbart är gjord innan det blev inne med "keltiska" motiv och estetik - hela den visuella estetiken är bara generisk fantasy.
Hade missat detta meddelande. Jag såg också filmen först i vuxen ålder, faktiskt för bara någon månad sedan. Den var rätt usel. Jag har inget emot att man förändrar, förkortar och bygger om storyn för att passa film. Men det var en genuint dåligt gjord film även utan jämförelser med sin förlaga. Manus hoppar hejvilt mellan tokroligt pellejönsande och totalt brutalt allvar, gång efter annan, så till den grad att jag får mer emotionell whiplash här än i någon annan disneyfilm jag sett. Det är inte smidiga övergångar direkt. Sedan är den alldeles för snabb i handlingen - ingenting hinner landa, särskilt inte i första halvan av filmen. Det enda jag minns som bra var designen på skurken och hans rike. Men i övrigt, på sin höjd meh. För det allra mesta usch. Nej tack.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
Khan;n336188 said:

Jag vågar påstå att de här är underskattade klassiker. Hela Prydain-serien är fantastisk, och har en fin blandning mellan vanlig fantasy och att göra sin egen grej. Språket är lättillgängligt och passar samma ålder som Narnia och Harry Potter, men är absolut ingen barriär för vuxna.


Fantastisk och välförtjänt hyllning. Tack för insatsen. Jag visste ju att de var bra men att läsa någon annan formulera varför så väl var trevligt. Eftersom både jag och mina barn redan läst dem ska jag rota fram Tiggardrottningen och se om dem lever upp till samma standard.

För övrigt funderar jag på hur svenska förlag tänker här? Hur har man i de senaste årens fantasy-vurmen inte kunna ge ut ett nytryck av dessa? Översatt och klar. Sjöstrand satt på rättigheterna senast, undrar hur det är nu?
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
6,910
Vilken nostalgi! Håller tummarna för en recension av Shanaras Svärd av Terry Brooks. Minns att jag tyckte den var bedrövlig när jag läste den i unga år, en ripoff på Sagan om Ringen och rätt rasistisk, men en vän till mig har alltid hyllat den. Det vore kul att se vem av oss som får rätt ????
 
Top