Nekromanti Realism i rollspel överskattat?

[Vindhand]

Känn dig förvånad

Absolut. Men jag är ingen stridskonstnär eller vapenfetischist, bara en förhållandevis påläst person som vill ha en illusion av realism och logik i annars fartfylld, cineastisk action.

Mjo, en illusion är vad du får. Det är dock en viktig skillnad. Att designa ett system för att genomsnittet skall tro att det är realistiskt är ganska lätt; släng in högar av detaljer och skryt litet på baksidan om hur realistiskt allt är. Att designa ett spel som faktiskt är realistiskt är en helt annan sak.

Det är därför jag på annat ställe i den här tråden hävdat att realism i spel inte är överskattat så mycket som missförstått. Oftast nöjer sig designern med just den bräckliga illusion av realism som du är så förtjust i. Det ger realism ett dåligt namn eftersom det kommer att förknippas med tjocka böcker med detaljer som _ändå_ inte ger trovärdiga resultat när man tittar närmare på dem.

Och, allvarligt talat, hur orealistiskt Eon nu än är i praktiken är det fortfarande ljusår ifrån DoD6 och D&D, (och alla andra alternativ jag kan komma på i fantasygenren) och det skulle det förvåna mig mycket om någon ville förneka.

Jag har gjort det upprepade gånger förut och jag gör det gärna igen. Eon lägger med sin högre detaljnivå mycket fler hinder ivägen för möjligheten att visualisera det som sker enligt reglerna i form av en trovärdig strid än ett mer abstrakt system. När man går in på detaljer som hur man försvarar sig eller exakt hur mycket blodkärl ett hugg skar av så är det helt enkelt mycket svårare att inte ha _fel_ än om man säger "under X sekunders strid kan man med denna beväpning komma Y spelmekaniska snäpp närmare att besegra fienden".

När allt kommer kring så är Eon byggt på en högst ordinär grund med alla vanliga koncept gemensamma även med DoD och D&D (rundor, initiativsslag, slumpad skada, livspoäng o.s.v...). Att denna orealistiska grund inte blir _mer_ realistisk av att man lassar på detaljer man bara plockat ur luften borde inte vara en överraskning.

 

[Vindhand]

Och när jag frågar varför? Jo, det handlar om skador. Om en motståndare/rollperson dör av ett skott är spelet realistiskt.

Det är delvis D&Ds fel. I D&D gör man det inte så de tidiga trevanden efter realism såg till att man gjorde det. Tyvärr gjorde de det ofta med sådant eftertryck att det istället blev orealistiskt svårt att _inte_ dö. Oftast för att de inte lyckades göra något mer innovativt än "D&Ds hitpoints, men färre".

Trovärdighet däremot anspelar på möjligheter, inlevelse och sådant som det GÅR att tro på.

Jag skulle påstå att det går att tro på nästan vilka vansinnigheter som helst. Att man kan hitta en kuf som tror på något gör det inte Trovärdigt per se.

 

[Faehrengaust]

Re: Relativt vad?

handen på hjärtat kan det vara så att det du uppfattar som ”realistiskt” grundar sig på det du läst i EON

Ojoj, det här är en vanlig fallgrop, jag vet inte hur ofta jag varit där (och jag kanske fortfarande ligger på botten och kravlar fast jag inte fattat det).

Ett annat lite besläktat problem är att en viss spelledare kan göra ett spel realistiskt. En riktigt fenomenal SL kan säkert få DnD, DoD, Eon eller vad som helst att kännas realistiskt för spelarna genom bra berättarkonst, improvisering och regelmodifikationer. Något sådant är dock inte reglernas förtjänst (i alla fall inte så mycket) utan det ska spelledaren ha äran för. För en sämre (oerfarnare) spelledare så är detta konststycke dock omöjligt att uppnå och därför skulle jag gärna vilja se lite mer realistiska spel som kan stödja den vanliga spelledaren.

/Faehrengaust tycker det regnar för mycket

 

[entomophobiac]

Jag skulle påstå att det går att tro på nästan vilka vansinnigheter som helst. Att man kan hitta en kuf som tror på något gör det inte Trovärdigt per se.

Jag ser trovärdighet som ett relativt begrepp. Olika koncept är trovärdiga inom olika referensramar, helt enkelt. I Mundana är kanske hyggelmonstret trovärdigt eftersom det förs in i ett sammanhang, samtidigt som Warhammers universa gör gröna orcher trovärdiga. Många av mina egna koncept behandlar balans och ordning som gudomliga krafter - något som kanske är trovärdigt i spelens respektive sammanhang, men som jag aldrig skulle skriva under på i min vardag - för jag ser det inte som realistiskt.

Sedan kan man såklart dra in filosofi i det hela och fundera på vad realiteten egentligen är, men då har man frångått hela ämnet...

Poängen är bara att trovärdigheten kan presenteras av ett spel självt, men verkligheten är och förblir verkligheten, hur spel än påstår att den fungerar.

 

[Kimon]

Re: Relativt vad?

Ymir, handen på hjärtat kan det vara så att det du uppfattar som ”realistiskt” grundar sig på det du läst i EON.

Personligen så tror jag att Ymirs uppfattning om vad som är "realistiskt" grundar sig på Ymirs samlade erfarenheter. Eftersom Ymir själv säger att han inte kör "vanilla" utan har implementerat ett antal husregler.


Nu menar jag inte att det behöver vara något fel på EON och ni har säkerligen roligt med det, men det behöver inte betyda att det är så som saker fungerar.

Jag tror inte att det är ultimat "realism" som eftersträvas, utan att få en någotsånär överrensstämmelse mellan regelverket och det som av Ymir uppfattas som trovärdigt när det gäller stridssekvenser. Sen måste man ju också inse att EON inte är en simulation av europeisk medeltid. Det är en fantasyvärld där så orimliga stridskonstmanövrer som 'Hoppteknik' och 'Benbrytning' förekommer. Systemet är där för att spegla en miljö som förvisso har några likheter med europeisk medeltid, men som för den skull inte är europeisk medeltid.

För som Ymir skriver (min emfas): "...jag är ... bara en förhållandevis påläst person som vill ha en illusion av realism och logik i annars fartfylld, cineastisk action."

I denna (av mig något saxade) mening, finns ingen längtan till den absoluta realismen, snarare önskas en trovärdig förklaringsmodell för hur strid skall illustreras i kontexten av den spelvärld där äventyren sker. Om den är trovärdig eller inte blir ju en individuell fråga och för Ymir fungerar det.

Det fungerar för mig också.

Vill man ha cineastisk action, så tvingas man till en illusion av realism. Tycker man att de cineastiska inslagen i striden är viktigare än realism, så får man lov att söka trovärdiga förklaringsmodeller utanför de rent historiska. Det som behövs är en mycket stor nypa fantasi och en minst lika stor nypa sunt förnuft.

Och häng inte upp er på varandras argumentation för det är en återvändsgränd.


//Kimon - Som tror att ordet "trovärdigt" behöver användas oftare än "realistiskt".

 

[Ymir]

Re: Förklaring

Det jag uppfattar som 'realistiskt' grundar sig på mina samlade erfarenheter. Jag vet att saker och ting IRL inte fungerar helt som i Eon, men det är så nära jag sett i något rollspel, och det räcker för mig. Jag vet fortfarande inget alternativ som är ens i närheten (visa mig gärna ett).

Kimons inlägg sammanfattade förmodligen det hela bättre än jag någonsin skulle kunna, egentligen.

- Ymir, förklarar

 

[Ymir]

Re: Mjae...

Nej, Eon är ingen illusion. Ja, det har en hel hög med brister som du hakar upp dig mycket på, men för mig har merparten av de bristerna visat sig lätta att åtgärda.

Eon lägger med sin högre detaljnivå mycket fler hinder ivägen för möjligheten att visualisera det som sker enligt reglerna i form av en trovärdig strid än ett mer abstrakt system.

Absolut inte. I DoD, D&D etc räknar du _nedåt_ på hur mycket livsenergi du har, du kan tåla orimliga mängder skada och din skicklighet baseras på 'nivåer' och vissa är otroligt mycket bättre än andra. Hur en Ranger på level 20 tar 15 pilar i ryggen och glatt hugger sig igenom en orchhord, utan att bry sig om att skydda sig mot deras hugg, han har ju kp så det räcker...det har jag svårt att visualisera mig, liksom hur äventyraren i DoD lägger förband på sig själv istället för att parera trollets anfall...att relatera till det är nästan omöjligt. I dessa system upphör plötsligt vår världs logik att fungera, och det gör den inte i Eon. Måhända ger detaljnivån upphov till att många brister kan skönjas, men inga som är i närheten av de närmast datorspelsaktiga tendenserna i mer 'abstrakta' system. Eon går fortfarande mycket lättare att relatera till, och är fortfarande trovärdigare, och mer flexibelt, än alla befintliga system jag skådat. Och för femtielfte gången: det räcker för mig.

- Ymir, fortsätter försvaret

 

[Vindhand]

Re: Mjae...

Nej, Eon är ingen illusion. Ja, det har en hel hög med brister som du hakar upp dig mycket på, men för mig har merparten av de bristerna visat sig lätta att åtgärda.

Du får ursäkta om jag inte håller med dig om att t.ex. ändra svårighetsgradsmekanismen och gå igenom var och en av detaljmodifikationerna och anpassa dem till en finkorningare skala är en _lätt_ åtgärd. I vart fall inte om man vill ge detaljerna någon bättre grund än vilket humör skaparen var på när de skrevs ned.

Absolut inte. I DoD, D&D etc räknar du _nedåt_ på hur mycket livsenergi du har, du kan tåla orimliga mängder skada och din skicklighet baseras på 'nivåer' och vissa är otroligt mycket bättre än andra. Hur en Ranger på level 20 tar 15 pilar i ryggen och glatt hugger sig igenom en orchhord, utan att bry sig om att skydda sig mot deras hugg, han har ju kp så det räcker...det har jag svårt att visualisera mig, liksom hur äventyraren i DoD lägger förband på sig själv istället för att parera trollets anfall...

Problemet är att du är villig att ge Eon nästan oändligt mycket spelrum av husregler, improvisation och sunt förnuft samtidigt som du gör en vantolkning av DoD och D&D som inte ens följer regelns bokstav. Jämför man på det viset så är det klart att man får den slutsats man ställt in sig på.

Jag försöker i.a.f. jämföra dem på samma nivå och då är det tydligt att man har mer utrymme att tolka det som sker i det abstraktare D&D eller DoD på ett realistiskt vis än att göra detsamma med Eon. Tittar man på mekaniken är det kufiskt att rangern inte kan dö av första pilen men i spelet, om man tolkar det som sker, så lyckas han helt enkelt undvika att bli träffad om och om igen. Att i eon bortse från att en person t.ex. råkade tvärdö av att sparka på en igelkott kräver däremot att man bortser från det orealistiska resultat som reglerna ger och friformar något bättre.

att relatera till det är nästan omöjligt. I dessa system upphör plötsligt vår världs logik att fungera, och det gör den inte i Eon.

Eh, jo. Du håller ju med om en hel hög av fall där det faktiskt gör det. De fallen är dessutom bara ett axplock av de många faktiska brister som finns.
Eons system är så långt från varje hopp om realism att det är svårt att rikta någon form av konstruktiv kritik mot det. Det bygger på en traditionerlig grund och den traditionerliga grunden är inte konduktiv för realism. Detaljerna förvärrar detta mångfalt som sagt.

Och för femtielfte gången: det räcker för mig.

Mjo, det säger jag inget om. Att du gillar det gör det dock inte realistiskt.

 

[Vindhand]

Re: Förklaring

Jag vet fortfarande inget alternativ som är ens i närheten (visa mig gärna ett).

I närheten är svårt. Det flesta spel bruka vara bra mycket abstraktare och lyckas därför inte komma i närheten av Eons bottennotering. D&D har såpass mycket konstiga specialförmågor och stel inflexibel strid att det kanske kommer i närheten.

Om man vill ha ett någorlunda realistiskt, kommersiellt, spel skulle jag nog närmast rekommendera Stormbringer. Vissa påstår att Riddle of Steel är bra men jag har inte tittat på det själv (och jag känner mig tveksam beroende på den ganska höga detaljnivån)...

Västmark är ett bra exempel som du säkert är bekant med. Det är väl mer en god medelmåtta i realimnivå men det måste sägar vara en god notering för ett spel som inte primärt syftar till realism.

 

[Kakan]

Re: Förklaring

(visa mig gärna ett).

tja, både Ars Magica och Västmark finns att ladda ner gratis (och lagligt!), och även om jag inte spelat något av dem (för mycket att skriva ut) så tror jag att de är minst lika realistiska som eon..

 

[Pendragon]

Re: Mjae...

Tittar man på mekaniken är det kufiskt att rangern inte kan dö av första pilen men i spelet, om man tolkar det som sker, så lyckas han helt enkelt undvika att bli träffad om och om igen.

Mjo... men då har vi trasslet att han ändå behöver en eller ett par "cure light wounds" fast han inte blivit träffad en enda gång. Dessutom läker ovan nämnda formel bara en skråma på en lvl 20 Ranger medan en låglevelmagiker kan räddas från dödens tröskel med densamma.

Den stora bristen med D&D's abstraherande är att man inte har en aning om vad som händer utan man får försöka att spika ihop nån sorts förklaring i efterhand med de motsägelsefulla fakta reglerna ger en.
Alla rollspel abstraherar till en viss gräns, men i D&D har det närmast blivit ett självändamål.

/Joel - D&D kritiker

 

[Ymir]

Re: Bråket fortsätter

Du får ursäkta om jag inte håller med dig om att t.ex. ändra svårighetsgradsmekanismen och gå igenom var och en av detaljmodifikationerna och anpassa dem till en finkorningare skala är en _lätt_ åtgärd.

Det gör jag inte heller. Du glömmer att jag är friformsentusiast - passande modifikationer läggs helt enkelt på efter eget huvud. Och för det mesta duger ObT6:orna mycket bra, faktiskt.

Problemet är att du är villig att ge Eon nästan oändligt mycket spelrum av husregler, improvisation och sunt förnuft samtidigt som du gör en vantolkning av DoD och D&D som inte ens följer regelns bokstav.

Jag gör ingen vantolkning, det är enbart din åsikt. I DoD och D&D _kan_ man nästan inte dö av en dolk, så enkelt är det. Sedan får du tolka det hur abstrakt du vill; jag gör det inte.

Jämför man på det viset så är det klart att man får den slutsats man ställt in sig på.

Den slutsats man fått efter att ha spelat Eon och DoD i åratal, snarare.

Jag försöker i.a.f. jämföra dem på samma nivå och då är det tydligt att man har mer utrymme att tolka det som sker i det abstraktare D&D eller DoD på ett realistiskt vis än att göra detsamma med Eon.

Det gör inte att den abstrakta tolkningen är välkommen. Jag vill inte tolka saker så abstrakt som DoD4 tvingar mig att göra, och hur jag än försöker tolka DoD6 eller D&D blir det enbart absurt. Jag vet att somliga anstränger sig för att se regelsystemet som en enda stor abstraktion, men en sådan känns groteskt opåkallad i mitt tycke. D&Ds skadesystem är och förblir en tragisk samling datorspelslivspoäng som räknas nedåt, och det tål jag helt enkelt inte.

Tittar man på mekaniken är det kufiskt att rangern inte kan dö av första pilen men i spelet, om man tolkar det som sker, så lyckas han helt enkelt undvika att bli träffad om och om igen.

Ett regelsystem ska tala om vad som sker, inte tvinga en att göra krystade tolkningar blott för att få någon chans att relatera till det hela.

Att i eon bortse från att en person t.ex. råkade tvärdö av att sparka på en igelkott

Och sannolikheten för det är...?

Jo, en bagatell i sammanhanget.

Eh, jo. Du håller ju med om en hel hög av fall där det faktiskt gör det.

Eons missar är smärre logiska tveksamheter, om ens det. Andra regelsystems är groteska fysikaliska övertramp som strider mot allt vad trovärdighet heter.

Eons system är så långt från varje hopp om realism att det är svårt att rikta någon form av konstruktiv kritik mot det.

I sanning; vi lever i olika världar. I sanning; dags att lägga ned den här debatten, annars kommer vi bara bråka till döddagar.

Det bygger på en traditionerlig grund och den traditionerliga grunden är inte konduktiv för realism.

Det beror alldeles på vad man gör med den.

- Ymir, äter keso

 

[Vindhand]

Re: Mjae...

Den stora bristen med D&D's abstraherande är att man inte har en aning om vad som händer utan man får försöka att spika ihop nån sorts förklaring i efterhand med de motsägelsefulla fakta reglerna ger en.

Håller helt med... men jämfört med att behöva justera en stor mängd konstiga detaljer som reglerna klart och tydligt ger en (trots att de är upp åt väggarna) så är det det minsta av två onda ting. Å ena sidan har man resultat som kan (med fantasi) förklaras på ett vis som är någorlunda trovärdigt, å andra sidan har man resultat som är fel.

 

[Vindhand]

Re: Bråket fortsätter

Det gör jag inte heller. Du glömmer att jag är friformsentusiast - passande modifikationer läggs helt enkelt på efter eget huvud. Och för det mesta duger ObT6:orna mycket bra, faktiskt.

Då ber jag att få reiterera min tidigare poäng: om man är villig att friforma en stor det spelar det ingen större roll vilket regelsystem man inte använder. Att påstå att dina strider som inte använder sig av Eons system är mer realistiska än strider som inte använder t.ex. D&D är bara knäppt

Jag gör ingen vantolkning, det är enbart din åsikt. I DoD och D&D _kan_ man nästan inte dö av en dolk, så enkelt är det. Sedan får du tolka det hur abstrakt du vill; jag gör det inte.

Men du har fel. Man kan dö av en dolk... bara inte direkt. HP är en abstraktion. Ditt exempel med rangern med tjugo pilar i ryggen innebär att du avsiktligt tolkat abstrakta resultat på ett annat vis än vad som anges i reglerna och på ett vis som gör det hela mindre realistiskt. I praktiken har du infört en husregel för att försämra D&Ds realism. Att D&D med avsiktliga realismförsämringar står sig slätt mot Eon med husregler, friform och godtyckligt mycket sunt förnuft är vare sig överraskande eller intressant.

Den slutsats man fått efter att ha spelat Eon och DoD i åratal, snarare.

Skall man jämföra något bör man göra det under liknande förutsättningar. Annars kan jag lätt få "bevis" för att män är mer lämpade till höga chefsposter än kvinnor genom att jämföra en av finansvärldens elitmän (trettio års erfarenhet och högskoleutbildning ) med en fjortisflicka från bagarmossen som innan testet tvingades i en kvarting vodka.

Det gör inte att den abstrakta tolkningen är välkommen. Jag vill inte tolka saker så abstrakt som DoD4 tvingar mig att göra, och hur jag än försöker tolka DoD6 eller D&D blir det enbart absurt. Jag vet att somliga anstränger sig för att se regelsystemet som en enda stor abstraktion, men en sådan känns groteskt opåkallad i mitt tycke. D&Ds skadesystem är och förblir en tragisk samling datorspelslivspoäng som räknas nedåt, och det tål jag helt enkelt inte.

Självklart helt upp till dig. Du bör dock inte förväxla dina preferenser med ett riktigt mått på realism.

Ett regelsystem ska tala om vad som sker, inte tvinga en att göra krystade tolkningar blott för att få någon chans att relatera till det hela.

D&D berättar vad som sker, bara på en mycket högre nivå och abstrakt. Att det inte har del detaljnivå du önskar innebär inte att det är orealistiskt.

Och sannolikheten för det är...?

Jo, en bagatell i sammanhanget.

Tja, det finns ju mer vanliga exemel, som är mindre roliga. T.ex. när SL frågar en hur många anfall man vill göra i rundan som kommer

Det beror alldeles på vad man gör med den.

Sant, men stora lass av påhittade detaljer är inte god medicin

 

[Kimon]

Re: Mjae...

Jag försöker i.a.f. jämföra dem på samma nivå och då är det tydligt att man har mer utrymme att tolka det som sker i det abstraktare D&D eller DoD på ett realistiskt vis än att göra detsamma med Eon.

Hur realistisk tolkningen blir beror ju på hur kunnig spelledaren är om strid. Och den kunskapsnivån varierar väldigt mycket. Vissa spelledare kanske tycker att det är svårt eller jobbigt att friforma resultat ur ett abstrakt system. Hur svårt det är beror naturligtvis på kunskapsnivån i spelgruppen, men det kommer alltid att finnas wisserbessrar som tycker si eller så om din tolkning. Sen är ju inte alla jävelintresserade av närstrid ur ett (pseudo)medeltida perspektiv.


Tittar man på mekaniken är det kufiskt att rangern inte kan dö av första pilen men i spelet, om man tolkar det som sker, så lyckas han helt enkelt undvika att bli träffad om och om igen.

Det är en vantolkning. Varför? Jo eftersom effekten av pilskottet faktiskt noteras mot Rangerns hits. Om den som avfyrar pilarna är exempelvis en Arcane Archer, eller om pilskytten använder förgiftade pilar, så kommer de att ha effekt på målet om skytten träffar.

Alltså är det inte en miss utan en träff. Ety en träff är en träff även i D&D.
Skall vi enas om rispor och halvträffar?


Att i eon bortse från att en person t.ex. råkade tvärdö av att sparka på en igelkott kräver däremot att man bortser från det orealistiska resultat som reglerna ger och friformar något bättre.

Jag ser inte den tydliga skillnaden mellan att friforma bort en träff av en pil i D&D och att friforma bort en träff av en igelkott i EON. Det faktum att det ena stöds av reglerna (EON-alternativet) emedan det andra inte gör det (D&D-alternativet) har ju ingen betydelse egentligen. Du friformar ju fortfarande (felaktigt) bort en träff.
Jo förresten, det finns en tydlig skillnad... Du måste friforma bort träffar mycket oftare i D&D. Igelkotten är något som inträffar väldigt sällan. Pilbågsskott är det inte.


Eons system är så långt från varje hopp om realism att det är svårt att rikta någon form av konstruktiv kritik mot det.

Det är lite svårt att argumentera med dig Vindhand, för varje gång kritik riktas mot realismen i DoD eller D&D så plockar du fram ditt friformsargument. Det är ju ett sätt att lösa problemet med för många detaljer, men det borgar knappast för ett mer realistiskt system. Det blir mest Vindhands syn på vad som är realistiskt och inte, vilket inte heller är realism i ordets rätta bemärkelse.


Att du gillar det gör det dock inte realistiskt.

Men det behöver inte vara realistiskt för att vara trovärdigt. Vad man kan och inte kan göra innanför regelmurarna måste bedömas utifrån den spelvärld man spelar i. Eftersom spelvärlden inte är en reflektion av vår verklighet gäller därför inte de traditionella begreppen om realism. Sympatins lag ("If it looks the same, it is the same") gäller inte mellan vår verklighet och EON.


Fråga: Skulle den här debatten funnits om vi hade pratat "trovärdighet" istället för "realism"?

//Kimon - Förespråkar "trovärdighet" istället för "realism"

 

[Pom]

Re: Rollspel, film och annat. [också LONG]

Det var skönt att höra att jag missuppfattat ditt rollspelsideal . Jag fick en lite annan bild av dina tidigare inilägg. Karaktärsspel och intriger tycker jag också är en primär del av lyckade kampanjer.

...ett möte med 3 soldater känns spännande och farligt så att man inte behöver slänga på äventyrarna 100 svartfolk för att sakta nöta ner deras kroppspoäng. Det sparar tid, det är roligare och det ger mycket mer inlevelse. En eller ett par spännade strider orkar man leva sig in i medan den tjugonde mötet med zombier snarast framkallar gäspningar.

Jag håller delvis med. Men jag vill att mina spelare skall kunna göra rejäl åverkan i kampanjen. Deras rollpersoner skall så småningom bli så pass (orealistiskt) mäktiga att de kan ge sig ut för att förändra världen utan att behöva betrakta varje möte med potentiella fiender som en livsfarlig kraftmätning. Men självklart blir det oändligt trist att spela sig igenom 20 möten av samma art, vare sig det är zombier, vakttrios, svartalfplutoner, eller annat. Om den situation rollpersonerna hamnat i av någon anledning gör det nödvändigt att slå sig igenom en rad likartade möten tycker jag det är en stor fördel att snabbt kunna meddela att de lyckas med det, så att själva speltiden kan gå åt till roligare saker.

Detta att kunna plocka russinen ur kakan och ägna sig åt originellare och dramatiskt intressantare situationer är i mitt tycke en av fördelarna med orealistiskt bra rollpersoner.

När det sedan, på spelledarens eller spelarnas initiativ, blir konfrontationer med reellt livsfarliga fiender, har i allmänhet utgången större betydelse än bara rollpersonernas överlevnad. Det kan förstås vara en felbedöming från rollpersonernas sida som lett till livsfaran, men sådant är ju bara skoj.

Det är mycket roligare att spela riktiga personligheter än en någon hjälte i skinande rustning och med ett golgate leende.

Okomplicerade rollpersoner kan man lätta tröttna på, absolut. Min erfarenhet är att detta gäller såväl onda som goda. Ur spelledarens perspektiv har goda tråkmånsar åtminstone den fördelen att man kan piffa upp spelmötena med etiska dilemman, något som onda tråkmånsar i allmänhet är immuna mot.

Själv går jag igenom faser då och då. För närvarande föredrar jag att spela goda hjältar.

Äventyr där spelledaren tvingar in dramatiken blir sällan särskilt underhållande för mig. Ibland ska saker gå lekande enkelt och ibland ska det helt enkelt misslyckas. Mycket roligare så för då slipper man i förväg veta att den konstgjorda dramtiska slutscenen kommer (nästan) oavsett vad jag som spelare gjort.

Absolut! Som spelledare vill jag ju också bli överraskad och underhållen av spelarna, inte bara tvärtom. Jag brukar försöka sköta kampanjerna så att jag noga planerar vad som sker om spelarnas rollpersoner inte ingriper alls i skeendena. Men eftersom spelarna vill spela ingriper de i regel. Som alla spelledare vet så gör de då i allmänhet inte alls vad man trodde, så det är ofta slöseri med tid att försöka förutse dem.

Det blir dessutom lättare att karaktärsspela i ett någorlunda realistiskt spelsystem.

Som du kanske gissat håller jag inte med dig där. Men det beror förstås på vilket slags karaktärsspelande man vill ha. Så länge spelsystemet är avpassat till genren ser jag över huvud taget inga systemrelaterade problem.

Om de är hjältar eller inte ska jag lämna osagt för det är svårt att jämföra filmens personer med rollspelens (även om man gärna gör det).

Jag nämnde Lancelot, Indy, och Xena just för att de förekommer i minst 1 publicerat rollspel vardera; spel som är skräddarsydda för just deras respektive genrer.

Men visst är ondska skoj i rollspel . Min för närvarande livvaktigaste kampanj har sitt fokus i en mycket ond värld och flera av spelarnas rollpersoner har genuint ondskefulla drag.

Pom

 

[Pom]

Re: Jag är lat

Um... det du citerar är ur ett svar till Faehrengaust, inte till dig, men jag är förstås mycket glad att du håller med mig .

Angående hur man bäst håller viktiga rollpersoner vid liv tycker jag ändå att det är smidigare om regelsystemet underlättar det. Varför jobba i motvind?

...[viktiga rollpersoner] ska helt enkelt inte dö i dussinstrider - när de väl dör påverkas handlingen och hela kampanjen, och man bör följaktligen göra något stort av det. Som vilken författare som helst. Nämn en enda vettig fantasybok där våldet fungerar på Dungeons & Dragons-basis...jag kommer inte på någon. Hjältar är de som lyckas överleva farliga, dödliga strider genom skicklighet, tur och list, inte de som har KP nog att fortsätta i ytterligare två dagar.

Jag antar att du menar KP-aspekten av D&D enbart. Våldets effekter på huvudpersonerna tycker jag fungerar på D&D-vis i rätt många fantasyböcker. De överlever och kan agera under stora delar av boken, trots allehanda strider. Höga KP är en närmast pinsamt enkel och genial simulering av "skicklighet, tur och list".

Hjältar i fantasyböcker kan mycket väl sägas vara de som har KP att fortsätta i ytterligare två dagar.

 

[walium]

Skärpning!

Det var aldrig meningen att den här tråden skulle urarta till ett ställningskrig om huruvida Eon är realistiskt eller ej. Jag råder er att försöka leda debatten tillbaka till det ursprungliga spåret, annars kommer jag att förorda en låsning av den här tråden.

 

[walium]

Pennan är mäktigare än svärdet.

"Deras rollpersoner skall så småningom bli så pass (orealistiskt) mäktiga att de kan ge sig ut för att förändra världen utan att behöva betrakta varje möte med potentiella fiender som en livsfarlig kraftmätning. "

Notera att det även finns andra typer av makt än den som härstammar ifrån vapenskicklighet. Rollpersonerna kan bli en maktfaktor utan att för den skull vara ruskigt skickliga fäktmästare. Man blir sällan vald till ledare för en armé/organisation/land enbart i kraft av sin stora personliga vapenskicklighet.

 

[lokomotiv]

Varför inte? Samma regler för olika saker är ju inte samma sak som att ha samma regler för olika saker, har man olika regler för samma saker kan det ju bli krångligt....