Nekromanti Projekt Pratchett!

[Nässe]

Tycker också Equal Rites är sådär. Särskilt om man jämför med hur feta böckerna om häxorna blir sen. Boken om alverna som invaderar (Lords & ladies?) är kanske hans bästa, tillsammans med Guards, guards.

Härligt att läsa dina recensioner, ser fram emot mer!!

 

[Khan]

Det retar mig hur många av trådarna som inte plockas upp från Equal Rites i senare böcker. Nu när det legat och jäst några dagar är jag till och med grinig, istället för bara frustrerad och besviken. Framför allt att hela "släppa in kvinnor på universitetet"-vinkeln kunde gjort LYSANDE humor och storys utan att de senare böckerna om trollkarlarna hade förändrats så mycket. Och med tanke på all utveckling som kommer senare i böckerna med tåg, nationalekonomi, rockmusik, filmindustri, telegrafer och annat är en feministisk utveckling inte orimlig och universitetet skulle vara en jättebra kuliss att spela det hela mot.

 

[Khan]

Mort (1987)

Det här är den första helgjutna boken i serien. Det märks att den är ordentligt genomtänkt i teman, scener, platser, sammansatta karaktärer, återkommande skämt och sidohistorier. Helt klart den bästa av de fyra hittills.

I grunden handlar boken om Mort, en gänglig yngling som vid en marknad där hantverkare tar sig an nya lärlingar blir rekryterad av Döden. Japp, Döden. Lång svart kåpa, lie, ganska smal, ni vet vem det handlar om. Döden ska lära Mort allt han kan. Av någon anledning. Döden själv har dykt upp i samtliga böcker hittills, om än i ytterst liten omfattning. Döden pratar alltid i KAPITÄLER UTAN CITATTECKEN när alla andra pratar i vanliga röster, vilket ger honom en rent övernaturlig känsla redan i dialogen. Det är ett mycket effektivt drag.

Mort märker att Döden har en betjänt, Albert, och en dotter, Ysabell. Ingen av dem är skelett, utan helt vanliga dödliga. Dessutom råkar Mort på en trollkarl och en prinsessa. I övrigt inte mer än någon karaktär som är med i mer än en till tre scener. Det är ett drag jag märkt först nu, men det är väldigt glest i persongalleriet i Pratchetts böcker. Inte för att det gör något alls, men det är värt att notera.

Själva handlingen är en väldigt klassisk Campbellsk hjälteresa, bara en väldigt underlig setting. Mort får chansen att göra jobbet själv en kväll, men fumlar. Han försöker berätta det för Döden, men vågar inte. Döden tar en semester nu när allt går så bra för Mort, kommer på att han inte vill tillbaka och bestämmer sig för att stanna bland folk. Scenen där Döden går till arbetsförmedlingen kan vara den roligaste i hela boken.

Men naturligtvis skiter sig allt, Albert kallar Döden tillbaka och Mort måste duellera honom i en episk strid inne i den stora sal där världens alla livsglas (timglas med dina återstående minuter i, talar om för Döden när det är dags) står. Svärd mot lie, gnistorna flyger, livsglasen faller från hyllorna när de missar (in flyger en kort mening om vem som dör och hur) och till slut har Döden lien mot strupen på Mort. Men hur det går ska jag naturligtvis inte avslöja. Men jag kan säga att jag läst boken minst två gånger förr, senast för fem-sex år sedan, men jag satt ändå som på nålar när jag läste den. Pratchett vet hur man skriver engagerande.

Mort som karaktär är lätt att tycka om. Trollkarlen, prinsessan och Albert likaså. Ysabell börjar lite som en klyscha, men får både djup och påverkan på handlingen i tredje akten på ett snyggt och naturligt sätt. Väl konstruerad historia, på alla sätt.

Men den stora stjärnan i boken är helt klart Döden. Jag är så glad att jag vet att det kommer fler böcker med honom i en av huvudrollerna.

Mort är en lysande bok. Läs den.

 

[LJSLarsson]

Det retar mig hur många av trådarna som inte plockas upp från Equal Rites i senare böcker. Nu när det legat och jäst några dagar är jag till och med grinig, istället för bara frustrerad och besviken. Framför allt att hela "släppa in kvinnor på universitetet"-vinkeln kunde gjort LYSANDE humor och storys utan att de senare böckerna om trollkarlarna hade förändrats så mycket. Och med tanke på all utveckling som kommer senare i böckerna med tåg, nationalekonomi, rockmusik, filmindustri, telegrafer och annat är en feministisk utveckling inte orimlig och universitetet skulle vara en jättebra kuliss att spela det hela mot.

Håller med. Nu när jag läser om böckerna undrar jag hela tiden hur Esk skulle ha ändrat dem med sin närvaro; inte bara för att hon är världens enda kvinnliga trollkarl*, utan också för att hon är Weatherwaxs första lärling.

Hon skall ju vara med lite i någon av de sista böckerna med Tiffany Aching (som jag dock inte har läst än), men det känns ändå som så bortslösat potential.



(*Det finns ju faktiskt trollkarlar av kvinnligt kön på Krull, bland annat.)

 

[Nässe]

Mort är fantastisk, håller helt med!

 

[Khan]

Håller med. Nu när jag läser om böckerna undrar jag hela tiden hur Esk skulle ha ändrat dem med sin närvaro; inte bara för att hon är världens enda kvinnliga trollkarl*, utan också för att hon är Weatherwaxs första lärling.

Hon skall ju vara med lite i någon av de sista böckerna med Tiffany Aching (som jag dock inte har läst än), men det känns ändå som så bortslösat potential.



(*Det finns ju faktiskt trollkarlar av kvinnligt kön på Krull, bland annat.)

Hon är med, tror det är i I Shall Wear Midnight. Men det är bara i en scen i en glorifierad cameo och vad hon haft för sig i trettio år eller mer pratas det inte om. :/

 

[Khan]

"The vermine's skin is rare and highly valued, especially by the vermine itself; the selfish little bastard will do anything rather than let go of it."

 

[Khan]

"Books of magic have a sort of life on their own, some have altogether to much. For example; Ge Fordge's Compenydyum of Sex Majick is kept in a vat of ice in a room all by itself and there's a strict rule that it can only be read by wizards who are over eighty and, if possible, dead.

 

[Khan]

Sourcery (1988)
Bok 5 i serien handlar om makt och magi. Vad händer när för mycket makt finns i fel händer?

***********************************

Den åttonde sonen i en familj är i allmänhet exceptionellt bra på det han företar sig. Den åttonde sonen till en åttonde son blir i allmänhet en trollkarl. Men en åttonde son till en åttonde son till en åttonde son blir något mer. Han blir en Sourcerer, en magisk källa i sig själv. Och dessutom en svåröversatt ordvits.

Historien börjar när den förste sourcerer på flera millenier dyker upp. Han tar sig till Osynliga Universitetet och tar över. Han heter Coin, är tio år, och är den största magiska nod någon nu levande trollkarl stött på. Trollkarlarnas magiska krafter mångdubblas över en natt och med det, deras maktlystenhet. Efter att de förvandlat Patriciern till en liten ödla och tagit över Ankh-Morpork börjar de expandera över resten av Discworld.

Den andra delen av boken följer Rincewind, världens mest inkompetente trolllkarl, som nu gör sin comeback i huvudrollen. Genom slump och otur råkar han få Ärkekanslerns hatt på sitt ansvar, och måste föra ut den ur staden innan allt går åt pipsvängen. Trots att han inget hellre vill än att ha tråkigt tvingas han än en gång ut på äventyr.

**********************************

Pratchett balanserar på en hårfin kant mellan fantastisk humor och obekvämt allvar.Coin mördar folk med magi. Rakt av. Att en tioåring har makt starkare än hela Discworlds gudaskara (som han stänger in i en annan dimension) är läskigt. Att trollkarlarna runt honom är så maktlystna att de spelar med när de känner magin rida dem i kropp och leder är ännu läskigare.

Tyvärr är det inte funktionellt hela vägen. En stor del av Rincewinds historia utspelar sig i Al Khali, en stad baserad på Tusen och en Natt. Där råkar de ut för parodiska element, istället för rent humoristiska. Dels dyker en klassisk barbarhjälte upp (med en parodisk twist), dels alla skämt om flygande mattor och de ologiska elementen i sagoskatten, men det förtar fokus på grundtemat. Dessutom är det rätt många skämt där det syns att Pratchett är rollspelare, eftersom han parodierar rena rollspelsklyschor och -termer, inte bara allmän fantasy.

Hur som - Sourcery är en rolig bok, men lite splittrad. Det som är roligt är fantastiskt roligt, Pratchetts humorsinne är verkligen i sitt esse här. Men handlingen är mörk. Riktigt mörk till och med. Men den slutar lyckligt, utom för de som dog.

 

[Khan]

"And then, with alarming suddenness, nothing happened."

 

[Khan]

Wyrd Sisters (1988)
Shakespeare, Shakespeare, Shakespeare!

Wyrd Sisters är den sjätte boken i Discworld-sviten, men den första som egentligen faller inom "standard-formeln" för böckerna. Från och med nu är många av böckerna, istället för parodier eller bara ren humor, baserade på tydliga teman. I det här fallet är temat Shakespeare och alla skämt man kan göra om det. Och många skämt blir det. (Should I compare thee to a summer's day? Because June 12th last year, or was it June 13th...)

Jag tvivlar på att jag hittat alla referenser, men det intrigen är en sammankokning av minst Kung Lear, Hamlet, MacBeth och en hel del från Shakespeare eget liv, särskilt när Hwel, Discworlds främsta pjäsförfattare börjar bygga på teatern The Dysk...

*************************
Ett kungamord har skett i Lancre! Den onde hertigen, knugens bror, är ny kung och dessutom skyldig till mordet. Tidigare kungen, Verence, blev ett spöke och hemsöker slottets korridorer och får sin hämnd genom att översalta hertigens mat, ett saltkorn i taget. Kungens nervöse och tragiske Narr vet varken ut eller in, men är kär i områdets unga häxa.

Just häxorna är bokens huvudpersoner. Här introduceras många av WRNU:s favoriter; Granny Weatherwax (återindroduktion), Nanny Ogg och Magrat Garlick. Två gamla tanter och en ung hippe-new age-homeopat-häxa. Fantastisk dynamik mellan dem och alla är bland de mest välskrivna karaktärer Pratchett hittade på. De tre bestämmer sig för att rätta till allt krångel som börjat ske i kungadömet sedan en ny knug kommit till tronen.

Här är det kungadömet som ber om hjälp. Inte folket. Inte det övernaturliga. Inte ens jorden och den fysiska geografin. Det är den metafysiska föreställnigen om Kungariket Lancre som ber om hjälp av Granny, eftersom den nya kungen inte bryr sig om sitt kungarike. En rolig twist på det hela. Och också något som återkommer senare i böckerna, det övernaturliga är en sak, men det metafysiska är allt något helt annat. Riktigt kul.

**************************
Jag förstår helt klart varför flera av WRNU:s prathettläsare föredrar häxorna. De är helt fantastiska, rakt av. De båda gamla bygger mycket på principen om bestämda äldre damer som inte bryr sig ett smack om andras auktoritet. Det gör en fantastisk dos humor när de kontrasteras mot adeln, knugen, eller för den delen en pågående teaterpjäs. Mycket av bokens intrig handlar om hur hertigen försöker undergräva häxornas auktoritet och hur häxorna försöker motverka det. Och TJOFLÖJT vad skoj det är med gamla tanter som totalt vägrar acceptera att det finns de som är mäktigare än dem.

Wyrd Sisters är fantastiskt rolig, även om man inte kan sin Shakespeare. Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Pyramids! (1989)
Då var det dags för nästa bok, den här gången är temat det gamla Egypten. Och lite gamla Grekland mot slutet. Och dessutom hur tro har makt på ett särskilt sätt på en värld där det magiska fältet är så kraftfullt som det är på Discworld.

******************
Bokens huvudperson är Teppic, son till kung Teppicymon XXVII, den senaste i en obruten linje av faraoner i det Gamla Kungadömet Djelibeybi*, ett sjutusen år gammalt rike på Discworld. Det är känt för sin stora flod (Djel), sin uråldrighet, sina många och ofta självemotsägande gudar samt sin enorma samling pyramider. I pyramiderna har faraonerna begravts hela vägen tillbaka till kungadömets grundande för 7000 år sedan. Många pyramider blir det, var och en mer extravagant än den föregående.

Teppic är den förste kungligheten som någonsin lämnar kungadömet för att få sig en utbildning. Världens bästa (präst-sekulära och magi-sekulära) utbildning fås på Lönnmördargillets akademi i Ankh-Morpork. Men precis efter examen får Teppic åka hem till sitt gamla rike, för att ta över efter sin far** som kung. Väl där märker han hur obevekligt efter Djelibeybi är på alla fronter. Inga nya innovationer har i princip hänt sedan kungadömet grundades. Inte ens det kungliga palatsets sängar har uppfunnit madrassen än. Vare sig järn eller stål används heller - om koppar och brons var bra nog för din farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfar är det minsann gott nog åt dig med.

När Teppic övertalas till att bygga den största pyramiden någonsin till sin döde fars ära, händer något bisarrt och galet. Det beror på det där med pyramidernas kraft, ni vet, sånt där new age-hippies höll på med på sextiotalet. Men på Discworld är förstås allt sådant sant och nu när en milslång rad av pyramid efter pyramid efter pyramid kulminerar... Ja, ni kan ju förstå att det inte händer något väntat i alla fall.

***********************
Karaktärerna är på det stora hela bra, inget fel på någon av dem. Teppic är trevlig, den högste prästen Dios har rejäl karisma, de tokroliga pyramid-arkitekterna är helt klart tokroliga och så vidare. Men det lyfter aldrig riktigt. Ingen har den attraktionskraft som i stort sett alla karaktärer ner till minsta liten biroll fullkomligt dröp av i Wyrd Sisters och Mort. Ingen känns riktigt lika sammansatt utom möjligen Dios. Men han är inte rolig, utan ett förkroppsligande av själva kungarikets traditioner och enorma historia. Det drar ner helhetsbetyget.

Dessutom hänger en mycket stor del av handlingen på idén att det är kul med pyramidkraft och hur lustigt det vore om det faktiskt funkade på riktigt. Det tar för mycket plats och lämnar inte lika mycket utrymme åt det som kunde varit så mycket intressantare att utforska. I en del av boken dyker alla Djelibeybis gudar upp. Särskilt de som över milleniernas gång har fått göra exakt samma sak (flytta runt solen, tex) och nu slåss om att få utföra sin uppgift. Det är ett mycket galnare koncept, både skrämmande och tokroligt på samma gång, än pyramidernas kraft. För övrigt är nog scenen där prästerna i palatset tittar på när de olika solgudarna börjar kriga om solen och börjar långsamt går från att kommentera kaoset till att agera sportkommentatorer rent hysteriskt rolig. Helt klart den roligaste i hela boken.

**********************
Pyramids! innehåller en del ämnen som det känns att Pratchett ville prata om, men inte riktigt visste hur han skulle hantera. Det blev mest allt på en gång utan att det riktigt funkade. Men som vanligt, själva humorn är det inget fel på. Det är bara att de tidigare böckerna är bättre. Boken är rolig, men inget jag vill rekommendera mer än till de som faktiskt vill läsa allt om Discworld.

***************************
*Bokstavligt, Djels barn

**Hans far var inte helt nöjd med situationen heller.

 

[Gurgeh]

Jag vill bara bidra med några uppmuntrande ord, så att du inte tappar sugen och slutar! Bra jobbat!

 

[Nässe]

Härligt! Jag hade helt glömt hur mycket jag älskade Wyrd sisters. Det får bli en omläsning på den, snart! Pyramids är faktiskt en av mina favoriter. Samtidigt håller jag med dig i din beskrivning av den. Kanske har jag alltid klumpat ihop den med Gods gods eftersom jag läste dem samtidigt... Kör hårt!

 

[Khan]

Thunder rolled...
It rolled a six.

 

[God45]

Du är awesome och Pyramids! Recensionen var riktigt insiktsfull

 

[Khan]

Guards! Guards! (1989)
Ett hemligt sällskap har en plan. De ska ta över Ankh-Morpork och regera själva istället för patriciern Lord Vetinari. För att ta över stan ska de installera en kung på tronen för första gången på hundratals år. För att få folket att acceptera kungen behöver de bevisa att han är den rättmätige kungen. Och hur gör man det enklast? Genom att låta honom dräpa en drake förstås! De ska alltså frammana en drake, låta den terrorisera staden ett tag och sedan ska den räddas genom ovan nämnda kung. Visst låter det som en enkel plan som kommer gå i lås utan komplikationer?

Men det är egentligen B-plotten. Som tidigare nämnts är en av Pratchetts vanligaste strukturer två helt orelaterade plotter som sammanstrålar först i slutet. Så även här. A-plotten däremot följer stadsvakten i Ankh-Morpork, eller den lilla spillra som finns kvar. Sedan Lord Vetinari organiserade ihop ett formellt Tjuvgille har de tagit lagutövandet, de behöver ju bara jobba mindre för att sänka brottsligheten, medan stadsvakten behöver jobba mer. Enkel ekvation kring vad som är mest effektivt.

Hur som. Stadsvakten (motto: FABRICATE DIEM, PVNC) leds av Kapten Samuel Vimes, en alkoholiserad cyniker med ett starkt rättspatos och brinnande kärlek till sin stad. Han får ta hand om den nye rekryten Carrot (världens längste dvärg*) och sina övriga mannar (Sergeant Colon och Corporal Nobbs**) och leda dem i arbetet när ett ovanligt hot dyker upp i staden. Draco Nobilis, den nobla draken. Den klassiska sluga, flygande, eldsprutande, femtiometersdrake som alla fantasyromaner med självaktning åtminstone nämner någon gång någonstans i texten. Den verkar dyka upp utan förvarning och försvinna spårlöst. Däremellan sprutar den eld så het att den får gatorna att smälta och väggarna i stenhusen att förvandlas till lava. Hur arresterar man en sådan brottsling?

I handlingen råkar de också på en dam som driver en drakkennel***, Lord Vetinari och en skock andra karaktärer, viktigast av dem Bibliotekarien, en av de kändaste karaktärerna från Discworld som här gör sitt första större framträdande. Han förvandlades till orangutang i Light Fantastic, dyker upp lite grann i Equal Rites, lite mer i Sourcery, men är här för första gången en viktig sidokaraktär. Rent objektivt den bästa karaktären i hela världslitteraturen.****

-----------------------------------------

Här är Pratchett i högform i karaktärerna. Varenda en är lika minnesvärd som i Wyrd Sisters eller Mort. Jag förstår att han ville återkomma till just stadsvakten i så många böcker. Vimes är ännu inte helt formad, men hans råa cynism kring mänskligheten parat med höga ideal om densamma är redan här och fantastisk. Nobby, Colon, Carrot, Lady Sybil Ramkin, Vetinari och så många andra har alla fantastiska scener och verkligen spritter av karaktär.

Bokens bästa scen kan vara när Vetinari förklarar sin filosofi för Vimes, "There are no good people or bad people. There are only bad people, but sometimes they are on opposing sides." /.../ "People accept evil, not because they say yes, but because they don't say no. " Machiavelliskt så det förslår, med en hälsosam dos Hannah Arendt och misantropi i mixen. Det, kontrasterat mot Vimes cynism/höga ideal är fantastiskt. Inte roligt, bara fantastiskt.

Humor (det är ju en komedi) finns det i mängder. Det allra mesta kommer bara av att låta de olika personerna interagera med varandra och sedan se vad som händer. Det är så bra välskrivna figurer att det räcker. Men en del kommer till i rena idéer och scenparodier förstås. När Vimes får tag på en liten träskdrake och återskapar "Do you fell lucky, punk?"-scenen från Dirty Harry fnissar man stort. Eller när de räknar ut att så länge oddsen är en miljon mot ett är det nio av tio att det sker. Då måste man bara se till att oddsen är rätt genom att försvåra processen lite grann. Enkel logik.

----------------------------------

MEN! När det kommer till handlingen blir det lite svårare att prata om boken. Det är så mycket annat som är bra att man inte märker att våra huvudpersoner (stadsvakten) inte påverkar handlingen i det minsta. På fullaste allvar. Även om det är uppbyggt som en deckarhistoria är den delen av historien... helt poänglös. Den leder ingenstans, mer än att stadsvakten träffar intressanta personer som ger humor. Men det är inte genom sina detektivhjärnor de får bort draken, eller sätter dit det hemliga sällskapet eller något annat som man skulle kunna tro. Faktum är att man lätt skulle kunna plocka bort varenda huvudperson ur handlingen och skeendet skulle inte varit annorlunda. Jag är osäker på vad jag tycker om det. Det känns som om det borde vara en gigantisk brist, men samtidigt hade jag så förbannat roligt när jag läste boken att jag inte märkte det förrän när jag nästan var klar. Hm.

Slutligen - Boken är antagligen den näst bästa hittills, bara omsprungen av Wyrd Sisters. Rekommenderas varmt.*****

----------------------------------

* Två meter lång och lika bred över axlarna. Dålig skäggväxt. Det kom som en chock för honom när hans far i början av romanen sade att han var adopterad.

** Japp. Hela staden Ankh-Morpork med hundratusentals invånare har en polisstyrka på fyra personer.

*** Draco Vulgaris, den vanliga träskdraken, stor som en hund och otroligt populär bland Ankh-Morporks innedamer som accessoar.

**** Att jag som skriver själv är bibliotekarie till yrket har givetvis inte påverkat mitt ställningstagande det minsta.

***** Varmt som drakeld, förstås.

 

[Vimes]

Guards! Guards! är min favorit!

 

[Khan]

Guards! Guards! är min favorit!

Själv har jag länge vacklat mellan Feet of Clay (tredje om vakten) och The Last Hero i toppen. Får se vad jag tycker när jag kommer dit.

 

[Khan]

[HR][/HR]Eric (1990)
"Hell, it has been suggested, is other people. This has always come as a bit of a surprise to many demons, who had always thought that hell was sticking sharp things into people and pushing them into lakes of blood and so on."

Det här är en direkt uppföljare till Sourcery, på samma sätt som Light Fantastic är till Colour of Magic. Jag tror de är de enda direkta uppföljarna i Discworldsviten. Även om det finns många "serier i serien" är det fullt möjligt att läsa, tex bok 3 om Rincewind (Sourcery) utan att ha läst de tidigare. Men inte den här. Här måste man ha koll på vad som hände Rincewind i Sourcery för att ens förstå början på boken. Bara så ni vet.

Rincewind gjorde i slutet av Sourcery ett heroiskt offer. Han valde att stanna kvar i the Dungeon Dimensions[SUP]1 [/SUP]eftersom

Spoiler

. Utan hopp, men med två starka ben har han överlevt där fram till nu. Nu blir han frammanad av Discworlds första hacker. I brist på datorer har Eric lärt sig hacka demonologi. Han är fjorton år och vill träffa ett avtal med en demon. Inget kontroversiellt eller svårt, bara det gamla vanliga. Tre önskningar - att bli världens härskare, att få världens vackraste kvinna och att få leva för evigt. Men han har ju lyckats frammana Rincewind, inte en äkta demon. Hur påverkar det hans planer?

Inte det minsta ska det visa sig. För bakom kulisserna håller Astfgl, den nye chefen i helvetet, på med sin stora omorganisation och han ser stor potential i Eric. Att manipulera händelseförloppet så Rincewind får med sig honom tillbaka till helvetet är en enkel match. Rincewind har ingen aning om saken, utan vill mest fly. Som vanligt.

Som traditionen bjuder förvrids Erics önskningar så de sätter honom i ironisk livsfara. Att bli världens härskare börjar tydligen i Tezuman, ett aztekparodierande rike där de brukar offra sina härskare. Det andra dumpar dem rakt ner i Discworlds svar på trojanska kriget där ju världens vackraste kvinna finns. Och ett krig. Den tredje innebär att man ska börja från början av livet, dvs hänga lite med Skaparen när Han skapar livet och sedan leva genom några miljarders år evolution. Whee...

Handlingen är rolig. Det är inte mycket till parodi på Faust, förutom själva starten där Eric frammanar Rincewind och försöker göra en deal. Men det är roliga pastischer som görs där de hamnar, särskilt Discworlds variant av Odysseus är fantastisk. Eller den detaljen att det över Helvetets portar inte står "I som här inträden låten hoppet fara" utan "You don't have to be damned to work here but it sure helps!!!"[SUP]2[/SUP]. Efter att ha fått beskrivningen hur Helvetet effektiviserats är jag rädd för att hamna där. Det där med att sticka folk med treuddar och kokande sjöar av blod och sånt? Det finns värre saker.

Det finns samma problem här som i Guards! Guards!. Den egentliga agensen i handlingen sker genom det dolda inbördeskrig i helvetet som sker i bakgrunden av handlingen, men mest kommer fram i sista femtedelen av boken. Rincewind och Eric har inget att säga till om. Även om de försöker. Boken är inte lika välskriven som Guards! Guards! heller, det finns inte lika mycket karaktärer att greppa tag i och fascineras av. Men en del saker är riktigt kul, Odysseus som sagt. Eller Tezumans gud Quezovercoatl.

Boken är också den kortaste av alla i serien. Mitt ex klockar in på 163 sidor, att jämföra med närmare 270-410 sidor på de som kommit innan. Klart kortare. Bokens struktur känns mer som en revy av roliga sketcher löst sammansatta till en historia än en genomtänkt handling, roliga idéer som inte riktigt passar ihop. Det funkar, men lämnar inga bestående intryck.
___________________________________

[SUP]1[/SUP] En monsterdimension av rent kaos. Tänk er att M C Escher designat inredningen och Lovecraft befolkat den. Ungefär.

[SUP]2[/SUP] Multipla utropstecken är ett tydligt tecken på sinnessjukdom enligt Pratchett. Det återkommer några gånger till i senare böcker.