Svalans Månad
Detta är den månad som kommer före vargens månad på vintern. Den är en tid som allmänt ägnas åt att dra upp skepp i torrdockor, ta in de sista delarna av den sista skörden och börja förse sig med kläder som klarar kylan som vargmånad innebär.
Månadens namn härstammar ifrån en legendarisk gatpojke på fastlandet som bodde i staden Murbonna. Två väldiga härar hade kommit till staden för att inta den, stadens försvarare hade försökt mäkla fred men krig verkade oundvikligt. Då trädde den lille pojken in. Han var liten och späd till växten men vacker som en gryning och kallades därför Svalan. Han hade som enkel lyktbärare tagit sig in i alla lägren och hört på de olika härarna och folkens klagomål. När Härskarna* möttes en sista gång för att förklara krig mot varandra så lyste plötsligt ett mycket starkt ljussken, somliga säger att det var solens sken ifrån dödsriket igenom vilket det färdas på natten, upp hela förhandlingarna och en ljus men klar stämma började läsa upp alla de klagomål som folken hade på sina härskare och att ingen utom dessa önskade krig.
Härskarna stod och lyssnade men med tiden insåg de att det var en liten pojke som talade. De skrattade då och lät kasta den lille pojken utför ett stup. De startade sedan kriget, om än med en känsla av att något skulle gå fel.
Pojken återvände dock som en helig ande som talade till folket nästa gång eftersom deras härskare inte ville lyssna. När de tre folken fick höra om hur deras syskonfolk , liksom dem, ej önskade krig, så vägrade de att ta till vapen. Det fanns de som talade om att dräpa de tre förrädiska kungarna. Detta hindrades dock av den känsla av försoning och förbrödring som rådde. Snart var dessa avsatta genom den största strejk världen någonsin skådat och någonsin kommer att skåda. Freden** var ett faktum och gråtande föräldrar till de unga som skulle dött i kriget grät tårar av lycka och mindes den lille lyktpojken, som de kallade för Svalan, men vars riktiga namn sedan länge var förlorat. Således minns man under denna månad hur sanningens ljus bringar fred och frihet. Att fredligt uppror kan vara minst lika effektivt som krigiskt dito och att även de värsta fiender ofta har mer gemensamt än de tror.
SVALFESTIVALEN
I slutet av Svalmånad hålls en festival. Denna festival är unik för Ch’Araldagy i det att representanter ifrån alla öarna, även de man vanligtvis är fiender med, är inbjudna och deltar i firandet. Firandet består i att samtliga som har råd i hela staden tillverkar små lyktor som när de tänds sakta börjar sväva mot himlen i ett moln av ljus.
Lyktorna är vanligtvis ljust blå eftersom detta är fredens färg men många av de viktigare husen väljer att göra lyktor i sin egen färg för att distingera sig ifrån andra. Samtliga lyktor antänds på festivalstorget efter ett schema som gjorts av prästerskapet för att dessa skall lysa upp natthimlen under hela natten.
Under denna natt har också Teatern, i Katavs Kedeli, sin största premiär under hela året och den är därför upplyst som en andra måne under hela natten emedan musik och skådespel kan erhållas här inne. Runt midnatt släpps de flesta lyktorna upp mot himlen och det brukar vara då som husens och de utländska delegationernas balonger släpps. Det är också efter detta som de högborna går och lägger sig och lämnar de fattiga att tända lyktor och vaka i mörkret under resten av natten.
*Enligt historiker rör det sig om Drottningarna Malganda och Heptaria samt Kung Roldofin. Det är det som också antas stämma på öarna. I den Hystratiska Heliokratiska varianten är dock ordet härskare ersatt med kungar.
**Det sägs att denna fred låg till grund för grundandet av Marionne, fast ingen riktigt vet var staden Murbonna skulle ha legat.
Edit: Mindre ändringar i texten gjorda